Åt helvete med detta
Igår färgade jag hur som helst håret. Det har blivit allt askigare vilket jag drömde om då jag var platinablond, men nu ångrar jag i stället att jag inte längre har kvar den färgen. Det positiva med gråtoner är att jag ser brunare ut och slipper tänka på att regelbundet tvätta ur det gula då det inte finns något. Det negativa är att det inte är snyggt att ha ett slinglöst pärlblont hår, att det är svårare att färga utväxten då jag säkerligen får grå fläckar var det passar dem och att jag aldrig kan bli nöjd med något jag gör.
There once was a girl and she suffered from sickness
Härom kvällen fick jag en sådan plötslig lust att lyssna på min ungdomskärlek Tairrie B (ja, det är från henne mitt namn Heartsick kommer). Ingen artist har påverkat mig och betytt så mycket för mig som hon, men sedan hon bytte ut sina medlemmar och övergick till en musikstil jag inte kunde ge något för lämnade jag henne bakom mig. Inte helt frivilligt; jag försökte uppskatta det jag hörde, men kände mig övergiven när jag inte längre kunde känna igen det jag tidigare dyrkat. Här handlade det verkligen om ett brustet hjärta när hennes texter betydde allt för mitt 15-åriga självdestruktiva jag. Jag som alltid kunde identifiera mig med hennes låtar stod nu tomhänt utan någon att idealisera. Jag klarade inte av att lyssna på de tidigare skivorna eftersom sveket kändes alldeles för stort, och om det är så att gammal kärlek aldrig rostar, tror jag snarare det handlar om denna typ av kärlek än förhållanden. Trots att musiken fortfarande är aktuell känns det inte 100% bra då den får mig att tänka för mycket på det som varit, och jag mår rentav uselt av att gräva i/tala om/tänka på mitt förflutna även om det betyder att jag med det också förlorat en del av mig själv och min egen historia. I stället har jag blivit mina bekymmer och kastat bort mig med dem. Det är en dålig vana som jag måste försöka bli av med. Jag kan inte efter att inte lyckas komma över något i stället göra allt för att förtränga saker så fort det känns svårare än normalt, för det undermedvetna minns och det kan göra sig påmint och slå tillbaka när som helst. Det bästa vore att försöka acceptera att dåliga saker sker, men att man ändå kan leva med dem och gå vidare. De behöver inte förstöra ens liv. Jag behöver inte vara så överdrivet känslosam, klamra mig fast vid saker/människor och sedan låta hela min sketna värld raseras då dessa väljer att göra något annat. Vad framställer det mig egentligen som? Osjälvständig. Jag är inte det ty allt jag gjort har jag fått göra på egen hand och alla krig jag fört med mig själv har också övervunnits utan någon annans stöd (det kanske är just därför jag blivit så?), men det är onekligen så jag beter mig.
Beauty Fiend, den första låt jag hörde med My Ruin hösten '01.
Made to Measure, bandets sista video innan det tog slut mellan oss.
(Den som kan tro att hon är 38 fyllda i denna video vinner ett pris.)
I wanna be loved
Jag borde inte sakna dig, men det gör jag och det såpass att det smärtar när jag tänker på verkligheten som ligger så långt från mina stupida dagdrömmar det bara går. Jag kan inte säga varför, utan bara fråga varför du inte har vett att göra detsamma, stupida imbecill? (Sakna mig, inte dig själv, även fast du borde överväga det sista med). Det får mig att tänka att det bara är att leva med faktan; jag är frånstötande och en ointressant personlighet. Man har inte för intresse att närma sig den. - Hur skulle man kunna fatta tycke för en sådan?Jag vill vara en vanlig tjej, med vanligt utseende, vanliga kläder och vanliga värderingar. Jag har så länge velat, men det vill sig inte. Det kan aldrig bli jag och det frustrerar mig. "Man vill ändå inte vara som de" finns det då någon som säger i ett tröstande försök, i huvudsak någon som själv trivs med sitt liv och inte förstår att jag vill ha mer än acceptans; jag vill faktiskt vara älskad. Och nej, egentligen vill man inte vara som de: Man vill kunna vara sig själv, men det visar sig ju vara ganska uppenbart att det inte ger mycket. Jag har kommit att bli något slags fenomen snarare än en person, och trots att man inte har något emot fenomenet vet man ingenting om personen bakom. Man har inte för avsikt att veta något (man har inte för avsikt att lära känna den) utan det får obekymrat komma och gå som det behagar utan att någons något påverkas det minsta. Det är där den redan trånga skon klämmer extra hårt. Jag är en sådan folk kan tycka bra om överlag, men de skulle inte heller bry sig om jag försvann då de har sitt eget att stå i. Jag vill ingå i någons "eget att stå i" och inte bara vara en tillfällighet. Jag vill känna mig delaktig, men det spelar ingen roll var jag än hamnar - en gång utböling alltid utböling, visst är det så? Åtminstone för mig. Jag kommer alltid att stå på sidan om och iaktta samtidigt som jag vet mig vara i vägen. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv som en jämlik del i ett sammanhang vilket också är vad som får mig att ibland uppträda underligt och dra mig undan, vilket i sin tur är vad som gör att andra tar avstånd från mig då de inte vet att det beror på att jag känner mig ovälkommen och malplacerad.
En redan sönderstressad höst
Tala om snabb service. Jag fick idag hem avin i brevlådan och skall hämta ut mitt paket från Eleven i morgon eftermiddag. Två tummar upp för det! Minus att jag sade att jag skulle avsätta tid åt att plugga idag, men inte har gjort ett smack trots att jag steg upp 07:00 nästan exakt. Jag antar att det blir till att försöka göra något halvdant arbete till helgen och lämna in på måndag. ARL kommer jag tyvärr att underkännas i då jag missade sista omprovstillfället p.g.a. mitt besök hos komvux. Studievägledaren verkade bra och jag hoppas att jag först och främst får ha honom i fortsättningen. Själva besöket kändes dock jobbigt. På en sekund slungades jag in i vuxenvärlden när min kommande skolas skylt läser Vuxenutbildningen och huvudsakligen består av ickesvenskspråkiga och outbildade 35-åringar som man mycket väl vet inte har någon framtid, inte Kvarteret Lärkan.
Jag saknar 1230 poäng (numera 1250, med tanke på mitt kommande IG), och får då jag läst mina kärnämnen (engelska A, matematik A, naturkunskap A, samhällskunskap A, svenska B) 450 poäng. Lade till psykologi A och rättskunskap, och har efter det "bara" halva vägen kvar. Det känns fruktansvärt tungt, men inte omöjligt. Jag känner mig trots att jag sitter och skriver detta i stället för att göra skolarbete inte helt nedbruten. Att veta att när jag klarat detta är färdig med gymnasiet är motiverande, och läser jag snabbt kommer jag kanske att kunna vara färdig med mina sex valda ämnen innan årsskiftet. Då har jag vårterminen på mig att plöja genom kurser såsom datorkunskap med textbehandling för nybörjare (jag tackar inte nej till 100 gratispoäng), filosofi A, religion B, psykologi B och, tja, en hel massa kurser till för att hinna något. (Historia B ger 100 poäng, så det kanske vore något att tänka på?) Det enda jag verkligen fasar inför är matematiken som jag inte haft att göra med sedan 2001 (jag har inte den blekaste om vad geometri är eller ens hur uppställningar fungerar - det har alltid slutat med att jag med gråten i halsen kastat kollegieblocket i väggen), och till viss del engelskan. Inte för att jag inte förstår, utan för att det är ett fasligt jobbigt ämne och jag är extremt ringrostig.
Visst vet jag att jag tagit på mig för mycket för att egentligen hinna. Man skall akta sig för det sade han, men man skall också akta sig för att hamna två år efter sina jämnåriga. Som Gunde Svan/Pingstvännerna säger; ingenting är omöjligt/för den som tror. Nu är det bara att vänta tills i juni då de kontaktar mig för vidare information, och därefter till 20 augusti. En sak är säker och det är att mitt schema för hösten är fullsatt. Inte med ett dugg spännande men med nödvändiga ting. Jag önskar att jag kunde börja redan i sommar så att jag säkert är färdig om ett år, men tydligen skall de också ha sommarlov. Touché.
Jag är så stressad, men jag måste klara detta, med eller utan någons spark i den stora. Nu är det däremot dags för litet klassisk förnedrings-TV med "Sanningens ögonblick".
Lösenordsskyddad blogg
Jag har övervägt att lösenordsskydda bloggen en tid, men eftersom de privata inläggen är såpass få och högst sporadiska skulle det kännas som en förlust när jag har flera trevliga anonyma läsare och tycker om era kommentarer. Samtidigt finns det saker jag vill få ur mig som jag låter bli att skriva om av uppenbara skäl. Därför har jag startat en till blogg var de inlägg jag inte publicerar här hamnar.
Vill ni ha lösenordet till den, skriv en kommentar och bifoga mailadress så att jag kan skicka det. Jag kommer inte att dela med mig av några avgrundsdjupa hemligheter, så om jag känner er eller inte spelar ingen roll. Ni behöver inte vara rädda för att be om lösenordet, jag vill bara veta vilka som läser och att ni finns "på riktigt" då det är ovissheten jag finner jobbig (varför jag vill att okända med egen blogg, bilddagbok, Helgon eller dylikt uppger sitt användarnamn där).
Denna blogg kommer dock att fortsätta precis som vanligt. Inga förändringar för Fröken Bromskloss inte. Och till er jag inte kommer att dela med mig av något lösenord, ta inte illa upp. Jag har antagligen ingenting personligt emot er, men vill själv välja vilka som skall ha full inblick i mitt huvud.
Är det nu jag skall dra en lättnadens suck?
När jag kom hem ringde jag till komvux och bokade tid med en av studievägledarna på onsdag. Det kändes inte fullt så hemskt som jag befarat, men klumpig och förvirrad lät jag som jag alltid gör i telefon (jag kan tänka mig att jag framställer mig själv som urtypen för en dum blondin på andra sidan luren). Gick senare över till lokalen och mötet inför förberedelserna av PMN 2008, men det känns inte alls lika bra som i fjol. Faktum är att jag är extremt oengagerad detta år med tanke på att jag förmodligen inte ens kommer att närvara. Jag har ingen som helst lust att bränna någon skiva (ingen tycker ju ändå om min musik), sprida ordet eller gå runt staden och affischera, men en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra - annars blir det ingenting gjort.
Nästkommande veckas plus & minus
+ Jag börjar bli brun. En solning till och jag är hurtigt hemmafrufräsch med undtantag för bristningarna som förblir vita. Ärren syns mindre och håret blir en fin kontrast till brännan.
+ Jag tänker leva sunt fram t.o.m. avslutningen. (Klarar Haggan hela 17 dagar, tro?)
+ Jag har pengar på mitt konto och tänker spendera dem som en 20-årig glamourmodell som krympt och dragits ut i tvätten; på mode, skönhet och fruktiga små drinkar. Å andra sidan får de sina drinkar köpta åt sig medan en annan får köa tjugo minuter i baren. Nåväl, jag är ju trots allt bara en blek kopia - än så länge.
+ Jag har bestämt mig för att åka ned till Stockholm i sommar, bara för att få se något annat än detta. Jodå, samma sak sades förra våren och bara så sent som i höstas, men jag är allt bra dum om jag fortsätter skjuta upp på en så enkel sak längre. Utöver mina hjärnspöken och komplex är det ingenting som hindrar mig från att vara litet spontan, som jag innerst inne tycker om att vara.
- Jag är närmare tre veckor(!) för sent ute med att anmäla mig till komvux, och måste komma med en riktigt bra förklaring för att de skall acceptera min sena ansökan vilken jag måste ordna med i morgon. Jag grämer mig för det där samtalet.
- Det känns som om jag aldrig kommer att bli klar med skolan.
- Jag har inget sommarjobb eftersom jag inte vet hur man går till väga för att skaffa ett. Tydligen räcker det inte med att skicka in ett brev till företag som inte söker extra personal och hoppas på det bästa. Hur får ungdomar sina jobb egentligen? Kontakter? I så fall går mina drömmar i stöpet redan där; har inte ens kunnat göra min ARL-uppgift då jag inte känner någon att göra en intervju om deras arbetsmiljö med, och den skall redovisas... i morgon?
- Jag mår bara sämre och sämre över mitt utseende och hittar bara fler och fler saker att haka upp mig på. Om jag lade ner lika mycket tid åt att bana en väg för framtiden som åt att hata mig själv skulle jag inte ha några problem att ta mig fram på den senare.
Vad offrar man inte för litet d-vitamin?
Idag skulle jag vara hurtig, men ack, så svårt det kan vara. Jag hade planerat att promenera in till centrum för att uträtta diverse ärenden och avsluta med solarium, men skyndade mig p.g.a. blåsten till bussen och bestämde mig för att i stället gå hem. Väl inne i stan insåg jag dock att jag inte hade några ärenden, och gick direkt mot Sun Tan för att låta mig svettas av annan anledning än rörelse. Samtliga rum var upptagna och i lokalen befann sig flertalet brunbrända rynkiga kvinnor (och en man) man omöjligt kunde avgöra ifall de snart skulle fylla 40 eller närmade sig 50. Jag kunde inte låta bli att undra ifall de yngre regelbundna solareibesökarna ser sin framtid i dem, och vad de i så fall tänker om det. Kanske känns det alldeles för avlägset för en 20-åring att föreställa sig själv som "solariekärring" år 2028, eller så ser deras föräldrar likadana ut varför den domen inte känns fullt så hård som för oss andra?
Efter 16 minuters lyssnande till Rix FM som för en gångs skull spelat två bra låtar i sträck och en stark fläkt som hindrat mig från att andas normalt kliver jag med blöt rygg ur solariet och börjar att masa mig hemåt, men när jag når Malmuddsviadukten börjar panikångesten att komma. Jag går inte bara osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt (mitt är fett) iförd mina fulaste kläder som börjat strama efter viktuppgången; jag går osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt iförd mina fulaste kläder och ett knallrött flammigt ansikte mitt på blanka dan i rusningstid - ett scräckscenario utan like. Bron är fylld av människor både framför och bakom mig, och precis som jag alltid tittar ned mot folket som går på den då jag passerar med bil lär övriga passagerare göra detsamma. Allt jag kan tänka på är att att fortsätta rakt fram med blicken fäst mot marken och "låt dem inte titta inte på mig!" upprepas i huvudet som ett annat mantra. Jag stänger av mp3-spelaren för att höra så att det inte låter onormalt var jag kommer gåendes och sätter mig sedan för att vänta på nästa buss (jag skulle aldrig klara av att gå ända hem med vetskapen om att någon kommer att undra hur jag kan visa mig så där).
Jag tänder en cigarett och försöker hålla mig bortvänd från vägen vilket får mig att påminna om ett förrymt oduschat mentalfall, d.v.s. snäppet värre än att visa sig röd och rökandes (få kombinationer ser väl ofräschare ut). En minut senare stannar en fullsatt bil upp, en kvinna vevar ned rutan och frågar mig var Örnäset ligger. Jag skyndar mig att säga åt dem att fortsätta rakt fram och undrar varför något sådant skulle hända just nu (- men kanske borde jag egentligen känna ren lättnad över att de inte dömde ut mig utan tilltalade mig trots rodnaderna)!
Bussen är fullsatt och jag tvingas sitta med ansiktet vänt mot hela församlingen. När jag slutligen stiger av är jag alldeles matt i benen, men inte från att ha gått en kilometer. Varför bryr jag mig så mycket? Ingen tänker ändå på annat än sitt eget: Att jag mår dåligt över detta är väl ett lysande exempel på att även jag tillhör den gruppen.
Så vad har vi lärt oss av denna händelse? 1) Jag kommer aldrig mer att gå ut utan foundation 2) Jag tänker sälja min oanvända stegräknare värde 399 kronor då jag uppenbarligen inte är mogen för att promenera ensam dagtid, och för rädd för att göra det någon längre sträcka om kvällen. Nu skall jag återgå till att göra det jag är bäst på; titta på Simpsons och leta vidare efter något att stoppa i munnen. Fridens liljor!
Tuesday's grey and Wednesday too
Vaknade 07:07 av att någon satt eld i soffan (åtminstone kändes det så), mitt i en minst sagt suspekt dröm. Som tur är hade jag ändå bara filmkunskap - den tråkigaste kursen av dem alla (eller så känns det bara så p.g.a. en tråkig grupp) - att göra mig i ordning för och stod ändå på hållplatsen tio minuter innan bussen anlände. Skall vara där igen om en timme för en kort återträff med teatern, vilket känns riktigt onödigt. Dock tycker jag om att vara i skolan; jag har trots 90-talister omkring mig, som får mig att känna mig som gamla farmor på höga berget utan kokkonstnärlighet, roligare där än i hemmet var det mest bedårande är när min katt sitter i fönstret och smattrar tänder efter "pippis". Vilken tragisk varelse jag måste framstå som, när det mest intressanta jag har att berätta för veckan som skall passera är mina senaste inköp, eller hur olidliga saker och ting känns. Dagens mest olidliga är det telefonsamtal jag fortsätter att skjuta på, då jag inte vet något värre än att behöva göra dessa. Jag må ha förlorat mycket av mig själv och vunnit ett par nya egenskaper, men telefonskräcken sitter i. Hur skall jag kunna bli vuxen när jag inte ens vågar ringa komvux och boka ett simpelt möte, så att jag kan komma igång med studierna? Som jag önskar att jag fortfarande var omyndig, och hade någon som kunde göra det åt mig. Med frihet kommer ansvar, men med ansvar tillkommer definitivt ingen frihet.
Om man skulle åka tillbaka nu, så att jag hinner unna mig litet nyttiga inköp i den desperata jakten på ett utseende. Jag har slut på lektioner och kommer därmed inte heller att ha några andra ärenden inne i stan på ett bra tag. Klädköp är det också slut med nu när gymnasieskolan gjort sitt och jag inte längre har någon anledning att bära dem. Jag är alltså inte nudist, men tillhör definitvt inte skaran som klär upp mig för att sitta oborstad framför datorn (varför en dagens outfit-kategori aldrig skulle gå runt i min blogg; jag ser ju jämt ut som en slashas). Då duger velourbyxor och en urtvättad "Vi gör det på Herstön... renoverar alltså"-tshirt så bra så.
"Ursäkta, gillar ni kanelbullar?"
Efter att konserten var över gick jag och M omkring i centrum ett slag, tittade på parfymer och smaklösa födelsedagskort och hamnade senare på det nyöppnade Pressbyrån (vilket man tragiskt nog stängt ned den gamla tobaksbutiken för att inviga). För en skinande guldpeng fick man en färsk kanelbulle, en sur minst sagt liten latte utan mjölk från en defekt apparat som snarare påminde om en ångmaskin och lät som ett helt tåg (tala om att den öppnade upp porerna; synd nog hade jag ingen ansiktsmask med mig) samt en ballong i valfri färg. Då Luleå är en hamnstad i dess rätta bemärkelse var det p.g.a. all blåst omöjligt att befinna sig utomhus med detta utan att ballongerna daskade en i ansiktet och kaffemuggarna flög all världens väg varför vi förtärde våra fynd i ett fönster intill Systembolaget i brist på annan sittplats (take away-fika är inte på långa vägar så glamouröst som bloggarna vill få det att framstå som), för att sedan gå till stadshuset vilket är det ställe som erbjuder en plats 30 meter ovan marken att släppa ballongerna från, men då det numera finns något så modernt som larmade dörrar för att undvika självmördare slutade vi i stället upp på Åhléns parkeringshustak. Det enda vi fick ut av det tidigare besöket var svindel från spiraltrapporna och syn på en medelålders kostymklädd man med en välsminkad thailändska med lösnaglar, med största sannolikhet funnen på thailovelinks.com, sittandes tätt intill (inte undra på att han såg förnärmad ut då jag frågade dem ifall de visste var i byggnaden man ingår äktenskap, ty han var ju uppenbarligen där i ett oheligt ärende).
Kring femsnåret skulle mina föräldrar bege sig till Piteå(!) då min mor fått för sig att hon prompt måste ha två halvmetershöga trädgårdstroll i äkta white trash-anda på framsidan av rucklet, något som råkade vara slut på Överskottsbolaget här (det är så vi gör i Norrbotten; i stället för att vänta en vecka på att butiken skall ta hem en vara åker man fem mil för att få den samma dag), vilket betydde att vår småstadsbo fick åka snålskjuts med den lilla röda och fungerade som halvdan vägvisare. Givetvis lyckades jag bli exhalterad likt en skolflicka utan liv med det bästa från två världar närvarande (i detta fall attraktivt sällskap och aldrig tidigare besökta lågprisbutiker) och klev ur bilen innan den hunnit stanna, vilket dessvärre resulterade i en tillbucklad numera före detta välbevarad favoritsko som hamnade under hjulet. Det kändes, men som tur var provade jag så sent som två timmar tidigare mitt blivande (om än dubbelt så dyra och tvåfärgade) favoritpar. (Eurosko, Eurosko, ni skänker mitt smärtande hjärta ro.)
På Dollarstore i Piteå köpte jag en burk godis, som jag nu har tömt till hälften efter att ha cyklat två mil med Buju Banton som lättade upp den svettiga stämningen i källarhålet. Nu sitter jag här, äckligt mätt, och väntar på att ett nytt dygn skall komma och föra med sig samma gamla bekymmer, men jag kan då åtminstone säga att gårdagen var trevlig.
Ballongfärd med Råneåstjärnans ljuva stämma i bakgrunden.
Det hände på en skitig gata för tjugo år sedan
Genrepet var skönt nog utan publik och gick överlag bra. Läraren fick ett utbrott han sedan kände sig tvingad att ursäkta sig för, jag var för snabb utom i bytena då jag i stället var för långsam och hade glömt kvar rekvisita nere i logen, men i övrigt; visst. Det är skönt att ha det bortgjort. Nervositeten hann jag inte tänka på utan låter den i stället återkomma någon gång i morgon eftermiddag. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att missa övriga inriktningars slutproduktioner då jag är mer intresserad av att se dessa än att medverka i den egna men skall försöka att gå på åtminstone en. För de intresserade av vår spelas samtliga föreställningar i Lärkans aula, och då det är en bra historia är det värt att missa ett avsnitt av Sanningens ögonblick/Postkodmiljonären, eller att strunta i en dags menlös sovmorgon. Faktum är att det är rentav skamligt att prioritera något sådant före en såpass välskriven pjäs som "Road" är. Betydligt bättre än "Stjärna" vilken hela staden verkade älska. Antagligen därför att man lät den utspela sig i Luleå vilket ju också var det bästa med hela pjäsen, lokalpatriot som man är. Litet medryckande sångnummer är ju heller aldrig fel, men vi har både Sex Pistols, Otis Redding, Eva Eastwood och Vera Lynn - något för alla smaker med andra ord (för att inte tala om all den fylla och svärta vi älskar så).
Rampfeber
Om två timmar skall jag vara på skolan. Till dess kommer jag att sitta här och låta aggressiv mainstreamhiphop dåna ur lurarna för att få litet positiva styrkevibbar, men jag skakar och nu finns inget som jag vet kan hjälpa mig. Det skulle vara att helt plötsligt börja tro på mig själv och strunta i att min lärare blir galen på mig för att jag låter allt rinna bort, men jag kan ju inte det. Jag vet ju hur dålig jag är, jag vet ju att ingenting jag gör är bra. Jag vet att det är över på lördag och att detta inte betyder något på söndag. Ändå mår jag sämst över detta av alla. Jag ser ingenting bra eller roligt i detta utan ännu ett tillfälle för världen (nåväl, en aula x4) att syna mig och se mina brister, se mitt feta ansikte glänsa i rampljuset och min otympliga kropp skvalpa. Om jag varit ett vackert ansikte hade det inte gjort något att jag spelar dåligt, om jag varit en bra skådespelare hade det inte gjort något att jag har ett groteskt yttre. Det är bara att önska mig lycka till, ty jag lär behöva det.
Nej, nu får jag rycka upp mig så att jag kommer ut idag!
Ångest i en liten ask
Jag har den senaste tiden varit extremt låg, och det har helt och hållet med självförtroendet och scenskräcken att göra. Varje gång jag skall göra något jag fasar för inför andra kommer panikångesten och den sociala fobin tillbaka och jag gör ett fiasko av alltsammans. Jag är bättre skådespelerska när jag inte spelar teater - när jag gör det är jag inte ens en medelmåtta, bara en osäker och otydlig valross. På onsdag är det genrep inför publik, nästa lördag är allt överstökat och jag sitter fortfarande och undrar vad jag skall ha på mig och vilka frisyrer jag skall ha. Måste åka in till stan i morgon, köpa hårrullar till min ena roll och leta efter en skjorta till min andra (en man med bredare bakdel har aldrig skådats, så det är väl en sensation i sig). Jag hoppas att ingen av de som kommer att se något av framträdandena läser detta, ty det sista man skall göra är väl att erkänna hur dåligt allt känns, och det blir inte direkt bättre av att jag intalar mig själv att jag är sämst i gruppen. En sak som kändes skönt att höra gällande skolan var dock att studievägledaren som jag så länge dragit mig från att besöka sade att hon tyckte det var fantastiskt att se vilken positiv förändring jag genomgått sedan högstadiet, att hon såg en helt annan Cecilia idag och att jag borde vara stolt över mig själv. Hon sade att komvux var ett klokt val och att jag måste boka ett möte med dem snarast.
Första maj lider mot sitt slut. Idag är det ett år sedan jag införskaffade mina blingskor, tog bilder från SACs möte i stadsparken, poserade i hatt med flor utanför domkyrkan på trettio meters avstånd och såg ett 30-talspussel från Kellogg's på Konsum. Detta år har jag sovit och ätit likt ett spädbarn livnärt på vetebullar med för mycket kanel. Hela min kropp är uppjäst och kvisslor jag inte förstår varför de kommer letar sig fram på kinderna.
Hur jag hatar nya blogg och förlorade ännu en gnutta värdighet
Den direktsända fotbollen skjuter som vanligt upp på något intressantare att skåda i rutan om kvällarna. Nu tycker jag inte ens om Scrubs utan finner tvärtom merparten karaktärer oerhört löjliga med undantag för Jordan och Dr. Cox (vilket radarpar! ett sådant förhållande önskar jag mig; jag behöver det eviga gnabbet som buddhismen behöver det eviga lidandet), men precis som med alla andra serier man lyckligtvis aldrig började följa (exempelvis Vänner som jag aldrig sett ett helt avsnitt av då två minuter får mig att vilja vända mig om och ta en tupplur tills eftertexterna rullat) behöver man efter att ha lärt känna personerna, miljöerna och intrigerna sin regelbundna dos.
Blogg har flyttat och jag hatar det. Det finns inte ord för hur ilsken jag är på deras påhitt. Ja, designen är ful men det är det minsta problemet: permalänkarna har ändrats i efterhand varför det numera inte går att söka i bloggen då "sidorna inte finns", man loggar inte längre in från en portal varför nyckelorden och listorna är borttagna (hur är det tänkt att hitta andra bloggar och själv få sin hittad?), det krävs flera uppdateringar av sidan för att ens ändringar skall synas, och jag undrar om det är medvetet de låtit försämra kvalitén på de uppladdade bilderna (såklart att det är, och perfektionist som jag är har jag hellre inga bilder alls än pixliga sådana). Onödiga förändringar är något som plågar mig och känslan för att blogga har redan minskats fatalt. Jag vänjer mig väl slutligen som man måste vänja sig vid allt annat, men vill fortfarande ha gamla hederliga blogg.se tillbaka, inte ett smutsblått, amatörliknande och buggfyllt publishme.se. Vad är det egentligen med populära siter och dålig smak som går så bra ihop?
Valborgsmässoafton gav mig ingen grillukt i kläderna men ett desto större illamående. Det var fem personer från estetiska (det skulle ha kommit fler, som uteblev) hos Emma med man för en rätt trevlig förfest. Jag drack en flaska fruktvin och drinkblandning ur en ursköljd Naturdiet Soup-förpackning, men dum som jag är hade jag inte vett att dricka tillräckligt med vatten vilket resulterade i att jag kände mig OK ända fram till att vi tagit bussen in till stan, försökt tuta vett i ett gäng vakter som har som yrke att inte ta andra på allvar och betalat 80 eller 90 kronor i inträde på Grace. Därefter tillbringades resten av tiden inne på toaletten då även Moa fått i sig för mycket för fort. I ett försök att må bättre kräktes jag vad som kändes som självaste syndafloden medan E höll upp mitt sedan igår eftermiddag gråfärgade hår som ser förfärligt ut (det var inte alls meningen att det skulle sluta upp i cementgrå och kritvita partier framtill medan tinningarna och topparna har kvar den platinablonda färgen), men piggare blev jag dessvärre ej. Dansgolvet hann inte ens uppsökas (m.a.o. inget svängande av de lurviga till Lil Jon vilket var min ambition och plan sedan förra veckan, som jag såg fram emot det!), och jag och M skjutsades hem innan klockan hunnit slå tjugo över elva. När bilen stannat på uppfarten hade jag tydliga problem att hålla balansen då jag trillade ut ur den, och ännu en gång på hallgolvet efter ha blivit hjälpt till soffan men gått upp igen och sedan somnat på toalettgolvet. Den som gapar efter mycket och tvingar i sig de sista decilitrarna utanför lokalen trots att man inte kan bli gladare utan bara sjukare, mister ofta hela stycket, för att inte tala om värdigheten. Pinsamt, C.
Inget hallelujahmoment, men nära på
Sånger till tröst är de bästa av dem alla och Freddie Wadling är en lustig figur, så i kväll är det jag som sitter bänkad framför Psalmtoppen. Därefter visas Lars Noréns nybearbetning av "Hamlet", men riktigt så finkulturell känner jag min inte för närvarande. Uppgjorda "A Shot At Love With Tila Tequila" låter mer som något jag kan tänka mig lördagen till ära (det är förstås en man som slutar upp med att vinna hennes hjärta, för den som undrar). Just nu repriserar Animal Planet tio avsnitt i rad av "Världens skojigaste djur" med världens tråkigaste programledare och jag undrar i min tysthet varför jag nämner detta. Litet intressantare är att en busschaufför körde från mig med ett brett leende igår eftermiddag, trots att jag stod på plats framför dörren. Jag antar att det är sådant som håller henne brinnande. Inga fler oäkta leenden mot henne i fortsättningen.
Senare besökte jag, en nyklippt Magnus och tillhörande vän med volymiös kalufs ett frikyrkomöte för ungdomar. Den utbyggda lokalen var i det närmaste fullsatt, människorna var trevliga och pratsamma och vi fick i vår soffa längst bak hållas som passiva deltagare av Singstar Party (men med min röst blir det ingen sång varken idag eller i morgon, den dag jag kan leva rikt som Sveriges tvåhundrasextiosjätte största bloggerska kommer jag dock att ta privatlektioner hos en sångpedagog) och tacobuffé (tacos skall jag äta idag; ostdipp och gurka - vilken fest!). Visst blev en del oerhört långdragna och någon enstaka verkade undra vad vi hade hos dem att göra, men jag gillade läget (trots att jag med all säkerhet nu kommer att hamna med kalkonhakan i vädret bland Livets Ords vimmelbilder). Efter att klockan slagit elva och vi befunnit oss på plats i dryga tre timmar, planerat att köpa upp intilliggande Salong Maud och göra om till en bostadsrätt men låta skylten vara kvar då vi fortfarande kommer ha fåtalet tjänster att erbjuda, är det dags att gå. Då vi står kvar utanför huset och luftar huvudet/förorenar lungorna kommer ett minst sagt berusat gäng från skolan på väg mot Heroes gående, stannar upp och självklart kommer frågan om vad vi gjort där, men jag betvivlar att de minns svaret.
Haggan, er glädjedödare i bloggosfären
Jag tar tillbaka allt jag sagt om måndagar tidigare, för torsdagar är dagen jag tycker sämst om. Snart är det schemat dock över, och jag har aldrig hört till maken på tjat om studentens lyckliga dagar. Med risk för att låta bittrare än jag är (om det nu är möjligt att bli det, i vilket fall orkar jag inte bry mig längre) kan jag bara tycka synd om dem som inte verkar förstå att detta inte är början på friheten utan att det är här den avtar i mångt och mycket. Visst förstår jag att man ser positivt på själva avslutningsveckan, men sedan då? När man står där utan yrke, noll hjälp från arbetsförmedlingen och ett antal poäng att läsa upp? Hur kan någon längta efter detta? Jag mår så illa att det får mig att kräkas. Kräktes gjorde jag för övrigt i kväll, men av en annan anledning. Ja, jag åt, trampade 1,5 mil, åt mer, insåg att det inte var värt det då det vände sig i hela magen på mig när jag såg att vågen visade lika mycket som för ett år sedan (på ett år har jag stått stilla och inte gått ner någonting!), kräktes, trampade ännu en mil till sentimentala sånger om sådant som aldrig kommer att hända en själv. Har nu duschat, smetat in mig i kokoslotion och skall titta på South Park i brist på annat att se. Utslagen har börjat avlägsna sig vilket betyder att jag snart till min stora glädje kan göra ett solariebesök. Att bli brun och slippa gå runt blekfet är det enda jag har att längta efter nu när andra får färg till kontrasten av sina bländande vita mössor de använder en gång för att sedan lägga undan i en garderob för all framtid såvida de inte råkar supa bort den eller glömma den kvar tillsammans med underkläderna då de än en gång blir påsatta av valfritt packat ragg eller en vild och våt främling i ett lerigt dike. Vilket makalöst liv! Om det ändå var jag som låg där med uppdragen kjol och särade ben, stönandes efter någons svullna könsorgan... hade jag haft svårare att leva med mig själv än vad jag har i dagsläget. Å andra sidan hade jag varit sedd som fullt normal i andras och relationsspalternas ögon, så det kanske är just det som fattas för att jag skall bli sedd som hel (om än inte särskilt ren, men det är det ju bara trångsynt och bakåtsträvande att personligen föredra idag, eh).
Jag sänder dem motvillig kärlek (i ärlighetens namn mest för syns skull) och välbehövliga lyckönskningar.
You can't go on thinking nothing's wrong
Vilken onödigt pinsam men slapp och till viss del irriterande dag det har varit. Idag är en sådan då sorgen obefogat kommit över mig inombords med hela sin tyngd (det finns något som väger mer än jag), talat om för mig vilken deprimerande människa jag är och hånat mig rätt upp i det porfyllda ansiktet. Jag känner mig dumförklarad och missförstådd, är ledsen och står inte ut med mig själv. Jag måste även vila innan jag orkar ta tag i arbetet till morgondagens redovisning senare i kväll/natt, men jag tror inte att jag behöver avslöja att jag inte kommer att hinna färdigt det ändå. Min brist på disciplin är ett stort skämt: Jag är ett stort skämt, men inga skratt kan höras från något håll.
Jag är trött på att vara fast i bojor, men är osäker på om jag skulle ha det bättre utan. Jag drömmer om vänskap och frihet, men kan inte definiera det och vet inte vad jag skulle göra med dem om de fanns i mitt liv. Jag kan inte vara allena om att finna dessa saker diffusa och tror att de flesta egentligen har en snedvriden uppfattning om vad det handlar om: De vandrar omkring förblindade men nöjda. Jag vill också vara nöjd; med mig själv, men främst med tillvaron. Att skaka av sig alla bekymmer utan att ha hunnit undersöka vad de handlar om, frånsäga sig allt ansvar och allt som känns hårt är idioti, men att låta det uppta bägge hjärnhalvor och fördärva ens själ som förtjänar bättre är nästan värre. Det ultimata vore att mötas på vägen. (Efterlyses: Idiot som vill möta lika idiotisk dam halvvägs och göra något vettigt av två opassande situationer, varav en så uppenbart är ohållbar. Mitt största problem är att jag tänker för mycket. "Snälla, hjälp mig! Vad skall jag ta mig till? Jag har inte berättat för mina föräldrar om det här.")
Morgonstund har café au lait i mund
Trots att morgnar är tunga på ett högst i-landslikt vis är det dem jag gillar bäst. Det är tyst, solen har fortfarande inte gått upp helt vilket betyder att folk inte sitter uppradade som plockade, klädda duvor med hårgelé på stuprännorna än, och efter tolvslaget vet man att om ingenting skett då kommer de kvarstående tolv timmarna av dygnet inte heller erbjuda något omvälvande. Ovissheten är skön eftersom man fortfarande har fantasierna som verkligheten aldrig lyckas leva upp till kvar. Fantasierna är det jag har, men de tar en inte långt (det är det målen som gör) varför det nu är dags att återgå till vardagen och insikten om att detta kommer att vara en minst lika tråkig måndag som det alltid lyckas vara.
En blekt soffpotatis potatisdrömmar
Jag har blekt utväxten, testat och kan nu rekommendera Redkens inpackning Pure Pearl och skall i morgon köpa något passande åt håret. Jag är i behov av nytt schampo och silkesdroppar. Det sistnämnda köper jag dock billigt på Tradera hellre än att springa runt på olika salonger och behöva svara på frågan om jag önskar hjälp. Det är faktiskt så att jag hellre stannar hemma än utsätts för den, även om det enda man behöver svara är ett kort "nej tack, jag kikar bara". Och jag skall föreställa socialt kompetent? Nej, nog är det något jag hittat på helt själv.Alldeles strax skall jag gå och röra ihop en röra till den bakade potatis jag snart skall kasta in i ugnen. Turkisk yoghurt, soja, lök och svartpeppar får duga. Det är så länge sedan jag åt det, men åh så gott - och billigt - det är! På mitt fantasibröllop vet jag redan vad som gäller att bjuda de många gästerna på: Bakad potatis med dubbel fyllning, alternativt krämig potatisgratäng. Valet är fritt, men är ni potatisallergiker måste ni höra av er i förväg.
Dagens låtar:
Bob Marley - Thank you Lord
Buju Banton - One To One
Euskefeurat - Storswänsken
The Simpsons - He's The Man(!)
Vem är rädd för framtiden?
Provet gick hyfsat och jag har nu krafsat ihop mindre än ett halvt blad om offentliga skulpturer. Det får räcka. Jag har nu bara tre uppgifter kvar att göra (varav två gravt försenade), och skall samtidigt komma över pjäsen som snart är över. Tänk om jag skulle låta bli att ligga på latsidan 24/7, eller rättare sagt lära mig att hålla fokus, så skulle allt gå så mycket smidigare! Jag har verkligen extrema koncentrationssvårigheter (bara en sådan sak som att jag inte kan läsa igenom mitt inlägg efter att ha publicerat det och lyssna på musik samtidigt!), och jag tror att det handlar om mer än ren lättja (inte för att jag inte tycker om att tänka på sådant som lättar på stämningen - det är den ultimata tillflyktsorten, inte blogg.se). Någon gång emellanåt försöker jag mig på att gå in i mig själv och meditera, men jag klarar det inte. Jag svävar iväg med tankarna och blir aldrig av med dem. Jag är alldeles för otålig: Hur skall man veta vilken känsla man skall uppnå när man aldrig lyckats? Vad är det man fiskar efter?
Om en timme skall jag infinna mig på Norrbottensteatern och titta på deras uppsättning av "Vem är rädd för Virginia Woolf?", och det är vid sådana tillfällen den verkliga latheten kommer fram. Jag sitter mycket hellre och slappar än rakt upp och ner i tre timmar trots att det som väntar är bra. Förut var det något jag såg fram emot, men inte nu. Jag har svårt att se framåt vad det än gäller idag, utan ser svart. Jag måste sluta oroa mig och lita på att saker kommer att lösa sig ty oro skapar misslyckanden och jag är ett enda gigantiskt orosmoln. Även de gånger jag till viss del tror mig vara stabil ligger den och lurpassar på taket likt en krypskytt för att sedan sätta en kula rakt i hjärtat. Den har blivit min vardag och jag vet inte hur det skulle kännas att leva en dag utan. Inte ens i mina fantasier kan jag föreställa mig hur det är att kunna skratta utan att samtidigt veta att det roliga är borta så fort dörren stängts bakom en. Det känns overkligt när man aldrig har fått somna med ett leende på läpparna. Det är tur att jag är lättroad. Om jag inte hade kunnat finna kortvariga kickar i de små sakerna hade jag med all säkerhet varit död idag, och trots att jag inte kan se mig själv i en lyckad situation är det inte vad jag vill. Jag vill inte åldras, men eftersom det är en process vi alla skall gå igenom föredrar jag att dö någon gång lagom till första ansiktslyftet.
