För fet för att finnas
Först och främst anser jag att det är högst respektlöst att skriva ut sådant, precis som om man var ett fenomen snarare än en person, speciellt efter att personen i fråga så korkat uppgett adressen i tron om att jag skulle vara för dragen för att minnas det/dem. Jag hade druckit tre drinkar och levde mig enbart in i min roll eftersom jag ville från dem så fort som möjligt: Jag var inte ens berusad utan bara uttråkad av deras fantastiskt ointressanta personligheter (det var inte för inte jag "bara skulle gå ut och röka" men aldrig kom tillbaka). Sedan förstår jag inte varför jag tar åt mig av något 25-åriga ofräscha karlar som går på hockeymatcher häver ur sig (bara det att de är 25, eller till och med något år över det, och har ett ordförråd och en mentalitet som en 15-åring och talar så om kvinnor är skrämmande), men det gör jag eftersom de representerar allmänheten, och jag har suttit sömnlös tre nätter p.g.a. det, hatande mig själv med en stor klump i magen. Ingenting har blivit gjort. Inte en uppgift har påbörjats, inte en tallrik har diskats, inte en soppåse har slängts.
Det resulterade i att jag igår var helt slutkörd och för trött för att gå på naturkunskapen som jag ligger efter något så enormt i trots att jag hann vakna till precis i tid för att gå. I stället sov jag i sexton timmar, och kan inte lägga mig nu eftersom det väntar två prov och en redovisning idag. Jag har inte läst genom de fyra kapitlena det är prov på och jag har inte skrivit ned några stödord till redovisningen. Dessutom måste jag hålla mig vaken så att jag kan ställa om den här olyckliga "dygnsrytmen". Men jag mår illa och vill över huvud taget inte gå ut, när det första intrycket jag ger allmänheten är "smällfet". Folks ytlighet gör mig inte arg längre, bara så otroligt deprimerad när jag vet att det är så andra ser en; inte som en tänkande och kännande individ utan som en fettklump man kan äcklas och göra narr av utan att tro att det sätter spår. Jag gjorde med andra ord helt rätt i att stå kvar och frysa utanför Max i stället för att gå in och värma mig i senhöstnatten i väntan på att få åka hem. Fettklumpar på Max utgör ingen vacker syn, även om de inte ens planerat att beställa något.
Att olyckor aldrig kommer ensamma vet vi redan, men det känns ändå värt att påpeka hur typiskt det är att man aldrig får hänge sig åt en, det skall alltid komma mer och bygga på den hopplösa stämningen som inte får en att vilja göra annat än just hoppa. Jag kommer inte att få träffa min syster till jul eftersom C menade att det skulle bli orättvist ifall bara S' familj fick komma, och nu när det inte längre går att boka några flygresor har hennes egen bestämt sig för att åka ner(!). På detta kommer mitt enda umgänge med största sannolikhet att flytta till staden innehållande den som förstört flera år av mitt liv och fortfarande påverkar mitt psyke än idag. "Vilken jävla stad i landet som helst utom den" är min enda tanke om det, och jag är förkrossad. Det finns verkligen ingen anledning för mig, fettklumpen utan vänner och utbildning, att fortsätta, och jag överväger att börja skada mig igen. När jag ändå inte lyckas gå vidare med något annat, varför inte lika gärna ta upp det så jag får litet känsla och kan fokusera på hur jag skall undvika att låta blodet droppa på det hyrda parkettgolvet? Kökskungen har finfina allknivar, och det är ändå ingen som skall se min kropp. Tur är väl det, för då hade de kvävts i sina egna spyor. Vidrigare kvinna har aldrig skådats.
Nu ringer det. Det är min far som skall "väcka" mig så att jag inte försover mig till provet som jag inte förstår varför jag gör.
08:00: Det fattades bara att man började blöda näsblod fem minuter innan man åker för att göra nationellt prov, då. Jag känner på mig att det här kommer bli en härlig dag!
Ett samtal om vikten av att stå på sig (innan någon annan gör det)
Vi har alltid något att säga, och hann både tala om hur våra röster låter lika eftertänksamma (vilket är ett stort plus då vi låter intresserade fast vi inte kunde bry oss mindre) och att man ibland inte hör någon skillnad och hur tråkigt det var att våra föräldrar blivit så härdade att de inte längre reagerar då vi spelar dem spratt. Vi talade om hur tragiskt det är med fjortonåringar på bussen som tror att de är tillräckligt gamla för att påbörja könsbyten (det könsorgan de önskar byta ut har inte ens vuxit klart - hur vet en fjortonårig "mtf" att han inte bara är bög?) och hur allmänheten gullar med bögpar, samt att de som finner dem "såå söta" även bode finna det gulligt då två svettiga björnar töjer ut varandras ringmuskler så att de kommer få svårare att hålla tätt på äldre dar. Nej, det spelar ingen roll hur varsamt det än görs. Ett anus som penetreras flitigt går opåverkat i fantasin men inte enligt biologins lagar (det är precis som med alkohol - du kanske önskar att du kunde dricka dygnet runt utan att spy eller drabbas av baksmälla, men det händer inte). Vi skrockade och sa att alla som hörde oss skulle ta oss för homofober (trots att S är homosexuell själv) för man får inte vara kritisk idag. Var och en skall sköta sitt. Med den inställningen får man inte ha åsikter om något annat än det som rör en själv, men inget - hur liberal man än anser sig vara - rör bara en själv. Bara att någon tror det utgör ett problem för andra.
Vi hann även gråta på var sin sida av landet av saknaden efter mormor då ingen av oss hunnit sörja henne än. Vi hade en dålig relation, men det var med henne vi växte upp. Det var till mormor och morfar, som bodde ett hus bort, vi gick till varje dag som barn (det var dit vi sprang när det blev för stökigt hemma). Det var hennes egensydda klänningar vi klädde oss i och hon har alltid haft en stor roll i våra liv, vare sig det varit positiva eller negativa upplevelser. Tyvärr var det mest negativa efter det att vi fyllt tio, men minnena finns kvar, både i huvudet och på de VHS-kassetter av oss som små, som hon höll av så kärt att hon låste in dem i ett bankfack ifall huset skulle börja brinna, och så att vi har kvar efter hon gått bort. Nu har hon gjort det och det är dags att kopiera över dem på DVD.
Mormor är ett lik. När jag ser filmklippet från begravningen och tårarna rinner kan jag få in det ett tag, men sedan återgår det till att kännas som en dröm. Det kändes fel att filma under en begravning, men det hade känts lika fel att låta det falla i glömska eftersom även mormor hade ett behov av att få föreviga saker. Steinvall skall ha tack för en vacker begravning.
Jag gråter när jag skriver detta och kommer ihåg när Sandra flyttade hösten 2006 och mormor sade "tänk när vi får stå här och säga hejdå till dig". Jag var då väldigt tom inombords över att bli lämnad och uttalandet gjorde mig upprörd eftersom "alla vet att jag aldrig kommer komma någon jävla stans". Nej, hon kommer aldrig att få se mig komma någonstans nu. Hon kommer aldrig få se mig lyckas och det gör mig så ledsen eftersom hon verkligen trodde att jag skulle bli skådespelare eller komiker. När någon som trott på en dör dör också den lilla tro man själv hade. Hon hade så många vänner med lyckade barnbarn, men kunde själv aldrig säga något med stolthet om sina, och nu är det för sent. Det känns viktigare än någonsin att hålla fast vid det gamla, och att sälja den där boken hon och morfar gav mig i julklapp för tre år sedan, är otänkbart idag. I stället får den ligga kvar i garderoben och samla damm. Jag fick ta över deras bröllopsbestick från 1960, och det är det enda jag bryr mig om att diska med en gång. Den dagen de säljer huset och en ny familj flyttar in och gör det till sitt, trots att vi kan det utan och innan, vet vi inte vad vi gör, och den dagen närmar sig då morfar blir allt svagare, trots att han bara är nyss fyllda 70.
Sisters are doing it for themselves (och med det menar jag att vi är någorlunda kapabla till att äta själva - här lärde vi oss till exempel att äta mangosorbet med sked förra julen).
Senare pratade vi om dålig stil och falska vänskaper. Varken jag eller min syster har haft många vänner genom åren. Det är intressant (ofta är det så att det ena syskonet blir litet mer populärt än det andra, eller att båda är tämligen normala), och jag tror absolut på ett samband med att ingen av oss någonsin har kunnat köpas eller låtit oss utnyttjas. Vi var båda "töntar" i grundskolan, men hellre än att hamna i töntfacket och sälla oss till folk vi ogillade bara för att slippa vara ensamma, stod vi ensamma. Vi har alltid stått på oss, värnat om rättvisa och respekt och vägrat torka upp andras skit, vilket då resulterade i att vi inte bara var utstötta utan även blev utstötta av de redan utstötta. Vi är båda övertygade om att vår höga moral kommer från våra hundratals timmar framför Silver Fang, för hemifrån kommer den ju verkligen inte.
I gymnasiet var till exempel båda äldst i klasserna vilket resulterade i att man blev ombedd att köpa ut antalet gånger. Fast det går emot mina principer var att köpa ett paket cig extra åt någon man pratade ofta med och gillade när man ändå skulle ha ett själv givetvis inga problem, men att köpa ut åt folk som inte har med en att göra? Som kommit fram till en eller sms:at och frågat om man kan göra dem "en liten tjänst", utan att aldrig annars höra av sig? Två ord: "Fan heller!" Med små tjänster följer små gentjänster. Det trodde jag tillhörde det normala folkvettet. Varför skulle man bli någons lilla langare ifall man efteråt inte ens blir erbjuden att följa med på den där festen som man sett till att de har kunnat delta i? Om personerna i fråga inte anser att man är tillräckligt intressant för att höras av någon annan gång än då det är dags för dem att supa till är det inte ens personlighet de är intresserade av och är de inte intresserade av mig och mitt liv, behöver de inte heller min hjälp.
Det kan vara väldigt tungt att inte ha någon, men jag tror att man får något tillbaka i slutändan. Om inte annat behåller man sin stolthet och kan med rak rygg säga att man aldrig slickade någons arsle för att få vara en del i gemenskapen. Det är aldrig ditt fel att andra är idioter med dålig smak, som väljer umgänge med dåliga människor framför dig. "Vad är stolthet?" kanske du frågar och anser att förlorad självaktning är underskattat. "Vad är ett liv på knä med tungan i ett skitigt arsle?" är mitt svar.
08.11.20
I morgon bitti är det först hör- och läsförståelsedelen i engelskans nationella prov, följt av den muntliga redovisningen i svenskan. Behöver jag ens tillägga att jag varken gjort eller påbörjat den trots att jag varit vaken och haft det gnagandes i bakhuvudet precis hela dagen? Jag skall (i stora drag) tala om huruvida Sverige är ett sekulariserat land eller inte (det var det enda ur häftet som intresserade mig på något sätt) och att religionen genomsyrar vår kultur, men har inget upplägg och i stället för att skriva om det (då jag i bakhuvudet känner att "det kommer ändå gå fort när jag väl sätter igång", vilket är fel, fel, fel, även fast jag fått två stycken pm skickade till mig som båda sög och som får mig att tänka att om de ens kan få G- kan jag får G vad jag än skrapar ihop) sitter jag och lyssnar på kristen rap och fascineras över hur äckligt det känns och ser ut när tinningarna rör sig fram och tillbaka vid tuggummituggande (borde det inte vara utmärkt hjärngymnastik?).
Nu har jag tagit en cigarett fast jag röker allt mer sällan då jag bara mår illa efteråt (jajemän, nu med) och från balkongen sett har tio hushåll som kan titta på, och skall härmed försöka komma igång genom att ta en mening i taget. Pashion delar ut gratis sminkningar i morgon varför jag tänker redovisa osminkad, och då är det en fördel om jag kan väga upp mitt fläckiga, flottiga, inte minst poriga nylle med en intressant analys. Jag får ta att vara utan sömn i natt med och vända på dygnet nästa vecka då jag måste komma ikapp i övriga ämnen, samt besöka studievägledaren för att välja ännu fler till våren. Min högsta önskan är att få detta gjort (det är ett helt år kvar, men å andra sidan går ett år för snabbt i min värld - för ett år sedan närmade det sig jullov och jag kan nog på dagen säga vad jag gjorde bara man ger mig ett datum) och sedan kunna såsa runt med inkomst från deltidsarbetet. Det vill säga tills jag 1) hittar något jag hellre vill göra 2) kommer in på en teaterutbildning på valfri folkhögskola och tvingas lämna staden med människorna man antingen hatar eller ändå inte känner. Inte för att det kommer ge mig något annat än skulder från studielånet, utan för att man tydligen måste göra något av livet för att inte bli sedd som en slacker. Jag är ingen slacker. Jag vill göra något, men vet inte vad eftersom meningslösheten alltid är lika stor oavsett. Hade jag bara vetat vad fan jag vill ha ut av studierna hade jag inte mått lika dåligt av att behöva jaga 1300 poäng, men nu är den enda känslan likgiltighet eftersom jag skulle ha mer nytta av ett utseende än ett slutbetyg.
Vad var det nu jag skulle göra? Just ja, svenska. Det jag tänkt "sätta igång med" sedan tolv i förmiddags. Det hade varit förlåtligt om jag varit upptagen med träning, jobb eller familj, men det är jag inte. Det enda som upptar min tid är att stirra. Jag är en skam för mig själv.
Am I wrong, or did it just get fatter in here?
Ända sedan lekskolan har jag äcklats av min kropp. Jag skulle aldrig visa den för någon om det så gjorde mig totalt ekonomiskt oberoende för all framtid. Det spelar ingen roll vad jag gör av den - den är hemsk och kommer alltid vara. Brösten har pekat neråt ända sedan de först kom och det dröjer inte många år innan jag faktiskt kan slänga dem över axeln, knyta en rosett och ha som halsduk. Gäddhängen med överarmarnas röda knottror kan jag snurra flera varv och använda i stället för bolero. Jag har så mycket bristningar att man kan tro att jag fött fem, sju eller tolv ungar och så mycket celluliter att man kan missta min undre halva för en nittiokilosapelsin. Jag finner inte ord för hur orättvist jag tycker att det är, att jag skulle få alla vidrigheter samlade på ett stort köttstycke. Jag avskyr att behöva synas, dömas och förstöra andras aptit. Jag skakar av att behöva gå till kafeterian för att köpa kaffe eftersom jag är livrädd för att någon skall tro att jag går för att köpa något jag inte borde. Varje gång jag passerar en grupp barn eller tonårskillar stänger jag av helt för att slippa höra ifall någon eventuellt skulle säga något om min kropp. Jag står inte ut med att se mig själv i spegeln fullt påpälsad och än mindre halvnaken. Synen är så ofattbart grotesk och jag är lika nära att kräkas över mig själv varje gång, får en gråtattack och går och skållar mig i duschen, som om det skulle hjälpa på något sätt (det sägs ju att kallvatten är det bästa för en - inte ens det kan jag göra rätt). Den enda glädjen jag har i livet är att få äta vilket knappast bidrar till en förbättrad uppsyn, och fast jag alldeles nyss har duschat måste jag gå tillbaka, för att sitta här och känna fläsk kladdas fast mot samma fläsk blir för jobbigt.
I morgon har jag håltimme 11-12:50. Om jag trotsar min rädsla för att visa mig offentligt och tar en långpromenad under tiden kan jag åtminstone känna att jag gjort något. Även om formen aldrig kommer förändras kan jag dölja den bättre med normala kläder om jag minskar i vikt, men det gör jag aldrig eftersom jag aldrig kan hålla mig borta från överätandet. Enda sättet att göra det är att titta på avskräckande exempel och gråta när man vet att det är dit man är på väg, eller ännu värre, att inse man redan är där men inte uppfattat det som så illa eftersom man alltid är mer eller mindre hemmablind.
08.11.18
Egentligen borde jag kanske vara tacksam eftersom det finns de som måste köa i år för att få träffa någon inom psykvården och jag blir uppringd så här på morgonsidan trots att jag ignorerat deras kontaktförsök tidigare och inte vill ha något med dem att göra, så det jag egentligen borde göra är att ta tillfället i akt i hopp om att en dag börja må bättre, och ta upp alla problem som tyngt mig de senaste åren och krydda bekännelserna med blöta ögon för en fortsatt kontakt och eventuell medicinering, men hur fläker man ut sig och skapar ut bästa möjliga resultat för sig själv på en timme? Ni som pysslar med one night stands och inte finner landstingets kondomkampanj osmaklig kanske kan besvara frågan, ty jag vet verkligen inte.
Så skall man sitta på bussen om timme. Det var ju tur att något drog upp mig idag i alla fall. Mindre tur är att allt arbete jag planerade för gårdagen/natten skjutits upp till ikväll. Jag måste helt enkelt säga att jag glömt papprena hemma (var jag i min tur glömt all text att skriva på dem - med andra ord blir det ingen lögn utan bara en förenklad version av en svår situation).
A wake up call to remember
Nu vet jag vad som hände med resten av isberget efter att det träffat Titanic. Det landade rätt ner i min quornpåse. Ett tips till Coop Björkskatan är att skaffa litet ordning på sina varor och frosta av diskarna emellanåt, så kunderna slipper ta med sig halva Atlanten hem. Nu är det storhandel som gäller för mig, för jag kan inte köpa mat för dagen och tänka att det inte ruinerar en till slut. På torsdag gör jag en lista och på fredag kommer en vagn att väljas i stället för en korg och sedlar att brännas. Detta problem hade jag inte haft om jag orkat hålla mig till pulver, men det gör jag inte, för jag har ju likt alla tjockisar dålig karaktär, så visst stämmer fördomarna. Vi luktar illa med, just nu Barnängen.Biblioteket hade inte min bok (jag hade alltså åkt ut till Bergnäset för att få en lärobok för årskurs fyra placerad i min hand) varför min plan om att läsa samma på två språk gick i stöpet. Jag ryckte åt mig Black Water av Joyce Carol Oats eftersom jag hade bråttom och det var den tunnaste roman jag kunde hitta (läs: som inte verkade dödligt dålig). På matten klarade jag av att göra sex tal och känslan när man sitter där och inte ens kan lösa de uppgifter 92:or och 93:or jobbar på nu är densamma som när man gick i skolan som liten och en fröken eller magister blev så arg på en att man kände hur nära gråten låg till hands. När läraren sedan frågade om jag skulle fortsätta efter jul eftersom jag inte skulle hinna färdigt i år kändes det ännu värre. Även om jag så går på alla deras timmar kommer jag inte klara det då jag måste ha hjälp vid exakt varje tal, men om jag börjar gå dit varje gång jag kan behöver jag åtminstone inte låta ämnet ta upp någon stor plats nästa termin. Det ser dock mycket mörkt ut då andra redan gjort första delprovet och jag inte ens har gjort första kapitlet. Kanske kan jag jobba såpass att jag kan göra nationella provet i början av nästa termin? Nej, antagligen inte, men jag måste ju se till att jag blir färdig någon gång med tanke på att jag måste läsa betydligt fler poäng till våren än vad jag nu har gjort (och sedan fortsätter det nästa höst med - vilken otrolig motivation man känner när man inte ens har den minsta aning om vad man vill göra efteråt!).
Jag somnade inte förrän halv fem i morse vilket likt Titanics undergång är en katastrof då man skall upp sex (och nu är klockan snart tolv och självklart är jag nyvaken och har inte hunnit göra något i svenskan trots redovisning om tolv timmar - hade jag tagit tag i det när jag kommit hem hade jag kunnat få en hel natts god sömn nu, men nejdå). I vanlig ordning låg jag kvar och i vanlig ordning ringde min far gång på gång då han är god nog att försöka få liv i mig när jag ber honom eftersom jag har tider att passa. Samtidigt har min mor försökt ringa två gånger, och eftersom mitt morgonhumör och min relation till henne ligger på samma nivå blir min ton naturligt aggressiv när dessa möts. Fjärde gången jag lyckats somna om och jag hör en förhatlig telefonsignal i fjärran blir jag rosenrasande, stampar upp och kastar mig på luren med ett aggressivt, i det närmast vrålande: "VA?!" varpå jag hör en okänd kvinnoröst presentera sig från Läkemedelsverket. Hon undrar om jag fortfarande äter Lamictal. Jag är för trött för att skämmas men vet hur genant jag annars skulle tycka att situationen var, och som en tapper skådespelare bestämmer jag mig för att acceptera det lilla missödet och spela vidare - man får ju Lamictal av en anledning och hon vet ju ändå inte vem jag är: "Eh, vad låter det som?! Jag har inte tagit dem på två år". "Ja, då tar jag bort dig från listan" blir hennes svar. "Tack, gör det! Hejdå!" (klick) Ja, inte lät det som att jag tagit mitt stämningsstabiliserande, i alla fall...
Plötsligt kom resesuget över en
Drömresmålet tidigare var Prag, och det är det fortfarande. Jag vill besöka de judiska kvarteren, dockmuseet, tortyrmuseet och Kostnice (skelettkyrkan), äta smažený sýr (panerad hårdost med tartarsås och potatis), gå över Karlsbron och kanske på en teaterföreställning eller konsert. Påsk är stort i Prag och vid denna tid kan man köpa handmålade påskägg överallt i staden. Visst låter det trevligt? Det skall då vara för jävligt att man inte har någon att uppleva det med, för själv vill man ju inte åka. Prag är även den fjärde billigaste shoppingstaden i Europa. Jag blir så deprimerad över att bara känna solstrålar med stranddrömmar och inte kunna besöka den att jag går och lägger mig trots att klockan blivit kvart i fyra och jag strax skall upp. När jag loggar in nästa gång vill jag se att någon svarat på mitt erbjudande. Jag har nämligen inget emot att göra Europa med främlingar från internet (så länge vi kommer överens om vad som är intressant/roligt, förstås).
08.11.17
- Stiga upp
- Matematik och engelska (Kom ihåg: Hitta en fåtölj tillräckligt bred för dig och läs psykologi + naturkunskap, för hemma blir det inget det av och det vet du)
- Åka till biblioteket på Bergnäset enkom för att låna en bok, och har någon hunnit låna den kommer jag flippa ut totalt
- Göra och äta middag, vilket betyder att jag på väg hem måste svänga förbi en affär och köpa något som kan bilda en
- Skriva ett pm och en redovisning om slangspråk inför tisdagen (visst skulle jag ha tänkt på det tidigare?)
- Läsa genom kapitlet om renässansen till svenskan
- Vips, så var även den dagen slut och det är för sent för att diska eller duscha, och jag har inte haft tid att leta reda på min pinkod till Nordea. Visst har vi haft det mysigt! Dags att skriva en ny lista som kommer att se ut på samma sätt. Har jag tur orkar jag gå ut med soporna efteråt.
För att klara av detta borde jag ha avslutat föregående dygn för över en timme sedan, men jag har ju inte ens börjat med tidigare omnämnt brev, så det är bara att ordna med ett sådant innan jag kan tacka för idag.
08.11.16
En säsong kommer visst ta 3 years, 44 weeks att ladda hem enligt BitTorrent, och det verkar stämma. Har haft datorn på i två dygn och är inte ens halvvägs. Skadeglädje är härligt, för inte tillhör jag heller de få som seedar (jag stänger ner programmet så fort jag fått mitt, bara för att vara på den säkra sidan), men tråkigare är det när andras drabbar en själv.
Idag dog nätverket under två, tre timmar. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till ensam i en lägenhet på ett område där allt i affären är så dyrt att man inte ens går dit i nödfall, med knappt några TV-kanaler och inget internet som kunde hjälpa mig med engelskan (jag måste googla varannan mening för att se ifall någon annan kan bekräfta att det går att skriva som jag gjort), men nu fungerar det igen och jag ångrar nästan att jag försökte göra något åt det eftersom det bara bidrar till att jag gör mindre av det jag borde.
Helgen har jag ägnat åt att sova vilket var det sista jag ville. När jag vaknat har det redan hunnit bli mörkt ute och att ens stiga upp är lönlöst eftersom jag är lika trött ändå. Jag känner mig isolerad och blir galen när jag vet att det inte finns något att äta eller möjlighet till att baka något. Om träning gjorde så att jag kunde äta en godisbit om dagen (en "godisbit" i min värld är en chokladkaka à 100 g, tro inte jag nöjer mig med en dumlekola) skulle jag göra det, men vad man än gör är inte tillräckligt, även om litet alltid är bättre än ingenting.
Nu vill jag gå och lägga mig igen, men måste först skriva ett påhittat brev till en påhittad vän i engelskan. Har varit uppe i timmar utan att ha gjort något och det gör en tröttare än att faktiskt vara produktiv, men eftersom jag inte vaknar när alarmet ringer utan i sömnen väljer att snooza nio minuter och fortsätter göra så timme efter timme efter timme utan att ens vara klar nog att störas av den högst irriterande signalen kan jag inte ta någon tupplur. Det är inte direkt så att jag har något kaffe heller att sörpla i mig, men även om jag haft det hade jag inte gjort det: Jag hatar det här av hela mitt hjärta och har ingen önskan om att förbereda mig inför en morgondag. Varför skulle jag?
Vintern är här, "fo' real!"
Köpte den andra gardinen till vardagsrummet som skall sys upp med en linjalslängd till helgen, för vem i himmel har 240 centimeter upp till fönstret? Inget normalt hushåll. När det är gjort och jag köpt förlängningssladd till lampan (det börjar bli ganska jobbigt att famla i mörker om nätterna om jag mot förmodan skulle vilja titta på TV, men jag hatar min soffa än så länge och kommer att göra tills historien gått ur den, vilket den kanske gör när allt fallit på plats) samt ett bord att ställa ljus och annat på tror jag det kan bli fint. Synd att bara jag kommer se det, som sagt. Om S kommer upp efter jul får hon dock sova här, så kan vi äta flottigt och titta på dåliga rysare, vilket förmodligen är den bästa sysselsättningen som existerar näst efter obegränsade shoppingmöjligheter. Tro mig, hade ämnesomsättningen varit bättre hade jag inte gjort annat. (Vänta, vänta... är det inte vad jag gör idag med? Nå, jag hade gjort det och njutit i stället för att göra det och lida samtidigt då.)
Väl på Storheden, efter att ha skakat av min jacka och beklagat mig i tystnad, köpte jag en lila fleecepläd för 29 kronor samt en stavmixer från Rusta och billiga varor från mitt käraste Överskottsbolag. 137 kronor visade kvittot. Köpte även två burkar Cola Light som jag svepte i kväll vilket var sådär och kom på att det är bra mycket billigare att köpa en tvålitersflaska med en gång, men då skulle jag bara bli så arg över att behöva hälla ut hälften då den blivit avslagen. Jag kan vara ganska lättretlig. (Som om det skulle vara någon nyhet.)
I close my eyes for a moment, I'm still there
Jag önskar självklart att jag en dag lyckas gå vidare och bränna min nedklottrade historiebok på bål (jag älskar att jag fram till och med tonåren trodde att man bryggde varm dryck på häxorna) då den blivit alldeles för tung att kånka runt på i väskan, men om jag inte gör det har åtminstone lärt mig leva med besvikelserna. Detta ger mig dock ingenting att tala om längre. Ångesten värker likväl (hur många utelämnande dagboksinlägg jag än skulle posta varför jag avböjer) och det kommer den att göra om jag så lever tills jag blir 90 svåra år.
"Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt" som modern som älskade att säga A men aldrig B sade, och lämnar fältet öppet för tomma spekulationer med ett sentimentalt, för en gångs skull vackert avslut (samt en knäpp på nosen till de som påstår att originalen alltid är bäst - jämför själva).
The lonesome Texas sun was setting slow
In the rear view mirror I watch it glow
I can still see the wind and her golden hair
I closed my eyes for a moment I'm still there
The bluest eyes in Texas are haunting me tonight
Like the stars that fill the midnight sky
Her memory fills my mind
Where did I go wrong,
Did I wait too long or can I make it right
The bluest eyes in Texas are haunting me to night
Another town another hotel room
Another dream that ended way too soon
Left me lonely Waiting for the dawn
Searching for the strength to carry on
For every heart you break you pay the price
I can't forget the tears in her blue eyes
Nej Gunde, allt är inte möjligt
Var på biblioteket efter skolan och nu slår jag två flugor i en smäll (och hoppas att ingen inblandad läser detta - åh, ljuva paranoia!) genom att läsa samma bok i två ämnen parallellt med varandra. Visst måste jag läsa ut den både på svenska och engelska, men då behöver jag inte ha två olika romaner att fokusera mig på samtidigt. Fick sedan den väldigt jobbiga frågan om jag hade någon pojk- eller flickvän. Hade jag varit normal hade jag nöjt mig med ett enkelt "nej" och så hade det varit bra med det. I stället besvaras relationsrelaterade frågor med höjda ögonbryn, uppspärrade ögon och ett "ööh, ne-ej?", som om det vore en självklarhet även för främlingar. Det känns viktigt att poängtera att man är ensam av en uppenbar anledning och inte singel "för tillfället", och egentligen har jag sådan innerlig lust att tillägga "vadå, ser jag ut att få till det?" då sådant kommer på tal, men det låter inte bra att säga högt. Speciellt eftersom de inte känner mig och vet att jag sedan evigheter är den eviga singeln ingen kan få för sig att älska skulle de med största sannolikhet undra vad ens problem är. Tja, det är väl det som är problemet, att ingen någonsin kommer kära ner sig i en och att man aldrig kommer få sitt värde bekräftat, vilket i stället får en att tvivla på om man alls har något.
På väg hem tittade jag in genom bottenvåningarnas fönster och förundrades över hur vackert somliga har (i de flesta fall sådana som inte ens förtjänar sina höga inkomster - det är som det brukar, med andra ord). Stora bokhyllor i mörkt trä fyllda med kristallglas, takkronor i guld, exklusiva krukväxter och rundade valv som leder in till ett nyrenoverat kök. Jag blir ledsen och tänker på hur mycket jag önskar att jag kunde få vad de har, att det är där jag en dag vill se mig själv, men det är inte så det fungerar. Du måste ha riktigt bra kontakter eller universitetsutbildning för vad du än vill göra i Sverige - att du inte ens nödvändigtvis behöver kunna genomföra dina uppgifter i praktiken har vi många fina exempel på - och kommer du senare på att det inte alls var vad du ville har du då spillt tio år av ditt liv som inte ens har 30 år kvar till pension innan du hunnit utbilda dig på nytt. Ingenting går i en handvändning och det går inte att börja allra längst ner med vad som helst för att sedan "bara jobba sig uppåt". Ingenting är så "bara" här. Folk som kommer med sådana påståenden har extremt bristande verklighetsförankring. De lever antingen i en drömvärld eller tillhör det fåtal som haft lyckan att uppleva denna omänskliga tur. Nej, ingenting är omöjligt för alla, men för de absolut flesta är rentav det mesta det.
Jag skäms över att erkänna att mitt enda mål är att få arbeta med film då det är sådant folk förknippar med Hollywood, stora pengar och publicitet och tänker "jomenvisst, lycka till du!". Det känns som att de likställer det med att säga att man "vill bli chef/celibritet" när man blir stor (ett intetsägande mål som är rentav löjligt att nämna). Jag kan bara undra varför det är mer respektingivande att säga att man skall söka in på polishögskolan, när de flesta ändå inte kommer in? I en tid då rutan domineras av Höök och Beck är det sådant jag skrattar åt, då det är så uppenbart var folket fått polisdrömmarna från: Filmen! Eftersom produktionerna för dessa kriminalserier förmodligen sätter fler människor i arbete än polishögskolan gör är det ju ganska uppenbart att det faktiskt går att delvis få arbeta med det. - När YouTube kan göra elvaåriga glasögonormar dansande till Crazy Frog till internetkändisar över en natt, varför skulle då inte jag lyckas? Jag har inte kontakterna men viljan, även om den är djupt nedtryckt av uppgivenhet, scenskräck, ofördelaktigt utseende och dåligt självförtroende. Jag älskar underhållning, men det ger i slutändan mig mer att få vara den som underhåller än att sitta i publiken. Till skillnad från de som känner att det vore "en kul grej" eller drömmer om kändisskap känner jag inte alls att det skulle vara "kul" (tvärtom, men det är jag beredd att ta) utan att det är mitt kall i livet, och jag måste säga att jag värdesätter ett kall i livet högre än den nya trenden bland ungdomar med drömmen om att få bära batong, kväva mänskliga rättigheter och sätta langare och småbrottslingar bakom lås och bom.
Tolv timmar kvar till nationellt prov, men vad skall jag göra åt det nu? Jag läser igenom häftet och om vinden vill så blåser den åt mitt håll, annars inte. Jag har nationellt prov i engelskans skriftliga del på fredag med och det får gå som det går.
Hur orkar man fortsätta?
Jag skulle bara "vila" en timme men vaknade efter fyra timmar, fortfarande så trött att jag överväger att lägga mig igen. Jag skakar och gråter och gråter och skakar och varje cigarett jag röker för att jag inte har något annat att göra ger mig huvudvärk. Jag orkar inte göra någonting och undrar vad det skall bli av mig och varför jag över huvud taget försöker försöka. Mitt liv är meninglöst, verkligen utan några mål och jag orkar inte upprätthålla någon fasad av att saker skulle vara uthärdliga, för det är de inte. Jag vet att jag aldrig kommer att ta mig någon vart, att jag kommer fortsätta i samma bana medan tiden fortsätter gå. Folk växer upp, utvecklas och går vidare. De flyttar, utbildar sig och förbereder sig inför framtida yrken om de inte redan har ett. De har partners, vänner och bekanta och något som tillfredsställer dem. Jag har inte en vän i världen och ingenting som gör livet värt besväret. Det finns ingen att vända sig till och har aldrig gjort. Den som aldrig varit helt ensam kan inte föreställa sig hur det är, när man snällt har fått acceptera att det är så ens liv ser ut eftersom det inte finns något annat. När det kan gå månader utan att det finns en själ att nicka åt i förbifarten, när den man säger mest åt är busschauffören vid den obligatoriska slappa hälsningen, och när man drar sig från att somna eftersom man sedan tvingas dra sig från att stiga upp till en ny dag som är en exakt kopia av de föregående.
Jag frågar ofta varför det blev just jag, varför jag under hela mitt liv aldrig lyckats hitta någon som jag haft mycket gemensamt med trots att jag varit på lika många ställen (om inte fler) som andra, men jag får inget svar och måste förlita mig på att det en dag kommer visa sig varför och att jag då får upprättelse för alla dessa år som jag famlat i mörker, blodpölar och matrester. Jag hade förstått det om jag haft en sjukdom som gjorde att jag uppträdde litet udda (tänk bokstavsdiagnoser), men det har jag inte. Jag är trevlig mot de som förtjänar och kall mot de dryga, tämligen socialt kompetent och det finns (utöver fetman, men den är jag inte ensam om) inga drag som folk kan koppla till något underligt. Man märker inte av mina bittra och trista sidor innan man lärt känna mig och jag kan förstå att folk väljer att dra sig tillbaka då om det skulle vara ett problem att andra har problem, men så långt har det aldrig gått. Av det kan jag bara dra slutsatsen att jag är för ful för denna värld i kombination med en obehaglig utstrålning.
08.11.10
Fyra timmars glapp mellan lektionerna, varav den första visade sig vara repetition från förra veckan varför jag gick efter 25 minuter. Så skönt det hade varit att få stanna i sängen till nu. Jag hade behövt det mer än vad jag behövde vara nära att trilla omkull på den stora när jag skulle kliva av bussen (hade jag burit högklackat hade jag gjort det med, tur att jag tänker praktiskt nu när jag gått och blivit äldre och fulare och därmed inte orkar lägga ner någon tid på utstyrsel utan tar det som ligger framme). Ute blåser det och allt som ens närmar sig att vara en frisyr kan man kyssa adjö. Så mycket för att styla håret och dölja utväxten med hårnålar i en kvart. Det är bara att pressa in huvudet i en peruk eller bli hiphopare på heltid och dölja allt i en ball keps. Båda alternativen skulle dock blåsa all världens väg de med, så det enda som återstår är väl en stram knut som framhäver det klotrunda ansiktet ännu mer.
Mitt största dilemma på det här stället är vid vilken hållplats jag skall kliva av. Jag har två att välja på, och jag tror inte det skiljer många meter mellan dem. Vid den sista måste jag dock passera en skolgård och vad kan ge mer ångest än det? Jag gick till CSN idag (äntligen!) och klarade inte av att passera små 92:or på väg från gymnasiet utan gjorde en Rickard Wolf och tog bakvägen.
Nu sitter jag hemma i väntan på engelskan var jag inte heller har något att göra eftersom det som finns är sådant jag måste ta igen, och det måste jag jobba med hemma. Dock måste jag få information gällande nationella provet och få höra litet till hur mycket jag ligger efter (det kan man aldrig få sagt till sig för många gånger). Sedan kan jag väl passa på att ändra adress innan jag åker hem och skriver den sista svenskuppgiften innan nationella provet i svenska b, som har det absolut värsta tänkbara temat: Intryck och avtryck. Intetsägande och fullständigt ointressant - jag avundas de som fick sagotema i våras. Det hade jag fått MVG på, nu är jag glad om jag lyckas få ett G- då lärarna är mer än krävande och det värsta jag vet att skriva om är miljökatastrofer, tradition och truliga ungdomar. Jag tänker bli underkänd på kvällens uppgift för att få göra om den efteråt. Huvudsaken är att jag skickar in den i natt så jag slipper skjuta upp nationella provet till nästa termin.
Det är två timmar kvar till bussen går och jag har tagit min drink (idag började jag om en sista gång - klarar jag det inte nu så ger jag upp, därför måste jag lyckas) så jag skall nu ta och suckande ögna igenom häftet med de vansinnigt tråkiga texterna.
16.50: Hur goda är inte kokta kikärter? Jag kan äta dem som dem är, i maträtter eller som hummus och det är ta mig tusan vad jag skall göra. Jag har alltid mått illa av och aldrig tyckt om chips och nu när det är slut med godis för ett tag är det mitt nya tilltugg när suget sätter in (vilket det gör ofta). En liten burk (vars innehåll jag slukar i en handvändning) ger ungefär 130 kcal och en Mums-mums bara 80 och i ärlighetens namn äter jag bra mycket hellre en och en halv Mums-mums, men så är det ju skillnad på kalorier och kalorier. Jag har svårt att tänka mig att man går upp i vikt av kikärtor så länge du inte lägger in dem i sockerlag, men frågar man valfri fanatiker låter det väl annorlunda. Nåväl, till veckan skall jag köpa upp ett lager eftersom det är väldigt bra att ha hemma. Konserver är min favoritmat eftersom färskvaror alltid får mögla innan jag ens kommer på tanken att använda dem, och då är det för sent. Jag vill ju inte att mitt för närvarande tomma kylskåp (med undantag för en halv flaska ketchup, tre bananer och lika många äpplen) skall sluta upp som mina föräldrars, som jag varje gång jag besöker dem får rensa ur. Där hittas alltid grön föda, i trist bemärkelse.Spärrade kort och stegrande kaloriintag
Idag har jag nog ätit mer än 50.000 kalorier. Jag är åtminstone övertygad om att det rör sig om närmare 10.000. Vad som ingick i dagens diet är jag för skamsen för att ens tala om, men jag har ont i magen från den och önskar att jag hade slutat efter halva påsen och ena tallriken. I stället för förändringar fortsätter det gå utför, och jag får knappt plats i sängen längre. Mitt ansikte bli bara rundare och rundare. Dessutom är jag dyr i drift: På två dygn har jag druckit två paket Bravo, det vill säga fyra liter juice värde 40 kronor. Nu är det bara att jag går och köper mig en tillbringare så jag kan börja blanda dubbelt så billig lättdryck igen. Jag är så trött på mitt beteende som inte bara gör mig fetare och fulare utan också illamående fysiskt såväl som psykiskt. Man mår inte bra av att överäta. Det är trevligt att få unna sig något någon gång och begränsar man det till en dag i veckan blir det dessutom något att se fram emot, men det jag sysslar med nu handlar om rent tvångsmässigt vräkande, och det kommer inget gott ur det. Känslan av att vara fullmatad är vidrig, och det värsta är att den håller i sig i många timmar efteråt. Viktökningen däremot, håller desto längre och är något man får lida för på sikt. Det är inte värt det. Jag måste sluta nu. Jag säger alltid att idag/i morgon är dagen, men nu måste jag hålla igen. Håller jag mig bara borta från affärer och alltid har tuggummi hemma kan jag inte göra så mycket annat eftersom jag inte vågar handla sådant själv. Det värsta är att skolan får lida ännu mer på grund av mina sug, eftersom det är det enda jag kan fokusera mig på då de sätter in. Jag skulle kunna tugga upp mina egna fingrar till knogarna om de bara haft sirap på sig.
Fick ett sug att se dålig asiatisk skräck i kväll och laddade ner Battle Royale, men insåg att jag var för gammal för att kunna se niondeklassare springa runt och kriga utan att drabbas av åldersångest, så jag tog i stället hem El Orfanato. Skall lägga mig i sängen och titta på den nu med fötterna högt ovanför marken. Sedan måste jag försöka sova så att jag tar mig upp i morgon. Mellan nio och tre är det öppet hus i kyrkan, och jag hade väl tänkt försöka våga mig förbi där innan jag fortsätter med ofrivilligt donande. Om inte annat behöver jag den där promenaden på, vad blir det, 400 meter. God natt.
Det kan alltid bli värre
Jag hatar mitt liv och vill som den postpubertala kvinna jag är dö oftare än du fantiserar om pumpande nakna kroppar, och jag tänker att två rum är alldeles för stort och dyrt och onödigt eftersom jag inte ens varit inne i det andra (än). Jag tänker att ett gigantiskt rum med liten kokvrå skulle passa mig ypperligt eftersom jag både äter vid datorbordet och tittar på film i sängen en och en halv meter bort, men nu handlar det om att ta saker för vad det är och försöka finna sig i dem:
Jag får inte ha rökelser i mitt hem och får inte på några som helst villkor röka i det eftersom ägaren har astma och jag gillar inte att stå på balkongen eftersom den vätter mot innergården och ett tiotal köksfönster, men jag har ett hem och det är en hörnlägenhet högst upp precis som jag önskade. Jag är inte ekonomiskt oberende och kan inte göra några stora utsvävningar, men jag har precis så att jag kan betala mat, busskort och räkningar. Jag har en urusel relation till mina föräldrar och hatar min mor men har en far som ställer upp med skjuts när jag har ärenden att göra. Jag har inga vänner och kan inte komma på något "men" där eftersom sociala behov existerar även bland eremiter. Jag är förtappad enligt Carola Häggkvist, men kommer enligt mig själv att ha en plats där uppe när slutet är kommet (frågan är om jag verkligen vill tillbringa evigheten med hennes skrål och ögontjäneri inför "the big G"). Jag är fet, men jag kan banta. Jag är ful, men kommer att ta mina besparingar och göra en operation eller upprepade besök hos hudterapeut när jag gått ner nog mycket i vikt för att anse att det skulle göra någon skillnad för min uppenbarelse. Jag kommer aldrig att träffa någon och lyckas i karriären, men fortsätter drömma.
Haggans fredag:
00.50: Borsta tänderna och urinera, dock inte samtidigt
00:55: Lyssna på en låt
01.00: Skriva på svenskuppgift
01.30: Titta på Simpsons och somna med datorn på (eftersom värden lovat att betala första elräkningen, givetvis utnyttjar jag detta och njuter av teknikens under till fullo då det ändå tas ut nära en tusenlapp mer än vad hyran egentligen kostar)
07.30: Skriva på svenskuppgift efter att ha slängt på mig omatchande trasor (vem klär upp sig för komvux?)
08.30: Gå med raska tjockissteg till bussen
08.41: Sitta på bussen och hoppas att ingen kontrollant kommer och tvingar mig att betala 600 kronor
09.00: Matematik A
10.00: Svenska B
11.30: Gå till GT och lämna igen en topp
12.00: Gå till CSN en gång för alla (efter tre månader - hur är det möjligt att skjuta upp något så viktigt så länge?)
12.30: Gå till Nordea och fråga hur jag skall gå till väga för att förnya mitt VISA-kort
13.00: Gå till Kupan och se om de har något jag saknar till hemmet
14.00: Åka till Örnäset, jobba och skriva en ny lista
16.00: Åka till Björx, komma ihåg att ta med en gitarr eftersom jag trots total tondövhet håller på med en egen cover
16.30: Skicka ut information till folk jag sålt saker till, betala sådant jag inte hunnit betala, posta det jag sålt men tyvärr inte hunnit med att posta p.g.a. skola, flytt och levnadsångest
17.00: Äta en middag som inte innehåller mer än 50.000 kcal (bara nästan)
Yep, allt kommer självklart att ske på exakt utsatt klockslag med. Egentligen har jag två prov som väntar på fredagens provtid, men jag får ta dem nästa samt nästnästa vecka i stället.
Uppdatering 02:30: Det här med exakta klockslag kan vi diskutera. En timme senare än planerat gjorde jag färdigt första uppgiften av tre. Hade jag varit den som hållit mig till schemat hade de varit färdiga för tre respektive sju veckor sedan. Jag har även tappat bort kvittot för toppen varför jag antingen får hitta det hos föräldrarna i morgon eller sälja på nätet. Jag är nämligen för tjock och måste komma igen och byta upp mig, precis som coolingarna på Comhem. Nu är jag dock för trött för att kunna somna (det finns ingen egentlig logik till övertrötthet, ändå är det något som drabbar så många) och överväger att gå och äta något i stället för att lägga mig ner. Ett par satsumas, kanske?
Uppdatering 07:05: Det här med exakta klockslag kan vi diskutera. En timme senare än planerat vaknade jag varför det inte blir någon matte idag heller. Det blir bara värre. Helvete!
Stressed out!
Öppnade fönstret och hörde två macho kids på cirkus 10 cykla förbi, och av någon anledning jag inte kan eller vill besvara så fick det mig att tänka på X. Det är när jag är som mest stressad och uppriven det kommer igen, och det är alltid de mest oväntade sakerna som sparkar igång det, som om det skulle vara något jag behövde. Jag trodde det gått över, men sensmoralen i min historia blir endast att inget kan ersättas eftersom allt kommer tillbaka så länge man inte gjort upp med det. Bäst att stänga ute världen igen. Den börjar bli kall.
08.11.02
Har skrivit ut en text att prata om i morgon på engelskan (valde DW Griffiths film Birth of a Nation från 1915) och gjort klart presentationen av mig själv. Då återstår bara att läsa en hel roman och göra en skriftlig redovisning av den (tips på lätta tunna sådana som även finns på svenska mottages tacksamt), göra en summary och en writing. Har lämnat in en bearbetning i svenskan, men där återstår fortfarande tre ogjorda stora uppgifter som jag inte lyckats med. Påbörjade den ena vid fyra och har hunnit med tre fantastiska meningar som skall klämmas in någonstans i texten (var har jag ingen aning om):
"Dramathrillern Crash (2004) utspelar sig under två dygn i Los Angeles, USA, och hinner under denna korta period ta upp flertalet fördomar som existerar bland människor oavsett etnicitet och kultur. Filmen innehåller en stor skara involverade karaktärer som alla brottas med sina fördomar på olika sätt. (...) Anslaget visar oss en seriekrock på en av Los Angeles motorvägar, men titeln Crash syftar i själva verket snarare på de kulturkrockar som uppstår än själva bilolyckan."
Detta ger mig säkert ett solklart MVG, tror ni inte? Nu har jag nyss värmt mat i ugnen för andra gången idag (härlig dygnsrytm, jag vet). I morgon finns jag inte längre kvar här och då är det enda jag har i mitt alldeles egna skåp (som jag måste stå på tå alternativt ha skorna på mig för att nå) för närvarande dietpulver att ta igen alla nattliga mål med, så fem strikta dagar med dem (sedan är de slut) och sedan fira med litet gott inhandlat på stadsdelens affär på fredag kväll. Jag både hatar och skrattar gott åt mig själv samtidigt när det första jag gjorde efter att ha gått in där var att diskret snegla mot godishyllorna för att se vad hektopriset för lösviksgodiset låg på. Jag höll på att trilla av pinn av skratt när jag kom ut på parkeringen: Jag är en vuxen kvinna vilket inkluderar att laga enkla middagar, inte en sockerstinn åttaåring med veckopeng. Hade jag varit det minsta sund i mitt tänk hade jag snarare bekymrat mig över kilopriset på grönt och potatis än att godiset kostar 6.90. 
(P.S. Nu har jag lagt upp det tillklippta klippet med Blondincilla på krogen, så ta en titt på det.)
08.11.01
Jag hatar mörkret som inte gör skillnad på natt och dag. Det gör mig trött och ledsen. Inte mörkret i sig utan tanken på att ingenting spelar någon roll: Dag eller natt är detsamma för mig, och med det i åtanke är ingenting värt något. Jag har mot min vilja börjat tänka på någon som vid det här laget skulle varit ute ur mitt liv sedan år tillbaka de senaste dagarna, och jag tänker trots att jag inte ens minns hur rösten lät vad som skulle hända om denne kom tillbaka, hur jag skulle reagera mot mitt sunda förnuft och inte vilja annat än att vrida tillbaka tiden helt och inte säga ett ord om vad som hänt sedan dess, glömma och förlåta, bara för att råda bot på den tomhet som fräter sönder mitt redan sjuka hjärta. Att jag har de tankarna bevisar att jag måste kunna lägga dem på något annat, men det finns ingenting. Det enda jag har framför mig är mina högar av läxor som inte kommer ta mig någonstans samt ett personkonto som nyss visade minus 20 kronor och jag har fortfarande inte fått tillbaka de pengar som människor är skyldiga mig.
"Att leva är det värsta jag vet" prydde tragiskt nog min presentation på Lunarstorm när jag var 12 fjuttiga, och tragiskt nog stämmer det än idag. Huvudet snurrar, jag har ont i magen, mår illa och måste spy - igen.
"Utklädda kommer in gratis före 23"
Klockan har redan hunnit bli fyra och jag måste ta tag i svenskan jag från början planerade att börja med tolv, packa (vilket är svårt då det enda jag behöver är dator, smink och kläder, och det kan jag inte ens ta förrän jag har "allt annat" jag inte kan komma på vad det är på plats) och sedan åka ut till Björkskatan (eller Björx, som vi i talspråk säger) med kartongerna och försöka packa upp litet grann i lägenheten med toaletten som enda ljuskälla vilket lär ta omkring en timme. Då är jag tillbaka här efter sju och kan börja sminka mig, klaga över det dåliga resultatet och hälla i mig ett par San Franciscos. Det var ett tag sedan jag fördrack mig på det nu och tänker återuppta kontakten med mina förutsägbara drinkmixar.
