Svar: Mina föräldrar. Att ha en trevlig kväll med lagad mat är inte att tala om i deras värld bestående av gatan, bilen och ingenting utanför. De vet inte ens innebörden av det. Här äts middag om någon görs vid lunch, kvällsmål bestående av Ramlösa och en påläggsfattig smörgås vid middag och därefter är det sängen, TV:n och Årets Runts, Hemmets Veckotidnings och Hemmets Journals korsord på äkta krysspapper för hela slanten. Givetvis kan min mor endast lösa de enstjärniga kryssen och lämnar resten åt sin make att färdigställa bilagan, men även det tar sin lilla tid för en hjärna som aldrig varit i trim.

Jag satt uppe i natt och lyckades som vanligt somna 06:28, precis efter att jag slår av alarmet för att det inte skall ringa två minuter senare och påminna mig om familjen Ingalls entré i rutan för tiotusende gången, och vaknar åter cirkus 10:15 då mina föräldrar skriker att de åker och lämnar in travet samt att mina kläder skall vara borta från rummen då de är tillbaka. Jag ligger kvar, vänder mig, ligger kvar, drar mig från att gå upp men gör det ändå, går ner till källaren med ett gigantiskt täcke kring mig och Byggentreprenörernas Kvalitetspris 1996-tröjan, sätter mig vid datorn, öppnar Winamp och ögnar genom bloggar; först min egen, därefter främlingars vilkas liv är händelserikare än mitt.

Det blir som väntat inget nöje i kväll vilket borde vara lika bra för jag har saker att göra; ett prov jag inte hunnit få som skall vara inne till veckan, en uppgift till teatern som dock faller i glömska i ett par veckor framöver p.g.a. repetition (hoppas jag), en text om en musikal/musikfilm var jag gör det enkelt för mig och krafsar ihop något om Singin' in the Rain dagen innan inlämning (även det nu till veckan) och ett arbete om kväkarna som skall redovisas på onsdag. Det kommer jag dock säkert att jobba på i morgon då det på kvällen vankas föreläsning om Emilia Fogelklou (som skall bli väldigt intressant, förhoppningsvis kommer någon mer än jag att besöka den). Lyckad planering? Nej. Det får gå som det går. När det kommer till skolan är jag helt likgiltig då betygen i de få ämnen jag får nu inte gör någonting för mig. Jag har fortfarande ett helt gymnasium att läsa upp bland andra särfall som aldrig lyckades smälta in när 89:orna är klappade och klara. Vem vill försvinna från den här världen halv ett en lördag?

(Skrivet i min gårkvälls vrede innan jag somnade och aldrig hann uppdatera bloggen. Jag tycker inte alls om sådana här inlägg varför jag varnar för enorm bitterhet, ältande och dålig självkänsla.)

Om någon skulle höra det utbrott jag nyss haft och kommer att upprepa flertalet gånger under kvällen skulle det blöda ur deras öron innan vi kommit halvvägs. Jag är mästare på svordomar och att förnedra mig själv in i det grövsta. Förolämpningarna tar aldrig slut. Att låta det utlösas av en sak som bruten fasta och korvstroganoff med mjölklumpar tyder på ett hat som sträcker sig längre än till själva korven, eller snällkorv som de kallar det i sin nya reklam. (Varför måste vegetarisk mat framställas som hemtrevlig, mysig och hälsosam i media, bara för att övriga skall överväga att ens smaka det?)

Kanske är utbrottet en kombination av det och att frisörbesök är något av det värsta jag vet, och inte p.g.a. priset. Mycket beror på att jag under en och en halv timme måste se mig själv vattenkammad med mitt fotbollsbollrunda ansikte och tillhörande hakor i spegeln i ett upplyst rum med ett tiotal personer runt omkring, men nästan lika mycket på att jag har så svårt för att känna mig i underläge. Jag blir ofattbart nere av att komma ostylad i huvudet dagen till ära vilket redan där ger ett dåligt intryck och framställer mig som dum då jag inte kan förklara vad jag vill ha gjort för jämnåriga människor, som har privilegiet att få arbeta med sådant jag brukade drömma om, och det gäller flertalet yrkesgrupper: Professionella inom de områden var man själv bara är en glad amatör är obehagligt, men jag borde vara vettig nog att förstå att det är mina egna hjärnspöken (ingen professionell ser ner på sina kunder, ingen god människa ser ner på andra). Dagens fråga: Är jag det?

Eftersom ingenting klär ett missfoster ser jag förståeligt hemsk ut, men det mesta är bättre än den ickefrisyr jag gått och skaffat under vinterns gång. Den guldfärgade strimman är dock densamma trots slingnig. Inte mycket till förändring där inte. 1000 kronor bortkastade på något jag hade kunnat göra själv på toaletten för 46. Jag borde kanske raka av allt och kapa ett par centimeter av ansiktet med en hyveln när jag väl är igång. Nej, om någon ursäktar tänker jag nu gå och och spy upp varenda spagettistrå, för jag vet att det endast är så ni eventuellt skulle vilja ha mig. Kom för sjutton inte och säg att man duger som man är, för det är en tungsvartnande lögn i viktklass med min. Jag skulle kunna gå ned 15 kilo till och fortfarande vara Fröken Oattraktiv Lagårdsdörr i era ögon.

Kom över Absolute Truth i min låda med gamla synth/goth-skivor jag en gång gillade och borde ha sålt på den tiden folk fortfarande höll hundar som husdjur och fann CD användbart. Innehållet påverkar mig förvånansvärt litet på det område jag trodde och jag förstår inte att jag dragit mig från att lyssna på den, för nu känner jag inte ens av det. Jag hade kunnat göra det redan hösten '06, men det har inte blivit av då intresse lyckligtvis saknats. Det är befriande att inte beröras på felaktiga grunder utan ta det för vad det är; "Music From The BBC TV Series Composed and Conducted by Debbie Wiseman". En gravt oväsentlig sak, till och med för att tillhöra mitt liv, men som ändå får mig att känna lättnad när världen där ute består av en samling fårskallar som förtjänar att kapas från sina kroppar de inte har vett att använda i goda syften, men det är förstås inte rättvist mot fåren, för vad symboliserar oskyldighet som en liten bräkande småtandad lammunge.

Hur enerverande är det inte att vakna halv tre och därmed ha missat en hel lördag när man för en gångs skull hade planerat att göra något? Jag är trött och kommer att fortsätta gäspa tills det är dags att återgå till sovandet vilket skulle kunna ske rätt snart då jag har noll saker att uträtta. Jag vill också ha ett aktivt liv och inte sitta här och ta trista tester på bästa levnadstid. Får väl titta på ett par avsnitt av I Love Lucy och sedan surfa runt på Stylesearch och se vad ynglingarna har att säga om smink man oavsett tid framför badrumsspegeln inte lyckas förbättra sin flottiga uppenbarelse med. Jag har ett trippel a-batteri kvar, så kanske kan jag ta en tripp runt Örnäset först och hoppas att näset är folktomt.

Uppdatering: Folktomt var näset, men jag kom inte längre än COOP och tillbaka då jag fortfarande är lika rädd som när man var barn över att traska ensam i mörker. Det är synd med tanke på hur underbart det är att bara gå runt utan mål med medryckande musik som hindrar en från att höra om en bil kör upp bakom en och önska att värmen kom från annat håll än den svettbildande täta jackan medan fingrar och öron förfryser. Nå, två kilometer är bättre än ingenting. Det får stå för dagens rörelse.

Så blev det februari, snart mars följt av snart april. Jag gillar det inte alls eftersom det betyder att jag gått runt och sett ut som en slashas i över ett år och känt mig som en mycket längre, men vem var jag innan det? Så här på rak arm är de spontana minnena som poppar upp få och varenda ett innefattar en hel del skonötning, planer som aldrig blivit genomförda och oangenäma typer jag haft turen att slippa uppleva fler än en gång. Jag måste påminna mig om att saker inte har blivit sämre - det är bara de sämre sakerna som blivit fler. I det stora hela skulle man kunna säga att jag kommit långt, även fast det är en lång bit kvar och till vad får vi helt enkelt se.

Så blev det februari, jag behöver piffas till. Har köpt färg till håret som jag snart skall våga mig på att förändra. Eftersom jag ändå har ett frisörbesök planerat är det lika bra att se om det går vägen innan jag lägger ned 900 kronor i onödan. Köpte även Dove Summer Glow Daily Face Moisturizer, för nog är det bra korkat att på sikt förstöra huden i solarium för 40 kronor per gång och dessutom tilldelas den utmärkande solariestanken och knallrött plyte vilket man ogärna visar upp inom det närmsta dygnet, när man kan få en långvarig ansiktsfärg för 55! Övervägde att slå på stort och köpa litet receptfria nyttotabletter, men det blev det inget av. Min oro är allt annat än lindrig och kräver nog mer än ett par Relana, och jag har svårt att tro att vitlökspiller kommer att göra någon märkbar skillnad för någon.

Så blev det februari, två veckor kvar till Sankt Valentins dag. Nu är det stora röda hjärtan som under en kort period hänger i skyltfönstrena och påminner oss om att skänka något till omvärlden, om så bara ett vänligare ord än vanligt (fast det är förstås inte affärskedjornas önskan, i stället för en komplimang bör varenda flicka få Armanis "Diamond", för den varar längre). Jag kan inte hjälpa att jag påverkas av högtiders budskap och låter som en modern människas värsta mardröm, men jag mår fruktansvärt dåligt över att inte bli ihågkommen vid sådana tillfällen och tillhör definitivt skaran som om de tar livet av sig gör det på en sådan dag. Jag vill bli uppvaktad och det med pompa och ståt, eller bara hitta en handskriven lapp i min väska där det står att de vet var jag bor och inte på grund av Eniros kartsök. (Nej förresten, stryk det sista.)