Does this skirt make me look fatter?
Jag kommer inte längre i någon av mina kjolar. Jag upprepar: Jag kommer inte längre i någon av mina kjolar. Detta är ett stort problem med tanke på antalet plagg jag äger. Och på tal om dem vill jag inte ens ha de plagg jag äger. Jag vet att jag sagt det förr men jag mår uselt när jag ser alla söta tjejer i min egen ålder som vet både hur man sminkar och klär sig. I värsta fall vet de inte alls det men ändå blir det bra ty de är naturliga skönheter som klär i allt. Själv går jag omkring och svettas i mörka paltor av ren vana då jag inte burit färg sedan mellanstadiet och allt annat känns konstigt och naket. Det är inte det enklaste att skapa snygga outfits på måfå heller eftersom närmare 100% av butikernas utbud inte ger något alternativ för mina enorma höfter och lår. Jag avundas de feta damer som lyckas mixa och matcha då jag bara inte förstår hur sjutton man gör. Å andra sidan; är man snygg ser man bra ut i det man tar på sig. Är man ful gör man det inte. Jag tror ni förstår logiken, och det är sorgligt eftersom mitt problem med andra ord inte ligger i en föränderlig kroppshydda. Jag kommer aldrig kunna bli en i mängden hur jag än strävar. En gång outsider alltid outsider.
Komma i kjolarna eller ej, jag måste fortfarande äta, och för att inte hetsäta om nätterna kommer jag förutom att försöka sova då låta bli att gå runt utan mat om dagarna, vilket är en vana för mig. Snart skall jag tillaga en krämig potatisgratäng med gröna ärtor och sojakorv. Det är godare än brända muffins 03:30 men eftersom det handlar om faktiska måltider tillåter jag mig aldrig att unna mig något smakligt: "Varför skall jag stå vid spisen och kämpa för att laga en god rätt när allt ändå är över efter att jag svalt den?"
Forgive me, for I have sinned
- It's been seven days without no muffins.
Erkännande: Jag har bakat en halv sats à åtta stycken chokladmuffins nattligen en vecka i sträck och ätit efter varandra.
Efteråt mår jag pyton och vet inte vad jag skall ta mig till: Jag har tänjt ut min magsäck likt qruisermedlemmar tänjt ut sina kroppsöppningar; allt får plats. Jag känner mig som Homer Simpson med skillnaden att jag inte njuter av händelsen utan mår dåligt samtidigt som jag gör det och överväger att besöka ett OA-möte (Anonyma Överätare). Jag går runt om nätterna och känner hur kroppen skriker efter något onyttigt. Jag tänker att det går över om jag tar en smörgås, men jag ger alltid efter och i stället för det onyttiga har jag ätit det onyttiga plus en, två, tre eller fyra smörgåsar innan det. Jag har gått tillbaka till då jag gick upp 30 kilo på litet drygt ett år. Det får inte hända igen. Det får inte. Jag har redan passerat den gräns jag sade att jag aldrig skulle passera igen. Jag orkar knappt röra mig. - Jag kommer att gå och cykla efter att detta postats, men orkar ändå inte med mer än en mil innan jag tänker "nej, nu går jag och duschar", som om jag i förväg bestämt att jag inte skall klara mer än så och det kommer att bli likadant idag. Jag kan inte heller med att promenera då jag hatar att gå ut eftersom jag är livrädd för att stöta ihop med folk jag känner till då samtliga rörelsevänliga kläder ser ut som skräp och jag i min tur som tunnan som förvarar det.
Jag känner hur jag är på väg att falla tillbaka in i sjukdomarnas värld och den är inte trevlig. Tillståndet har försämrats på samtliga punkter och jag känner hur jag börjat ge upp. Jag har noll lust till att göra någonting. Jag skulle normalt aldrig säga nej till fest eller shopping, för sådant har varit det som givit mig tillfällig glädje, men nu har båda sakerna tappat det sista av sin betalda charm. Jag vill inte behöva visa mig för någon som kan tänkas tänka något negativt om mig.
Sitcom
Det slog mig att jag endast gått utanför gården tre gånger sedan sommaren inleddes och det var först igår jag såg hur saker börjat blomma och hur stora träden blivit. Jag är nästan lika tragisk som familjen i kvällens film "Sitcom". Underbar svart komedi som jag såg i början av milleniet, och jag tycker inte ens om fransk film då jag omöjligt kan koncentrera mig på annat än hur gräsligt språket är (antagligen ligger ångesten över fransklektionerna i högstadiet kvar; jag ångrar fortfarande att jag bytte från tyska efter första timmen trots att det var det språk jag hade kunnat få hjälp med hemma, för att jag inte ville vara ensam tjej och läsa med mina mobbare från förskolan vilket jag ju ändå fick göra på engelskan - smart drag, unga C!).Pappa kommer hem med en råtta. Sonen berättar att han är homosexuell. Dottern försöker begå självmord. François Ozon berättar i en flerfaldigt prisbelönt film med kolsvart humor och finess om vardagens depraveringar och hemligheter.
Sitcom visas på SVT1 23:50 och får 3,5 av 5 incestuösa mödrar på pojkrummet.
Säg vem som fulast hos Lulebo är
Jag är övertrött. Sömn är inte att tänka på och har inte varit på ett tag med undantag för de där två timmarna igår eftermiddag som gjorde att det blev omöjligt att ligga i natt med. Litet senare idag skall jag titta på en lägenhet på 82:an 82 meter bort. Tydligen ett renoveringsobjekt vilket jag givetvis inte kommer att tilldelas då jag står som femma i kön, men den blodade tanden torde göra mig mer besluten om att flytta och ta tag i mig själv på ett sätt jag aldrig tagit förr. Därefter måste jag mot min vilja bege mig till polishuset för att ordna med legitimation och jag våndas. Jag har stått framför spegeln i två timmar utan att få något gjort, börjat om gång på gång och idag är en av de hopplösa dagar jag vill skrika rakt ut och jag önskar att jag kunde nöja mig med mascara och läppglans och inte börja med det hopplösa projektet "jämnt läppstift" som får mig att likna en clown. Pudret gör mig endast blek och min hy gör mig galen: Inga produkter fungerar. Inte ens att gå till en hudterapeut ger mig något då de alltid rekommenderar diverse syror som endast mjukar upp och flottar ner mitt ansikte än mer. Ögonfransarna spretar åt alla håll, kinderna är lika plufsiga som under tiden saker var som värst, håret är rakt och volymlöst med guldfärgad utväxt och så här skall jag alltså visa mig själv i fem år framöver. - När jag slutligen återvänder från eländet är det dags att skriva en arbetsansökan som jag som vanligt inte har en aning om hur den skall formuleras, och självklart kräver de en bild, så att jag efter att jag förbisetts inte skall våga mig in i lokalen igen efter det. Härligt!
Bostadsletandet forsätter, trots att det börjar kännas allt mörkare då det (allt utom mina porer) börjar dra ihop sig. Jag hoppas hitta något då jag i höst satt allt mitt hopp till att 1) kämpa på med skolan 2) ordna med ett hem. Trots att det endast kommer att vara i drygt ett halvår och jag efter det skjutsas tillbaka 2,5 år i kötid och kommer att få flytta tillbaka hit (d.v.s. om de tar emot mig igen, förmodligen har de insett så underbart det är att slippa mig då) hoppas jag på det då jag aldrig kommer att klara av att ta mig genom närmare 1500 gymnasiepoäng i denna möglande källare fylld av olustiga minnen. Jag vill bort från min dåtid och det fort. Det känns långt ifrån bra, men är det jag har nu bättre? Verkligen inte.
Uppdatering 12:20: Nej. Jag klarar inte av att ordna med någon förbannad legitimation idag, eller att förgäves försöka posera fram en bild duglig att visa för framtida chef. Jag orkar och vill inte någonting så länge jag måste se ut så här, vilket dessvärre är ett livslångt kontrakt. Jag känner stanken av spya växa inifrån mig. Vad är meningen i att jag ens sliter för en duglig vardag när jag ändå aldrig kommer att komma någonstans med den tack vare detta? (Och här kommer tårarna tillbaka...)
A pet's love is forever
Jag är blödig, jag vet det, men säg den vars ögon inte tåras av detta klipp med lejonet Christian som köptes på Harrods 1969 för att sedan föras tillbaka till Afrika var han anpassades för att kunna leva ett liv i det vilda (inte ens min far som jag sett gråta max fem gånger - och då har vi ändå inte upplevt mycket trevligt genom åren - kunde hålla sig). Jag stortjuter så att snoret rinner ned mot hakan varje gång jag ser det. Detta är det ultimata beviset på hur fantastiska djur och enfaldiga de som underskattar deras förmåga att känna kärlek och smärta är, och det var med tårarna sprutandes jag skyndade mig upp till Daisy efter att ha påmints om denna historia. Att sitta framför datorn när man kan sitta bredvid sin håriga vän stirrandes ut genom fönstret och känna den tysta villkorslösa kärleken är ofattbart.
Ännu en sömnlös natt
Nu skall jag ta mig en cigarett bland myggen och sedan titta på den brittiska dokumentären För ful för att bli älskad jag precis upptäckte går i repris om en kvart, eller hade gjort om det inte varit för att folk hellre tittar på program om David Beckhams lösa skruvar. Har bara sett första delen, så det skall bli intressant (tack DagensTv.com). Efter det skall jag intala mig att det är lämpligt att äta en stadig frukost bestående av en deciliter havre, två deciliter vatten och en deciliter mjölk hälld över eländet. Gröt kallas det också och smakar i vissas munnar bra, kanske även i min när jag väl lärt mig, vilket jag aldrig gör då jag alltid ger upp frukost efter ett tag.
I stället för Bilddagboken
1. Problemet är inte att jag lätt bryter naglarna (tvärtom är de väldigt starka) utan att de när de vuxit ett tag tag delar sig närmast fingret varpå jag måste slita av halva nageln vilket förutom ojämna naglar resulterar i rejäl sveda och värk. Att måla ända ut i kanterna med färgat nagellack är inte snyggt varför ett genomskinligt under är att föredra om man vill behålla naglarna, men med det svagt rosa lacket från Stila kan man gott strunta i det, och få både färg och sken av fransk manikyr (som i mitt tycke är alldeles för besvärligt att pyssla med). Fräscht och framför allt praktiskt.
2. Det Kenneth Jay Lane-inspirerade ormarmbandet från Cocoo är sommarens smycke. Vitt ger ju en som alla vet intrycket av att vara brunare än man egentligen är, och kan man inte sola utan att riskera svårhanterade utslag är det ypperligt att matcha med de ljusa naglarna!
3. Dagens köp: Extra billiga M&Ms p.g.a. kort datum. Dagens mat: Extra billiga M&Ms p.g.a. kort datum. I USA finns en hel M&M-kultur; här är hysterin kring godis (trots mängden som äts) tack och lov mindre. Jag har nog redan förätit mig och undrar om det inte är så att de faktiskt smakar olika? Jag tycker mig nämligen känna att de blå är godare än övriga, eller så intalar jag mig precis som de amerikanska ungdomarna intalar sig att gröna M&Ms skall göra dem kåta. Frågan är varför man skall forcera fram sexuell upphetsning över huvud taget. (Kan det inte komma till en naturligt är det väl ganska uppenbart att det inte ens är meningen att man skall känna det.)
4. Min katt är min skatt och bästa vännina. Trots att hon inte låter mig lyfta, krama eller pussa henne är hon det bästa jag har. Trots att hon lägger sig på och hårar ner mina klädhögar, skriker om att få gå ut halv fyra på morgonen, får mig att nysa konstant och nonchalant biter mig nio av tio gånger jag tar i henne är allt förlåtet då hon någon gång då och då hoppar upp intill en och inleder ett evigt trampande med sina ovanligt stora tassar. Det är ju sådan hon är; en omogen och reserverad men ändock ödmjuk diva, precis som mor sin. Hon bryr sig uppriktigt när jag är ledsen och glädjs med mig när jag skrattar, d.v.s. i normal fnitterliseton och inte alltför hysteriskt då hon i stället tror att jag gråter och stirrar förskräckt på mig med sina gula klotrunda ögon. Femte juli fyller hon fem år. Som sagt; tiden går...
Haggan och den desperata längtan efter extraarbete
Skall krafsa ihop ett brev som skall överlämnas personligen så snart som möjligt, men tyvärr känns det redan nu skrämmande då man i butik fungerar som ansikte utåt, och samma negativa tankar som alltid förstör för mig: "Ingen lär vilja anställa eller köpa något av detta ansikte och jag skulle inte klara av känslan att ha blivit nekad arbete p.g.a. det. Tilldelas jag inte platsen vet jag mycket väl varför." Ändå är det dessa jobb jag mest kan tänka mig då jag mitt i all avsaknad av självförtroende vill synas. Det är det värsta men samtidigt bästa jag vet. Jag vill inte vara personlig assistent. Jag skulle aldrig klara av att arbeta i ett kök eller lager längre än en vecka, men tyvärr är det ju så att man måste taga vad man får. Förhoppningsvis får jag något annat, men jag är inte den som ropar hej innan jag trillat ner i bäcken och skapat ett enormt splash som blöter ner alla i närheten. - Det är vid sådana här tillfällen man önskar att man tillhörde en av de lyckligt lottade som har kontakter att utnyttja och/eller släktingars karriärer att glida på.
Idag drömde jag att jag glömt en bränd skiva i bussens spelare (att de gått med på att spela den förstod jag inte) efter att de kört iväg från mig vilket upprörde mig fasligt och till och med fick mig att ge mig ut på jakt efter rätt buss, springa de där hundra meterna för att hinna ifatt den och få skivan tillbaka. Jag var livrädd för att förlora den och att de unga privatskoleeleverna mitt emot mig skulle höra vilken låt som kom på nästa spår, vilket de ändock hann göra. Väl framme på bussen låg den i sitt omslag trots ny chaufför. Jag skämdes men fick min skiva tillbaka, vilket var huvudsaken. Därefter låg jag medvetande men ej vaken och stirrade i det vita rummet med en sex år gammal knivskuren barbieaffisch på väggen i tjugo minuter innan jag hörde en skränig, ångestframkallande röst närma sig och väcka mig till liv utan anledning. Vad har denna dags återstående 7,5 timmar att erbjuda? Som om jag ens behöver ställa den frågan.
Ord på vägen
Det kan också vara så att du håller i för hårt, att du vägrar släppa taget, vare sig det handlar om en relation eller något annat. Du sitter och vaktar det du har som en äggsjuk höna som vägrar släppa sitt rede. Hellre dör du och det gör du så småningom också eftersom du aldrig kommer iväg ut för att skaffa näring. Ut på gården där det inte bara finns mat utan också en mängd spännande äventyr och värdefulla sociala kontakter.
Where the pigs don't fly, I do
Lagerhaus finns numera i stan och som med allt annat är det roligare att sukta efter sådant som inte kan fås; när något väl finns tillgängligt avtar intresset relativt fort (för andra, menar jag; själv klänger jag mig fast till något slutar andas, även om det aldrig ens har haft den förmågan). Jag betvivlar att det går bra för dem när de redan börjat rea ut saker. Annat hade det varit ifall jag nu levt i min eftertraktade lägenhet och varit i inredningstagen. Hur som helst kände jag för att köpa något efter att ha drabbats av grav åldersnoja när kvinnan på bolaget inte verkade minsta intresserad av min utgångna legitimation, och åkte hem med en förnedrande Diet Piggy som låter för allt vad livet är värt var gång kylskåpet öppnas. Det tråkiga är att det inte ger någon större effekt då jag tidigare under kvällen bakade en halv sats muffins och tryckte i mig med detsamma. Antagligen för att omvänd psykologi är det bästa jag vet: Säger en plastgris i vitt linne åt mig att låta bli dörren kan man ge sig sjutton på att jag öppnar den. Jag kanske borde placera den där kultingen intill motionscykeln i stället, om det inte nu varit för att den reagerar på ljus och jag omöjligt kan se mot vilken halvmöglig bastudörr jag ändå inte rör mig i becksvart mörker. Alternativt plockar jag ur batterierna, sätter tillbaka dem i min kamera och låter den gå i lag med min tyggris från Biltema i väntan på ett äkta grisbarn. (Låter det suspekt kan jag tillägga för ovetande att min högsta önskan är att nära en talande minigris i stickad kofta vid min barm då jag vet att jag hade gjort en utmärkt grismor när jag till råga ser ut/uppför mig som Miss Piggy, men jag tror vi alla vet att det inte kommer att hända.)
Dygnen är nu officiellt helt omställda då jag "gör kväll" 05:00 (08:00 på helger) för att sedan vakna 14:30. Det vill säga är min vakna tid högst ointressant och jag har ingenting på den att göra. För att spara några sekunder citerar jag det ett år gamla blogginlägget som lika gärna skulle kunna vara skrivet just nu: "Höjdpunkten har kommit att bli att kedjeröka på altanen. Vad är detta? Hur kunde livet bli så här meningslöst?" Ja, säg det den som vet. Höjdpunkten idag var REM-perioden som dödar tiden bäst av allt och så förblir det väl tills något bättre dyker upp.
Den fula ankungen kom från en lika ful damm
Far mässar högtidigt på väg till toaletten.
- I faderns, sonens och den helige andens namn...
Jag, undrandes:
- Vet du egentligen vad som menas med Den Helige Ande?
Far, hedniskt:
- Är det inte något från HC Andersen?
Som en hjortkalv, som gasellens tvillingkid
Baby got back. Haggan 1988, knappt rengjord från moderlivets vätskor och mer vigolant än i dagsläget.
Murder she wrote. Unga fröken C arbetade flitigare för 19 år sedan än vad hon gör idag. Grunden för mina nuvarande intressen - pråliga klänningar och skrivmaskiner - sattes inte bara omedvetet utan även tidigt. "It all comes back to you" - det finns m.a.o. en uppgift för oss alla. (Lägg märke till min omsorgsfullt uppsatta "bloggtofs".)
San Francisco? Jag passar
Jag är åh så less på att vara sjuk, men vem vore jag om jag för en gångs skull inte var snuvig och alltid redo med näsduken och för hostattacker? Jag känner för närvarande mest av allt för att dricka budgetcosmopolitans och lyssna på nostalgisk musik, men som med det mesta är det inte att föredra att göra på egen hand, och det har inte gått så långt att jag börjat samtala med mig själv, trots att jag anser att jag ständigt häver ur mig minst sagt intressanta och underhållande saker och därmed borde vara den ideala samtals- och livspartnern. 
"Tiden går och Fan han slår", brukade hon säga, mor min (jag har aldrig förstått vad/vem han slår). Än har tiden inte läkt något från studentveckan men jag fortsätter att hoppas tills jag slutligen tvingas intala mig att jag måste komma över det, just för att det ändå inte lär bli bättre och att jag måste leva med det. - Jag är så underbart positiv och livsbejakande! (Jag vet att jag inte är det utan realist och det är ingen som har sagt att det inte är trist... precis som ingen sade åt den stackars nyfrälste med förhoppningar om saftkalas att saker skulle visa sig vara tuffa trots tro.)
På måndag går mitt pass som även används som id-handling ut vilket betyder att jag inte kommer att kunna göra något som kräver legitimering i sommar eftersom jag skjutit upp på att skaffa ett nytt i månader då jag fasar inför bildtagningen. Det betyder även att jag måste ha med mig någon som kan intyga att jag är jag då jag saknar giltig identifikation efter den 16:e när det väl är dags att förnya det. Jag kommer inte att kunna beställa något från internet (vilket på så sätt är bra) och krogen kommer jag ändå inte att gå på. Det blir kontant betalning i fysisk butik framöver. Skall åka till Systembolaget senare idag och köpa flera Koskenkorva (det billigaste alternativet, något annat skulle inte komma för mig), så att jag har inför sommaren som ändå snart är över. Detta betyder att mina planer på att göra eventuell resa också går i stöpet, men förhoppningsvis får jag tummen ur den stora så småningom. Bara inte nästa vecka, men förhoppningsvis veckan efter det. Jag måste våga möta mina demoner trots att foton numera måste tas framifrån, och påminna mig om att de som kräver att se min legitimation ändå kräver minst trettio andras och med stor sannolikhet ändå inte är värda att generas för. Fastän bilden är vämjelig står jag ju framför dem vilket borde vara bevis nog för att den inte gör mitt ståtliga yttre rättvist. Jag önskar att det var ren lathet som låg bakom.Make me over
Sommaren tar död på mig
Jag kan inte förstå att det snart redan gått en vecka sedan avslutningen, och att det är något folk njuter av. Jag kan omöjligt komma på något mindre tillfredsställande och mer ensamt än sommaren - denna fördömda årstid som varje år lyckas försätta mig i enorma svackor. Skillnaden nu är att jag inte har något att gå tillbaka till, varför hela året kommer att förbli ett enda långt outhärdligt lov som sträcker sig över årstiderna. Det skulle kännas skönt att komma över detta så att jag kan återgå till att försöka leva, men det känns så fruktansvärt meningslöst då jag ändå inte har något liv som väntar på mig. Jag blir tvungen att börja om på nytt - igen. Det går inte för mig att bli kvar på ett ställe, att slå sig ned och hitta en specifik plats, men jag behöver det för att orka. Hade jag varit en äventyrsmänniska som älskat utmaningar hade jag knappast haft något emot att stå utan - då hade jag tagit tillfälle i akt att göra något nytt; då hade jag tagit mina sparade slantar och gjort en resa på egen hand - men jag är inte det. Jag är tråkig, i behov av rutin, utan behov av att se världen innan 30 som så många ungdomar tycker är viktigt (eftersom de redan nu bestämt sig för att upphöra att leva då de en dag, som de litet väl optimistiskt tror är innan 30, väljer att ansluta sig till skaran av familjebildare), och det finns inget jag älskar så mycket som när man vet var man har något.
Jag tänker 1) tröstäta för 50% av mina stipendiepengar 2) köpa en mp3-spelare som fungerar för andra halvan så att jag kan motionera bort resultatet av destruktiviteten 3) sälja mina kläder innan pälsängrar börjar frodas i dem, så att jag får mer pengar att tröstshoppa för 4) sälja det tröstshoppade för att kunna köpa mer att tröstäta. Och ingen kommer att rubba mina cirklar trots att jag inget hellre vill, ty man är för upptagen med att köpa glass med extra mycket topping, för upptagen med att komma innanför sin partners underkläder, för upptagen med att dricka sig full och komma innanför någon annan än sin partners underkläder, för upptagen med att åka på festivaler för att bada bland spyor och dåliga artister som antingen borde ha pensionerat sig för tio år sedan eller aldrig ha fötts, för upptagen med att grilla blodiga biffar med sin familj, för upptagen med att spela kubb med gamla vänner man fortsätter att dras med för att slippa dokumentera ensamheten i sin blogg. För upptagen med sådant som enligt experterna är ett värdigt liv men som jag kräks av att tänka på.
Så här roligt har jag om somrarna
vad ger dig gåshud?
Människan har detta som en kvarleva från tiden då vi var pälsklädda som kattstackaren ovan är. Vi får "gåshud" när vi fryser, blir rädda, ledsna eller överraskade. Även njutning kan ge detta fenomen t.ex. när vi hör ett musikstycke man inte vill erkänna att man ställt in på repeat eller tar del av vårt- och operationsbilder.
vilken historisk person skulle du vilja äta middag med?
Der Führer, precis som Zarah Leander.
... och vad skulle du bjuda på?
Cyanidspetsad grapefruktläsk, sådant Jim Jones (inte rapparen) tycker om.
vilken cd i din samling hamnar sällan på skivtallriken?
Ingen CD i min undanstoppade skokartong kommer att spelas igen. Nedrans traumatiska barndom.
när tvivlar du?
När hopplösheten blir särskilt påtaglig.
vad är det första du gör när du stigit ur sängen på morgonen?
Ger ifrån ett ovisst antal suckar och stön.
vilken är den mest överskattade möbeln?
Databordet.
vilket drag ogillar du hos andra?
Likgiltighet, opålitlighet, mjäkighet, arrogans, överdriven lättsamhet, självgodhet, avsaknad av förnuft och självinsikt.
ditt liv har hittills varit...?
En besvikelse.
vad är det första du lägger märke till i någon annans hem?
Lukten (alternativt stanken).
hur vill du dö?
Se löpsedlarna december 2028.
om du fick en tidsmaskin, vilken period skulle du besöka?
Depressionen, WWII.
du får 5000 kronor att sprätta på en helkväll. Vad gör du?
Jag sprättar inte, jag spatserar (och shoppar).
vad skrämmer dig?
Hägglarver, åldrandet.
vad gör du helst en ledig lördag?
Vad som helst som är mer underhållande än Postkodmiljonären. Jag är lättroad.
vad är det första du gör när du kommer in på ett hotellrum?
Slänger ett hastigt öga på utsikten för att sedan gå igenom lådor, garderober och skåp och slutligen provligga sängen.
vad hittar man aldrig i ditt kylskåp?
Mögel. I mina föräldrars däremot lever och frodas det.
vad är det dummaste du har gjort?
Att sluta gå i skolan och börja förstöra mig själv.
vilken sport skulle du aldrig drömma om att testa?
Jag brukar inte drömma om att sporta alls, men samtligt som involverar eld och vatten.
när du blir riktigt sugen på något, vad vill du äta då?
Vällagade maträtter. Jag äter det högst någon gång per år.
vilket uttryck använder du alltför ofta?
Jäsiken? Nu är det dock slutpratat för egen del.
vilket fordon vägrar du färdas i?
Kanot, pulka.
vilken kroppsdel är du mest stolt över?
Ingen. Att se sig själv i spegeln är ett helvete.
när gapskrattade du senast?
Inte länge sedan, men det lär dröja till nästa gång.
vad har du på nattduksbordet?
Jag har inget, men på soffbordet står en tom fruktskål.
vad tror du folk tänker om dig när de träffar dig för första gången?
Jag vill inte veta, men antagligen att det är synd med en sådan kropp på en sådan stil alternativt skamligt med en sådan stil på en sådan kropp.
om du var Gud för en dag, vad skulle du ändra på först?
Mänsklighetens inställning.
vad hamnar i din lördagsgodispåse?
Naturgodis om jag lyckas smuggla ned det i påsen (ingen kommer att få mig betala 13 kronor hektot för godis bara för att det innehåller naturliga ingredienser).
vilket är ditt motto?
Revenge is a dish best served cold.
DU:
Vad heter du, och vilka är dina två vanligaste smeknamn? Cecilia. CC, C.
Vilken tid på dygnet föddes du? Kväll.
Har du några syskon? Sandra.
Var bor du? Örnäset.
Har du alltid bott i samma kommun? Ja.
Gillar du att bo där du bor nu? Nej.
När du är 45, var bor du då? Jag har inte planerat att bli 45.
Om du skulle få en miljon kronor för att hugga av den hand du inte skriver med, hade du gjort det då? Nej.
Om du var pank och fast i Amsterdam, skulle du då överväga att prostituera dig själv för att komma hem? Ja.
Har du någon gång velat vara det kön du inte är? När jag var liten och inte välkommen hos något kön brukade jag fundera om det var stora fel på mig, tills jag insåg att det var deras föräldrar som var problemet.
Vilken kroppsdel gillar du mest hos dig själv? Mina ögonfransar är långa och därmed OK efter att jag böjt och målat dem, men naturligt är de både raka, glesa och ljusa. Snyggt? Nej.
Vilken är din favoritfärg? Svart, guld, brun, marin, grön.
Vilken är din favoritårstid? Höst.
Vilket datum är det idag när du svarar på dessa frågor? 8 juni.
Lyssnar du på musik just nu, och i så fall, vilken låt? Morrissey - I Have Forgiven Jesus.
HEMMET:
Bor du på mer än ett ställe? Nej.
Hur gammal är din pappa? 54.
Bor du i hus, lägenhet, radhus eller annat? Hus.
Känner du ibland att du är hemma för mycket? Det är jag.
Har du plikter såsom att städa hemma? Nej.
Tar det längre än 30 minuter för dig att komma till stranden med bil? Nej, men vad skulle jag på den att göra?
Hur stort är ditt rum? Vet ej.
Hur länge planerar du att bo hemma, eller när flyttade du hemifrån? Jag flyttar när jag kan.
Har ditt hus/lägenhet mer än en våning? Ja.
DATORN:
Hur många timmar sitter du framför datorn på en vecka? 63?
Tycker dina föräldrar att det är ett problem? Nej, jag är vuxen, men när jag försummade hela grundskolan för mina internetvänner var det det.
Läser din dator Internet genom explorer, firefox, linux eller annat program? Explorer.
Spelar du spel som exempelvis tibia, wow eller cs? Jag spelar inte.
Hur mycket musik har du på din dator? Väldigt litet. Jag har inget musikintresse att tala om utan lyssnar på samma gamla dängor tills jag tröttnar och letar upp låtar på YouTube.
Använder du regelbundet webcam? Har ingen. Om jag haft; vad skulle jag göra med den? Trycka upp hängpukorna under hakan och lägga upp bilderna på snyggast.se?
Vilken sida har du som startsida? Google.
Laddar du ner musik olagligt? Det vore väl mer spännande att fråga vem som laddar ner musik lagligt.
TV:
Vilken kanal tittar du på mest? Varierar.
Har du problem med tv-reklamen? Ja.
Har du tittat på "Mitt i naturen" fler än tre gånger? Ja, det är väl spännande?
Vem är mest tv av Bengt Magnusson, Arne Weise, Ernst Kirchsteiger eller Pontus Gårdinger? Magnusson.
Kan du ibland känna en saknad av Bosse Bildoktorn? Nej, jag tittar på Pimp My Ride.
Känner du någon som är besatt av Sex and the city? Nej, men av sex.
Har du någon gång varit med i tv? Ja, tyvärr.
Vilket är, enligt dig, det bästa tv-programmet genom alla tider? Simpsons.
Hur många timmar i veckan tittar du på tv? I snitt "någon timme" gånger sex.
RELATIONER:
Till vem sa du "jag älskar dig" senast? Oväsentligt.
Känner du att du älskar dina närmaste vänner? Nej.
Har du haft ett förhållande som varat i över ett år? Nej, jag har alltid ersatts av någon annan.
Anser du att man kan ha samma relation med ett husdjur som en vän? Förutom att man älskar djuren villkorslöst; ja.
Är du kär just nu? Nej, bara olyckligt förälskad i kärleken som man kan vara.
Har du varit i fler än fem förhållanden de senaste två åren? Det vore väl aningen lössläppt?
Vilken relation har du till dina klasskamrater? Jag har inga.
Anser du att det är fel med kärleksrelationer på jobbet? Nej.
KLÄDER:
Vad har du på dig nu? Morgonrock, linne, underkläder.
Äger du ett plagg från en second hand-butik? Inte ett enda.
Hur många par skor använder du regelbundet? Jag har fem ståendes i hallen.
Har du sparat i över två månader för att ha råd att köpa ett klädesplagg? Nej.
Tycker dina vänner att du köper mycket kläder? Jag tycker att jag gör det med tanke på att jag inte använder dem.
Skulle du kunna tänka dig att jobba på H&M? Nej, jag är för bred för att jobba på H&M.
Har du någon gång burit en folkdräkt? Nej.
Äger du en kostym/dräkt? Ja.
Har du någon gång slängt ett plagg efter att endast ha använt det en gång? Ja, på golvet.
Anser du att en persons klädstil säger mycket om personen? Ja och nej. Det finns de som är onödigt förutsägbara.
PERSONER:
Är Tina Nordström ett bra ansikte för Skåne? Är det ens möjligt att göra ett bra ansikte för Skåne?
Vad tycker du egentligen om kungen? Poänglös ut i fingerspetsarna.
Tycker du att prinsessan Madeleine är snygg? Hon ser ut som vilken 26-årig brat som helst.
Vem vill du se som julvärd julen 2008? Bryr mig inte. Jag tittar ändå inte på jul-TV.
Vilka är dina förebilder? Har inga.
Är det synd om Kikki Danielsson? Nej.
Kan du nämna fem stadsministrar under 1900-talet i Sverige? Nej.
Uppfattar du att en person är smart bara för att hon/han bär glasögon? Nej. Det skulle betyda att 90% av specialprogrammets elever är smarta och det kallas inte specialprogram för att det handlar om ovanligt skärpta barn.
EGENDOMLIGA SAKER:
Har du en speciell relation till A/K-brunnar? Nej, ingen alls.
Känner du att du ibland har tvångstankar? Ja.
Har du saker du måste göra innan du kan sova? Ligga ned.
Tittar du fortfarande på barnprogram då och då? Ja.
Har du egna uttryck som kan uppfattas konstiga av andra? Nej, inte direkt.
Har någon sagt att du är konstig? Ja.
Försöker du vara annorlunda? Nej, tvärtom.
Klär du dig medvetet annorlunda? Nej, tvärtom.
FILM:
Ser du mer än en film i veckan? Nej.
Anser du att du är en filmälskare? Ja.
Vilken var den senaste filmen du såg? Minns ej.
Har du sett en film av Bergman? Ja.
Gillar du amerikanska filmer? Ja.
Har du alltid undertexter på när du ser en film på engelska? Om det finns; ja. Det gör det dock inte.
Vilka är de tre bästa filmerna du någonsin sett? Vet ej.
Har du någon gång tittat på Oscarsgalan? En gång. Det var inte speciellt intressant.
Har du varit på en filmfestival? En liten sådan.
Har du någon gång seriöst övervägt att ha exempelvis skådespelare eller regissör som framtida yrke? Det är litet av det som är tanken.
FRAMTIDEN:
Vad vill du göra i framtiden? Bo och trivas i mina drömmars hem.
Ser du en framtid i Sverige? Nej.
Vill du ha barn? Nej.
Vill du gifta dig? Ja.
Kommer du att plugga vidare på universitet/högskola? Nej, det kommer jag inte.
Vill du ha ett jobb liknande dina föräldrars? Förtidspensionär eller kringflackande vaktmästare? Nej, tack.
Tror du att systembolaget kommer att finnas 2020? Nej.
Tror du att befolkningen på jorden kommer att bo delvis eller helt på en annan planet i framtiden? Nej.
Kommer du att ha bra kontakt med minst fem av dina klasskamrater om tjugo år? Jag hade inte ens litet kontakt med fem av mina klasskamrater då jag hade några.
Tror du att det kommer att finnas converse till försäljning om femtio år? Ja.
SLUTLIGEN, 10 RANDOMFRÅGOR:
Har ni en städerska i ert hem? Nej, jag tror inte på slaveri.
Har du varit i Asien? Nej, jag är inte mycket för Asien, men thaimat är god.
Gillar du din skola/jobb? Nej.
Om du skulle identifiera dig med en musikartist, vem skulle det då vara? Miss Piggy.
Är bilddagboken en sådan daglig syssla för dig som du anser vara nödvändig för att din dag ska kunna kännas bra? Nej, jag använder inte Bilddagboken, men det kan ju bero på att jag inte har någonting att fotografera.
Har du badat i havet i år? Jag badar inte, jag duschar.
Är fotografi viktigt i ditt liv? Nej, men det är bra att spara de bilder man tar.
Har du en egen kamera? Ja, en dålig sådan.
Idrottar du mer än tre gånger i veckan? Nej.
Inte ett fryntligt fetto
Jag äcklas allt mer av mig själv, av att vara människa, och jag förstår varför man inte vill ha mig i sin närhet. Jag förstår att man tänker dåliga tankar om mig. Jag är trots allt ett negativt fetto, och är det något folk ogillar så är det negativa fetton. Precis som invandrare förväntas man vara gladlynt och trevlig - annars framstår man som ett samhällsproblem i andras ögon (varför vet jag inte då varenda unghona som subventioneras p-piller för att kunna "löpa fritt" kostar samhället mer pengar än jag) och det äcklar mig att man p.g.a. utseende/ursprung skall tvingas vara andra till lags litet extra för att inte dömas. Jag är inte ett fryntligt fetto och kommer aldrig att bli. Jag är arg, jag är bitter och jag tänker inte låtsas som om att jag är nöjd och att saker och ting kring mig är frid och fröjd.
En japansk studie visade att överviktiga människor är lyckligare än normal- och underviktiga. På den infogade bilden kunde vi se två korpulenta damer i medelåldern sitta med stora leenden på de strips-ätande läpparna. Jag kan bara, som det glada fetto jag är (...), skratta åt resultatet. Vem tror egentligen på det? Det vill säga utöver min mormor som säger att jag borde bli komiker - inte för att jag är en rolig person, utan för att jag precis som "de flesta större kvinnor" är rolig. Jag frågade om hon allvarligt talat trodde att humor var något genetiskt och ifall det snarare inte berodde på att feta ofta fastnar i en clownroll och gömmer sig bakom en komisk fasad för att bli accepterade, och att den sedan hänger kvar. Hon menade att det mycket riktigt var så, men att det inte var något konstigt i eller dåligt med det utan tvärtom något positivt. Jag kan förstå varför: Det måste vara väldigt skönt att ha någon som man kan lita på alltid säger något underhållande. (Det kan tilläggas att denna kvinna under tidiga 80-talet vägde 33 kilo.) Själv är jag extremt trött på myten om den lyckliga tjockisen. Det är inget fel i att vara vred.
Gårdagens fest kändes som en rejäl flopp, men jag orkar inte ta reda på huruvida det egentligen ligger till då jag ändå avlägsnade mig innan slutet. Jag är inte den som hänger i parker och jag klarar definitivt inte av att i nyktert tillstånd låtsas vara en sådan bland främlingar, tonårspunkare och poliser. Efter att sistnämnda varit där två gånger och utnyttjat sin makt tack vare den patetiska artikeln inte ens värd att kalla journalistik i Kuriren, och min enda tändare slarvats bort av någon annan än jag själv, gick jag hem. Jag såg ingen anledning att stanna kvar då det ändå inte fanns något för mig att göra där. Jag mådde bara väldigt dåligt över torsdagen och gör fortfarande. Fredag (med undantag för de dystra kvällstimmarna) och lördag har jag tillbringat med täcket över huvudet och en intensiv önskan om att slippa vakna till min verklighet (jag har inte ens ätit vilket är skrämmande då jag som den kvasijudiska prinsessa jag är normalt gör det för kung och fosterland när jag är ledsen). Det kommer att dröja innan det släpper och jag över huvud taget kommer att orka lämna huset, fast även om jag skulle göra det så har jag ändå inga ärenden där ute. Det finns ingen att träffa och ingenting att fördriva tiden med. Nu väntar två månaders väntan och därefter nio månaders hårt pluggande jag normalt hade givit upp efter nio dagar och förmodligen kommer att göra även denna gång när det inte längre finns några mål att sikta in sig på. Jag är ändå för ful vilket gör mig för osäker för att komma någonstans med skådespeleriet, för oattraktiv för ett simpelt kassajobb. Jag förstår inte hur jag någonsin skall lyckas, vad min uppgift egentligen är. Jag får väl satsa på att bli Sveriges bokstavligen största bloggerska och betala min hyra med mutor från företag som vill att jag skall skriva om dem, men för det måste man ju ha litet livsglädje att dela med sig av emellanåt. Med andra ord skiter det sig där med.
Haggan får utvecklingsstipendium & gråter tills kärlen brister
Medan de normala ungdomarna håller studentskiva med släkt och vänner iförd ljusa dräkter har jag suttit här och tjutit högljutt/hyperventilerat så att grannarna undrat. Mascaran har runnit all världens väg och förstörde tillsammans med snoret den ullklänning jag svettats i sedan 07:00 (efter att ha vaknat 06:30), och mitt ansikte är svullnare än vanligt. Själv är jag inte normal, vilket man tydligt ville poängtera genom att ge mig ett s.k. utvecklingsstipendium nytt för i år, vilket jag är fullt medveten att man lagt till enkom för mig, som jag måhända borde vara tacksam över just därför (att de faktiskt ser potential i mig mig borde väl vara helt fantastiskt, trots det pinsamma format det kommit ut i?) men jag kan inte vara det. Det spelar ingen roll att min lärare sagt att jag är den sortens elev han alltid kommer att komma ihåg - de hade gärna fått behålla sin tusenlapp och genanta motivering eller ta det mellan fyra ögon i stället för att läsa upp den inför en fylld aula. Jag har blivit förnedrad på scen tidigare och kände inte för att på den yttersta dagen gå upp och hämta ett gulnat kuvert med mitt namn på, iförd vardagskläder och platt hår utan nedklottrad studentmössa. De hade lika kunna gärna kallat det utvecklingsstördstipendiet ty det är vad det handlar om; inga normala elever kommer att tilldelas ett sådant, och jag vill inte vara den som tilldelas en peng av medlidande (vilket det måste vara då den f.d. skolsköterskan, som var den som ordnade så att jag fick börja på estetiska, började gråta när jag med egen gråt i halsen tackade henne för det och sade hur illa det kändes att lämna allt; hon bad mig t.o.m. ringa henne).
"För att du med målmedvetenhet steg för steg erövrat dig ett självförtroende, som gett dig möjlighet att utveckla dina intressen, låta dina talanger blomma ut, växa som människa och gå vidare ut i vuxenlivet.
Genom ditt exempel har du visat och inspirerat din omgivning att viljan att förändras, är en stark och framgångsrik drivkraft.
Luleå 5 juni 2008"
Jag kan inte läsa det utan att det börjar rinna från ögonen. Värst av allt är att detta är det ultimata beviset på att en betydelsefull tid i mitt liv är över och att jag nu står helt utelämnad. Det är så självklart för många, men att jag fick chansen att gå med estetiska var det bästa som kunde hända mig (att jag hade levt idag är inte alls så säkert ifall jag inte hade fått någonstans att gå och, ja, utvecklas). Det är den enda skola jag någonsin klarat av att vara i och nu är det slut med det. Jag vet ingen som lider av så stor separationsångest som jag och det värker i hjärta och själ. Detta är inte början på något nytt; det känns som att jag är tillbaka precis var jag en gång startade - för mig själv utan att veta vad jag skall ta mig till, men denna gång utan någon som kämpar med mig för att få in mig i ett sammanhang.
Jag kommer att sakna merparten så mycket, även de jag officiellt ogillade och de jag aldrig kommer att hälsa på ifall jag eventuellt skulle passera dem. Det spelar ingen roll att jag inte kände dem: Jag har förlorat ett hem och en familj som jag aldrig kommer att få träffa igen. (Hur kan man om man har bara litet realistisk verklighetsuppfattning göra annat än sörja något sådant?)
Guide för blivande Bloggerskor
Att vara Bloggerska idag är så mycket mer än att bara sporadiskt uppdatera sin onlinedagbok: Det är en hel livsstil! En Bloggerskas stil betyder världen för henne varpå hon är lätt att känna igen och det därför är mitt nya fritidsintresse att gissa mig fram till vilka förbipasserande som äger en blogg, men skulle du inte våga gå fram och fråga dessa hur de så unga lyckats i livet behöver du inte känna dig förlorad: I egenskap av Luleås bokstavligen största bloggerska utan stort B har jag valt att göra en guide för blivande Bloggerskor var jag delar med mig av de hemliga knepen som gör att just Du kan uppnå ditt mål inom loppet av en månad!
Först och främst: Glöm helt att hitta den omtalade nischen tio i topp-bloggerskorna talar om. Sådana är överskattade. Huvudsaken är att dina outfitbilder håller måttet. Och hur gör de då det, frågar du dig. Som Bloggerska finns det några extra viktiga punkter att tänka på för att lyckas i 2008 års bloggsverige.
- Leggings. Det finns inte en Bloggerska som inte har en hel uppsjö av leggings i sin överfyllda garderob. Som Bloggerska är det mycket viktigt att anse detta vara det mest praktiska sedan mobiltelefonen, så kom för guds skull ihåg att omnämna var du köpt dina basleggings trots att de går att hitta i varenda butik.
- Vita tygskor. Ballerinor fungerar, men att matcha sina basleggings med vita tygskor är det absolut bästa vardagsalternativet. Fräscht, somrigt, litet lagom sportigt och perfekt för de som aldrig kommer lära sig gå i de klackar de infogar bilder av och kallar sina drömskor (som de tack vare annonser egentligen har råd med, men skulle bryta benen av efter tio minuter).
- Bambooörhängen är något som hänger från var Bloggerskas öra just nu, men till skillnad från merparten av Bloggerskans attribut är de faktiskt fina och finns att köpa billigt hos Cocoo.se.
- Storskjortan/tunikan/den bärande oversizeöverdelen som gör kjol och byxor överflödiga. Midjebälte kan vara chict och ett plus för dig som väger litet mer än dina bloggsystrar och vill markera figuren, men är inget krav.
- Skinnjackan håller år efter år. Det enda som förändras är modellen, men skulle du ha en förra säsongens är det inget fel i det. Svart eller brun spelar ingen roll, även om en svart ändå är att föredra då det går med allt oavsett vilken färg som gäller för kommande årstid.
- Solglasögon. Ingen Bloggerska är så obrydd att hon låter sig fångas kisandes på bild. Glasögonen är trendiga, skyddar från sol och obehagliga beundrare, för även om en Bloggerska tycker om att synas och tar varje tillfälle som ges att omtalas, ger hon gärna intrycket av att det ibland går överstyr: Man vill ändå kunna sitta på uteserveringar och komma på nytt bloggmaterial med sin latte i fred.
- Den slarviga, oengagerade bloggtofsen som vi förut endast hade då vi lade oss om kvällarna för att håret skulle ha mer volym och vara enklare att kamma ut om morgonen är tillbaka, nu på dagtid bara med något fler hårnålar.
- En stor väska visar att du är en aktiv människa med mycket att göra: Att ett kollegieblock skall få plats en bra måttstock. Om inte är du körd, då ett skrivblock är ett måste för varje aktiv Bloggerska då hennes stora dröm är att bli "journalist" (läs: modereporter - förutsatt att hon inte mäter över 173; då vill hon hellre bli modell). Likt en rappare skall hon kunna dra fram pappret så fort en idé kommer flygande genom hennes tofsprydda huvud: Det gäller att skriva ned den medan man fortfarande minns, och ju mer man har att stå i desto svårare blir allt att komma ihåg. Skulle du råka glömma blocket hemma eller ligga sjuk duger det att leta rätt på litet celibritetskvaller i någon annans blogg och publicera den dagen, men låt det bli en läxa till nästa gång!
- En take away-mugg är ännu en sak som ger intryck av att ständigt vara på språng. Skulle du tillhöra den skara som faktiskt har litet att göra eller inte har såpass mycket pengar (än - tänk positivt, Bloggerska!) att du kan unna dig något dagligen rekommenderar jag att du köper hem ett lager take away-muggar från valfri kaffegrossist, brygger eget och tar med dig innan fönstershoppingrundan.
- En digitalkamera är utöver datorn en Bloggerskas bästa vän. Det är med denna du skall dokumentera hela din vardag, visa dina tokiga upptåg och senaste inköp. Du kan välja en skrytig dyr systemkamera vars inställningar du inte har någon egentlig koll på, som ger utmärkta bilder så länge medföljande objektiv fungerar, eller en söt färggrann kompaktkamera vars utseende du kan skriva om när idétorkan verkar ha kommit för att stanna (självutlösaren och någonstans att ställa kameran när du poserar är dock det viktigaste; det är inte alltid man har någon som kan fota en). De flesta börjar med det sistnmända för att sedan uppgradera sig då annonspengarna har börjat komma in.
Lycka till och glöm inte att länka till mig som tack då du nått ditt mål!
