Ja, oj, kan man tänka sig! Nu är det mindre än en månad kvar till premiären av Road. Jag ljuger om jag säger att jag övat på eller ens läst mina repliker utanför skolan, men jag har grämt och bekymrat mig desto mer. All falsksång har gjort att jag fått ont i halsen som jag gnolar fram tondöva slingor med, för tro inte att jag går omkring med något magstöd i världen. Det enda som känns litet, litet uppmuntrande är att jag skall få stå för några av 80-talsfrisyrerna, och jag försöker så hårt att inte låta paniken ta överhand (och den kommer varje gång jag kommer att tänka på att detta skall dokumenteras och fotograferas, jag får hjärtklappning bara av att skriva det), men den och stressen är svårundviklig då jag fortfarande inte har kläder till min manliga roll, och detta skall vara bestämt fredag. Byxor var det. Jag i herrbyxor. Jag har ju sannerligen den rätta kroppstypen för att finna ett par passande sådana utan att uppsöka skräddare. [Biter i det stora päronet.]

Idag hade en annan klass besök av en medlem från Livets Ord som jag samt några andra struntade i sin ordinarie religionslektion för att lyssna på, men nej, hur intressant ämnet än må vara och hur mycket det än finns att säga om denna enkelspåriga församling tänker jag bespara mig och inte ge någon kommentar utöver en, vilken är att jag inte kan känna respekt för någon grupp som tror på auktoritärt ledarskap, och att deras ledare är "ett mindre lyckat skämt" (som han kallar andra kristna) kan vi ta del av här.

Jag har de senaste veckorna gått upp tre kilo och försökte cykla i helgen men fick efter två kilometer lock för öronen som höll i sig i närmare tre dagar, och gör jag mycket mer än så innan jag repat mig kommer jag inte att hinna bli frisk till i maj. Denna underbara sjuka! Nej, nu måste jag skärpa mig, sluta gnälla och strunta i att gördeln jag köpte idag till min monolog bara för att underkjolen är genomskinlig klämmer åt i låren.

Håller på att skriva min första arbetsansökan som jag skall skicka iväg i kväll, och senare till de butiker jag går förbi som jag ser efterlyser sommarpersonal (de är få). Ett bra personligt brev upptar max ett A4 säger man. Tur för mig som fick ihop precis litet drygt ett halvt. Det är svårt att göra ett gott intryck och lika svårt att veta hur pass personlig man får bli utan att verka oseriös. Det finns alltid de som föredrar formella, uppstyltade rader och jag tror att jag lyckades kombinera detta och hoppas att jag låter tillräckligt intressant för att de skall kontakta mig, trots avsaknad av allt som egentligen krävs. Jag är ju trots allt där och ränner flera gånger i veckan och kan gångarna utan och innan, fast det är kanske ingenting man skall ta upp i sitt brev? Ni som har erfarenhet av detta, vad kan ni rekommendera en förstagångssökare att nämna? Får man vara lättsam? Jag har inlett med mina positiva egenskaper som alla säger att de besitter men få gör (dock stämmer det i mitt fall, förstås), en mening om varför jag vill arbeta hos just (valfritt företag) följt av övriga intressen. Det kanske räcker så? Nu hoppas jag bara att jag inte är ute allt för sent då jag velat i över en månad vad gäller detta, och varför jag velat kan jag inte svara på. Kanske har jag varit rädd för att min ansökan eller jag inte skulle vara tillräcklig. Jag tror att lågt självförtroende vid arbetsansökningar är extra förekommande bland arbetarklassbarn: Vi har aldrig lärt oss att ta för oss i arbetslivet och har aldrig haft någon som uppmuntrat oss att vara överdrivet självsäkra då våra föräldrar tillhört generationen med omänskligt hög arbetsmoral, som tagit sig till jobbet trots benbrott och influensa. Därför fortsätter man att söka de sämre jobben i tron om att man ändå inte kommer få något bättre och tvivla på sin egen förmåga. Det är vansinnigt sorgligt, men nu har jag åtminstone fösökt. Jag vill vidga vyerna men först och främst skaffa kassavana, så att jag kan fortsätta ha tillfälliga jobb var jag får vara social till dess att jag får syssla med något som jag faktiskt vill.

Nu har Blogg legat nere i vad som känns som en evighet för någon som inte har något bättre för sig, varför all lust till att återberätta sådant som hänt också försvunnit. Suget håller max en dag, därefter känns det både onödigt och inaktuellt att tala om, varför 27-31 mars nu får falla i glömska med allt annat. Det fanns ju ändå inte speciellt mycket värt att dokumentera, möjligtvis att X2000 mellan K-stad och Stockholm var riktigt skön (solen sken och jag hade mina solglasögon med mig, satt bekvämt och fick gratis frukt jag pressade ner i väskan och än inte ätit upp), att jag fick en gratis bok och två vykort som inte var gratis men av misstag slank mellan sidorna, köpte matchande pärlhalsband och örhängen på Åhléns City, virrade omkring närmare en timme på huvudstandens huvudgata för att hitta ett ställe var jag kunde låna toaletten. Det slutade med att jag gick in på ett café intill Kladdes Kebab, köpte en frukostmeny för 35 kronor bestående av kaffe, en torr rundfralla och en dryck jag ändå tvingades kasta bort på Arlanda då man av säkerhetsskäl inte får ha med sig en flaska mangojuice. Vem vet, den kan ju explodera!


Idag är det första april och samtliga planer på att lura någon gick givetvis i stöpet. I stället blev det jag själv som trillade dit, och sådant är ju så lagom roligt när allt kommer kring. Jag snorar och slemmar och tycks aldrig vilja bli frisk (friskare än Sten Frisk, men ändå, inte frisk). Snart skall jag åka och vaccinera katten trots att jag borde vara hemma och göra de där analyserna jag talat om i månader och ändå inte gjort. Skulle dessutom ha skickat ett paket åt en traderaköpare redan igår, men det är ju inte direkt sådant jag kan prioritera när min framtid står på spel: Att jag svarade på en av fjorton frågor på dagens prov säger en del om hur den kommer att se ut de närmaste åren. Jag drabbas verkligen av total blackout, och sådant jag normalt känner till försvinner helt ur min ensamhets blödiga hjärnkontor. I stället går jag hem och gråter en skvätt, medan någon skriker om dammtorkning inför en 46-årsdag ingen ändå minns eller intresserar sig för på våningen ovan, med den mest ångestframkallande rösten av dem alla. I jämförelse med den är din ljuv som hämnden själv, och att det inte går att få nog av den vet vi väl av erfarenhet. O, som jag åtrår dig!

Nu sitter jag ensam i lägenheten och känner mig rastlös medan magen vrider sig i plågor. Jag längtar tills jag får ta taxin till tågstationen och lovet är slut då jag behöver rutinerna och vill kunna återgå till mina Naturdiet i skafferiet, hatar att ha min vardag nedklämd i en resväska och att umgås med dryga människor.

Gårdagen handlade om ett besök i Mariebergsskogen med sina många djur. S hade tvingat mig att lyssna på Kelly Family med öppet fönster hela morgonen medan de enorma kappklädda datapels-/lajvnördarna till grannar med balkongen full av pizzakartonger passerade loftgången, varför jag nu inte kan höra annat än deras oskuldsfulla föräldralösa röster i mitt huvud. Efter att hon kvällen innan vaxat våra "mustascher" hade jag stora röda märken under näsan att dölja, vilket jag endast lyckades halvt om halvt med. Med ett sårigt ansikte som förde tankarna mot syfilis åkte vi in till stan och fortsatte ut mot "skogen", som egentligen är en gigantisk park. Där träffade vi på änder som matades med havrekross, en dålig far som inte hade vett nog att hålla reda på sina ouppfostrade avkommor som skrämde slag på och irriterade samtliga, och den sötaste getfamilj vars minsting var den gnälligaste och mest sociala jag hört - båda hans föräldrar var trötta på honom. Att se och tala med djur gör en så lycklig och jag hade ingenting emot dagen fram till att det blev dags att avrunda på platsens fik/museum vilket betyder att man måste slå sig ned tillsammans.



På väg tillbaka gicks det om Gina Tricot var jag köpte den en gång så trendiga hängselkjolen och klänningen (som snarare är en tunika då den precis täcker det allra största) för 99 kronor styck, och på Body Shop hade man s.k. "grisen i säcken"-påsar, med innehåll till ett värde av 100-300 konor. Jag köpte två, öppnade den ena som innehöll en ögonskugga, en flaska aromaterapi och en duschsvamp, och funderar på att lotta ut den andra här i bloggen, ty det är ju så populärt med nättävlingar idag och jag tycker om att ge presenter nästan lika mycket som att få, ibland mer eftersom man då slipper tacka oärligt för något man inte vill ha.

Dagen har gått i ilskans tecken. Ett besök ute på Bergvik med sina många köpcenter gjordes men någon shopping blev det inte utöver en glass var. Jag kände mig tvungen att äta min inne på en stinkande toalett, för av någon anledning känner jag mig inte riktigt bekväm i att suga i mig en Calippo offentligt. (Hela detta lov har avsatts till att äta - jag överdriver inte om jag säger att jag har gått upp fyra kilo när jag kommer hem. Kläderna stramar redan vilket jag knappast kan skylla på någon menstruation utan de mängder av påskgodis som köpts. Skärpning!)

På väg hem från det äventyrslösa äventyret klampar ett helt fotbollslag bestående av testosteronstinna, stojande tonåringar in. Dags att slå av mp3:n, som ändå kommer att överröstas av deras målbrottande. Som väntat tränger de sig förbi samtliga för att kunna sätta sig längst bak i bussen, där de skrattande spottar nötter på både passagerare och stolar (kan man inte äta utan haklapp skall man låta bli). S vänder sig om och frågar vad de sysslar med varpå en av dem svarar med ett stort aggressivt "vadå?!" och att han inte spottade på henne. Det är så härligt att höra hur egocentrerade folk är, speciellt med tanke på att det om tio år är sådana som de själva som kommer att tvingas plocka upp vad andra spottat ut för att försörja sig.

Om detta ändå var droppen. Det var det förstås inte. Snett bredvid oss sitter två svarta pojkar, omkring tolv år gamla. Helt stilla sitter de då idioterna i sätena bakom under resans gång börjar häva ur sig: "Hur gammal är du? Väx upp!"/"Är du törstig? Åk hem till Afrika och drick litet vatten, slav!" följt av högljudda hånskratt. Jag känner hur jag slussas tillbaka till högstadietiden, hur bägaren rinner över inombords, men jag är helt paralyserad där jag sitter och kan inte ta in vad det är jag hör. (Slav?!) Hela situationen känns overklig, och jag känner mig hemsk som bara biter ihop utan att säga något, som inte utan att tveka vänder mig om i civilkuragets namn utan att bry mig vilka inte speciellt nyskapande kränkningar de skulle ha att komma med. Jag hatar att jag inte vågar stå upp för främlingar, att jag likt alla andra sitter tyst och ber att de inte skall ge sig på mig med och sänka mitt självförtroende ytterligare. Ett "käften, fettohora!" när jag säger något av en annan vikt än den fysiska är det sista jag klarar av, och tro som sagt inte att dessa ynglingar har fantasi. Man vet vad man har att vänta.

Jag ångrar mig lika bittert varje gång jag uppvisar feghet och erfarar jag liknande igen - och det kommer jag att göra då de inte verkar ha något hem att gå till med tanke på att de hänger inne på Konsum 20:00 en måndag (givetvis följde de även med bussbytet då de bor i området; den andra resan bestod huvudsakligen av horor, sång och p.g.a. dem skrikande spädbarn, och denna gång led jag mest med busschaufförerna vars arbetsmiljö måste vara outhärdlig) - kommer jag att be dem dra åt helvete. Tanken på att nämnda barn gråtit över detta i kväll skär i en, för när du fått höra något sådant spelar det ingen roll vad din mor eller far har sagt om att du är lika mycket värd som alla andra. Allra minst när du inte ens är gammal nog att veta att det är dessa människor som är förlorade, och att deras färjestadramsor aldrig kommer att göra dem till en ny Zlatan Ibrahimović, och aldrig ge dem annat än en plats på läktaren och indraget socialbidrag. Mycket nöje! Allt jag känt föregående vecka har varit ett enda stort bevis på att tvekandet är min största fiende.

Kort efter att pojkarna stigit av bussen, hör jag någons mobiltelefon spela introt till en 50 Cent-dänga följt av en annan artist inom samma genre, vilket är mycket ironiskt efter vad de nyss har uttalat sig om. Hade deras s.k. förebilder (som de uppenbarligen inte vet något om) befunnit sig på samma buss hade de med all säkerhet kravlat sig ut från den blodig, vilket jag tror hade varit allas gemensamma önskan som gått i uppfyllelse.

Man ser tydliga skillnader vad gäller kyrkaktivitet beroende på var man hamnar i landet. Hemma verkar Svenska Kyrkan praktiskt taget vara utan, medan kalendern här är späckad och aktiviteten går allt lägre ner i åldrarna. Under denna påskgudstjänst i ett kapell i en stadsdel var de flesta troende är muslimer befann sig ett dussin(!) fjortonåriga "emokids" med palestinasjal och piercing (och inte att förglömma deras mer stereotypa helhylle glasögonbärande pageklippta eller diademprydda enmeterslånghåriga vänner som anlände med föräldrarna). Aldrig att dessa skulle ha konfirmerat sig på vår tid! Förvisso är "alternativ" idag är något helt annat än för åtta år sedan och torde egentligen vara ett utdött begrepp då det trendigaste som finns precis som jag i föregående inlägg skrev är att se ut som de utstötta gjorde tidigare (jag som dirty south-frälst måste vara vansinnigt alternativ med tanke på att det redan var ute då jag upptäckte det sist av alla). Jag och S kunde inte låta bli att undra om det är så att det är de redan kristna ungdomarna som börjat ta till sig dessa trendiga stilar, eller om det är de trendiga som börjat ta till sig kristendomen? Och hur pass stor roll spelar ens klasstillhörighet? Att dagens "emokids" oftast kommer från medelklasshem (som i sin tur är flitigare kyrkobesökare än arbetarklassen) råder ju inga tvivel om.

Samtidigt som jag kan känna att det är underligt att intresset blivit så stort bland unga så fort (jag tillhör ju den skara som anser att tro skall komma inifrån och finnas på egen hand och inte genom en broschyr utdelad av häftiga missionärer) tycker jag att det är bra mycket bättre att dessa engagerar sig i församlingens aktiviteter för mänskliga rättigheter i stället för att vilja starta ett nytt blondinbellafenomen, trippa omkring med pälsjackor och shoppa för tusentals kronor i månaden, eller raggla omkring med en ölburk mitt i stan under lunchtid. Synen på gudstro har förändrats och är inte längre något "löjligt". De som tidigare trodde att det inte gick att kombinera human politik och religiösa erfarenheter då religion automatiskt var likamed förtryck tänker om: De har förstått att gärningar dödar och inte tro. (Vilket är precis tvärtemot vad som sägs om att tro och inte gärningar skall frälsa. Jag ser det som en ansvarslös tankegång som människor använder sig av som argument för att kunna fortsätta leva hycklandes utan att ens behöva reflektera över det: "Jag blir ändå förlåten" kanske man tänker, för att sedan göra vadhelst som faller en in. Utnyttjande av välvilja, kan man också kalla det, om det skulle falla en in.)

Så, för att lämna ungdomen och återgå till den åldrande delen stannade vi kvar på kyrkkaffe efter en skaplig timme; jag var dock tvungen att snyta mig så det ekade i lokalen upprepade gånger (har stora sår under näsan och knallröda vitor, varför jag gärna gömmer mitt ansikte från både blixtar och ökensand) och kan inte heller låta bli att bli tårögd varje gång någon talar om hoppet och hjälpen då det är så fasligt rörande, men att sätta sig och gråta i kyrkan fungerar inte riktigt. 20 kronor för en stor kopp (ja, jag drack faktiskt kaffe, med mycket mjölk är det inte längre några problem) och hemmagjord påskbakelse är inte dåligt. De besökande fick en påsklilja var. Min slog ut bara någon sekund senare och står nu och känner sig ståtlig bredvid Sandras minimala knopp (inte huvudet) i fönstret. Senare åt vi piroger men då jag inte har någon smak just nu tänker jag varken säga bu eller bä. I stället får jag berömma degens förträffliga konsistens.

Hitresan var tråkigare än den var lång. Ångern över ogjorda saker trots att tillfället var mer än (kanske för) perfekt började mala redan i bilen, men jag lyckades skaka av mig det då flygtiden spenderades åt att försöka hålla inne rethostan i en timme och tio minuter bredvid en jämnårig fackhatande arbetsgivare med sportbladet i hand. Flygbussen för 69 kronor om du är under 25 var enbart intressant - att åka genom Stockholm gjorde mig rentav sentimental (Vasastan var så vackert att det tårades i mina ögon, och idag hade jag till och med vett att beundra skönheten), och jag fick syn på min första stockholmsbrat i 2000-talsupplaga. Så såg de nämligen inte ut då jag var där sist. Jag fick även uppleva min första livs levande fashionista med caffe latte i pipmugg, leggings och pälsmössa. Sådant trodde jag bara var ett fenomen som existerade i modebloggarna, men tydligen är människor så trendiga (att använda sådant man hade mobbat en stackars tioåring för på mellanstadiet är populärt), och från att gå från att känna mig stilig om än sliten i min medelstora hemstad kände jag mig endast sliten, och framför allt tråkig, som köper matchande set i stället för att blanda plagg hejvilt. En sak är säker och det är att jag aldrig kommer aldrig hamna bland dem som pryder Stockholm Streetstyle, och inte bara för att jag befinner mig hundra mil bort.

Väntan och tåget var det svåra. När jag först var framme hade jag svårt att lokalisera mig, men ingen hade lust att svara på en så enkel fråga som riktning, trots att 60% var på väg åt "mitt" håll. De enda som stannade upp var en ickesvenskspråkig kvinna och en rökande invandrarkarl i min egen ålder som först bad mig fråga en svensk då han inte kunde gatorna men förstod min frustration då ingen vill tilltala en i den här stan. Till slut lyckades jag räkna ut vart jag skulle gå; med strömmen, och två timmars uppehåll gjorde jag på en halvtimme genom att gena längs gatorna utan uppehåll. Jag försökte mig på att fördriva tid på Åhléns City, men det sista jag behöver när jag shoppar är välklädda expediter som står och vakar likt en hök över sina respektive stånd, redo att kasta sig över en frågandes om man behöver hjälp. Nej tack, ser jag så bortkommen ut? Behöver jag hjälp så ber jag om det. I stället skyndade jag mig ut innan någon hann fram till mig, och gick tillbaka mot stationen. Hungrig efter att inte ha ätit sedan föregående eftermiddag går jag in på närmaste kiosk men finner inget annat än ett 3 för 20-erbjudande på läsk. Jag köper tre Cola Light (som visar sig vara för litet kolsyrade) med tanke på tidigare nämnd hosta jag helst inte vill skylta med för omvärlden, slår mig ner på min bänk där nu ett nytt ansikte dykt upp.

Det är en afrikansk man i sen 20-/tidig 30-årsålder med kläder som inte heller, helt säkert, skulle hamna i Stockholm Streetstyle. Allt är frid och fröjd där jag högljutt suckar över ryggont efter att ha burit på mitt ändå relativt lilla (med tanke på att jag glömde ta med mig något att sova i såväl som rengöring och fler än två kjolar och en kofta) bagage, och så här i efterhand är jag glad att jag inte i min totala uttråkan som jag tänkt övervägde att vara den som inledde konversationen. Hans inledande fras blir i stället på knacklig engelska "Hej. Hur mår du?" följt av "Du är väldigt söt" varpå jag på ännu knackligare svengelska försöker att svara så kort som möjligt, allt för att slippa vara trevlig då engelska inte är min specialitet med tanke på att jag sedan åttonde klass är helt självlärd/olärd. Dock ger sig inte denne "Eddie" (från Sandviken, uppenbarligen med många ärenden i huvudstaden) som han tydligen heter och jag tvingas svara på huruvida jag har barn, är gift (att jag var ogift var något han inte kunde förstå, och det var enda gången jag höll med honom, ty det gör inte jag heller) och bor hemma hos mina föräldrar. Han tycker att jag skall ringa min syster i Karlstad och berätta att jag stannar i Stockholm och anländer ett dygn senare, så att "vi" kunde upptäcka staden tillsammans. Jag trodde inte det, vände besvärat på mig för att se hur länge det dröjde till tåget gick och öppnade min första Cola. Minuten senare går en man förbi och slår till denna med sin väska. Jag spiller ut litet i knäet och på handväskan och som den gentleman "Eddie" är letar han fram en vikt näsduk ur sin ficka. Jag tar besvärat emot den, torkar upp drickan och lämnar tillbaka den colaindränkt. Han fortsätter sin lilla utfrågning och jag blir mer och mer irriterad, men är fortfarande alldeles för snäll för att be främlingar sluta tilltala mig, utan försöker mer kroppsligt visa detta med sömniga gester vem som helst borde förstå men tydligen inte gör.

Han nämner än en gång hur söt han tycker att jag är och säger att han vill träffa mig igen. Jag pekar på en stressad tvåbarnsmor i 35-årsåldern, menar att hon ser ensam ut och frågar om han inte hellre skulle träffa henne. Han blir förolämpad och menar att han inte dejtar vem som helst. Nähänä. Han frågar vad jag gillar för slags partyn med följdfrågan om vilken musik, ser något besviken ut då jag svarar men säger att det är en fest nästa vecka jag säkert skulle uppskatta, som han vill bjuda ned mig på. Jag säger att jag tyvärr har skola dagen efter varpå han storögt tittar på mig och påpekar att festen är en lördag. "Ehm, sunday school" tillägger jag snabbt. "Bible school..." säger han för sig själv med ett leende. "Oh yes" svarar jag allvarligt.

Han tar upp sin mobiltelefon och jag drar en lättnadens suck - äntligen har han funnit något han gillar bättre än att trakassera mig! Inte då, han frågar hur jag stavar mitt namn och ber mig skriva in mitt nummer. Behöver jag säga att det inte är "mitt" nummer som hamnar där? Jag säger att jag måste gå ut till mitt tåg (en tjugofem minuter innan det ens anländer) och han ber om att få följa med och bära mitt bagage. På vägen frågar han om det är OK att ringa med min syster i närheten eller om jag föredrar att tala i enrum. Jag säger att det inte spelar någon som helst roll och tro det eller ej, han väljer att inte följa med mig "ut i kylan". Han ger mig en kram, kysser min kind och avslutar det hela med ett "vi hörs". Visst gör vi det, visst gör vi det.

Jag skyndar mig ut till spåren och röker två cigaretter i rad trots vad som säkert är en blödande hals. Där blir jag stående ett tag tills jag äntligen får sätta mig på tåget och göra mig redo för en fyra timmars resa. Tyvärr hamnar jag bredvid en småbarnsfamilj som väljer djurvagnen för att deras ettårige son roas så av hundar, och i stället får ett ungt par med just hund kliva av p.g.a. platsbrist. Givetvis avsätter han stor del av tiden åt att skrika, men jag höjer volymen på min 300-kronors Zap med endast en fungerande hörlur och kommer över det. I Katrineholm är bussarna gröna och någon löjlig har klottrat "Pissa (pil ned)" och "Bajsa (pil ned)" mot en vägg.

Jag kommer för sent för att vara med och titta på det kurdiska nyårsfirandet, men är glad för att komma undan som 18 på bussen (spela på docklika ögon och läppar och blond förvirring likt Marilyn Monroe eller för er ungdomar; Björn Gustavsson, inte en människa kan ta en för vuxen trots begynnande rynkor, det skulle vara om de smygläser ens blogg). På kvällen tittar vi i stället på Simpsons och äter pizza från Kronoparkens Pizzeria (där vi får två extra sallader efter att sittande regering gjort att de inte har råd att erbjuda studentrabatt). Att kunna erbjuda åtta vegetariska är inte illa när man är van vid två, med allt från banan och ananas till pommes och tzatsikisås.

I övrigt är jag litet besviken då det är ett faktum att jag och min syster inte kan umgås utan att bråka, och i alla fall är det bara mitt fel, då jag gnäller som vill göra något då jag bara befinner mig här en vecka och inte råkar bo här och kan skjuta upp saker för evigt, jag är källan till den dåliga stämningen för att jag tycker illa om den Tarantino-film de valt att se. Jag är kompromisslös för att jag ber folk som saknar tidsperspektiv att skynda sig för en gångs skull och får ett "prata inte med mig!" tillbaka, otacksam för att jag inte vill äta salivliknande lös översaltad gröt till frukost när det finns en tid att passa och allt är mycket lugnare när vi slipper ses. Att min syster väckt mig ur djupsömn två sjuknätter med sprängande värk i hela kroppen i rad för att kunna säga 1) "du har fått ett sms" (ett felskickat sådant) 2) "ska du inte gå och borsta tänderna, Pisse lilla?" är däremot inte det minsta respektlöst. När jag inte pratar är jag sur, när jag gör det klagar jag bara och när jag talar om varför jag inte säger något så är och gör jag båda delarna. Jag älskar att ingå i en borderlinefamilj, hade mycket hellre stannat hemma, pluggat och festat i stället för att sitta här och hosta medan IG:na frodas.

Det känns just typiskt att jag skulle dra på mig en väldig halsont med mängder av segt slem så här inför lovet. Sjuk jul-, sport- och påsklov. Vad kan man säga annat än; "bra timing"? Jag har fortfarande kvar uppgiften som prompt skall lämnas in idag då jag var helt slut p.g.a. sömnbrist igår och måste göra den färdigt nu på morgonen, och har inte heller laddat min mp3 med någon musik eller ens packat färdigt. Just nu tar allt emot, men det klokaste just nu vore att posta detta inlägg och rappa på, precis som Mr Marshall under sin comeback. Återkommer med bildliga uppdateringar - antagligen för många - då internetvistelser är en uttråkads bästa vän.

Detta är tveklöst den jobbigaste veckodagen. Dessutom luktar hela centrum av munkar (de friterade, inte religiösa) p.g.a. den pågående marknaden vilket inte är bra för mitt sötsug - helt plötsligt är det det enda jag kan tänka på! Även denna mådag åkte jag in till skolan för att få veta att ingen lektion hölls och återkomma någon timme senare till en jag inte ens får privilegiet att ropas upp till (som om jag inte känner mig tillräckligt mycket som en utböling, kan jag inte ens få uppleva litet samhörighet de sista månaderna?). Eftermiddagen spenderades utanför Willys med sesamkakor och tuggummi i väskan. Det intilliggande Kupan har verkligen ingenting att erbjuda - det skall bli spännande att se om K-stads många andrahandsbutiker har det. Jag har aldrig varit mycket för second hand, inte ens på den tiden jag var en lagom skabbig liten gothpunkare med nitbälte och bandtröja, som skulle gilla sådant "bara för att" (men vill man bidra till välgörande ändamål är ju Myrorna inte precis rätt plats att gå till). Smycken och möbler är bara roligt att gräva bland - på loppmarknader trivs jag som fisken i vattnet! - men använda kläder tilltalar mig inte, såvida det inte gäller autentiska 30- eller 40-talsplagg, och hur ofta hittar man sådana till rimliga priser?

TV:n räddar allt, varför jag nu skall återgå till den. Litet skratt till halvdan humor 20:00-00:00 är det min själ behöver för att inleda veckan positivt (även om jag förstås hade behövt sätta mig ner och skriva ännu hellre). När man ser Bilddagbokens nya utseende är det dock svårt att hålla mungiporna uppe - jag har aldrig sett på maken till gräslig design! Vilken tur att mina senaste tre inköp medförandes pengabrist på kontot hållit humöret uppe. 10% rabatt gjorde det dessutom till en god affär.

Biljetterna är bokade och betalade! Jag hade helst sett att få åka på fredagen, men missar i stället torsdagens två lektioner då det knappt fanns några platser kvar på tågen senare, som för övrigt kostar mig mer än flyget. Åker 10:50 från Kallax och är framme 12:10 på Arlanda. Det blir två timmar i Stockholm på ditresan och tre på hemresan. Nu hoppas jag att jag hittar något att fördriva den tiden med inom gångavstånd till centralstationen, och att jag är klok nog att inte dra med mig en alltför stor väska då jag känner på mig att packningen kommer utökas, och det är jag ju: Eftersom vi kommer befinna oss i Kronoparken spelandes spel och tittandes på film en hel vecka (och jag för mig själv med marsvinen större delen av den tiden då andra arbetar/studerar) med undantag för några bussresor behövs inte speciellt mycket (och denna gång slipper man duscha och gå på toaletten i en ruggig, ofräsch barack på gården, tack och lov). Batterier är prio ett då jag kommer att fota hellre än bra med min skräpkamera som aldrig förr.

Jag har inte rest på länge och det känns väldigt skönt att få göra ett avbrott i vardagen och träffa min syster jag delar så många tokiga minnen och interna skämt med ("Anitas tofs!"). Med henne behöver jag inte ens låtsas vara trevlig. Jag behöver inte bevisa något utan får vara hur galen eller sluten jag än vill. Vi kompletterar varandra så bra och utöver gångerna vi grälar (de är många) har vi aldrig tråkigt ihop. Inga band är som systerband - se bra på Graaf.

Jag får bara fler och fler uppskjutna uppgifter på mitt samvete och har dessutom ett prov denna vecka, och jag svär att de kommer utebli som allt annat. Jag tror aldrig jag kommer lära mig hantera det där med pluggande.

COOP Forum - eller OBS! som det hette på den goda tiden - säljer plockgodis för fyra kronor hektot så här inför de påskäggsfyllande familjernas färggladaste helg. Vilken tur att ÖB säljer ut överblivna Naturdiet Soup för tio kronor styck. De har även börjat sälja vattenpipor(!). I morgon skall jag hinna med en veckas nyttighet innan jag tar flyget till Stockholm och tågar vidare till de värmländska skogarna. Äntligen något att se fram emot! I höst är det redan två år sedan jag var där, och Stockholm har jag inte sett sedan sommaren 2002. Det är en galet lång period på denna sida av livet, men något säger mig att jag fortfarande skulle kunna lokalisera mig rätt bra om jag bara blev avsläppt på Sergels Torg (som väcker en hel del barnsliga minnen till liv) vilket är bra då jag senast i höstas gick vilse i Luleå. Därför planerar jag att ta ett tidigt flyg och sent tåg, för att kunna strosa runt i centrum någon timme och stressas av storstadspulsen. Där behöver jag inte vara rädd för att bli igenkänd av någon som vet mer om en än vad man själv vet om dem. Måste tala med S i helgen och försöka hitta en flygtid som passar. Åker jag härifrån förmiddag och från huvudstaden eftermiddag behöver jag inte vara rädd för att missa flygbussen och därmed även tåget vilket är en tanke som gör mig, oberesta människa, skräckslagen.

Jag är så ofantligt trött. Blev bjuden på fest igår, men hann med sista bussen och var tillbaka en timme efter att jag åkt. Jag har ingen lust att hälla i mig sprit då jag märker att jag blivit allt tåligare mot det vilket betyder mer alkoholsmak, som jag däremot inte blivit tåligare mot (det finns inget värre, möjligtvis anala tömningar), innan jag uppnår önskad effekt, och klarar inte av att umgås med berusade människor nykter. Jag är alldeles för stel för det och krogen är ingenting jag suktar efter. Dålig musik som måste dränkas i något som medför dimsyn och avslutas med att man efter att ha åkt hem före alla andra står böjd över toalettstolen och önskar att man legat hemma framför TV:n hela kvällen eftersom det ändå bara kostade en hutlöst med inträde och garderob - inte en enda ny bekantskap fick man där man satt i ett hörn och kände för att hålla för öronen. Nej, på vår hiphopklubb skall det bli andra bullar! Ingen kommer att behöva känna sig tråkig eller åsidosatt där.

I morse; kom jag på att jag faktiskt hade en billig foundationpensel någonstans i necessären, och jag har aldrig blivit så nöjd med mina lika billiga svampar. Med denna var det enkelt att applicera krämen som täckte bättre än någonsin. Härmed förklarar haggan svampens dagar förbi.
I förmiddags; ännu en onödig skolvistelse utan lektion samt en aning betygsprat (VG i samtliga teaterämnen, med tillsägelser om än även uppskattning från läraren som menar att jag på två år gått från att bara vara "en liten skugga" till något tornadoliknande jag inte minns vad det kallades, och att detta är positivt förutsatt jag lär mig använda det rätt, samt att jag landat och tycks bli "mer normal" för varje dag).
I eftermiddags; kort visit hos min "kära" mormor som firar 70 år med sina jämnåriga medelklassvänner, inte för hennes skull ty hon har inte ens tid att hälsa utan för att jag tycker om att berömmas för mina baktalanger (och nu menar jag inte att skaka rumpa, ingen har någonsin berömt mig för mina stela dallrande moves i total otakt).
Nu; återvänder jag till 70-årig "kär" mormoder med 2500-kronorsörhängen vars kvitto morfadern knycklade ihop och slängde bort så fort hon tagit på sig dem (denna blygsamma gåva är vad min syster tjänat ihop till efter 3 veckors otacksamt arbete, eller en månadshyra för min stackars farmor), för att fylla jackfickan med exklusiv, mörk chokladtryffel att äta medan jag sitter på motionscykeln.
Sedan; gå hem för att titta på MTV. Jag har under landning och förvandling till en normal människa lärt mig uppskatta de förhatliga program som sänds om kvällarna, var jeansshortsklädda tonåringar i magtröja går på blinddates, biffiga 23-åringar tävlar om att få bli 18-åriga cheerleaders gullgossar och utspökade alternativa ungar skyltar med sina inte litet orealistiska drömmar om att gå från utstötta panelhönor till balens drottningar och tjejtjusare på sex veckor. Som jag skulle älska att medverka i en sådan show! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vad vore världen utan USA?

O, så mysigt det kändes igår att traska i en och en halv decimeter slask mot bussen för att åka till skolan och få reda på att man har prov i något man inte vet ett skvatt om och bli klar sist, men inte för att anteckningarna varit många. Idag är resten av ungdomarna hurtiga på friluftsdag medan teatern är ambitiös och stannar kvar i byggnaden och repeterar sina fiaskon. Jag hör inte dit utan nöjer mig med att åka in en kort stund efter tolv för syns skull. Har inte tränat på min monolog sedan innan jul och för den som undrar om jag kommer att improvisera under föreställningarna är svaret ja. Jag ger inte ett piss för detta då det ändå är för sent att få ett högre betyg än G. Varför skulle jag ens försöka? Jag kan inte prestera när jag måste göra något jag hatar. Det enda jag måste tänka på nu är att göra min ansökan till den allmäna linjen så att jag kan fortsätta pinas och åldras i skolbänken utan vänner medan andra gör sådant studenter gör helst. Håhåjaja, att leva utan livslust är det bästa jag vet! Det firar vi genom att skåla i ett glas Fun Light Wild Berries.

Uppdatering 10:00: "Jag köper inte mer än vad jag behöver, och äter inte för annat än hunger".
Det var ett år sedan jag hade denna dröm och jag tänker på den än. Aldrig kommer man till så stora insikter som under sömntimmarna och i samma veva kommer jag att tänka på att hur mycket jag saknar 2007. Mest för att framtiden skrämmer mig och jag fortfarande hade tonåren kvar, men också de vakna nätterna med Eminem (även om ni inte gillar honom kan ni omöjligt ogilla "Till I Collapse" - flowet, beatet, refrängen... det är himmelskt! ) och min systemkamera som tog bilder som såg ut för något. Jag låter hellre bli att fotografera helt än med dålig färgåtergivning, som min nuvarande ger. Dock har jag varit för lat för att kontakta Canon och fråga hur jag skall gå till väga för att få hjälp, så jag har bara mig själv att skylla som lägger ned lika mycket pengar på en ny kompaktkamera som det hade kostat med ett nytt objektiv.


Mars 2007 i bild. (Om sista: "Fenomenet Hyacinth Bouquet är vad jag har att vänta om 40 år framöver, vilket måhända inte kommer att störa mig speciellt mycket, men min omgivning desto mer." )

Igår var en meningslös dag. Det känns mer än ovärt att ta bussen in till stan för en lektion man inte ens hittar till och få frånvaro från den, men jag fick åtminstone testa att sitta i en äkta massagefåtölj. Tanken på att en läderklädd man med gigantiska händer levde inuti den kändes något obekväm, men jag såldes snabbt. Att få en fullkroppsmassage i valfri typ, från nacke till vad, utan att behöva involvera en främlings utbildade nypor var åh så underbart! Nu hoppas jag på att en dag kunna lägga ned 23 000 kronor på en egen, men kommer tills vidare att försöka utnyttja andras resurser, sisådär tio minuter per gång, någon gång till.
Matmässigt var det dock en bra dag vilket jag har att tacka att jag somnade från planerna för. En minst sagt trögflytande smoothie gjord på äpple, päron och apelsin 08:00, en fryst skivad banan för den efterlängtade glasskonsistensens skull 13:00, pasta (fullkorn) med majs och quorncurry 17:00. Idag kommer inte bli lika kalorisnål eftersom jag tappar rytm och rutin helt då jag inte har någonstans att gå, men jag har åtminstone måndagar-fredagar på mig att spara på vräkandet.

Uppdatering 05:40 (jodå, man kan uppdatera sin blogg också - det behövs inte ett nytt inlägg en gång i timmen): Nu skall jag 1) släppa ut katten 2) tvätta bort gårdagens smink 3) äta resterna från gårdagens middagsmål till frukost. Mycket nyttigt.

Efter att ha tvättat bort sminket för tredje gången och försökt få till ett bra resultat med tre olika mascaror i tre prisklasser ger jag upp. Jag vet inte vad som har hänt med mina ögonfransar men numera är de glesa och står åt alla håll trots fransböjare, och man ser klart och tydligt linjerna i pannan - ingen går miste om dem längre. Jag klarar inte av att visa mig ute som planerat. Det får vänta tills i morgon då jag ändå måste iväg, för jag orkar inte börja om från början. Jag vet bara inte hur sjutton jag skall hålla mig vaken nu då det var detta som skulle hindra mig från att somna så att jag senare skulle kunna göra skoluppgifterna (jag lagade till och med husmanskost för att återfå energi): Morgonrock och ett rödsprängt, svullet ansikte är inte upplagt för mycket annat.

Jag är så less, ni anar inte hur less jag är. Jag står med ett redskap i ena handen, jag gör mitt bästa för att dölja defekterna men misslyckas då de faktiskt är svårdolda och plötsligt kommer allt över mig när jag tvingas möta min spegelbild. Alltid samma självhat, samma andnöd som följs upp av hysterisk gråt som slår ut mig och upprör min stackars katt och gör henne mer nervös än vad hon redan är. Hur skall hon förstå varför mamma är ledsen? Hur skall hon kunna veta att den mamma hon med stora uppspärrade ögon och ett kurrande undrar hur det är fatt med i människans mått mätt ser ut som ett monster? (När skall jag förstå att det inte spelar någon roll eftersom jag inte är den enda som gör det?)

Det blir inga ärenden uträttade idag. Det blir ännu en dag undangömd från omvärlden, flyende förbannad om än mest besviken. Det finns ingenting jag äcklas av så mycket som elaka människor, så vad är det som driver mig till tankar som gör att jag inte ens kan skriva ett beklagansvärt inlägg utan att under tiden falla till golvet med hela min abnorma tyngd, skakandes av gråt samtidigt som jag sparkar benen ömma mot väggen i all frustration?

Nej, jag kan inte sätta ord eller min på hur illa jag mår. Varenda ett känns krystat och överflödigt och "rfhhnrffb dVJES½!!" säger mer än ovanstående. Så ofta som detta sker och så länge som det pågått är det inte ens värt att nämna: Det här är vad de kallar för Livet och lugnast blir det nog om det inte talas om alls.

Genom en mental resa får du en välbehövlig distans till din livssituation. Det som nyss verkade fullständigt omöjligt ändrar karaktär, och nya möjligheter uppenbarar sig. Din långa strävan verkar ha nått sitt slut, dina ansträngningar har lönat sig.
En ny period i livet tar sin början, och även om det kan kännas jobbigt att det tog så hårt på krafterna att över huvud taget komma åt att se situationen så pass klart, nyktert och distanserat som det nu är möjligt, så är det ändå befriande att kunna se, och sålunda kunna skapa en positiv förändring.
Livet är rikt, möjligheterna är oändliga, den enda begränsningen är den egna uppfattningsförmågan.