Omänsklig stress framkallar minnet av en blåhårig mistress
I kväll vankas Euskefeurat på Kulturens Hus. Sitter tyvärr på balkongen varför jag inte kommer se mycket, men jag får skylla mig själv som drog upp bokningen med veckor eftersom jag trodde att livet skulle ge annat då. Att äntligen se länets mest betydande band live är hur som helst en upplevelse. Ronny Eriksson är en sann ikon och fastän man gått förbi honom på gatan flera gånger är det lika magiskt varje gång - det är till hans stadiga röst man vuxit upp och åkt på ofrivilliga endagssemestrar till Lycksele Djurpark med.
Jösses, vad det är mycket att stå i nu. Det drar ihop sig till nationella prov jag aldrig kommer klara, som jag måste ha avklarat alla uppgifter i ämnena för att få göra. Det ger mig fyra saker att göra i svenskan senast söndag, och senast lördag skall jag ha installerat internet i lägenheten vilket med min okunskap lär ta sin lilla tid. Frågan är om jag skall vänta med att flytta datorn tills allt är avklarat för att vara säker på att jag får det gjort? Flytta saker torsdag-fredag, plugga och sova "hemma" lördag och lasta av de sista sakerna i lägenheten samt göra sitt bästa för att ordna med datorn på söndag? (Det var så mycket enklare när det bara var att stoppa upp en kabel i uttaget och ha fri tillgång till internet.) Det låter faktiskt som det klokaste att göra i mina öron, som dock är ständigt fullproppade med vax och därmed inte helt pålitliga. Jag citerar Kvantum 2004 då jag och DD plockar ivrigt bland smågodiset, någon av oss iförd en blå peruk när en man ~55 tittar på oss, småler och säger: "Jag har haft en sån peruk", varpå mitt svar blir ett mycket ställt: "En FRU?!" - Ett hörfel som lever kvar i våra minnen.
Jag vill inte flytta
Den smala kammaren har ett brett element som gör att jag inte kan ha befintlig säng med enorm gavel stående någon annanstans än i mitten av rummet vilket resulterar i att jag inte får plats med några andra möbler (läs: databordet, vilket är det viktigaste av allt - inte ens ett hörndatabord med en diameter på 90 cm är litet nog) och måste besvära hyresvärden trots att jag tidigare idag (innan jag upptäckt detta) sade att sängen kunde stå kvar. Jag sade även att soffan kunde göra det ett tag, vilket jag ångrade samma sekund som jag provade placera de lila kuddarna på den. Det såg rent ut sagt för jävligt ut. Dessutom är den i äkta skinn vilket bara känns så otroligt fel, för att inte tala om obekvämt att ligga i.
Jag hatar att vara så omständig och drar mig för att ringa henne om kontouppgifter nu i kväll för att kunna betala första hyran eftersom jag känner att jag måste få det sagt. Det är ändå jag som skall bo där och med tanke på att de tar ut närmare tusen kronor extra för att tjäna på att få lägenheten uthyrd borde de kunna ha förståelse för att jag vill göra något personligt av det i allt mitt falskt visade intresse. Jag måste ju få ändra mig om jag upptäcker att något inte fungerar och blir väldigt opraktiskt. Det är väl bättre att jag gör det nu innan jag tagit dit fler saker som gör det ännu bökigare då det skall bäras ut? De säger att de inte har plats att ta hem det, men det skall väl ändå inte vara mitt problem i och med att jag numera hyr lägenheten? Jag kommer i vilket fall att få ha soffeländet kvar i några veckor eftersom hon skall fotografera och sälja den på Blocket. Jag försöker intala mig att jag inte behöver skämmas över min velighet eller vara rädd för att hon skall ångra sitt val eftersom ett kontrakt oss emellan redan är skrivet, men jag kan inte. Jag är för snäll för att våga säga något, och det var just så man lyckades pracka på mig godis från Druvans Kiosk som barn. (Minns ni de stora vita skumdelfinerna som såldes för fyra kronor styck? Jag vågade inte säga att jag inte ville ha någon och betalade enligt min syster "glatt godiset de tvingade på mig", men i själva verket mådde jag dåligt över den där delfinen hela helgen, för när man var tio och efter att man börjat försörja sig själv är fyra kronor stora pengar.) Jag kommer i bästa fall att stamma fram önskemålen. (Jag har faktiskt tendens till detta då saker blir alltför jobbiga, har jag fått bekräftat, så även om mitt hår aldrig blir lika flott som Marilyn Monroes - däremot desto flottigare - har vi åtminstone den saken gemensamt.) Vad skall en dam göra? Det blir för trångt som det är nu. Till soffan hör dessutom två fåtöljer som jag inte är i behov av. Som jag även om jag skulle försöka antagligen inte ens skulle kunna klämma ned mina inbyggda, extra breda sittdynor i.
Badrummet är litet och fult med dålig ventilation och jag måste ha köksfläkten på och dörren öppen när jag duschar. Munstycket har en äcklig modern och obehaglig stråle och jag når precis upp att se mig själv i spegeln. Det står en enorm vit garderob med skjutdörrar i kammaren som tar upp mer plats och hindrar mig från att ta dit min vackra byrå, som måste bli lämnad kvar i mina föräldrars skitiga garage.
Jag vill inte flytta, jag vill inte leva och jag har absolut ingen ork till att göra något av det eftersom jag aldrig kommer att trivas där ändå. I stället kommer det vara en ständig påminnelse om idiotens svek som satte mig i en sådan sits att jag blev tvungen att tacka ja för att ha någonstans att bo i fortsättningen. Någonstans att bo och någonting att ruineras av ty när månaden är slut kommer jag inte ha en femtioöring kvar. Jag måste även skaffa hallmatta, skoställ, soffbord, TV, TV-bänk, busskort, dammsugare och ett par vinterskor, men till vilken nytta? Till vilken jävla nytta? Så att jag kan klampa hem slutkörd 16:30 för att försöka göra något äckligt att äta vilket alltid slutar med spagetti eftersom jag varken kan eller orkar laga mat, sätta mig ett tag och låtsas studera men ge upp eftersom det ändå inte vill sig och ägna mig åt deprimerande blogginlägg och slutligen vagga mig själv till sömns i ångestens svettiga armar (om jag alls får sova något) dagligen i ett år till.
Jag kan känna hur det pulserar under huden, hur den vill ha något vasst mot sig och den här gången tänker jag inte stå emot. För vad skall jag med en slät hud till? Det är ändå ingen som vill känna den mot sin.
Det löser sig, på något sätt löser det sig
Jag hade missat provtiden helt. Det var inte alls idag utan i fredags naturkunskapsprovet var. Så oerhört disciplinerad jag känner mig som håller reda på så viktiga saker! Stort grattis till den egenskapen, C!
Jag har nu tänkt över min skolgång och beslutat att försöka ta det i ett mer realistiskt tempo eftersom jag anser att vad jag har idag är mer än tillräckligt; jag kämpar med mina 400 poäng (som från början var 550) nu i höst och blir utan bidrag till mitt förtret, läser 500 poäng (varav 150 kommer bestå av lekande lätta datakurser som jag kan göra med förbundna ögon) i vår och ytterligare 500 nästa höst. Genom att dela upp det så har jag studiebidrag ett tag både på vår- och höstterminen (för visst är det 500 poäng som gäller för att beviljas det? jag har helt glömt bort - om inte får jag modifiera min plan så att det löser sig ändå), än att hetsläsa nu i vår, ta ut mig själv helt och fortfarande ha kurser kvar men inte tillräckligt många för att beviljas ett öre i studiebidrag.
Eftersom hyresvärden vill hyra ut lägenheten under en längre period ("åtminstone ett år") och kontraktet förnyas per halvår har jag någonstans att bo medan jag läser bara jag sköter mig (vilket jag gör), och när jag väl kommit in i vardagen skulle det kännas tufft att behöva flytta igen i sommar, eller traska runt helt sysslolös om vardagarna utan tillräcklig inkomst. Faktum är att skolan, trots att man hatar den innerligt, är en trygghet. Så länge man går den behöver man inte oroa sig för vad man skall göra. Läser jag på så sätt som jag nu nämnt har jag dock läst mer än 2500 poäng när det är över. Jag har inte förstått ifall det är positivt eller otillåtet att göra(?), men om det inte går för sig får jag läsa om någon av de kurser jag inte blev mer än godkänd (med minus i kanten) i, och låtsas vara intresserad av ett VG.
I morgon har jag mattelektion. Jag hatar att behöva erkänna hur långt jag ligger efter, men tänker visa att jag vill ändra på det genom att gå på båda lektionstillfällena (jag hinner ändå inte räkna mer än i snitt fem tal per lektion varför jag tänker börja gå varje tisdag och fredag hädanefter, hur trött jag än är). Detta kan jag göra eftersom svenskan på eftermiddagen uteblir. Då ser morgondagen ut på detta vis: Matematik 11:00-12:00, psykologi 12:50-14:45, matematik 15:00-16:00.
Jag fick höra hur jag låg till i engelskan idag. Tydligen hade jag höga betyg och kommer att få det bara jag lämnar in allt jag har kvar att göra (däremot kommer det falla på grammatiken som jag inte gjort något av - så mycket för den lyckan). Skall prata fem minuter om ett självvalt ämne nästa måndag och förutsägbar och bekväm som jag är väljer jag en bit filmhistoria. Det är det enda jag kan rabbla utan manus.
(Det löser sig, på något sätt löser det sig och jag talar inte om det du nyss åt.)
Uppdatering 20:45: Tydligen behöver man "bara" läsa 400 poäng för att få studiestöd. Vilken otrolig lättnad! Då behöver jag inte läsa mer än absolut nödvändigt. Tack för era svar, jag hade inte haft den blekaste aning själv utan tog för givet att det var 500 som gällde! Det skall jag fira genom att lyssna på en partylåt och läsa ett kapitel i psykologi.
Vuxenlivet dödar mig
Jag verkligen hatar livet och att vara så misslyckad; att inte ha några planer utan tvingas leva det i en enda stor mörk dimma, att inte ha något umgänge eller en fysisk skönhet att lätta på den med. Om jag haft det och inget mer hade jag klarat mig, men nu gör jag inte det. Jag är frånstötande, vilsen och ensam och den enda människa jag har bor 110 mil bort och kostar 2000 kronor att träffa. Vi ses två gånger per år och kan då ändå inte umgås p.g.a. arbete. Det enda nöjet jag har är att köpa sådant jag aldrig får tillfälle att använda och bidra till konsumtionssamhället, och ju mindre jag har att göra desto mer äter och gråter jag. Jag äter för att jag gråter och jag gråter för att jag äter. Mina tårar lär smaka av socker och härsket smält margarin.
Nu är det inte många dagar kvar till jag flyttar. Jag orkar inte bära fler möbler upp för en lång vriden trappa till ett hem jag innerst inne inte vill ha och sedan dekorera/möblera om det som om det skulle spela mig någon roll, men måste eftersom jag inte har någon annanstans att gå. Det rör sig bara tanke i mig nu vilken är "jag vill inte!": Ju hemtrevligare jag ordnar desto sämre mår jag eftersom det inte finns en jävel som kommer att uppleva vad jag lagt ner timmar och tusenlappar på att komma fram till och när jag står i valet och kvalet mellan att fotografera resultatet och lägga ut på internet och att slå allt inklusive mig själv sönder och samman lutar det alltid mot det sista.
Dags för årets stora fyndmarknad
Kom på att de enda bilder jag har från min tonår (de är få) bland annat innefattade dessa som är tagna precis på dagen för fem år sedan, den 25 oktober 2003. Samma dag hade jag varit på marknaden tillsammans med M och årets kap blev en batteridriven katt som det sedan skrevs låtar om. Jag minns att jag avundades min syster som hittade en Bettie Paige-tavla (tur att smaken förbättrats något sedan dess), var lika ung som Amy Diamond är idag (helt sanslöst! - ändå kände man sig mogen) och håret såg otroligt friskt ut. Vad skulle jag inte ge för att få tillbaka den färgen? Helt perfekt, i mina ögon!
Nu måste jag dock försöka avrunda så att jag kan vara vaken om sju timmar. Måste hämta ett släp och pengar ur bankomaten innan det är dags att spendera hälften så mycket av vad man hoppats på, eftersom det folk först och främst försöker sälja är söndertuggade leksaker ingen vill ta i med tång. Det värsta är att de emellanåt lyckas (se bild).
Inget kalas i sikte, men feststämning likväl
Om man nu kan kalla skavsår och fnasig näsa feststämning kan vi diskutera (enda gången jag lär komma ut innan jul lär väl vara nästa helg förutsatt att det bjuds på något roligt, vilket det ej görs ty ingen vill väl bjuda mig), men nya låten "Krazy" muntrar åtminstone upp en trött dam i höstmörkret, för det är väl ingen överraskning om vem som dominerar min playlist. Se så söt han är i sin löjliga uppenbarelse! Om bara deras videos var lika bra, för nog borde multimiljonärer ha råd med en litet fantasifullare regissör? (P.S. Bara för att det är den enda artist jag verkar ha skrivit om i bloggen, är det verkligen inte det enda jag lyssnar på, jag lovar. Jag är mer än vad som finns att snoka reda på i den, nästan för mycket.)
"Mycket hög språklig nivå och bra textbindning. En mycket bra utredande text." - Så skönt att för omväxlings skull få höra något positivt, men det är svårt att ta till sig när man har så mycket kvar som inte vill sig. Svenskan klarar jag gott bara jag lämnar in alla uppgifter så att jag ligger i fas med planeringen, men för att klara det måste andra ämnen hamna i skymundan. Det fungerar inte. Jag har fem andra ämnen att oroa mig över, och till att börja med måste jag börja sova(!). Jag struntade i matten för andra veckan i rad i morse (går jag inte på måndag blir jag struken) för att få sova tjugo minuter och skulle ha gjort första delprovet nu men har inte ens avslutat första kapitlet, vilket jag dessutom är för feg för att erkänna för läraren varför jag kommer strunta i halva, göra sista sidorna och därefter få ett omprov eftersom det ändå säger sig själv att jag inte skulle bli godkänd i matematik även om jag så blivit klar med kapitlena för en månad sedan.
Min hårfärg har gått ur efter mindre än fem tvättar och jag är platinablond i väntan på ny utväxt igen (så oerhört enerverande!), tidigare idag gick jag nästan vilse i Porsöns centrum (hur är det möjligt?) i jakt på kiosken som fått mitt bredband och nu skall jag som vanligt gå och slötitta på TV tills jag kommer på bättre tankar. Hur jag skall klara mig utan fler kanaler än 1, 2 och 4 vet jag inte, men ju färre jag har desto mindre kan distrahera mig.
Jag vill inte vara en del av Generation Fett
Jag vill inte vara en del av Generation Fett, men det är jag i högsta grad. Jag är vad som får produktionsbolag att komma med sådana programidéer. När jag ser Generation Fett på TV blir jag äcklad och frustrerad. Äcklad över att jag mer än någonsin känner hur fettet spänner under huden på de ställen var den inte hänger löst, hur allt dallrar när jag går och när jag tänker på att jag väljer att äta dåligt varje gång jag är sorgsen fast jag vet vad det medför; jag kan helt enkelt inte stå emot. Jag tänker på att gå och göra det i skrivande stund med, och gråter när jag ser hur oattraktivt det är med ben som täcks av djupa celluliter som inte ens kan visas utan heltäckande svarta strumpor en het dag i juli, och att det är förståeligt att man inte vill ha något med någon som ser så ofräsch ut att göra. Vikten får mig att se smutsig ut hur mycket pengar jag spenderar på rengöring. Frustrerad blir jag över att jag samtidigt blir extremt hungrig/sugen av att se Mississippibornas friterade sallader och vet att jag kommer fortsätta se ut så här så länge jag fortsätter dras med av överätandet, samtidigt som det inte är tal om några magsäcksoperationer eller läkemedel trots att jag har ett såpass högt BMI (vilket är vad man går efter) att jag skulle kunna få det utskrivet eftersom jag kan gå ner rent fysiskt och gör det snabbt bara jag orkar uthärda. Problemet är att jag inte orkar det, och när saker känns lika tunga som jag och utanförskapet dominerar är den enda trösten att med föraktet hängandes kring valkarna stoppa ännu mer i munnen. Det finns ingen enkel väg ut. Så här har det varit i åratal, i hela mitt liv. Jag är sedan lekis van vid att vara fetast i sällskapet jag hamnar och det är ingenting som slår mig (däremot reagerar jag väldigt häftigt om någon fetare mot förmodan skulle dyka upp), men jag lär mig aldrig att handskas med att alltid få beskrivas som "den där kraftiga" i stället för med något av mina övriga kännetecken. Det gör mig lika ont varje gång, och jag hör bra mycket hellre ett "move that bus!" som åtminstone är litet fyndigt då jag gillar att själv kunna skämta på min egen bekostnad, än att seriöst bli ett med min vikt och förväntas gilla läget.
[x] Bredband [x] Telefoni [x] Namnskylt
Jag beställde bredband och telefoni igår. Nu får jag ett eget hemnummer och kan använda min antika telefon de få gånger jag gör ett samtal. Kalaset kommer kosta 299 kr/månad för 12-24 Mbit (jag svär att jag kommer stanna vid 12 bara för att jag liksom samtliga kunder förväntar mig 24, men det är i alla fall 2 Mbit mer än tidigare) och telefoni under ett år. Jag greppade dock aldrig om det var ett maskininspelat avtal som sändes eller om personen i luren talade direkt till mig, och uppgav för första gången min nya adress. (Jag låg än en gång tvåa på den lägenhet som tittades på i somras och hade kunnat flytta dit själv idag med lika hög hyra och gratis internet, men hur lugnt lär ett hus som någon flyttat från efter tre månader såvida eventuell sambo inte varit en idiot vara, och vad hade det hjälpt mig i min utveckling att bo 100 meter från mor och far? Behöver någon som bor allena ens en hel trea? Det skulle vara för kläderna, för jag skulle absolut kunna belägra ett helt sovrum med dem). En timme tidigare ringde Adressändring och undrade hur allt hade gått och ifall jag inte skulle skaffa eftersändning. Jag sade att jag ändå skulle flytta på nytt om två veckor och ordna med det då, och skämdes. Jag som alltid varit så bofast att jag fått skämmas över det har nu en helt ny sak att skämmas över. Det känns sådär; jag är ju inte den som gillar nya erfarenheter, men efter detta är det slut med dem. Nu har jag ett hem för minst åtta månader framåt, och jag tror att jag gillar ägarna vilket är ett plus ifall problem uppstår. De verkar till skillnad från mig vara helt normala människor.
Jag var ut till lägenheten nu i kväll och tejpade upp mitt namn på brevlådan så att bredbandet skall hitta rätt. Jag som oroade mig över att jag skulle bli internetlös i veckor (som om det ens är möjligt att skolan skulle lida mer än vad den redan gör, men om jag försöker skärpa mig nu kanske jag kan säga att den skulle ha blivit lidande utan dator att använda vid studierna?) behöver inte vänta alls då jag installerar det samma dag jag flyttar in. Trappuppgången är grön och mannen mitt emot 82 år. Det känns tryggt, vilket är mer än vad man kan säga om att jag sov ifrån matten och samhällskunskapen och säkert blev underkänd vid dagens psykologiredovisning med.
Some things will never change
Mitt undermedvetna gör allt för att slippa skolan; det har ställt in sig på att inte kunna sova om nätterna så att jag därmed försover mig genom att vakna fem minuter innan lektionens början. Idag var inget undantag. Min far kommer hem på tjugo minuter och jag hade kunnat åka med honom för att göra engelskglosorna som jag först tänkt, men jag tänker inte göra det och jag hatar att det är så. Jag vill tillbaka till gymnasiet och tryggheten, eller åtminstone ha ett utseende att gotta mig i. Om jag haft ett utseende hade jag kunnat bli berömd eller åtminstone omtyckt av någon via den vägen. Om jag haft ett utseende hade jag inte varit den där feta misslyckade varelsen som inte får något gjort och inte verkar bry sig - jag hade varit ett åh så beundransvärt maskrosbarn som trots alla motgångar är vid liv och ler. Tänk vad ett par drag kan göra för karriären!
Det jag måste ta itu med först är vikten och hyn. Sedan då? Det finns så mycket jag behöver, men det är svårt att veta var man skall börja. Jag försöker tänka att det borde räcka med finjusteringar och att jag inte behöver ta till plastikkirurgi då jag inte vill lägga ut mitt livs besparingar som skulle ge mig två små operationer, att det skulle räcka med utfyllnad och åtstramning för ett par tusenlappar då och då, men jag tvivlar. När jag gått ner tio kilo (det är ingen idé att göra något ansiktsförbättrande som fet eftersom fokus då ändå hamnar på den extrema övervikten) tänker jag boka tid och se om man kan rekommendera mig något eller om jag är ett hopplöst fall (snälla, låt mig inte vara det!). För den som säger att utseendet inte spelar någon roll vet inte hur det är att faktiskt vara ful och behandlas som detta. Det spelar roll i allra högsta grad, när till och med de som menar att de inte skulle vara ytliga (vilket de förstås är) erkänner att de inte kan bli intresserad av en sådan. Om det är vad "oytliga" går för, är det m.a.o. helt kört för oss som varken har något att skaka till musiken eller posera med.
Tänk om jag satte mig och läste litet vanlig matematik i stället.
En och en halv timme kvar till soluppgång
Jag kan inte förstå hur nätter kan gå så fort, hur sex timmar kan vara så händelselösa, hur jag kan tillåta mig själv att låta dem förbli händelselösa. Det är en och en halv timme kvar till soluppgång och Daisy har just krupit in i en DressMann-kasse.
Ute är det mörkt och kallt. Det har regnat hela natten och det pågår än. Blåsten får väggar och taket att vibrera. Jag har inte fått sova på ett dygn och inte ordentligt på flera veckor, och jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Jag är frusen och skakar i hela kroppen, är för trött för att orka klä mig vilket jag först planerat och kommer att bege mig till lektionen iförd samma kläder som jag traskar runt med här och hoppas att jag inte somnar under filmen (hur skall jag kunna sätta mig och titta på en två timmar lång film i det här skicket? det är omöjligt) eller brister ut i gråt på vägen. För ett år sedan satt byxorna löst. Nu är de tighta som leggings. Jag skulle kunna skylla på maskintvätt och torktumling, men det är givetvis inte det enda som spelar in. Dessvärre är det det enda varmare jag plagg har, för några tjocka strumpbyxor har jag inte hunnit införskaffa. Man har ännu inte vant sig vid den tilltagande kylan. Det går bättre fram emot december, men så här i början är det outhärdligt.
Daisy gnäller nere i hallen och önskar bli utsläppt men rusar tillbaka in så fort dörren öppnas. Jag snyter näsan blodig p.g.a. min pälsbeklädda dotter men jag är van och hon värd det. Jag skall gå och äta något men borde dricka min drink för även om jag kommer förstöra det med socker senare i kväll behöver jag näringen då jag inte ätit annat än kakor sedan i förrgår. Jag behöver dock även något mättande, känner jag nu. Det blir i alla fall inget besök hos CSN idag - inte i det här värdet med den här sinnesstämningen och den här tröttheten. Jag skall skynda mig hem så fort som möjligt (ännu en anledning till att ha gymnastikskorna) och lägga mig och vila i väntan på att mors assistent avlägsnar sig vid tvåtiden (normalt dröjer det till fyra). Det finns inget värre än att ha främlingar rännandes i ens hem, inkräktande på ens område. Speciellt inte idag, när det sista man vill är att bli sedd. När att få dra täcket över huvudet och aldrig mer återvända till livet vore den största av befrielser.
Dietpulver till frukost och kladdkaka på kvällen
Den ultimata rubriken som placerar Heartsick i ett nötskal.
Jag återgick från en fin dröm till soffans hårda armstöd och min moders vrål efter att ha slumrat till en och en halv timme tidigare, och det tog mig ett par minuter att inse att det inte var verkligheten. Besvikelsen är stor varför jag föredrar mardrömmar framför positiva. Det är ren lättnad att stiga upp efter en obehaglig dröm till skillnad från de gånger man minns att allt visst är tio gånger värre än vad man just hade i tankarna och trodde var verklighet.
Snart 21, var det. Jag reagerar inte alls ifall en 21- eller 22-åring säger att hon bor hemma med tanke på arbetslösheten och den enorma bostadsbristen, men jag är numera för gammal för att göra det, trots att jag halkat efter ett par år vad gäller skolan som mitt liv kretsat kring så länge nu. Det är aldrig roligt att flytta hem igen och det känns (fastän jag fortfarande har svårt att lära mig leva med tanken på att leva helt allena) fel att gå hemma hos mina föräldrar. Jag skäms över att gå ut till garaget eller brevlådan, när grannarna i huset bredvid är blott fyra-fem år äldre än jag, men redan har hunnit bo där i tre år. Jag skäms över att berätta att jag flyttat tillbaka hem, och jag skäms över mig själv som upphört med nyttigheterna och återgått till kvällsätandet (kladdkaka m glass nu senast, vilket jag egentligen förätit mig på totalt; jag tycker inte ens om det). Det räcker med att det finns något ätbart hemma, jag kan inte kontrollera mig. Att ha en låda med kakor stående på bänken är som att slänga upp en spruta framför ögonen på en heroinist (visst låter det som en extrem jämförelse, men det är det inte). Vem som än nu skulle ha mage att göra det anses med all rätt vara en vidrig individ, men när det kommer till sötsaker är det tjockisen som har dålig karaktär och borde veta bättre. Jösses! Självklart vet jag bättre, och det gör heroinisten med. Jag tror faktiskt inte någon som inte varit i sitsen förstår vikten (ha-ha) av problemet. Eftersom överätare liksom alla andra måste äta, är missbruket svårt att ta sig ur. Äter jag ingen fast föda klarar jag mig undan suget, men man kan inte leva på pulverdrinkar.
Var och solade i eftermiddags. Det är om något inte nyttigt för huden, men efter att ha äcklats av mig själv i min dåligt nysminkade uppenbarelse gnuggade jag efter fem minuter frenetiskt av mig krämer och puder med den sämsta rengöringen någonsin (smörjer ansiktet i tre omgångar men har fortfarande foundationrester kvar), bytte om till en sopsäck som inte stramade fullt lika mycket som övriga kläder numera gör och åkte till solariet. Få gånger är man så ful som direkt efter solning och jag vågade inte gå och köpa cigaretter efter att med svetten drypandes bakom ryggen ha tvingats lyssna till Lugna Favoriter i en kvart, vilket jag ångrar bittert nu då jag verkligen är i behov av en, men man ser åtminstone resultat tack vare den engångsförpackning av Rich Bronzer jag köpte ur automaten, för personer som sällan solar och vill ha långvarigt resultat. (Jag blev väldigt tacksam över att se att den fungerade när jag först tänkte att det var ännu en onödig grej, men brunare blev jag och den karaktäristiska solariedoften blev avsevärt mindre tack vare sheasmöret!) Brun utan sol ger för ojämnt resultat för att jag skall orka med det, och bronzing utan någon som helst bränna ser bara dumt ut. Jag struntar i det att jag får hudproblem av solning, jag orkar inte vara blekfet längre. Att vara bara fet räcker gott för mig. När jag solat tre gånger skall jag utöka slösandet av mina exklusiva bronzing pearls och fråga mig själv för vad jag applicerar det när jag ändå inte tar mig ut längre och inte heller har något där ute att göra. Dock känns det skönt att ha litet färg(er) när naturens egna dött.
I morgon: Svenska 08:30-11:30 var en usel film skall ses och jag må dåligt över att ha skolkat från samtliga av veckans lektioner och därmed halkat efter desto mer, sedan skynda mig till CSN innan de stänger 12:00 och ansöka om studiemedel en gång för alla (för något så modernt som e-legitimation har jag givetvis inte). Slutligen måste jag ringa Bredbandsbolaget eftersom det tydligen endast är de som gäller dit jag skall flytta. Överväger att skaffa fast telefoni med eftersom Bredbandsbolagets kunder tydligen ringer varandra gratis. För någon som ringer så sällan som jag är det dyrt, men om jag skall bo där i sex månader till att börja med vill jag hemskt gärna ha möjlighet att säga mer än "hej, ring upp!" följt av ett klick då jag ringer S, och jag lär säkerligen också ha andra ärenden att ta itu med, och då är det bra att inte behöva oroa sig för att kontantkortet bara har tre kronor kvar. Sedan är det ett faktum att jag är körd om jag inte pluggar i helgen. Jag har inte gjort någonting av det jag lovat mig själv på över två veckor, och jag läser sex(!) ämnen. På tisdag är det redovisning i psykologin till exempel och jag har inte läst en mening om ämnet som är placeringens betydelse i syskonskaran (intressant men fruktansvärt tungt, jag kommer improvisera även här och säga de viktigaste sakerna den minut läraren sätter sig vid min grupps bord), och alldeles snart (när vet jag inte, men hoppas att det inte är på måndag) väntar ett femkapitelsprov i NK:n.
Hjälp mig. Hjälp mig och låt mig få ta del av den styrka som behövs för att orka med detta. Jag vet att jag är ensam och måste vara stark, men jag klarar det inte själv.
Gå upp till skolan, plugga plugga, ingen lunch
Jag hatar skolan. Jag hatar när folk frågar vad jag skall utbilda mig till för det finns inte en chans att jag kommer att göra det. Dels finns det ingen utbildning som intresserar mig och inga yrken jag kan se mig själv utföra med minsta glädje, dels har jag tragglat med skolan sedan sjunde klass och sätter mig inte frivilligt vid en skolbänk när (om) detta tar slut. Jag vill ha ett jobb med OK arbetstider var jag tjänar tillräckligt bra för att kunna betala för mig, men där tar det stopp. Jag blir förvånad då jag hör hur många det är som är uppriktigt intresserade av lärar- och vårdyrken. Dessa är de sista områdena jag skulle kunna tänka mig (eller, egentligen inte; för mig är allt pest eller kolera, och det beror inte på att jag "saknar ambitioner" utan har fel intressen). Långtradarchaufför hade varit av högre prioritet ifall jag haft körkort: Långa bilresor var man får se nya miljöer i förbifarten, valfri musik på arbetstid, hög lön. Det finns ingen risk att jag somnar vid ratten heller. Men är det vad jag vill? Nej.
I natt sov jag två timmar. Det är tämligen ironiskt att TV4 Fakta visar en dokumentär om "det sömnlösa folket" 02:30 då det normala folket som kan tänkas vara intresserade av att höra om dessa kufer ligger och värmer upp sina bäddar. I morgon skall jag redovisa en bok jag inte läst. Ja, ni läste rätt: Jag har inte läst boken jag skall redovisa om. Om det varit så enkelt att man skulle återberätta den hade jag kunnat göra en simpel internetsökning, men nu skall jag under fyra-fem minuter berätta hur temat "män och kvinnor" speglas i Mor gifter sig av Moa Martinsson. Jag glömmer bort hela ämnen för att det är så otroligt mycket. Jag önskar att jag hittade en sugar daddy som gav mig allt jag pekade på (det måste man dock ha kropp för, tyvärr) eller kunde få ett jobb i stället, men gör jag inte bort detta nu måste jag göra det senare och det är lika bra att ta det medan man fortfarande är ung. Som jag önskar att jag faktiskt "tog det" nu då. Jag har sagt att jag skall göra det sedan...augusti.
Jag var till Björkskatan idag efter struntandet av lektioner (varför läser jag inte de timmar jag borde? varför vill det sig inte?), och det klokaste på sikt är att flytta in i tvåan trots de ljuslila tapeterna i vardagsrummet och betongblocken till tak som gör att kontaktuttagen sitter på väggen. Det blir automatiskt att man börjar känna tvekan när man är nära att få något man längtat efter, men det är det en fin lägenhet och jag kommer inte att hitta någon annan med så kort varsel. Jag har tänkt flytta vid månadsskiftet, kommer att stå som inneboende fram till årsskiftet och därefter kan jag förmodligen få ett andrahandskontrakt. Det jobbigaste nu är att behöva åka till Hertsön, för det är något jag drar mig för in i det sista. Jag var dit i helgen och hämtade ett par saker, och att disk sedan tre veckor fortfarande låg kvar och ruttnade säger mer om honom än vad det gjorde om oss och vår "tärda relation": Att säga upp lägenheten och nämna stökighet som bidragande orsak till vantrivsel visade sig vara den mest patetiska ursäkten på länge, när personen i fråga inte ens har ställt sig och diskat eller sugit upp dammtussarna två veckor efter att jag flyttat. Uppenbarligen kan det inte ha varit en störande faktor när det kom till kritan. Men det är lätt att hitta saker att skylla på när ärlighet är åh så svårt, det vet vi alla. - Jag är dum som bryr mig, men har man de minsta av känslor är det svårt att låta bli. Det är svårt att inte låta sig sänkas av en sådan här händelse och inte ta det personligt (det är ju precis vad det är), och jag hatar att den kommer ligga kvar och påverka mig negativt alldeles för länge. Jag klarade mig utan honom innan han kom in i mitt liv (vilket han inte var "på riktigt" längre än några månader, innan det var han bara en skolkamrat), så varför skall jag låta detta förstöra mig ytterligare? Jag vet ju svaret; för att jag hade börjat lita på honom. När man sakta men säkert börjat repa sig från det förgångna kommer allt tillbaka som en tandkrossande käftsmäll.
Syftet med livet är måhända inte värdelöst, men min vardag är det alla gånger. Jag kommer ingen vart och har ingenting att se fram emot. Kan man göra annat än gråta som ett hjälplöst litet barn?
(Not to self: Lita aldrig, aldrig på någon, hur mycket du än känner att det är på tiden att öppna upp. Det kommer att sluta illa. Håll dig alltid till dina tankar och berätta aldrig någonting om dig själv som du inte skulle ha berättat för en främling på gatan, för en dag återgår den där personen du trodde gott om till att bli just en sådan. Du glöms bort och blir en del av ett förflutet.)
All förändring är inte av ondo
Jag saknar mitt platinablonda svall och allt säger mig att jag kommer återgå till det en dag trots jobbet det innebär, men detta är en förändringens tid och så småningom vänjer jag mig vid tråkiga jordgubbsblonda slingor som ser smutsiga ut trots tvätt, så att utväxten jag vill ha igen inte skall bli fullt så påtaglig (det är alltså inte p.g.a. dålig smak jag valde att färga det). Separationsångest och jag går hand i hand (jag var medvetet fortsatt inloggad på Helgon i fyra dygn för att sista inloggningen från lägenheten inte skulle försvinna från listan, för att jag vill ha något kvar, och när jag loggades ut automatiskt värkte det till), men det är dags att klippa banden - och topparna - och lära sig att förändring nästan men inte riktigt alltid är av ondo.
Den sjätte oktober läggs en dyr guldklimp till lägenhet på Björkskatan ut på internet. Den sjunde ringer jag efter viss tvekan och bestämmer träff. Den åttonde ses vi. Den tionde (två dagar senare, för den som inte klarade av att räkna ut det) ser jag till min förskräckelse ett missat samtal på min mobil (vem ringer någonsin mig?), letar fram numret på Eniro och finner en flyttfirma varpå jag givetvis tänker att min före detta sambo kontaktat den för att än en gång slippa kommunicera med mig. Jag ser sedan namnet och oron stiger då det är kvinnan med lägenheten som ringt. Givetvis har hon dåliga nyheter då hon ringer med så kort varsel, och måste i god/självklar anda (till skillnad från vissa andra) berätta att jag tyvärr inte kan bo där. Hon inleder med att jag är trevlig och verkar skötsam men är väldigt ung och att det är flera andra som hunnit se lägenheten. Efter detta kommer ett "men" och redan där har jag intalat mig att det bara är att sluta hoppas. Hennes "men" menar dock att hon det till trots valt mig då både hon och "gubben" hade föredragit mig. Tänk, att av "flera andra" gillade någon mig bäst! Någon valde faktiskt mig när andra alternativ fanns!
I morgon skall jag åka och inspektera den närmare en sista gång för att bestämma huruvida jag kommer ha råd med den då varken el eller internet ingår. Jag hoppas att jag har det, men då återstår en mycket viktig fråga jag inte vet någonting om: Vilken leverantör kan ge någon utan fast telefoni 10 Mbit/s billigast?
Ett försenat vykort
Jag har svårt för rubriker, det känns poänglöst att försöka rubricera varje nedtecknad tanke. För att se om jag kunde hitta en för det vykort jag fick hem en dryg vecka efter att det postats tack vare en förhatlig gul liten lapp (jag får skuldkänslor då jag med ojämna mellanrum får hem handskrivna hälsningar men aldrig skickar några tillbaka, samtidigt som jag undrar hur många brev jag kommer ha gått miste om sammanlagt innan detta är över) sökte jag efter lämplig rubrik. Fann någon gjorde jag inte, men fick fram en text som passade mig och min syster desto bättre. (Låten den tagits ur är sämre, men vad gör det.)
I know where you go when you want to fall.
Why do you want to be broken?
Yes, I know where you go. Yes, I know what you do.
Yes, I know the awful things you say, and who you say them to.
I know how you feel, you get crazy inside. They say it runs in the family.
I know just how you feel when you get crazy inside.
Your mom she said that you are just like me.
I can see it in your eyes, I can see your shaky hands.
Yes I think you think I'm stupid. You don't think I understand.
I see you run around in circles, I see you digging your own hole.
I see you fight the fights you just can't win. I see you losing self control.
What it does to me deep down inside I hope you will never know.
When you were a child you were happy and free.
You were my reason to live, I would die when you smiled at me.
I can still see you painting flowers on the wall.
I remember you happy, I remember it all.
Men det är inte bara vykort som anländer för sent, utan också min utveckling/utbildning. För någon timme sedan lyste solen en kort stund. Jag sade då åt mig själv att rycka upp mig och göra en skoluppgift, men har än inte lyckats med uppdraget och det gör mig rädd att jag är mer fokuserad på att vara upprörd över att det inte finns "något gott" hemma än att jag kommer att underkännas i fler än en kurs. Jag mår jättedåligt över mina val, men kan inte förmå mig att sätta igång. Spärrarna är för hårda. Dags för ännu en helkväll med ångesten, självföraktet och ett paket näsdukar. Man börjar onekligen att tröttna, inte minst efter knappt fyra timmars sömn och en mycket suspekt dröm innehållande teamet i Scrubs. Jag tittar inte ens på Scrubs, så vadan detta? Råkade jag somna med TV6 på?
Sometimes it's hard for me to stay in one place
Mitt hjärta är alltid på flykt från något. Från det som varit eller det som väntar. Jag tillbringar hela livet åt att undfly det, för sanningen är hård och kall, som de grå betongklumpar som trängs i den stad man sedan länge upphört att känna något för. Inuti dem befinner sig själlösa varelser, irrande omkring som utan att ha sökt meningen med livet hyllar det ändå. Som jag föraktar dem. Jag vet mer än jag önskar att jag gjorde. För att överleva måste jag skydda mig, precis som de gör när de med ett förvrängt leende skjutsar in gratängen i ugnen en fredagkväll. Det vattnas ur munnarna på dem, som suktande hundar slickar de sig om de salivindränkta läpparna. De är lyckade, lever i nuet, är intet ont anande om morgondagens bekymmer, för de ser dem inte. De ser inte mig, ty jag är en del av bekymmerna. Jag är fettet som skärs bort från middagens kött. Ogräset som dras upp med rötterna ur marken för att det inte skall komma igen till våren. Jag är allt de inte vill se eller vara. Därför måste jag fortsätta fly. Jag vill inte göra det, men det är omöjligt för mig att stanna på ett ställe. Jag kan inte vara slav under lögnen. Jag kan inte låtsas som om livet inte tar emot vid varje rossligt andetag.
Jag ser dem, våndas av åsynen och tänker; varför inte jag? Sedan ser jag mig själv, våndas av åsynen och förstår varför.
Saker under kjolen
Ätandet har det gått utför med. Jag dricker Nutrilett på morgonen, men lunchen uteblir p.g.a. skolan och i stället äter jag en alldeles för stor middag som alltid består av detsamma (hallå där, näringsbrist!). Står kvar på samma vikt som för en dryg vecka sedan (har bara gått ner tre kilo på snart fyra veckor och det lär ha bestått av endast vatten, men det är en början), men eftersom jag bor hos mina föräldrar nu har jag tillgång till motionscykeln och hantlar, varför jag skall se till att få in ett par lyft och en mil i kväll efter maten, som för ovanlighetens skull består av något gott. Jag lägger upp receptet senare.
Nu är det flera saker jag lovat att lägga upp, och som det brukar blir det sällan något av saken, men denna maträtt med broccoli, jordnötter och minimajs är för god för att gå miste om (precis som jag själv)!
Somnade halv tolv igår, vaknade till vid två och beklagade mig i halvsovande tillstånd över att jag inte kommer kunna gå till skolan eftersom jag inte gjort färdigt redovisningen, masade mig upp till sängen för att sedan gripas av panik efter halv sju. Jag skrev pm:et på en kvart och redovisningen blev ett fiasko, men jag är glad att jag inte gav upp. Jag gick till och med på matten fastän jag var en halvtimme sen och bara hann lösa fyra tal varav noll förstods. Det är mer än vad jag hade gjort om jag stått kvar och sminkat mig.
Var till Lindex nyss för att lämna igen varorna men eftersom jag inte har kvar fakturan fick jag ett tillgodokvitto på 717 kronor. Mig kvittar det dock (akta ordvitsen), eftersom jag ändå köper alla mina underkläder på Lindex. Förr eller senare försvinner pengarna dit och i vanlig ordning är korten säkra då det endast är tre saker som gäller: Svart balconette-bh, 169 kronor, svarta boxertrosor med spetskant, 2-pack för 79:50, halvtäckande strumpbyxor, 59:50 kronor. Bra bas i bra kvalitet, och som allt annat som har med mig att göra givetvis väldigt erotiskt. - Rubriken syftar för den som undrar på mina underkläder, men skulle också kunna vara de högljudda magläten som uppstår av Nutrilett och mina många bristningar. Mycket får plats under Haggans kjolar, vilket är tämligen ironiskt då få saker är så tighta. Är det måhända därför de är det? Så måste det nästan vara.
Någon som inte haft mycket under kjolen i sina dagar är den 105-åriga oskulden Aftonbladet skriver om idag. Det gladde mig att läsa för jag tycker det är fantastiskt att det ännu finns människor som faktiskt inte anser att sex är en nödvändighet. Mer besviken, men absolut inte förvånad, blir jag på de kommenterat och hävdar att Claras liv "måste ha varit väldigt tråkigt", tycker synd om henne och råder henne att leta upp någon "desperat galning" som kan tänkas vilja ha henne innan hon trillar av pinn (kanske är det just för att hon inte smittats av x antal sjukdomar och hjärtekross som hon lever). De människor som anser att sex är det viktigaste i livet och något som måste upplevas för att en människa skall bli fullkomlig, visar endast hur fruktansvärt tomma de själva är och hur litet de som personer och deras tillvaro har att erbjuda. Tillhörande undersökning visar att 61% förlorade oskulden innan 17. Den som menar att det är tabu med sex, hänger inte med i utvecklingen. Det enda som är tabu i vårt västerland idag är att välja bort det. Bara att publicera en sådan "nyhet", att en person aldrig fått sitt kön vidrört av någon annan, är väl det ultimata beviset.
Ny hårfärg och tio kilo jackor
Ofantlig huvudvärk som varat sedan jag vaknade halv sex i morse är det som står överst på listan nu, tillsammans med den redovisning jag skall ha i morgon av en text jag inte ens påbörjat. Varför gör jag så här mot mig själv? Var är motivationen? Kanske måste jag hitta den till att börja med, för det är ju ganska tydligt att jag är för tjurskallig för att tvinga mig till koncentration. Tänk om jag klarade att använda tjurskalligheten till något konstruktivt någon enstaka gång.
Jag fick för övrigt precis som jag visste inte kortfilmsrollen, det ringde de och talade om, men jag sörjer inte över annat än den kropp som orsakade nederlaget. Manuset var pinsamt dåligt och jag är inte i skick för sådant spektakel nu. Tid för att beklaga mig i bloggen med sjunkande läsarantal däremot, kommer jag alltid ha. Mig kan man lita på vad gäller allt utom skola och på frågan om jag inte brutit mitt godislöfte (jag kommer att göra det idag).
Igår hämtade jag ut paketet från Ulla Popken (det var sista gången jag hämtade ut ett paket på Hertsön - det kändes vemodigt, och jag hade grav ångest över att åka dit), som jag beställt under en miss i deras system var euro blev kronor och decimaler placerats ut på fel ställe. 147:- för plagg till ett värde av tusentals kronor vid ordinarie pris. Ulla Popken är en dyr butik med kläder passande äldre kvinnor utan smak; käringkläder, kallar vi det till vardags. Jag tänkte "bekosta julen" genom att sälja ytterkapporna vidare, men åkte förbi min farmor och lämnade en marinblå kort kappa värde 799:- till henne då den var alldeles för bylsig på mig tack vare avsaknad av hylla. Hon blev tagen av gesten och det var så glädjande att få se att den passade henne ypperligt! Min farmor tycker liksom jag väldigt illa om sig själv (släktdrag, tro?), men jag hoppas att det skjöt hennes självförtroende en liten bit i höjden då hon såg hur tjusig hon blev. Nu har hon något fint att ha i vår. För egen del kom idag höstens första tillfälle att ta på sig fuskpälsen. Päls den nionde oktober, det säger en del om hur kyligt det hunnit bli.
Igår var jag även och tittade på lägenheten jag skrev om i föregående inlägg. Jag fullkomligt älskade den och kände mig hemma med en gång, men tyvärr är jag alldeles säker på att den kommer tilldelas en litet äldre person med referenser och heltidsanställning som skulle titta på den idag. Jag hoppas, hoppas, hoppas att den på något sätt inte skall passa henne, men hur skulle den inte kunna det när den är helt perfekt? Den har en fungerande radiogrammofon i vardagsrummet! Förstå att jag aldrig kommer att hitta en lika perfekt lägenhet, hur mycket jag den är. Jag ber er att be för mig, för nu finns bara två sorters tårar; tårar från den ofattbara lyckan om (vi vet dock att om sällan finns) jag skulle få den, och tårarna som kommer då mina förhoppningar än en gång krossas, och jag vet inte om min ensamma önskan är tillräcklig.
Uppdatering 17:00: Jag köpte, jag åt, jag ångrade. Det var inte värt sina 20 riksdaler. I stället är det andra dagen i sträck jag haft nära till gapskratt inne på affären då denne kära man suttit på bänken och gastat åt förbipasserande både igår och idag. Jag undrar om han är medveten om att han numera inte bara är en lokalprofil utan även firad filmstjärna?
Wish me luck as you wave me goodbye
Jag åt onyttigt idag. Suget var för starkt varför jag köpte bär och Oatlys vaniljvisp efter att ha proppat i mig kroppkakor. Dåligt, men jag höll mig borta från godiset (inte ens choklad med hög kakaohalt köpte jag), och det trots att mina föräldrar just nu ligger och prasslar högljutt med en stor påse nere i sängkammaren. Igår var något bättre: Köpte en smoothie för 28 kronor (dum som jag var tog jag för givet att de kostade lika mycket på hälsokostbutiken som på Coop - tji fick jag, men också en förpackning Rosenrot som skall hjälpa mig mot tröttheten) och tog bort småföretagande (som ersatt rättskunskapen då läraren gått in i väggen) i stället för samhällskunskap, som jag dock har strukits från (kursen var borta från plattformen då jag loggade in idag) varpå jag fick gå till kansliet för att registrera mig på nytt efter att ha blivit underkänd på psykologiprovet p.g.a. "kunskapsluckor" (nu måste jag läsa inför samma fyrakapitelsprov en gång till) samt fått onda blickar från matematikläraren då jag ligger efter med veckor och hade flertalet fel på första inlämningsuppgiften. Allt kommer på en gång och det gör mig så ofantligt ledsen. Hade jag vetat att de skulle ta bort mig p.g.a. försenade inlämningar hade jag haft kvar småföretagande och börjat om på nytt med kursen i vår. Det klokaste är förstås att försöka göra bort de obligatoriska ämnena nu, men jag har lika mycket kvar oavsett i vilken ände jag börjar, och det enda det känns som att jag kommer godkännas i är engelska och svenska. Målet är förstås att bli det i allt, men det är omöjligt att säga. Fortsätter jag så här blir jag inte det, det är en sak jag kan skriva upp i femämnesblocket (även i det råder total oreda).
I morgon eftermiddag skall jag titta på en lägenhet på Björkskatan. Jag är glad att jag vågade ringa efter en dryg halvtimmes velande. Personen lät åtminstone positivt inställd då de som ringt innan varit par eller haft husdjur. Hyran är skyhög vilket lämnar 0,00:- kvar för sparande, lägenheten liten och till viss del möblerad (tror dock detta är öppet för diskussion), men kan troligtvis hyras ut i närmare ett år och området är lugnt. Det enda jag oroar mig över är att hon skall ändra inställning då hon väl får se mig, precis som alla andra gör.
Björkskatan är ett par kilometer extra från stan, men ett bra läge för mig då bussen går förbi skolan vilket sparar mig 1,5 kilometers promenad i kommande snöoväder. Referenser krävs, men några sådana har jag ju inte eftersom jag inte hunnit bo hemifrån någon tid som räknas. Dock har jag deltidsanställning och en tusenlapp i månaden från CSN (läs: kommer få då jag masar mig dit, vilket jag inte gjort). Jag avskyr att behöva säga att man läser på komvux eftersom det ger utomstående en bild av lata människor och visst stämmer det i fåtalet fall, men faktum är ju att vuxenutbildningens tempo är betydligt högre än vilken folkhögskolas som helst. Det personliga ansvaret är enormt och de flesta som läser annat än SFI har specifika mål till skillnad från merparten folkhögskolestuderande. Jag är en av få som inte har planer att söka in på universitet inom en snar framtid (det skulle vara till skådespelarutbildningen 2011, men då för skojs skull, för med så få platser vet jag att det inte är någon idé). På frågan vad jag "studerade till" svarade jag att jag "läste upp ett par betyg". Det är delvis sant; jag läser olästa kurser för att få ett betyg i ämnena över huvud taget.
Nu kan jag bara hoppas innerligt (men inte för mycket, ty man vet alltför väl hur det känns att bli besviken) att jag får tillgång till lägenheten oavsett hur tapeterna än må se ut för att jag behöver och förtjänar ett hem så mycket, sedan titta på South Park och tvätta håret om jag inte hinner somna, vilket jag lär göra och ångra när jag vaknar med nackspärr.
Sämst just nu utöver självklara faktorer: Jag har en alldeles fantastisk nyhet (i mina vinda stalkerögon sett) som normalt hade fått mig att hoppa högt av förtjusning, men numera ingen som det berör att berätta den för.
En dag kommer allt (men inte alla) tillbaka
Det vore så skönt att bli rejält påverkad och totalt ohämmad nu. Jag vill bege mig ut och dricka hejdlöst tills jag spyr på trottoarkanten och däckar på toalettgolvet, men kan liksom förut inte visa mig offentligt i dagsläget och får nära på hjärtklappning av att stiga på bussen; en klubb var man alltid är fetast i lokalen är otänkbart. Jag hatar tanken på att äckla folk med min närvaro, att av misstag ha omkull saker med min stora hydda. Jag har till och med börjat oroa mig för vad en egen bostad skall ge utslag i. Anledningen till att jag bodde kvar hemma från första början i stället för att söka bostadsbidrag var min uppriktiga rädsla över att jag skulle börja leva självdestruktivt igen, att jag skulle släppa alla måsten och söka mig till destruktiva tillflyktsorter (hade personalen på Hertsön inte sagt åt mig att ställa mig i kö hade jag aldrig gjort det). För det är sådant jag gör när saker vänds upp och ner, det är så jag fungerar och måste därför hålla pli på mig. Kanske är det numera en obefogad rädsla som kommer att hindra mig från att göra det eftersom jag dels har blivit äldre och dels vet riskerna? Kanske har jag all anledning att vara rädd? Ovissheten är en ambivalents sämsta vän, men man måste våga för att vinna. Klichéen om att livet är ett spel stämmer; deltar man inte kan man inte göra annat än förlora. Problemet är att merparten väljer att spela falskt, och tyvärr påverkar alltid detta andra mer än vad det påverkar dem.
Mycket nu påminner mig om hur livet såg ut för tre år sedan: Ett helvete på jorden. Sakta började saker förändras och det kändes helt overkligt. För två år sedan var saker i min vardag helt OK, för ett år sedan stod jag ut. Nu är jag tillbaka, och kan bara hoppas att saker skall ta samma vändning som de tidigare gjort, för går det utför efter detta vet jag inte vad jag gör av mig själv. Jag har nått botten flertalet gånger och jag har överlevt, men behöver inte utsättas för fler prövningar. Det har alltid funnits något litet att se tillbaka på, men inte längre.
I morgon har det gått en vecka sedan jag blev sviken och lägenheten ligger återigen ute på Lulebos hemsida. Boka den om du vill ha bedårande samojedvalpar under dig inom kort, vrålapor över dig och efternamn att göra lustiga associationer till mitt emot. Jag har nyss varit och tittat på en lägenhet 500 meter bort. Står sjua i kön varför jag inte kommer få den, men behöver veta om jag skall ta bort den från min lista eller tacka ja, ty när man gjort det sista kan man nämligen inte boka fler i väntan på den. Hade det inte varit för att väggarna var täckta i pluggar och sängkammaren har inbyggd garderob längs hela kortsidan hade jag fastnat för den, men som sagt blir den ändå inte min då den lär vara en av de fräschare lägenheterna på området och tämligen eftertraktad. - Egentligen borde jag överväga att göra det enkelt för mig precis som du och lista de möbler jag skall ha (var det minsta du kan göra efter detta är att gå med på det) här, då det eftersom jag aldrig mer vill se dig blir svårt för mig att behöva träffa dig, men jag är inte så egoistisk att jag skulle göra en sådan sak. Inte ens mot någon det inte finns en chans till försoning med.
Du har fel kön, ställ dig sist i kön
Jag var och hämtade min inredning och min post i morse. Min vackra byrå som jag var så stolt över och ivrig att visa upp får nu tillsammans med sängen och datorbordet stå i ett smutsigt garage med vedhögar, sopor och verktyg i ett par månader. I posten hade mitt erbjudande från Damernas Värld funnet via Gratis Bio anlänt: Tre nummer samt ett läppglans från FACE, en makeupväska och en för liten topp jag inte vill ha för sammanlagt 73 kronor. Det är alltså nu det är meningen att jag skall tappa upp ett hett skumbad, tända ljus och sakta njuta mig genom min färska tidning bestående av hälften reklam hälften kaninpälsprytt mode och kalla det vardagslyx. Synd att här inte finns något badkar då. Jag bläddrade hastigt/besviket genom den på tre minuter sittandes intill datorn i väntan på att min mor skulle bli färdig på Skraplotto (var jag vunnit ett hekto kvalitetsgodis från Kioskpiraten som jag dessvärre inte har någon användning för så här i bantningstider) och insåg att jag aldrig kommer att bli "en riktig kvinna".
För övrigt tror jag att jag utvecklat ett högst eget sätt att läka på när jag är ledsen. Jag pratar inte ut, skriver inte av mig, super mig inte full och har inte sexuella förbindelser. Jag får ett obotligt begär av att klä ut mig till stereotyp hiphopkarl. Liksom, "what?!" Att genom att iklä sig en sorglös image minska delar av den egna smärtan är väl ett vida känt knep, men fortfarande..."what?!" Cecilita goes transvestita? Penisavund, skulle Freud säga. Nej, mycket långt ifrån, men definitivt statusavund. Jag vill inte vara den som är tänkt att vara attraktiv och jucka mot lacken för det äcklar mig och jag finner inget nöje i det när jag vet att jag aldrig heller skulle kunna leva upp till den rollen. Jag vill vara den som äger fordonet, som får vara just så ful som den föddes men fortfarande beundras.
Skriken över ingenting fortsätter att tränga genom väggar och golv, genom halvstängda dörrar och hörlurar. Hennes vidriga stämma är tillbaka och jag får ingen ro. Hennes eviga gnabb tar aldrig slut och jag överväger att ta död på mig som den patetiska käring jag är. Dessutom skall jag äta fast föda idag för att bli av med crème fraichen som går ut i morgon. Färssås och spagetti? Med en lepigen innan det går det, men mat är det sista jag vill tänka på. Mina tankar går till godiset, hur underbart det vore att köpa ett kilo och smälla i sig tittandes på en usel film, men sådant är aldrig roligt att göra själv. De äter pommes på nedervåningen (här är man tidig med middagarna, ja). De har en ostdip stående i kylen. Jag får hålla andan för att inte ge vika och ta fem läkeroltabletter med vid överdriven konsumtion laxerande verkan till.
Uppdatering 14:45: Jag kommer aldrig att göra något av mig själv.
Uppdatering 17:15: Det var dåligt av mig att äta det där. Nu vill jag bara fortsätta men det enda jag har är snackbars som kostar tio kronor styck och jag har redan ätit tre stycken idag. Det är 30 kronor, och jag vill inte behöva säga att jag spenderat 60 riksdaler på lördagstilltugg om någon mot förmodan skulle fråga.
