Slut på idéer/motivation
Idag försov jag mig. Missar den tacksamma tangentbordsträningen och mattelektionen. Känner inte alls för att åka dit klockan tolv och fortsätta med förstnämnt men i och med att jag inte kom på den tidigare lektionen vore det ju bra. Helst av allt vill jag bara sitta hemma och äta tills magsäcken spricker. Har dock inte ätit lagad mat på en vecka då jag inte vet vad jag skall göra för något eftersom jag redan ätit allt jag kan tillaga för många gånger, så både lök och matlagningsyoghurt börjar nog mögla vilken dag som helst. Vilket slöseri med pengar att köpa hem saker som inte går åt. Har man ingen veckoplanering skall man akta sig för att fylla upp en påse. Det blir inte billigare när man får slänga allt. När jag bantade sommaren 2006 köpte jag hem en hel hög med torrvaror som fortfarande stod kvar oöppnade högst upp i skafferiet på Örnäset fram till för några veckor sedan.
Det jag stör mig mest på är att människor verkar veta vad de skall äta och slänger ihop något nyttigt på rutin, medan jag har gått igenom varenda viktblogg och receptsida på internet i år (och inte i år som i 2009, utan år som i åratal) utan att hitta en maträtt som inte tar två timmar att tillreda och verkar god, eller bara godkänd. Vad sjutton äter folk? (En sak är säker och det är att jag inte stoppar bulgur/kornris/dylikt i denna trut något mer. Jag äter inte ens vanligt vitt ris för att det är så osmakligt, såvida det inte kommer under ett hett såstäcke på en thairestaurang var kocken inte är känd för sin HIV).
Förstörde just två stora bönburkar i ett misslyckat försök till att göra i ordning kidneyburgare. Nu skiter jag i detta. Jag blir så frustrerad. När jag äntligen gått in för att gå ner i vikt och är inne på min tredje vecka kan jag inte hålla dieten eftersom det inte finns något vettigt att äta (och jag kan inte med att gå på pulverdiet eftersom jag måste få tugga). Jag är aldrig så dyr i drift som när jag köper hem kalorifattiga saker. Från och med 1 februari skall jag lägga en 1000-lapp i ett kuvert (OK, slänga in i ett skåp är mer korrekt) och får endast använda det som finns i det till mat. Tar pengarna slut innan månaden får jag stå mitt kast. Men till dess, vad fan skall man äta?
Uppdatering 11:50: Smeten var inte förstörd. Den behövde visst bara stå i kylskåpet en timme, så nu har jag ätit kruttorr burgare med sallad och gott var det inte. Och med tanke på vad klockan rusat iväg till, blir det ingen eftermiddagslektion idag.
09.01.19
Det är när man vaknar 7:25 och går till bussen 7:40 (att försöka springa är ingen idé, jag har ändå glömt hur man gör) man har flyt, och det är när man inser att man är lika ofräsch oavsett om man stått en minut framför spegeln eller en timme, som det flytande späds ut och rinner iväg. Minst flyt av allt har man dock på komvux kansli - jag blir inte klok på dem! Inte undra på att det tog en och en halv timme att registrera sig förra veckan. Deras inkompetens vet inga gränser och jag kan inte ens försöka beskriva det utan att sluta upp i ett rosenrasande "FAOGEOUSKEDGASW!!!!1!! AAH!!!! JAG ÄR SÅ AA-AARG!". Bloggar må innehålla vardagsdravel ointressant för den utomstående, men litet självrespekt försöker jag att bibehålla genom att hålla mig något sånär stadig när jag skriver. Annars minns jag ju inte vad som upprörde mig för stunden (jag kanske bara var hungrig?).
Datorlektionerna borde jag snart vara färdig med, vilket känns otroligt skönt eftersom jag då "bara" har matematiken, den förbannade samhällskunskapen och NK:n att koncentrera mig på (jag räknar inte hälsopedagogiken som lektion utan som lekstuga, och leka är inte något jag tackar nej till). Och spanskan förstås. Spanskalektionerna är något annat som inte har speciellt mycket flyt över sig. Det är en bitter insikt att man saknar verkliga talanger (huruvida jag är bra på teater kan diskuteras, och även om så skulle vara är det ju ingenting man kan livnära sig på) och varken är språkbegåvad, praktiskt eller estetiskt lagd. Inte ens hemmafrulivet skulle jag klara av eftersom detta innefattar ordning och reda. Möjligtvis om jag gifte mig rikt med en kritstrecksklädd maffiaboss och kunde tillbringa dagarna ätandes praliner samtidigt som jag tar ett par tramp på motionscykeln framför Rachel Ray. Nå, det vore ett liv värt att leva!
Efter spanskan åkte jag in till stan eftersom jag hade en önskan om att fynda något på Hemtex, men utan resultat. I stället hittade jag ett snyggt halsband och matchande armband på Sisters, där fröken E fick sig en ny jacka. Därefter gick vi hem till henne, tillbringade tre timmar framför datorn och smed planer inför resan till Mallorca, som hon lika spontant som jag bestämde sig för att anmäla sig till. I samma stund fick hon ett mail som sade att det blivit en ledig plats på flyget från Stockholm varför hon nu slipper åka från Köpenhamn. Perfekt! Däremot blir det desto svårare med hemfärden då det inte går något flyg till Luleå då vi anländer 14:20 en lördag. Alternativet är 12 timmar (som aldrig blir färre än 15) på tåget eller en natt på vandrarhem för att ta flyget nästkommande dag. Rent prismässigt skiljer det sig inte mer än någon hundralapp, och då man efter tre veckor av stekande sol och drinkar lär vara både brunbränd, bakrusig och bratigare än någonsin, känns väl få saker så rätt som en krogkväll i hufvudstaden. Då lär man till och med passa in för omväxlings skull (tror dock inte bratsen delar sovsal med tyska backpackers). Vem vet, snart får jag kanske byta namn på bloggen till det så självklara Blondincilla, gå med i MUF, ta en talkurs hos Smurfarna och pressa ner huvudet i en varm och mysig björnfitta. O, jag känner att mitt kall i livet börjar uppenbara sig!
Eftersom söndagkvällar inte har något att erbjuda hade jag Tema: Romantisk komedi igår och tittade på "The Holiday" och "Shallow Hal" efter varandra. Jag lider med Kate Winslet (som varit min nu levande favoritskådespelerska sedan jag var en tioårig snorunge och hon lika gammal som jag är nu) då hon talar ut om sina obesvarade känslor sedan x år eftersom det är mitt liv i ett nötskal (nej, jag kommer aldrig över det förflutna och nej, jag kommer aldrig att finna min andra hälft), och vidare får jag extrem ångest när jag tvångsmässigt identifierar mig med Gwyneth Paltrow i fatsuit. Jag menar, hade det inte varit för luggen och de rosa kläderna hade man kunnat tro att det var jag som knäckte stolar. (Har sett båda tidigare men eftersom jag är för slö för att engagera mig i någon ny handling, tog jag två jag minns att jag sett.)
Jag gillar dock idén med att byta hem med någon under en tid och hade klart kunnat göra detsamma. Frågan är om människor i Sverige är intresserade av sådant, och vem som vill byta sin lägenhet mot min för ett par dagar. Förvisso är det ett billigt och spännande sätt att få ett miljöombyte och upptäcka en stad på.
Nu är jag hungrig med (nähä?). Det är det dåliga med att inte äta något under dagen och att inte ha något hemma. Eller, jag har ju faktiskt fyra konserver med kidneybönor, men det känns inte så aptitligt att trycka i sig måste jag erkänna. Får ta den naturella yoghurt som finns kvar och de All Bran (den nyttigare varianten) jag köpte innan mitt projekt drog igång. Sedan skall jag duscha (men inte tvätta håret, mina produkter bör komma i morgon och längre än så vill jag nog inte vänta, sex dagar utan schampo är tillräckligt om än bra för kalufsen), smörja in mig i Dove (jag hatar dock att gå runt och lukta BUS, det och svett toppar listan över dofter man inte vill förknippas med - eller ja, det spray tan-beroende butiksbiträdet i Smedjan lär nog inte ha något emot det) och låta det torka innan jag gör kväll och försöker lägga mig tidigt.
Kanske lika bra att dra hem en till dålig film, så har jag något att somna till. Laddade hem två spanska skräckfilmer igår varav den ena visade sig vara dubbad (bra läromedel där), men jag kan inte se sådant om kvällarna eller när jag över huvud taget måste vara själv. Jag är vansinningt lättskrämd. Dock har jag inte varit rädd en enda gång då jag bott här (utöver då jag hörde någon gå i trappan tre på natten, men då var det befogat eftersom det bara bor två personer i varje port och min granne är närmare graven än vaggan åldersmässigt). Det känns väldigt annorlunda eftersom jag alltid haft problem med mörkerrädsla och att vara ensam om nätterna. Nu kan jag sitta med fötterna på golvet (OK, tårna - jag är för kort för att kunna ha hela foten i golvet och fortfarande vara bekväm) även då lampan är släckt. Jag antar att man vänjer sig.
Lördagskväll
Det känns bra att få saker gjorda. Det är därför jag aldrig mår speciellt bra. Naturkunskapen ligger och gnager som vanligt eftersom jag aldrig orkar göra de där labbrapporterna som kräver grus, krukskärvor, fjädrar och gud vet allt. Samtidigt vet jag att jag måste göra dem så att jag slipper känna så här hela terminen. Jag måste börja ta tag i saker och sluta skjuta upp dem till världens ände, i stället för att bara säga att jag skall göra det. Mycket snack och litet verkstad-människor är de värsta. Jag vill inte vara en sådan.
Har åtminstone diskat bort i köket vilket sannerligen behövdes (att motivet på en mugg börjat blottna upp efter x tid placerad i diskhon säger väl en del, och det är inte för att jag är en lortgris i behov av besök från Rent Hus, utan för att jag har så svårt att se någon mening i att göra något alls eftersom den inre friden, som är viktigast, ändå inte infinner sig).
Nu försöker jag brygga kaffe utan mått till de blåbär och den kanelpudrade banan som värms i ugnen med riven kokos och äts med litet Oatly vaniljsås. Det är såsen som gör susen, som fjortisarna brukade säga. För övervikten alltså. Eftersom dagens liksom gårdagens (liksom morgondagens?) rätt var en ytterst kalorifattig soppa gör det dock inte mycket - för annat än sockersuget som triggas igång rejält, men eftersom jag inte äger något att baka med och hellre ligger och vrider mig i plågor än handlar godis och bryter mitt offentliggjorda löfte om viktnedgång, kan jag ändå inte få i mig något gott. Jag får helt enkelt se det som en god men destruktiv helgbelöning efter att ha hållit mig på det torra i två veckor, och ta en extra promenad i morgon. Jag tog ju faktiskt en Lepigen nyss.
Så, ett halvt Family Guy-avsnitt, två Simpsons-episoder och sedan Körslaget. Inte för att jag tycker om den sortens program (tvärtom), utan för att jag tycker att Hanna Hedlund är så vacker. Eftersom jag lär ligga kvar på soffan kommer jag säkert också att slötitta på den romantiska komedi som går efteråt. Ibland är saker utan hjärna de bästa. Hellre ingen hjärna alls än en felprogrammerad.
(P.S. Kaffet misslyckades jag helt med. Hellre inget kaffe alls än kolsvart.)
Har åtminstone diskat bort i köket vilket sannerligen behövdes (att motivet på en mugg börjat blottna upp efter x tid placerad i diskhon säger väl en del, och det är inte för att jag är en lortgris i behov av besök från Rent Hus, utan för att jag har så svårt att se någon mening i att göra något alls eftersom den inre friden, som är viktigast, ändå inte infinner sig).
Nu försöker jag brygga kaffe utan mått till de blåbär och den kanelpudrade banan som värms i ugnen med riven kokos och äts med litet Oatly vaniljsås. Det är såsen som gör susen, som fjortisarna brukade säga. För övervikten alltså. Eftersom dagens liksom gårdagens (liksom morgondagens?) rätt var en ytterst kalorifattig soppa gör det dock inte mycket - för annat än sockersuget som triggas igång rejält, men eftersom jag inte äger något att baka med och hellre ligger och vrider mig i plågor än handlar godis och bryter mitt offentliggjorda löfte om viktnedgång, kan jag ändå inte få i mig något gott. Jag får helt enkelt se det som en god men destruktiv helgbelöning efter att ha hållit mig på det torra i två veckor, och ta en extra promenad i morgon. Jag tog ju faktiskt en Lepigen nyss.
Så, ett halvt Family Guy-avsnitt, två Simpsons-episoder och sedan Körslaget. Inte för att jag tycker om den sortens program (tvärtom), utan för att jag tycker att Hanna Hedlund är så vacker. Eftersom jag lär ligga kvar på soffan kommer jag säkert också att slötitta på den romantiska komedi som går efteråt. Ibland är saker utan hjärna de bästa. Hellre ingen hjärna alls än en felprogrammerad.
(P.S. Kaffet misslyckades jag helt med. Hellre inget kaffe alls än kolsvart.)
Mardrömmen blir sann
Allt som har med tandlossning att göra är skrämmande. Tänder som går sönder, tänder som slås ut, Englands värsta tänder... När jag stod vid spisen och åt en gurkskiva alldeles nyss kände jag plötsligt hur något fastnade i tanden. Svartpeppar förstås, tänkte jag, men hur? Jag kryddar inte mina gurkor. Jag petar bort "kornet" och upptäcker till min förskräckelse att det är något ljust och hårt. Jag försöker mosa sönder det utan resultat. Kan det verkligen komma från mig? Jag går in på toaletten och öppnar käftarna. Mycket riktigt så har en tandflisa lossnat och jag känner hur det ilar när jag andas in. Jag får panik och måste ringa någon, och eftersom jag inte har någon att ringa ringer jag hem. Min mor gastar att om jag skall "skrika" så lägger hon på. Jag ber den okänsliga subban att fara och lägger på själv. (Jag älskar hennes uppriktiga och osjälviska omtanke gentemot sina barn. Hon finns alltid där när det behövs.)
Det är för sent att boka tid hos tandläkaren och jag måste göra det det första jag gör i morgon bitti. Jag vet inte vad jag skall göra till dess. Jag är livrädd över att det skall hända likadant med fler tänder. Varför nu? Vad beror det på? Jo, jag har slarvat med tandborstningen då jag somnat ifrån den betydligt fler än en gång på sistone, men jag har alltid borstat dem då jag vaknat igen och använder tandtråd. Skall det vara nog för att sådant här skall ske? Jag är så rädd. Jag har nog små riskorn till tänder som det är, förmodligen närapå dubbelt så små som majoritetens, så att slipa till det är inte ett alternativ. Då har jag ingen tand kvar. Hur skall jag våga äta innan jag får komma till dem nu? Jag vet inte vad jag skall ta mig till! 21 år och redan med utan anledning lossnande tandflisor. Jag har aldrig haft ett hål i hela mitt liv och har åtminstone kunnat vara nöjd över det (jag gnuggade tvångsmässigt gaddarna i 30 minuter varje kväll som barn - vad hände?!) och så sker detta, trots alla Extra jag dagligen tuggar på. Jag börjar ärligt tro att någon lagt en förbannelse över mig.
Det är för sent att boka tid hos tandläkaren och jag måste göra det det första jag gör i morgon bitti. Jag vet inte vad jag skall göra till dess. Jag är livrädd över att det skall hända likadant med fler tänder. Varför nu? Vad beror det på? Jo, jag har slarvat med tandborstningen då jag somnat ifrån den betydligt fler än en gång på sistone, men jag har alltid borstat dem då jag vaknat igen och använder tandtråd. Skall det vara nog för att sådant här skall ske? Jag är så rädd. Jag har nog små riskorn till tänder som det är, förmodligen närapå dubbelt så små som majoritetens, så att slipa till det är inte ett alternativ. Då har jag ingen tand kvar. Hur skall jag våga äta innan jag får komma till dem nu? Jag vet inte vad jag skall ta mig till! 21 år och redan med utan anledning lossnande tandflisor. Jag har aldrig haft ett hål i hela mitt liv och har åtminstone kunnat vara nöjd över det (jag gnuggade tvångsmässigt gaddarna i 30 minuter varje kväll som barn - vad hände?!) och så sker detta, trots alla Extra jag dagligen tuggar på. Jag börjar ärligt tro att någon lagt en förbannelse över mig.
09.01.12
Jag är så frustrerad att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Idag är det inskrivning och jag måste ordna upp en massa skräp gällande kurserna och på onsdag drar det igång. Jag har inte pluggat en sida under lovet och jag har inte heller fått tag på några böcker. Tiden drar iväg så fort och jag kommer aldrig för mig att göra något, fast jag haft all tid på mig. Jag måste försöka lägga upp detta på ett sätt så att jag kan ägna mig både åt skola och att leva rätt, för det har aldrig tidigare fungerat att hantera båda två samtidigt. Jag har aldrig skött skolan och hatar tanken på att enbart få äta osmaklig föda i sju månader och att det hittills bara gått 11 dagar. Det sämsta man kan göra är dock att tänka så i stället för att ta en sak i taget, men hur man bär sig åt för det är ett mysterium.
Jag börjar grina då jag tänker på hur min kropp kommer att se ut i framtiden, hur mina bröst kommer att vara små skrumpna russin och att det inte går att göra något åt saken. Jag kommer att behöva operera mig men det handlar om summor som inte existerar. Det är nog mycket att göra med ansiktet efteråt då det är det som syns utåt. Jag blir så bitter på de som får sina operationer bekostade av skattebetalare för att de har ett fysiskt lidande, medan de som tar sina liv för att deras missformningar hindrar dem från att leva får bekosta vartenda öre själv. Det är skillnad på fåfänga och på att vara så ful att man inte orkar fortsätta och att få det bekräftat. Varför värderas fysiskt lidande högre än psykiskt? Fysisk smärta är aldrig lika hård som psykisk och det vet alla. Vad är ett bortsprängt ben gentemot en bortsprängd familj? Min kropp kommer bara att bli fulare och fulare för varje kilo jag går ner. Däremot kommer jag att kunna dölja den bättre i kläder som sitter bra, och dölja min kropp får jag redan göra, så egentligen är den enda skillnaden att jag kommer vara tjock men välklädd med en fulare kropp i stället för fet och dåligt klädd med en ful kropp. Ingen skall ju ändå se det som finns därunder, och jag är så van vid att hata det som finns att det inte kommer göra till eller från ifall mina bröst består av två hängande skinnflisor. Jag gör det ju för framtidens skull, för att få ett jobb man inte ger till en fet person en dag och för att accepteras av samhället. Det behöver man inte klä av sig för. Eller vänta nu, det är ju precis vad man behöver. Jag är körd.
Har bokat tid för slingning i morgon och i vanlig ordning velade jag över vilken salong jag skulle gå till, om jag skall använda min 10%-kupong på en tveksam eller ta det säkrare kortet. Jag valde sistnämnt. Har sju centimeter utväxt och eftersom håret mörknar litet för varje år ser det värre ut än förra gången jag försökte spara ut min naturliga färg, vilket jag sedan gav upp och blekte om det på nytt. Det kliar i stubbfingarna då jag inte vet något snyggare än ett lockigt mjukt platinablont hår, men nu har jag låtit bli att färga det sedan slutet av juli och jag tänker inte ha gått omkring med en osmickrande utväxt i ett halvår för ingenting. När jag väl haft nära på vitt har jag längtat tillbaka till just det och nu får jag fortsätta slinga det regelbundet (till ingen nytta eftersom färgen knappt vill fästa) och sedan hålla mig till kamomill den dag det jag väntat så länge på är tillbaka. Till dess blir det i vanlig ordning Silica och hårbottensmassage för hela slanten. Tänk vad skönt att kunna gå ut utan att tänka på att man har en utväxt att dölja. Då behöver man inte tvätta håret varannan dag och vara rädd för att överdosera balsam för att minsta fettdroppe i hårbotten gör färgskillnaden enorm. Jag saknar att vara naturlig (men samtidigt spelar det ju absolut ingen roll hur det går då jag ändå aldrig kommer få uppleva något eller någon som skänker mig glädje, allt borde vara mig totalt likgiltigt).
För övrigt har blogglusten gått ur mig. Jag får bara färre och färre besök vilket är bekräftelse på att jag gör allt ointressantare inlägg eftersom jag inte har något att uppdatera med. Det enda jag gör på dagarna är ju att vara på komvux och det enda jag gör på kvällarna är att sova. Saker kunde inte vara gråare och jag borde lägga ner helt då det enda det skapar är paranoia eftersom jag vet att flera läser bara för att håna en och för att ha ännu en bitterfitta att irritera sig på eftersom de inte heller har så mycket att göra.
Jag börjar grina då jag tänker på hur min kropp kommer att se ut i framtiden, hur mina bröst kommer att vara små skrumpna russin och att det inte går att göra något åt saken. Jag kommer att behöva operera mig men det handlar om summor som inte existerar. Det är nog mycket att göra med ansiktet efteråt då det är det som syns utåt. Jag blir så bitter på de som får sina operationer bekostade av skattebetalare för att de har ett fysiskt lidande, medan de som tar sina liv för att deras missformningar hindrar dem från att leva får bekosta vartenda öre själv. Det är skillnad på fåfänga och på att vara så ful att man inte orkar fortsätta och att få det bekräftat. Varför värderas fysiskt lidande högre än psykiskt? Fysisk smärta är aldrig lika hård som psykisk och det vet alla. Vad är ett bortsprängt ben gentemot en bortsprängd familj? Min kropp kommer bara att bli fulare och fulare för varje kilo jag går ner. Däremot kommer jag att kunna dölja den bättre i kläder som sitter bra, och dölja min kropp får jag redan göra, så egentligen är den enda skillnaden att jag kommer vara tjock men välklädd med en fulare kropp i stället för fet och dåligt klädd med en ful kropp. Ingen skall ju ändå se det som finns därunder, och jag är så van vid att hata det som finns att det inte kommer göra till eller från ifall mina bröst består av två hängande skinnflisor. Jag gör det ju för framtidens skull, för att få ett jobb man inte ger till en fet person en dag och för att accepteras av samhället. Det behöver man inte klä av sig för. Eller vänta nu, det är ju precis vad man behöver. Jag är körd.
Har bokat tid för slingning i morgon och i vanlig ordning velade jag över vilken salong jag skulle gå till, om jag skall använda min 10%-kupong på en tveksam eller ta det säkrare kortet. Jag valde sistnämnt. Har sju centimeter utväxt och eftersom håret mörknar litet för varje år ser det värre ut än förra gången jag försökte spara ut min naturliga färg, vilket jag sedan gav upp och blekte om det på nytt. Det kliar i stubbfingarna då jag inte vet något snyggare än ett lockigt mjukt platinablont hår, men nu har jag låtit bli att färga det sedan slutet av juli och jag tänker inte ha gått omkring med en osmickrande utväxt i ett halvår för ingenting. När jag väl haft nära på vitt har jag längtat tillbaka till just det och nu får jag fortsätta slinga det regelbundet (till ingen nytta eftersom färgen knappt vill fästa) och sedan hålla mig till kamomill den dag det jag väntat så länge på är tillbaka. Till dess blir det i vanlig ordning Silica och hårbottensmassage för hela slanten. Tänk vad skönt att kunna gå ut utan att tänka på att man har en utväxt att dölja. Då behöver man inte tvätta håret varannan dag och vara rädd för att överdosera balsam för att minsta fettdroppe i hårbotten gör färgskillnaden enorm. Jag saknar att vara naturlig (men samtidigt spelar det ju absolut ingen roll hur det går då jag ändå aldrig kommer få uppleva något eller någon som skänker mig glädje, allt borde vara mig totalt likgiltigt).
För övrigt har blogglusten gått ur mig. Jag får bara färre och färre besök vilket är bekräftelse på att jag gör allt ointressantare inlägg eftersom jag inte har något att uppdatera med. Det enda jag gör på dagarna är ju att vara på komvux och det enda jag gör på kvällarna är att sova. Saker kunde inte vara gråare och jag borde lägga ner helt då det enda det skapar är paranoia eftersom jag vet att flera läser bara för att håna en och för att ha ännu en bitterfitta att irritera sig på eftersom de inte heller har så mycket att göra.
09.01.09
Så onödigt det känns att somna sju och vakna två när jag igår för en gångs skull fick sova en hel natt. Inte så konstigt att man blir trött då man lever bakom stängda persienner med datorn som enda ljuskälla. Folk börjar lätt undra när någon aldrig har dem uppdragna ("är det en knarkarkvart? odlar hon eget och, viktigast av allt, får vi köpa?") så för att minska deras nyfikenhet brukar jag fälla upp dem så att åtminstone blommorna får ljus då jag åker bort en längre stund. Då kan de se in om de har kikare till hands, vilket jag hoppas att de har för intressanta liv för. Någon fönsterlampsmänniska kommer jag dock aldrig att bli. Jag kan inte med tanken på att folk kan se mig genom sina fönster. Jag tänker inte masa omkring påklädd (d.v.s. i kläder som lämpar sig för utgång, jag är inte naken) för att framstå som normal.
Så vad har denna torsdag givit? Har tittat på åtta avsnitt i sträck av Fredag Hela Veckan medan jag väntade på att få äta resterna från igår både till lunch och middag. Drack en flaska Cola Light som visade sig var vanlig Cola till maten (hur skall jag veta att det är skillnad på vit och röd kapsyl?) vilket gav mig ångest. Utöver det har ingenting skett.
Det var inte p.g.a. försenad betalning de stängt av mitt internet. Det var modemet som var trasigt varför de skall skicka mig ett nytt någon gång nästa vecka (så nu har jag köpt en räddande tiometerssladd). Jag blev tvungen att fylla på mobilen och lägga ner en hundralapp på ett samtal med en halvtimmes kötid för att få veta att ej blinkande lampor betyder trasigt. Väldigt ironiskt att jag måste ringa dem från mitt hem för att kunna få någon hjälp med telefonen när telefonen jag skulle ha ringt med är död. Jag hatar att allt och alla tar för givet att man äger en mobiltelefon eftersom en mobiltelefon indikerar att man har ett socialt liv. Det har inte jag. Att jag råkar ha en till hands är bara ren tillfällighet, den står inte ens i mitt namn.
Det påminner mig om den illaluktande förstaklassen som steg på bussen för några veckor (eller var det en dryg månad?) sedan. Jag hade oturen att få en odräglig pojke intill mig som skröt för sina kamrater om att han fick sin första mobil i sexårsgruppen och sedan dess ägt tre mobiler, vilket är mer än vad jag har. Därefter börjar han räkna upp modeller och fortsätter att gorma om hur coolt Star Wars: The Force är. Jag känner mig som en tant och håller mig strängt fokuserad på vad som visas utanför rutan (vilket dock är svårt då Luleås bussar numera har tonade rutor så att man varken ser ut eller in, det finns verkligen ingenting praktiskt med det). Det förfärar mig vilka dagens föräldrar är. Aldrig att jag skulle köpa en flashig telefon åt min sexåring! Behöver denne ringa så har skolan flera. Den nya generationen (både föräldrar och barn) skrämmer mig. Det spelar ingen roll att utvecklingen går framåt, man skämmer inte bort barnen med teknisk utrustning för tusentals kronor. Egen dator, egen tv, egen telefon, egen iPod och eget tv-spel är galenskap. Bortskämda snorungar som får allt de pekar på av mjäkiga föräldrar som tror att kärlek kan köpas är det värsta jag vet. Det finns förvisso inga om, men om jag haft barn hade jag helt klart övervägt att fostra dem amish style.
Så vad har denna torsdag givit? Har tittat på åtta avsnitt i sträck av Fredag Hela Veckan medan jag väntade på att få äta resterna från igår både till lunch och middag. Drack en flaska Cola Light som visade sig var vanlig Cola till maten (hur skall jag veta att det är skillnad på vit och röd kapsyl?) vilket gav mig ångest. Utöver det har ingenting skett.
Det var inte p.g.a. försenad betalning de stängt av mitt internet. Det var modemet som var trasigt varför de skall skicka mig ett nytt någon gång nästa vecka (så nu har jag köpt en räddande tiometerssladd). Jag blev tvungen att fylla på mobilen och lägga ner en hundralapp på ett samtal med en halvtimmes kötid för att få veta att ej blinkande lampor betyder trasigt. Väldigt ironiskt att jag måste ringa dem från mitt hem för att kunna få någon hjälp med telefonen när telefonen jag skulle ha ringt med är död. Jag hatar att allt och alla tar för givet att man äger en mobiltelefon eftersom en mobiltelefon indikerar att man har ett socialt liv. Det har inte jag. Att jag råkar ha en till hands är bara ren tillfällighet, den står inte ens i mitt namn.
Det påminner mig om den illaluktande förstaklassen som steg på bussen för några veckor (eller var det en dryg månad?) sedan. Jag hade oturen att få en odräglig pojke intill mig som skröt för sina kamrater om att han fick sin första mobil i sexårsgruppen och sedan dess ägt tre mobiler, vilket är mer än vad jag har. Därefter börjar han räkna upp modeller och fortsätter att gorma om hur coolt Star Wars: The Force är. Jag känner mig som en tant och håller mig strängt fokuserad på vad som visas utanför rutan (vilket dock är svårt då Luleås bussar numera har tonade rutor så att man varken ser ut eller in, det finns verkligen ingenting praktiskt med det). Det förfärar mig vilka dagens föräldrar är. Aldrig att jag skulle köpa en flashig telefon åt min sexåring! Behöver denne ringa så har skolan flera. Den nya generationen (både föräldrar och barn) skrämmer mig. Det spelar ingen roll att utvecklingen går framåt, man skämmer inte bort barnen med teknisk utrustning för tusentals kronor. Egen dator, egen tv, egen telefon, egen iPod och eget tv-spel är galenskap. Bortskämda snorungar som får allt de pekar på av mjäkiga föräldrar som tror att kärlek kan köpas är det värsta jag vet. Det finns förvisso inga om, men om jag haft barn hade jag helt klart övervägt att fostra dem amish style.
Coolio tjurade i 10 år över att denna version gjordes, Eminem gick också upp i taket efter att han blev parodierad.
Vad är det med rappare och självdistans? Antingen har de ingen eller så är de ett vandrande skämt, oftast går det hand i hand.
(För övrigt älskar jag t-shirten vid 01:36. Jag måste ha en. Då kan jag vara trendig utan att visa gäddhänget i sommar.)
Vad är det med rappare och självdistans? Antingen har de ingen eller så är de ett vandrande skämt, oftast går det hand i hand.
(För övrigt älskar jag t-shirten vid 01:36. Jag måste ha en. Då kan jag vara trendig utan att visa gäddhänget i sommar.)
Nu får man stjäla internet från grannarna med
Det gjorde visst en hel del att de fick betalningen ett par dagar för sent eftersom telefon och internet sedan i söndag eftermiddag är avstängt, och eftersom jag inte har några pengar på mobilen har jag inte kunnat ringa Bredbandsbolagets kundservice. (Vad är det för löjlig reklam som visas på TV nu förresten? om jag ringer och ber om hjälp och får den är inte ett stormförtjust "nu fungerar det, TACK!" det absolut första jag utbrister. Tacket är snarare det som jag artigt avslutar samtalet med innan jag lägger på luren, men de vill väl få det att framstå som att deras kunder är lika överdrivet trevliga som deras kundtjänst.)
I stället har jag fått anpassa mig efter ett funnet trådlöst nätverk som ger mig en hastighet på 1Mbt/s och "väldigt låg" signalstyrka vilket innebär att jag kan besöka ytterst få sidor och har DagensTv.com uppe konstant ifall det skulle försvinna helt (jag vill ju åtminstone ha koll på vad som visas på dumburken de närmaste dagarna). Jag får ringa dem från föräldrarna i morgon i stället (klart topp 5 bland mardrömsscenarierna - som jag hatar att ringa viktiga samtal då jag aldrig kan formulera mig över telefonen och framstår som en efterbliven, vilket jag kanske också är). Förhoppningsvis håller det öppet trots att det är en röd dag, för jag behöver mitt internet mycket snart för 1) skolan 2) streaming av Simpsons.
Att jag inte ligger och sover nu beror inte bara på att jag lät bli igår natt och i stället sov bort kvällen, utan för att jag lät bli igår natt eftersom jag inte kan somna utan bakgrundsljud av animerad komedi (ja, faktiskt somnade jag tre minuter in i en simpsonsrepris efter fyra i eftermiddags, trots att jag legat och dåsat sedan tio). Tala om att vara fast i ett beroende.
Och på tal om beroenden, så ser jag inte fram emot att påbörja vårterminen utan att kunna ta till hetsätandet när jag inte orkar vara fröken duktig. (Har jag ens varit i närheten av att vara en sådan? Mja, tveksamt. De enda som tycker att jag verkar präktig är min hyresvärd och min farmor, som jag kommer tycka så synd om när hon får veta att jag skall åka utomlands och bli spritblandare. Hon som hatar all sorts droger och vad de gjort med hennes familj så starkt. Jag känner att jag måste förtydliga att jag åker för upplevelsens skull och inget annat, för jag hatar att göra folk besvikna, även fast jag är vad vid att inte vara annat än en besvikelse, och att vara en besvikelse fast man aldrig haft ett enda krav ställt på sig är illa). Det har gått bra hittills eftersom jag inte gjort något, men när livet drar igång igen om en vecka kommer den verkliga utmaningen att börja. Jag kommer att ha lika svårt att koncentrera mig som förut, och när jag dessutom har kvar halva naturkunskapskursen från i höstas blir det bara ännu jobbigare. Att inte stressa sönder sig blir än en gång en omöjlighet. Jag försöker dock att se positivt. Att gå in för att lura sig själv att saker är bra när de i själva verket inte är det är det bästa tricket för överlevnad. Och överleva, det skall jag göra. Vad det tjänade till kan jag besvara om 15 år.
I stället har jag fått anpassa mig efter ett funnet trådlöst nätverk som ger mig en hastighet på 1Mbt/s och "väldigt låg" signalstyrka vilket innebär att jag kan besöka ytterst få sidor och har DagensTv.com uppe konstant ifall det skulle försvinna helt (jag vill ju åtminstone ha koll på vad som visas på dumburken de närmaste dagarna). Jag får ringa dem från föräldrarna i morgon i stället (klart topp 5 bland mardrömsscenarierna - som jag hatar att ringa viktiga samtal då jag aldrig kan formulera mig över telefonen och framstår som en efterbliven, vilket jag kanske också är). Förhoppningsvis håller det öppet trots att det är en röd dag, för jag behöver mitt internet mycket snart för 1) skolan 2) streaming av Simpsons.
Att jag inte ligger och sover nu beror inte bara på att jag lät bli igår natt och i stället sov bort kvällen, utan för att jag lät bli igår natt eftersom jag inte kan somna utan bakgrundsljud av animerad komedi (ja, faktiskt somnade jag tre minuter in i en simpsonsrepris efter fyra i eftermiddags, trots att jag legat och dåsat sedan tio). Tala om att vara fast i ett beroende.
Och på tal om beroenden, så ser jag inte fram emot att påbörja vårterminen utan att kunna ta till hetsätandet när jag inte orkar vara fröken duktig. (Har jag ens varit i närheten av att vara en sådan? Mja, tveksamt. De enda som tycker att jag verkar präktig är min hyresvärd och min farmor, som jag kommer tycka så synd om när hon får veta att jag skall åka utomlands och bli spritblandare. Hon som hatar all sorts droger och vad de gjort med hennes familj så starkt. Jag känner att jag måste förtydliga att jag åker för upplevelsens skull och inget annat, för jag hatar att göra folk besvikna, även fast jag är vad vid att inte vara annat än en besvikelse, och att vara en besvikelse fast man aldrig haft ett enda krav ställt på sig är illa). Det har gått bra hittills eftersom jag inte gjort något, men när livet drar igång igen om en vecka kommer den verkliga utmaningen att börja. Jag kommer att ha lika svårt att koncentrera mig som förut, och när jag dessutom har kvar halva naturkunskapskursen från i höstas blir det bara ännu jobbigare. Att inte stressa sönder sig blir än en gång en omöjlighet. Jag försöker dock att se positivt. Att gå in för att lura sig själv att saker är bra när de i själva verket inte är det är det bästa tricket för överlevnad. Och överleva, det skall jag göra. Vad det tjänade till kan jag besvara om 15 år.
Nej, jag har inte begärt eftersändning, för jag har inte adressändrat
Tja, även om jag må vara på väg att friskna till och slemmet numera är genomskinligt i stället för gult med röda stänk är jag fortfarande trött som få, så någon storhandel blev det inte idag, och ingen middag heller. Om tröttheten har så mycket med sjukan att göra som det att jag än en gång förstört dygnsrytmen betvivlar jag dock. Självklart orkar man inte göra något på dagarna när man inte sovit. Som tur är känner jag mig fortfarande redo att ägna ett par timmar åt sömn, så jag kan säkert ställa detta till rätta snart. Kommer jag bara i säng innan tre är det inga problem.
Jag har gjort och druckit smoothies nu i kväll och det är verkligen gott, men framför allt svalkande för en öm hals, för givetvis skall man ha frysta produkter. Annars kan man lika gärna dricka juice/yoghurt. Blev inspirerad att improvisera mig fram när jag upptäckte att man ju faktiskt kan skikta sina smoothies och få flera sorter i samma glas som sakta möts, istället för att blanda ihop allt i en röra. Variera sig kan man göra i oändlighet, för godare frukost lär man ju inte hitta och har man problem att äta fast på morgonsidan är smaksatt yoghurt ypperligt. Nästan för gott för att vara en välförtjänt frukost. Har ni några kombinationer ni återkommer till i smoothieland?
Till mitt stora förtret skulle bredbands-/telefonräkningen vara gjord senast idag, men jag kan inte hitta igen pappret då jag slängde in allt jag ägde och hade under sängen/in i garderoben då jag trodde hyresvärlden skulle komma på besök förra veckan och nu måste jag alltså storstäda för att finna igen den. Om de har den på måndag i stället för fredag kan jag dock inte tänka mig att något händer. Värre är det med papprena från a-kassan som Adressändring så vänligt slarvat bort åt mig, precis som de slarvade bort flera andra viktiga papper och hävdade att det berodde på att jag "adressändrat men inte begärt eftersändning" (rättelse; jag har inte adressändrat, håll koll på era egna viktiga dokument, jubelidioter!). Har fått det säkra beskedet att jag kan bo kvar i lägenheten "nästan så länge jag vill", så nu när det är nytt år är det lika bra att göra detta och begära eftersändning även om det tar emot och jag egentligen borde få detta kostnadsfritt som plåster på såren efter hur uselt de skött sig. Jag har ingen respekt för dem längre och blir rosenrasande av att tänka på dem, men jag måste ju få all min post. Och ja, jag tänker kräva gratis eftersändning. Inte ett öre skall de få av mig. När de säger att en människa som i deras papper skall stå kvar på samma adress som tidigare, har flyttat är det de som gjort fel, inte jag. Det är när privatpersonen själv hör av sig till dem och ändrar adress de kommer in i bilden. De har inget där att göra för att jag skaffar hemtelefon och hamnar under ny adress i telefonkatalogen. Rättar de sig efter andra företags uppgifter i stället för att vara det som håller reda på dem behöver de inte ens existera.
Ja, antingen är det ilskan, febernedsättningen eller klimakteriet som får mig att svettas, men detta kräver en halv smoothie till (jag måste ju bli av med yoghurten som går ut idag, om 60 minuter går den inte att äta). På fem minuter är det två timmar South Park.
Jag har gjort och druckit smoothies nu i kväll och det är verkligen gott, men framför allt svalkande för en öm hals, för givetvis skall man ha frysta produkter. Annars kan man lika gärna dricka juice/yoghurt. Blev inspirerad att improvisera mig fram när jag upptäckte att man ju faktiskt kan skikta sina smoothies och få flera sorter i samma glas som sakta möts, istället för att blanda ihop allt i en röra. Variera sig kan man göra i oändlighet, för godare frukost lär man ju inte hitta och har man problem att äta fast på morgonsidan är smaksatt yoghurt ypperligt. Nästan för gott för att vara en välförtjänt frukost. Har ni några kombinationer ni återkommer till i smoothieland?
Till mitt stora förtret skulle bredbands-/telefonräkningen vara gjord senast idag, men jag kan inte hitta igen pappret då jag slängde in allt jag ägde och hade under sängen/in i garderoben då jag trodde hyresvärlden skulle komma på besök förra veckan och nu måste jag alltså storstäda för att finna igen den. Om de har den på måndag i stället för fredag kan jag dock inte tänka mig att något händer. Värre är det med papprena från a-kassan som Adressändring så vänligt slarvat bort åt mig, precis som de slarvade bort flera andra viktiga papper och hävdade att det berodde på att jag "adressändrat men inte begärt eftersändning" (rättelse; jag har inte adressändrat, håll koll på era egna viktiga dokument, jubelidioter!). Har fått det säkra beskedet att jag kan bo kvar i lägenheten "nästan så länge jag vill", så nu när det är nytt år är det lika bra att göra detta och begära eftersändning även om det tar emot och jag egentligen borde få detta kostnadsfritt som plåster på såren efter hur uselt de skött sig. Jag har ingen respekt för dem längre och blir rosenrasande av att tänka på dem, men jag måste ju få all min post. Och ja, jag tänker kräva gratis eftersändning. Inte ett öre skall de få av mig. När de säger att en människa som i deras papper skall stå kvar på samma adress som tidigare, har flyttat är det de som gjort fel, inte jag. Det är när privatpersonen själv hör av sig till dem och ändrar adress de kommer in i bilden. De har inget där att göra för att jag skaffar hemtelefon och hamnar under ny adress i telefonkatalogen. Rättar de sig efter andra företags uppgifter i stället för att vara det som håller reda på dem behöver de inte ens existera.
Ja, antingen är det ilskan, febernedsättningen eller klimakteriet som får mig att svettas, men detta kräver en halv smoothie till (jag måste ju bli av med yoghurten som går ut idag, om 60 minuter går den inte att äta). På fem minuter är det två timmar South Park.
09.01.02
För tre dagar sedan orkade jag knappt stå och fyra i natt var jag pigg nog att trampa en mil trots halsen och nästäppan. Hallelujah! Ingen dålig utveckling. Känns dock väldigt typiskt att jag inte hunnit lika långt på bättringsvägen igår när jag hade behövt orken. Bara för det går jag väl och blir ännu sämre nu. Ingenting förvånar mig, jag är ju ganska van vid otur.
Idag är det "It's a Wonderful Life" på TV (härlig film) och jag skall åka och storhandla. Jag har skrivit en gigantisk inköpslista med hela 18 produkter där godis inte är inringat, och jag vet inte hur jag skall klara av att tillbringa så lång tid i affärer utan att köpa godis. Redan nu sitter jag och funderar på vad jag skall köpa för gott "till kvällen" (som alltid ätes upp inom en timme) av gammal vana. Jag grämer mig över hur jobbig denna termin kommer att bli när jag inte får något socker som piggar upp och är nära till tårar för att jag verkligen hatar mat + matlagning och nu måste jag lära mig att tycka om både att planera det och att stoppa i mig det. Visst kommer jag klara det fram till att jag börjar skolan - det är ju bara att jag går och lägger mig när det blir som värst - men sedan, när jag tvingas stanna uppe 20 timmar/dygn, kommer det att slå om för mig ett bra tag. De första tre, fyra veckorna brukar vara värst.
Första dygnet är avklarat. Jag åt dock inte mer än ett äpple och en proteinbar igår. De hade lagat palt (potatis och mjöl med smör är inte det bästa att inleda sin nya livsstil med, men kanske förstör jag den andra med det) och jag gick och vilade med katten under tiden föräldrarna hade min morfar + morbror + lånad ljumsksniffande hund över att äta.
Stackaren (morfar, inte hunden) satt ensam hemma på nyår. Han hade ringt hem till föräldrarna och gråtit så mycket att man inte hade kunnat höra vad han sagt strax efter tolvslaget och mina föräldrar fick våndas över att de inte ens tänkt på att bjuda över honom, och skall de banne mig göra. De kom inte ens efter att han hade ringt på tanken att gå över till en ensam 70-årig man som bor en villa bort för att de "redan klätt av sig". Det finns en gräns för hur okänslig man får vara. Nej, det är inte lätt att tänka på när man själv aldrig firat nyår, men för honom och mormor var detta en speciell dag då de klädde upp sig, åt gott och träffade vänner. Sedan mormor dog i augusti har morfar inte blivit bortbjuden på middag en enda gång. Tidigare blev de bortbjudna nästan uteslutande varje helg. De vet inte vad de skall tala om längre eftersom det var mormor som stod för den sociala biten, och det visar hur farliga dessa statusvänner är. De bryr sig inte ett dugg om dig som människa och det är så fruktansvärt tragiskt att det gör ont i en. Människor man trodde var ens vänner, som funnits där i år, försvinner plötsligt för att ens partner gör det. Från att ha varit det perfekta middagsparet blir man i stället för ensam bortglömd. Att lämna en vän som behöver en vän mer än någonsin är mer än ett förkastligt beteende, det är det värsta av alla brott. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar, men jag hatar att veta att hans sista år kommer att fortsätta så här. Han är hjälplös utan sin fru.
Det är i livets svåra skeenden du märker vilka som verkligen är med dig. Orkar de inte dela din sorg bryr de sig inte om din glädje heller. Riktiga vänner finns där för att lysa upp vägen när det blivit för mörkt för att ta sig fram, inte bara för att komma och ta för sig av ens umgänge så länge ljus finns tillgängligt och redo att sprida värme.
Idag är det "It's a Wonderful Life" på TV (härlig film) och jag skall åka och storhandla. Jag har skrivit en gigantisk inköpslista med hela 18 produkter där godis inte är inringat, och jag vet inte hur jag skall klara av att tillbringa så lång tid i affärer utan att köpa godis. Redan nu sitter jag och funderar på vad jag skall köpa för gott "till kvällen" (som alltid ätes upp inom en timme) av gammal vana. Jag grämer mig över hur jobbig denna termin kommer att bli när jag inte får något socker som piggar upp och är nära till tårar för att jag verkligen hatar mat + matlagning och nu måste jag lära mig att tycka om både att planera det och att stoppa i mig det. Visst kommer jag klara det fram till att jag börjar skolan - det är ju bara att jag går och lägger mig när det blir som värst - men sedan, när jag tvingas stanna uppe 20 timmar/dygn, kommer det att slå om för mig ett bra tag. De första tre, fyra veckorna brukar vara värst.
Första dygnet är avklarat. Jag åt dock inte mer än ett äpple och en proteinbar igår. De hade lagat palt (potatis och mjöl med smör är inte det bästa att inleda sin nya livsstil med, men kanske förstör jag den andra med det) och jag gick och vilade med katten under tiden föräldrarna hade min morfar + morbror + lånad ljumsksniffande hund över att äta.
Stackaren (morfar, inte hunden) satt ensam hemma på nyår. Han hade ringt hem till föräldrarna och gråtit så mycket att man inte hade kunnat höra vad han sagt strax efter tolvslaget och mina föräldrar fick våndas över att de inte ens tänkt på att bjuda över honom, och skall de banne mig göra. De kom inte ens efter att han hade ringt på tanken att gå över till en ensam 70-årig man som bor en villa bort för att de "redan klätt av sig". Det finns en gräns för hur okänslig man får vara. Nej, det är inte lätt att tänka på när man själv aldrig firat nyår, men för honom och mormor var detta en speciell dag då de klädde upp sig, åt gott och träffade vänner. Sedan mormor dog i augusti har morfar inte blivit bortbjuden på middag en enda gång. Tidigare blev de bortbjudna nästan uteslutande varje helg. De vet inte vad de skall tala om längre eftersom det var mormor som stod för den sociala biten, och det visar hur farliga dessa statusvänner är. De bryr sig inte ett dugg om dig som människa och det är så fruktansvärt tragiskt att det gör ont i en. Människor man trodde var ens vänner, som funnits där i år, försvinner plötsligt för att ens partner gör det. Från att ha varit det perfekta middagsparet blir man i stället för ensam bortglömd. Att lämna en vän som behöver en vän mer än någonsin är mer än ett förkastligt beteende, det är det värsta av alla brott. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar, men jag hatar att veta att hans sista år kommer att fortsätta så här. Han är hjälplös utan sin fru.
Det är i livets svåra skeenden du märker vilka som verkligen är med dig. Orkar de inte dela din sorg bryr de sig inte om din glädje heller. Riktiga vänner finns där för att lysa upp vägen när det blivit för mörkt för att ta sig fram, inte bara för att komma och ta för sig av ens umgänge så länge ljus finns tillgängligt och redo att sprida värme.
Nu skall det ut, sen är det slut
Detta är ett personligt riktat meddelande och jag vill inte ha några kommentarer av främlingar som lägger sig i. Tack.
Jag är så förbannat trött på dig och din eviga "du skall bara veta hur bra du ha det"-predikan. Din aldrig sinande källa av översitteri med syfte att få en att känna sig bortskämd och därmed som en dålig människa för att man har en enkel deltidsanställning och slipper ta studielån, som ständigt talar om för en hur privilegiad man är jämfört med dig.
Du skall bara veta hur otroligt självömkande du låter när du kallar andra självömkande för att de mår dåligt trots att de har pengar till mat, busskort och hyra (är man deprimerad sedan barndomen med dubbeldiagnoser räcker det knappast med pengar till mat, busskort och hyra för att känna lycka, och det kan man tycka att du om du bortsåg från dina egna ekonomiska bekymmer borde vara mogen nog att förstå eftersom detsamma hade gällt dig, men tydligen tar det stopp där). Du behöver inte se det som din uppgift att finnas där som allas lilla påminnare om hur hemskt andra kan ha det, för jag är mycket väl medveten om det. Ja, du är fattig, men det är alla arbetslösa utan socialbidrag och studenter med lån. Det är för jävligt, men varför vill du att jag skall ha det lika dåligt för det? Varför behandlar du mig som om jag vore en annan jävla borgarbracka för att jag hade möjligheten att spara när inte du hade det?
Du säger att du minsann inte alls missunnar mig möjligheten att vara ekonomiskt självständig, men det skiner igenom ganska klart att du gärna hade sett mig utblottad eftersom jag per automatik är en snål, girig och usel människa eftersom jag aldrig haft något annat arbete än inom familjen och inte vet något om hur det "riktiga arbetslivet" ser ut. Huvudsaken i mina ögon är att man klarar sig ekonomiskt, inte antalet arbetsplatser man vistats och lidit på. Om att inte vilja försätta sig i värre situationer än nödvändigt gör mig till en dålig människa, så för all del, be my guest. Du behöver inte vara det i min lägenhet, dock. Bara en sådan sak som att i stället för att tacka när jag erbjudit mig att skicka 1000 kronor, börja bitcha och säga att du inte tänker vara någon jävla underdog... allvarligt talat, vad är det för beteende av en fullvuxen "medmänniska"? Är att visa litet sunt bondförnuft när någon frivilligt erbjuder sig att bistå med pengar så att ni skall klara månaden att vara en underdog? Jag krävde verkligen aldrig något tack och förväntade mig inte att bli sedd som någon jävla räddare i nöden (det är bara i din dåliga fantasi där jag är den vidriga människa du vill att jag skall vara), men nej, jag skickar av ganska självklara skäl inte heller iväg något åt någon som nyss bett mig fara åt helvete.
Du tar verkligen ut dina inre konflikter på mig. Jag får ta skiten från rester av familjegräl som varat i år och som varade för år sedan. Inte ens efter att jag blev vuxen, flyttade hemifrån eller när folk ur familjen dog ifrån den här världen låter du mig vara en egen individ, utan ser mig som anledningen till ditt dåliga liv. Du ser mig och påminns om alla dåliga stunder vi haft inom familjen, även de där jag inte ens varit närvarande eller medveten om att de varit. I stället för att ta dina gräl med dem det gäller har du vänt din ilska mot mig. Medan jag satt och chattade på Lunarstorm med hörlurar och stängd dörr, totalt ovetande om vad som försegick, så grälade ni om mig. Varför skall du straffa mig för konflikterna som uppstod mellan er? Vad förväntar du dig att jag skall kunna göra åt det? Leva ett liv av ånger för att jag var en oduglig tonåring?
Jag förstår att du mår dåligt och jag förstår varför du är bitter, men jag anser att du tar ut din bitterhet på helt fel person. Att anklaga sin syster, vars ungdomliv varit kantat av egna bekymmer (ja, jag var en bortskämd ungjävel precis som alla småsyskon och nej, jag blev inte utslängd hemifrån och ja, jag fick min vilja igenom för att jag alltid var den som skrek högst, men hur jävla kul tror du sedan att jag hade när jag aldrig haft en kompis, hoppade av skolan och satt ensam på mitt rum och grät hela dagarna i en blodig säng med skärsår som täckte hela kroppen, och knappt kunde gå för att de gjorde så jävla ont? tror du att jag njöt av att tillbringa tid på PBU och tror du ens att jag ville att föräldrarna skulle ha en del i det? du har inga erfarenheter som liknar mina och du kan uppenbarligen inte ens förstå hur det var för mig att växa upp, men nej, jag skulle aldrig börja anklaga dig för att vara en oförstående och dålig människa för det, för jag tror nämligen att det är viktigt att acceptera att vi är olika individer med olika bagage ur livet, även om våra liv är framtryckta ur samma fitta), utan anledning är att skita dig själv i ansiktet, för jag är inte heller någon jävla underdog, och jag tar inte hur mycket obefogade nedvärderingar som helst. Om du uppriktigt tycker så illa om mig för att jag haft ett "enklare liv" än du hittills och för att jag inte tänker säga upp mig från ett deltidsarbete och ta studielån bara för att "känna hur det är att vara skuldsatt" (hur jävla korkat är inte det?), så skall du inte räkna med att ha någon syster att komma till senare heller.
Svälj din äckliga stolthet, för att straffa sin lillasyster för konflikter hon inte ens visste att hon deltog i är ingenting att vara stolt över.
Jag är så förbannat trött på dig och din eviga "du skall bara veta hur bra du ha det"-predikan. Din aldrig sinande källa av översitteri med syfte att få en att känna sig bortskämd och därmed som en dålig människa för att man har en enkel deltidsanställning och slipper ta studielån, som ständigt talar om för en hur privilegiad man är jämfört med dig.
Du skall bara veta hur otroligt självömkande du låter när du kallar andra självömkande för att de mår dåligt trots att de har pengar till mat, busskort och hyra (är man deprimerad sedan barndomen med dubbeldiagnoser räcker det knappast med pengar till mat, busskort och hyra för att känna lycka, och det kan man tycka att du om du bortsåg från dina egna ekonomiska bekymmer borde vara mogen nog att förstå eftersom detsamma hade gällt dig, men tydligen tar det stopp där). Du behöver inte se det som din uppgift att finnas där som allas lilla påminnare om hur hemskt andra kan ha det, för jag är mycket väl medveten om det. Ja, du är fattig, men det är alla arbetslösa utan socialbidrag och studenter med lån. Det är för jävligt, men varför vill du att jag skall ha det lika dåligt för det? Varför behandlar du mig som om jag vore en annan jävla borgarbracka för att jag hade möjligheten att spara när inte du hade det?
Du säger att du minsann inte alls missunnar mig möjligheten att vara ekonomiskt självständig, men det skiner igenom ganska klart att du gärna hade sett mig utblottad eftersom jag per automatik är en snål, girig och usel människa eftersom jag aldrig haft något annat arbete än inom familjen och inte vet något om hur det "riktiga arbetslivet" ser ut. Huvudsaken i mina ögon är att man klarar sig ekonomiskt, inte antalet arbetsplatser man vistats och lidit på. Om att inte vilja försätta sig i värre situationer än nödvändigt gör mig till en dålig människa, så för all del, be my guest. Du behöver inte vara det i min lägenhet, dock. Bara en sådan sak som att i stället för att tacka när jag erbjudit mig att skicka 1000 kronor, börja bitcha och säga att du inte tänker vara någon jävla underdog... allvarligt talat, vad är det för beteende av en fullvuxen "medmänniska"? Är att visa litet sunt bondförnuft när någon frivilligt erbjuder sig att bistå med pengar så att ni skall klara månaden att vara en underdog? Jag krävde verkligen aldrig något tack och förväntade mig inte att bli sedd som någon jävla räddare i nöden (det är bara i din dåliga fantasi där jag är den vidriga människa du vill att jag skall vara), men nej, jag skickar av ganska självklara skäl inte heller iväg något åt någon som nyss bett mig fara åt helvete.
Du tar verkligen ut dina inre konflikter på mig. Jag får ta skiten från rester av familjegräl som varat i år och som varade för år sedan. Inte ens efter att jag blev vuxen, flyttade hemifrån eller när folk ur familjen dog ifrån den här världen låter du mig vara en egen individ, utan ser mig som anledningen till ditt dåliga liv. Du ser mig och påminns om alla dåliga stunder vi haft inom familjen, även de där jag inte ens varit närvarande eller medveten om att de varit. I stället för att ta dina gräl med dem det gäller har du vänt din ilska mot mig. Medan jag satt och chattade på Lunarstorm med hörlurar och stängd dörr, totalt ovetande om vad som försegick, så grälade ni om mig. Varför skall du straffa mig för konflikterna som uppstod mellan er? Vad förväntar du dig att jag skall kunna göra åt det? Leva ett liv av ånger för att jag var en oduglig tonåring?
Jag förstår att du mår dåligt och jag förstår varför du är bitter, men jag anser att du tar ut din bitterhet på helt fel person. Att anklaga sin syster, vars ungdomliv varit kantat av egna bekymmer (ja, jag var en bortskämd ungjävel precis som alla småsyskon och nej, jag blev inte utslängd hemifrån och ja, jag fick min vilja igenom för att jag alltid var den som skrek högst, men hur jävla kul tror du sedan att jag hade när jag aldrig haft en kompis, hoppade av skolan och satt ensam på mitt rum och grät hela dagarna i en blodig säng med skärsår som täckte hela kroppen, och knappt kunde gå för att de gjorde så jävla ont? tror du att jag njöt av att tillbringa tid på PBU och tror du ens att jag ville att föräldrarna skulle ha en del i det? du har inga erfarenheter som liknar mina och du kan uppenbarligen inte ens förstå hur det var för mig att växa upp, men nej, jag skulle aldrig börja anklaga dig för att vara en oförstående och dålig människa för det, för jag tror nämligen att det är viktigt att acceptera att vi är olika individer med olika bagage ur livet, även om våra liv är framtryckta ur samma fitta), utan anledning är att skita dig själv i ansiktet, för jag är inte heller någon jävla underdog, och jag tar inte hur mycket obefogade nedvärderingar som helst. Om du uppriktigt tycker så illa om mig för att jag haft ett "enklare liv" än du hittills och för att jag inte tänker säga upp mig från ett deltidsarbete och ta studielån bara för att "känna hur det är att vara skuldsatt" (hur jävla korkat är inte det?), så skall du inte räkna med att ha någon syster att komma till senare heller.
Svälj din äckliga stolthet, för att straffa sin lillasyster för konflikter hon inte ens visste att hon deltog i är ingenting att vara stolt över.
"Vägra anpassning" var något man gjorde när man var 14
Idag är den 1 januari. Idag börjar mitt nya liv. Inte nytt i bemärkelsen att jag kommer söka efter den sprudlande lyckan eller skall satsa på att bli en disciplinerad student, ty det vet jag inte kommer ske, utan nytt i den bemärkelse att jag kommer säga hejdå till onyttigheterna som är ett sätt för mig att dämpa min ångest, men som i sin tur skapar ännu mer. Jag har satt ett rimligt mål som kommer att få en egen kategori i bloggen och det skall uppnås, och jag känner frustrationen ända ner i fötterna när jag skriver att det är slut med mitt enda nöje i livet. Jag känner att jag vill dra på mig min fars beige fakecrocs och rusa/klampa ut i frysen (ja, vi har frysen i garaget, så skall ni göra inbrott hos mina föräldrar någon gång lär ni inte hitta mycket där då det enda som finns är en 26 år gammal frys stor nog att förvara en människa i, och litet ved) och spendera nattens sista timmar med att trycka riktigt mycket innan den nya dagen gryr.
Ordentligt sjuk (har knappt kunnat röra mig de senaste dagarna, så visst fick jag en alldeles fantastisk födelsedag) som jag är blev det alltså ingenting av något nyårsfirande. Vid tolvslaget satt jag där jag sitter nu med vänster fot under höger lår; på övervåningen i det gamla kråkslottet (eftersom det stinker av sjukdom hemma kändes luftombyte nödvändigt även om man får tämligen litet luft här p.g.a. dottern) och drack lightcola som brände i halsen och funderade över en ny bloggdesign (koda litet stilfullt kan man alltid, men i vanlig ordning är det headern som förstör; jag har ingen aning i världen om hur den skall se ut - det känns som om man borde utsmycka den med egna bilder, men jag har absolut ingenting att fota och fotar mig själv, typ, fyra gånger om året, då jag tar 400 bilder och raderar samtliga, för om någon bild skulle bli "bra" är den så olik en själv att folk tror att man plastikopererar sig i datorn. Fördelaktiga vinklar, borttagande av en härligt stor finne och färgkorrigering i all ära, men jag vill inte gå så långt att jag sällar mig till världens mest pinsamma skara; de som poserar och photoshoppar så hårt att folk inte känner igen dem IRL. Då dras jag hellre med en inaktuell bild som är tråkig men visningsduglig.
För övrigt - på tal om lightcola - finns det få saker som är så irriterande som "ens egna" (d.v.s. tjockisar, och notera att jag inte använder det i nedsättande ton eftersom jag själv är en) som vill försvara sitt intag av fetthaltiga produkter med att lightprodukter är så mycket ohälsosammare än hederligt fett och socker. För det enda det gör är ju att leda människor in i beroendets och överviktens fördärv, och det är ju inte alls illa. Jag verkligen hatar människor som ser ner på överviktiga, men jag är minst sagt fascinerad av "stolta tjockisar" som uppriktigt tycks tro att de hade haft samma kroppsvikt ifall de inte ätit produkter med hög fetthalt och hållit sig borta från socker. Kära nån, det säger väl sig själv att man inte hade haft det. Aktiva personer med hög ämnesomsättning kan äta detta utan att påverkas och för dem är det säkerligen det bästa valet, men det betyder inte att det passar en mindre aktiv person med låg ämnesomsättning lika bra. Det är ganska uppenbart att det är en viss skillnad på hur våra kroppar fungerar och det är skillnad på att förespråka hälsa oavsett storlek och att leva i en drömvärld där alla har samma förutsättningar. Så är det inte. Det som är nyttigt för tunna Ann-Britt, 50 kilo, är inte lika nyttigt för tunnan Britt-Ann, 150 kilo.
Nu känner jag mig väldigt föraktfull i det jag säger, men det är bara sanningen och sanningen är alltid hård att ta för någon i förnekelse. Det är lika svårt för mig att erkänna att jag kan få ner mer än en kroppsbyggare, älskar att fylla mig till bredden med godis och smyghandlar så ofta jag får tillfälle (jag brukar till och med låtsas att jag handlar åt någon annan - då har man sjunkit lågt), jag tycker mindre om mat men älskar att svulla i burritos och pizza (åtminstone ett par sorter, som känt finns det inte så mycket för vegetarianer, så det händer inte många gånger om året, det är lösgodiset som är min bov). Jag är gravt sockerberoende (får abstinens när jag är utan och hade klättrat på väggarna ifall de orkat bära mig) och att äta produkter som innehåller mycket socker är rena självmordspillret för min kropp. Jag har också extremt lätt för att öka i vikt och att säga att någon som har det skall välja produkter med 25% fetthalt i stället för 5% är ju skrattretande. Är övervikt ens primära fysiska problem skall man ta tag i det, innan man kan börja prioritera andra eventuella hälsofaror som vissa menar att vissa produkter medför. Det känns bara som en bortförklaring för att kunna fortsätta äta det godaste på marknaden och fortfarande känna sig sund. Är man en livsnjutare som vill avnjuta det bästa utan skam har jag verkligen inga problem med det, men just det att linda in erkännandet med att det skulle vara onyttigt att äta lätt är så uttjatat.
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov är en princip om hur produktion och konsumtion ska gå till. En mycket klok sådan som kan placeras inom alla områden.
Ordentligt sjuk (har knappt kunnat röra mig de senaste dagarna, så visst fick jag en alldeles fantastisk födelsedag) som jag är blev det alltså ingenting av något nyårsfirande. Vid tolvslaget satt jag där jag sitter nu med vänster fot under höger lår; på övervåningen i det gamla kråkslottet (eftersom det stinker av sjukdom hemma kändes luftombyte nödvändigt även om man får tämligen litet luft här p.g.a. dottern) och drack lightcola som brände i halsen och funderade över en ny bloggdesign (koda litet stilfullt kan man alltid, men i vanlig ordning är det headern som förstör; jag har ingen aning i världen om hur den skall se ut - det känns som om man borde utsmycka den med egna bilder, men jag har absolut ingenting att fota och fotar mig själv, typ, fyra gånger om året, då jag tar 400 bilder och raderar samtliga, för om någon bild skulle bli "bra" är den så olik en själv att folk tror att man plastikopererar sig i datorn. Fördelaktiga vinklar, borttagande av en härligt stor finne och färgkorrigering i all ära, men jag vill inte gå så långt att jag sällar mig till världens mest pinsamma skara; de som poserar och photoshoppar så hårt att folk inte känner igen dem IRL. Då dras jag hellre med en inaktuell bild som är tråkig men visningsduglig.
För övrigt - på tal om lightcola - finns det få saker som är så irriterande som "ens egna" (d.v.s. tjockisar, och notera att jag inte använder det i nedsättande ton eftersom jag själv är en) som vill försvara sitt intag av fetthaltiga produkter med att lightprodukter är så mycket ohälsosammare än hederligt fett och socker. För det enda det gör är ju att leda människor in i beroendets och överviktens fördärv, och det är ju inte alls illa. Jag verkligen hatar människor som ser ner på överviktiga, men jag är minst sagt fascinerad av "stolta tjockisar" som uppriktigt tycks tro att de hade haft samma kroppsvikt ifall de inte ätit produkter med hög fetthalt och hållit sig borta från socker. Kära nån, det säger väl sig själv att man inte hade haft det. Aktiva personer med hög ämnesomsättning kan äta detta utan att påverkas och för dem är det säkerligen det bästa valet, men det betyder inte att det passar en mindre aktiv person med låg ämnesomsättning lika bra. Det är ganska uppenbart att det är en viss skillnad på hur våra kroppar fungerar och det är skillnad på att förespråka hälsa oavsett storlek och att leva i en drömvärld där alla har samma förutsättningar. Så är det inte. Det som är nyttigt för tunna Ann-Britt, 50 kilo, är inte lika nyttigt för tunnan Britt-Ann, 150 kilo.
Nu känner jag mig väldigt föraktfull i det jag säger, men det är bara sanningen och sanningen är alltid hård att ta för någon i förnekelse. Det är lika svårt för mig att erkänna att jag kan få ner mer än en kroppsbyggare, älskar att fylla mig till bredden med godis och smyghandlar så ofta jag får tillfälle (jag brukar till och med låtsas att jag handlar åt någon annan - då har man sjunkit lågt), jag tycker mindre om mat men älskar att svulla i burritos och pizza (åtminstone ett par sorter, som känt finns det inte så mycket för vegetarianer, så det händer inte många gånger om året, det är lösgodiset som är min bov). Jag är gravt sockerberoende (får abstinens när jag är utan och hade klättrat på väggarna ifall de orkat bära mig) och att äta produkter som innehåller mycket socker är rena självmordspillret för min kropp. Jag har också extremt lätt för att öka i vikt och att säga att någon som har det skall välja produkter med 25% fetthalt i stället för 5% är ju skrattretande. Är övervikt ens primära fysiska problem skall man ta tag i det, innan man kan börja prioritera andra eventuella hälsofaror som vissa menar att vissa produkter medför. Det känns bara som en bortförklaring för att kunna fortsätta äta det godaste på marknaden och fortfarande känna sig sund. Är man en livsnjutare som vill avnjuta det bästa utan skam har jag verkligen inga problem med det, men just det att linda in erkännandet med att det skulle vara onyttigt att äta lätt är så uttjatat.
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov är en princip om hur produktion och konsumtion ska gå till. En mycket klok sådan som kan placeras inom alla områden.
Inte ett gott avslut på detta helvetesår
Har drabbats av ett sjukdomstillstånd som hållit mig sängliggande förutom de minuter jag varit uppe för att dricka/gå på toaletten i nästan tre dygn, varför jag i natt hölls vaken och när jag klockan åtta i morse lyckades somna blev liggande till nu. Halsen är röd, skaver och rosslar, näsan är mer täppt än normalt, febern stiger och tröttheten slår ut mig. Nyårsafton må vara skrattretande överskattat och det är absolut ingenting jag bryr mig om, men det är sällan man får träffa så mycket människor och hemvändare varför det är tråkigt att inte kunna gå ut när håret blivit så lockigt, men jag måste tänka rationellt: Varför skall man träffa människor för fem sekunders trivsel innan verkligheten kommer över en (du betyder ingenting ändå för de här människorna, ditt parti är det sista de skulle ta), när det viktigaste är att kurera sig så att man orkar med kommande terminstart? Som jag är nu vore det vansinne att bege sig ut någonstans och likaså att uppsöka en roligare förfest eftersom jag skulle svimma av utmattning. Det tar nog mycket på krafterna att sitta upp trots alvedonknaprande, pressade citrusfrukter och full påpälsning under tjock filt. Fick till och med ställa in läkarbesöket igår, och orkar jag inte sitta på en stol i 40 minuter orkar jag inte tvångsdricka alkohol, eftersom utgång är en mardröm utan, och stå inne på en klubb i fyra timmar, svettig och borta (i stället för skumpa insuper jag en annan värdig dryck; mitt eget blodutblandade slem - skål!).
I stället blir det till att fortsätta vilan och förbanna att 2008 inte hade något att komma med, att det var det mest meningslösa året i mitt hittills 21-åriga liv som inte innehöll en enda positiv sak under sina 365 dagar. Det var dåliga prestationer, uppgivenhet, besvikelser, sjukdom, viktökning, dödsfall, hemlöshet och idioter. Jag ser inte fram emot vad 2009 har att ge, för alla vet att det alltid kan bli sämre och jag känner på mig, att sämre kommer det fan också att bli. Jag har ju precis allt 2008 hade att vänta, men med mer studier, mindre pengar och större ensamhet som omsluter allt jag gör. Man kan säga att mitt mående idag sammanfattar hur 2008 var alldeles perfekt. Inte undra på att man älskar livet.
Så ha nu en riktigt god nyårsafton, era lismande kokosbollar. Hoppas ni självutnämnda raketmästare får fingrarna avskjutna i stormen. You deserve it! Och nej, det stämmer inte att vad man gör under tolvslaget kommer styra hur ens kommande år blir. Vore det så väl hade jag stått litet väl rusig i en hamn iklädd en partyhatt varje helg. Så blev inte fallet.
Förresten finns det bara ett fåtal platser kvar nu i Grupp 6 på Barskolan. Anmäl er nu så kan vi jämföra drinkar på Mallorca i augusti!
I stället blir det till att fortsätta vilan och förbanna att 2008 inte hade något att komma med, att det var det mest meningslösa året i mitt hittills 21-åriga liv som inte innehöll en enda positiv sak under sina 365 dagar. Det var dåliga prestationer, uppgivenhet, besvikelser, sjukdom, viktökning, dödsfall, hemlöshet och idioter. Jag ser inte fram emot vad 2009 har att ge, för alla vet att det alltid kan bli sämre och jag känner på mig, att sämre kommer det fan också att bli. Jag har ju precis allt 2008 hade att vänta, men med mer studier, mindre pengar och större ensamhet som omsluter allt jag gör. Man kan säga att mitt mående idag sammanfattar hur 2008 var alldeles perfekt. Inte undra på att man älskar livet.
Så ha nu en riktigt god nyårsafton, era lismande kokosbollar. Hoppas ni självutnämnda raketmästare får fingrarna avskjutna i stormen. You deserve it! Och nej, det stämmer inte att vad man gör under tolvslaget kommer styra hur ens kommande år blir. Vore det så väl hade jag stått litet väl rusig i en hamn iklädd en partyhatt varje helg. Så blev inte fallet.
Förresten finns det bara ett fåtal platser kvar nu i Grupp 6 på Barskolan. Anmäl er nu så kan vi jämföra drinkar på Mallorca i augusti!
Happy birthday, Dear Heartsick
Din äckliga fitta. Du är så jävla vidrig och att du ens försöker vara en i mängden och göra något av dig själv är så jävla patetiskt, för du kommer alltid förbli samma vidriga vanskapelse. Ditt förvridna kranium man undrar ifall det tillhör en människa, din äckliga utskjutande haka, din ursäkt till näsa och ditt för varje dag växande ansikte som förminskar dragen ytterligare är en syn som kan få vem som helst att välja syra i ögonen. Hur ful du än tycker att någon är skall du veta att du är alltid och undantagslöst så mycket fulare, och det borde du ha fattat när du ständigt får det bekräftat i handling såsom undvikande och ignorans.
Jag hoppas att du tar detta till dig och sedan tar ditt liv. Det sista världen behöver är ännu ett fetto som förpestar luften med sin stank och tar upp bussätena, för du vet själv så jävla väl att du aldrig kommer ha orken att göra något åt det. Det är ingen idé att du försöker och det spelar ingen roll vad du säger eller gör. Ingen kommer någonsin att älska dig. Nu fyller du till råga på 21 och ingen har hittills älskat dig och de få som en gång för så länge sedan att det inte längre räknas utgav sig för att tycka om dig lämnade dig hela högen. Det betyder något. Det betyder att du inte betyder något. Inse det, din misslyckade föredetting.
SE PÅ DIG SJÄLV, FÖR HELVETE! DU ÄCKLAR MIG DIN JÄVLA SUGGA! GÅ OCH DRÄNK DIG I EN BASSÄNG MED SMÖR OCH SPAR LITET ÅT DIG SJÄLV VET JAG. OM DU VAR HÄR SKULLE JAG SLÅ IN SKALLEN OCH SKÄRA HAKAN AV DIG. HUGGA AV DE STUBBIGA JULKORVARNA TILL FINGRAR OCH STEKA I SMÖRET DU SEDAN SKALL DRÄNKAS I. JAG SKULLE TA DINA HÄNGIGA BRÖST, TRYCKA NER DEM I EN KÖTTKVARN, MALA DEM TILL FÄRS OCH ÄTA TILLSAMMANS MED FINGRARNA. LÅTA ÅTTONDEKLASSARE MED MER LIVSERFARENHET ÄN DU DISSEKERA DITT HJÄRTA PÅ BIOLOGILEKTIONEN. FY FAN VAD JAG HATAR DIG! FATTAR DU INTE VILKET OÄLSKAT ÄCKEL DU ÄR? VAD FAN GÖR DU HÄR? FÖRSVINN! DU KOMMER ÄNDÅ ALDRIG ATT LYCKAS FÖR DU ÄR FÖR FET FÖR ATT SÖVAS OCH BLI GJORD TILL MÄNNISKA. DET ENDA DU DUGER TILL ÄR ATT ÄTA! DU KAN KÖPA HUR MÅNGA JÄVLA PARFYMER DU ÄN VILL MEN DU STINKER VÄRRE ÄN DEN SOPKORG DU INTE TÖMT PÅ TVÅ VECKOR OCH DU KAN GÅ TILL FRISÖREN HUR OFTA DU VILL MEN DU KOMMER ÄNDÅ ALDRIG BLI FRÄSCHARE ÄN HÅRET SOM STOCKAR DITT AVLOPP! DU KAN VARA HUR TREVLIG DU ÄN VILL MEN INGEN KOMMER GILLA DIG ÄNDÅ FÖR DU VET SÅ VÄL ATT DET SOM SKALL KALLAS UTSEENDE OCH SOM PÅSTÅS INTE SPELA NÅGON ROLL FÖRSTÖR ALLT OCH KROSSAR VARENDA TANKE PÅ EN FRAMTIDA KARRIÄR. VEM VAR SÅ DUM ATT DEN BANKADE I DIG ATT TRO ATT DU HAR EN CHANS? DU FÖRTJÄNAR VARENDA JÄVLA TÅR SOM KOMMER UR DE DÄR FISKÖGONEN! HAR DU TUR KANSKE DU FÖRLORAR EN KALORI, MEN DET VET VI JU ATT DU INTE HAR! VARFÖR KAN DU INTE BARA GÖRA DET ALLA HOPPATS PÅ IFALL NÅGON HADE VETAT VEM DU VAR, TA DIN PATETISKA LILLA SJÄLVDESTRUKTIVA SIDA, ÖPPNA KÖKSLÅDAN OCH KLIPPA TILL?!
08.12.26
Det har varit dåligt med uppdateringar under hela december, månaden jag hatar mer än någon annan. Det talas om vinterdepressioner, men en specifik decemberdepression tio gånger värre än den normala känns mer aktuellt. Att skriva om vardagsbetraktelser som gjordes för en eller två veckor sedan och halvt om halvt försvunnit ur minnet är bara onödigt, men i lördags var jag åtminstone på en trevlig om än fullsatt inflyttningsfest på Hertsön (jag gjorde dock inte så mycket annat än att gå runt och be folk betygsätta min drink och missa bussen varpå jag fick betala dubbla pengar för nattbuss, men jag träffade även flera jag inte sett på länge vilket var roligt; det pratades mormoner, stekare och kväkare). Meningen var att jag skulle gå på julfika dagen därpå, men jag äcklas så av tanken på att behöva passera den lägenhet jag gjorde misstaget att bosätta mig i ett kort tag. Så jag lät bli.
Jag är så trött på att vara ensam och blir ännu tröttare då jag tänker på att den klänning och hatt från staterna som jag redan fick betala 200 för i frakt kostade mig 300 kronor i tullavgift (aldrig att jag chansar fler gånger för att få ett halvdant plagg från staterna). Nu blir den hängande i garderoben liksom alla andra festkläder jag har men aldrig får tillfälle att använda, vilket bland annat innefattar två Viktor & Rolf-klänningar jag sett blivit sålda på Tradera för 1000 kronor styck. Jag skulle säkert kunna få mer för dem då mina är i storlek 44 och mer svåråtkomliga än 38:orna, men jag behåller dem hellre själv än att sälja dem vidare till någon som inte förtjänar så vackra kläder på grund av att jag är ett oönskat sällskap och inte har någonstans att gå.
Jag känner mig så obetydlig och ser ingen mening i att ens försöka. Dan före dopparedan grät jag så att grannarna hörde och det att jag gråter är en utlösande faktor till ännu fler tårar; tanken på att någon måste sitta ensam och bli röd av gråt snarare än av tomteluvor i jultider är så sorglig, även om det är en själv det handlar om. Jag självömkar inte, jag känner empati med mig själv. Jag blir så ledsen av de stackare som måste känna ensamhet under en högtid som skall främja gemenskap, och att jag råkar tillhöra skaran hör egentligen inte alls dit.
Så det här med att "försöka ha en god jul" blev det inget av. Jag har inte ens haft tänt granen jag klädde sista november mer än en sammanlagd timme då jag tittade på dubbla avsnitt av South Park och ville ha ljus så att jag såg att äta av yoghurten. Men nu är det över. Julen är utdansad och bortglömd. Det enda folk tänker på nu är de fester som återstår innan det nya året kommer igång. Jag tänker dock inte eftersom mina nyårsplaner gick helt i stöpet då mitt sällskap valt att bege sig till förhatliga Skåne, men vid det här laget är jag van att allt man gör är till besvikelse. Jag skulle gå på Annandagsfesten, men efter att ha varit ute igår orkar jag inte betala inträde för att vara fulast på ett ställe som är fullsmockat av okända ansikten, alla snyggare än en själv.
Gårkvällen var tråkig och musiken usel men OK för att vara en utgång då jag 1) kom in gratis och sparade 100 kronor 2) stötte ihop med några f d skolkamrater (efter omständigheterna är det nu med blandade känslor jag ser tillbaka på den tiden, men bortser man från de få man inte skulle bry sig ett dyft ifall de fick hälsenorna kapade och ögonen utstuckna - vilket man gör - kan man komma undan smärtfritt) men inte mer än så. Ingenting blir nånsin mer än "helt OK", och då tar jag ändå i för att jag inte orkar bli personlig och dra upp min historia (när någon sedan frågar varför det "bara" är OK vill jag slå till dem, skulle OK vara något dåligt i deras liv har de det jävligt gott ställt). Jag hatar dyra drinkar (P2 måste för övrigt vara en av de absolut mest överskattade drinkarna - så dålig! vad är det folk gillar med den som gjort den så populär?), att bita ihop och vara trevlig mot folk man skulle vilja sucka rakt upp i ansiktet och skulle ljuga om jag sade att jag går ut för att få en rolig stund. Att gå på krogen är inte roligt. Jag går ut för att bli full och göra något annat än att sitta ensam hemma, men i 9 av 10 fall inser man att det kanske hade varit bättre att stanna i bostaden ändå. Inte minst då arrangörerna är fotogalna och tror att någon uppskattar att hitta en bild av sig själv i en vidrig rörelse. Den främsta anledningen till att inte gå ut är för att man inte har möjligheten att göra sig snygg och därmed måste spendera kvällen med ryggen mot väggen för att undvika att hamna på bild till varje pris. Tyvärr kommer man ändå inte undan, vilket är en perfekt anledning till att hålla sig gömd till det att nya bilder läggs upp och de gamla faller i glömska.
Jag är så trött på att vara ensam och blir ännu tröttare då jag tänker på att den klänning och hatt från staterna som jag redan fick betala 200 för i frakt kostade mig 300 kronor i tullavgift (aldrig att jag chansar fler gånger för att få ett halvdant plagg från staterna). Nu blir den hängande i garderoben liksom alla andra festkläder jag har men aldrig får tillfälle att använda, vilket bland annat innefattar två Viktor & Rolf-klänningar jag sett blivit sålda på Tradera för 1000 kronor styck. Jag skulle säkert kunna få mer för dem då mina är i storlek 44 och mer svåråtkomliga än 38:orna, men jag behåller dem hellre själv än att sälja dem vidare till någon som inte förtjänar så vackra kläder på grund av att jag är ett oönskat sällskap och inte har någonstans att gå.
Jag känner mig så obetydlig och ser ingen mening i att ens försöka. Dan före dopparedan grät jag så att grannarna hörde och det att jag gråter är en utlösande faktor till ännu fler tårar; tanken på att någon måste sitta ensam och bli röd av gråt snarare än av tomteluvor i jultider är så sorglig, även om det är en själv det handlar om. Jag självömkar inte, jag känner empati med mig själv. Jag blir så ledsen av de stackare som måste känna ensamhet under en högtid som skall främja gemenskap, och att jag råkar tillhöra skaran hör egentligen inte alls dit.
Så det här med att "försöka ha en god jul" blev det inget av. Jag har inte ens haft tänt granen jag klädde sista november mer än en sammanlagd timme då jag tittade på dubbla avsnitt av South Park och ville ha ljus så att jag såg att äta av yoghurten. Men nu är det över. Julen är utdansad och bortglömd. Det enda folk tänker på nu är de fester som återstår innan det nya året kommer igång. Jag tänker dock inte eftersom mina nyårsplaner gick helt i stöpet då mitt sällskap valt att bege sig till förhatliga Skåne, men vid det här laget är jag van att allt man gör är till besvikelse. Jag skulle gå på Annandagsfesten, men efter att ha varit ute igår orkar jag inte betala inträde för att vara fulast på ett ställe som är fullsmockat av okända ansikten, alla snyggare än en själv.
Gårkvällen var tråkig och musiken usel men OK för att vara en utgång då jag 1) kom in gratis och sparade 100 kronor 2) stötte ihop med några f d skolkamrater (efter omständigheterna är det nu med blandade känslor jag ser tillbaka på den tiden, men bortser man från de få man inte skulle bry sig ett dyft ifall de fick hälsenorna kapade och ögonen utstuckna - vilket man gör - kan man komma undan smärtfritt) men inte mer än så. Ingenting blir nånsin mer än "helt OK", och då tar jag ändå i för att jag inte orkar bli personlig och dra upp min historia (när någon sedan frågar varför det "bara" är OK vill jag slå till dem, skulle OK vara något dåligt i deras liv har de det jävligt gott ställt). Jag hatar dyra drinkar (P2 måste för övrigt vara en av de absolut mest överskattade drinkarna - så dålig! vad är det folk gillar med den som gjort den så populär?), att bita ihop och vara trevlig mot folk man skulle vilja sucka rakt upp i ansiktet och skulle ljuga om jag sade att jag går ut för att få en rolig stund. Att gå på krogen är inte roligt. Jag går ut för att bli full och göra något annat än att sitta ensam hemma, men i 9 av 10 fall inser man att det kanske hade varit bättre att stanna i bostaden ändå. Inte minst då arrangörerna är fotogalna och tror att någon uppskattar att hitta en bild av sig själv i en vidrig rörelse. Den främsta anledningen till att inte gå ut är för att man inte har möjligheten att göra sig snygg och därmed måste spendera kvällen med ryggen mot väggen för att undvika att hamna på bild till varje pris. Tyvärr kommer man ändå inte undan, vilket är en perfekt anledning till att hålla sig gömd till det att nya bilder läggs upp och de gamla faller i glömska.
Jag har bestämt mig
Terminen är avklarad, men inte alla kurser. Provet i naturkunskapen gick inte bara dåligt, det gick inte alls. Jag hade fyra timmar på mig, men gick efter fyra minuter efter att ha sett redan efter fyra sekunder att jag inte skulle klara en enda fråga. Jag skall läsa kapitlena under jullovet och samtidigt göra rapporterna, så att jag kan göra om provet vid terminens början. Problemet blir att jag p.g.a. detta och lärarens ovilja att ange att jag har "rest" kvar, blir tvungen att registrera om mig för kursen och har därmed inte tillräckligt med timmar som krävs för att få studiebidraget (de där papperslapparna hade behövts mer än väl). Jag har som sagt även kvar matematiken och hoppas därför att valda datorkurser är enkla så att jag inte behöver stressa ihjäl mig, vilket jag såklart ändå kommer att göra. Det är ett under att mitt blodtryck visat sig vara rentav förträffligt, trots att mitt liv består av stress och dåliga vanor. Dock verkar alla i min släkt ha lidit av någon form av blodtrycksproblem, så det kommer nog som en tullavi med posten; oväntat, snabbt och aldrig kostnadsfritt.
Och för att återgå till ett tidigare inlägg från denna månad, så har jag bestämt mig för vad jag skall göra. Jag tänker åka på omtalad utbildning då det alltid är bra att ha en sådan med sig i bakfickan, även om det inte är vad man planerar att syssla med. Det är bra att ha som extraknäck. Jag får lära mig något nytt och det är dessutom en upplevelse. Observera att jag inte åker för att det är något jag drömmer om utan för att jag vill göra något till syntes helt oväntat och olikt Cecilia. Jag vill inte fastna i en roll (vilket jag uppenbarligen gjort då folk trott att jag skämtat) utan bevisa för mig själv och omvärlden att jag är mer än vad man tror, och dessutom öva upp min sociala kompetens, något jag nu blir tvungen till då det är ett vida känt faktum att det oftast är stekare som söker sig till varmare breddgrader för sommarkurser. Hur skall en orubblig cyniker längst ut på vänsterkaten med ena foten i 1930-talet och andra i The Dirty South hantera detta? Jag tycker det låter som ett perfekt upplägg för ett socialt experiment som kommer att hjälpa mig med mina framtida skådespelarplaner (för det är ju trots allt det jag vill satsa på). Det blir ett äventyr som heter duga, och då samtliga av tidigare elever inte verkar ångra sig en sekund kan det ju knappast vara outhärdligt, även om man personligen inte känner att det är ens egen kopp te det rörs om i (för att man helt enkelt har olika intressen).
Jag åker alltså inte med ambitionen att komma hem med ett MVG utan för att få bort tankarna från komvux, vilket i sig borde göra min resa väldigt enkel (även om kursen givetvis innehåller mycket arbete). Att det är en nybörjarkurs och inga förkunskaper sedan behövs är ett plus. Även fast gruppen innehåller ytliga människor som öppet och obrytt äcklas av fula och feta tänker jag göra det, för jag kan inte låta andra hindra mig från att prova på något nytt. Om jag i stället stannade hemma för att jag inte klarar av tanken på att bli hånad för mitt utseende vore jag feg eftersom det lika gärna kan hända på väg till Konsum som på skolan och i någons blogg, som det kan göra utomlands. Skulle jag låta bli att göra något jag från början ville testa för min egen skull, skulle jag bara spä på fördomen om den tragiska tjockisen som inte kan ta tag i sitt liv och sätter sig i ett hörn och tröstäter vid minsta motgång.
Jag har inte velat vara för ivrig med att berätta det eftersom allt alltid lyckas rinna ut i sanden då det gäller mig och för att jag vet att rykten lätt börjar gå bland snokande idioter med mindre att göra än en själv (då kan ni ju tänka er hur illa det är, jag har alltid sett mig själv som Inge-Liv, den missförstådda norskan, men det finns alltid de som skall vara värst), men det är som någon redan antagit en bartenderutbildning på Mallorca jag antagits till, och första delbetalningen gjordes i fredags. Jag har en veckas ångerrätt och även om jag senast idag väldigt gärna ville använda mig av denna när jag läst om några av gruppmedlemmarnas åsikter om saker och ting, kommer jag att ångra mig mer om jag ångrar mig nu. I juli 2009 åker jag därför till Mallorca för att utbilda mig till flaskkastande drinkblandare och när jag kommer tillbaka i augusti skall jag också vara kvalificerad för att arbeta i vilken bar som helst, var som helst. Fortsättningsvis är det alltså mig ni skall anlita för att göra välkomstdrinkar på era fester. Jag gör det helt gratis, för jag behöver all träning jag kan få. Det är därför jag måste börja ganska snart och göra kommande sex månader till sex nyttiga sådana.
Jag vill tacka för era uppmuntrande kommentarer samt ge enormt med cred till Louise, som är litet av min förebild vad gäller att ta sig an nya utmaningar. Hennes visdomsord blev avgörande för att jag skulle fatta beslutet, då hon bara är 24 men redan har sett mer av världen än vad de flesta kommer ha gjort vid sin dödsbädd. Om fler bara hade hälften av hennes mod! Hoppas du får en riktigt god jul var du än befinner dig då (Daisy och övriga hälsar så gott tillbaka)!
/Din moralkaka och blivande bartender i bloggosfären
Och för att återgå till ett tidigare inlägg från denna månad, så har jag bestämt mig för vad jag skall göra. Jag tänker åka på omtalad utbildning då det alltid är bra att ha en sådan med sig i bakfickan, även om det inte är vad man planerar att syssla med. Det är bra att ha som extraknäck. Jag får lära mig något nytt och det är dessutom en upplevelse. Observera att jag inte åker för att det är något jag drömmer om utan för att jag vill göra något till syntes helt oväntat och olikt Cecilia. Jag vill inte fastna i en roll (vilket jag uppenbarligen gjort då folk trott att jag skämtat) utan bevisa för mig själv och omvärlden att jag är mer än vad man tror, och dessutom öva upp min sociala kompetens, något jag nu blir tvungen till då det är ett vida känt faktum att det oftast är stekare som söker sig till varmare breddgrader för sommarkurser. Hur skall en orubblig cyniker längst ut på vänsterkaten med ena foten i 1930-talet och andra i The Dirty South hantera detta? Jag tycker det låter som ett perfekt upplägg för ett socialt experiment som kommer att hjälpa mig med mina framtida skådespelarplaner (för det är ju trots allt det jag vill satsa på). Det blir ett äventyr som heter duga, och då samtliga av tidigare elever inte verkar ångra sig en sekund kan det ju knappast vara outhärdligt, även om man personligen inte känner att det är ens egen kopp te det rörs om i (för att man helt enkelt har olika intressen).
Jag åker alltså inte med ambitionen att komma hem med ett MVG utan för att få bort tankarna från komvux, vilket i sig borde göra min resa väldigt enkel (även om kursen givetvis innehåller mycket arbete). Att det är en nybörjarkurs och inga förkunskaper sedan behövs är ett plus. Även fast gruppen innehåller ytliga människor som öppet och obrytt äcklas av fula och feta tänker jag göra det, för jag kan inte låta andra hindra mig från att prova på något nytt. Om jag i stället stannade hemma för att jag inte klarar av tanken på att bli hånad för mitt utseende vore jag feg eftersom det lika gärna kan hända på väg till Konsum som på skolan och i någons blogg, som det kan göra utomlands. Skulle jag låta bli att göra något jag från början ville testa för min egen skull, skulle jag bara spä på fördomen om den tragiska tjockisen som inte kan ta tag i sitt liv och sätter sig i ett hörn och tröstäter vid minsta motgång.
Jag har inte velat vara för ivrig med att berätta det eftersom allt alltid lyckas rinna ut i sanden då det gäller mig och för att jag vet att rykten lätt börjar gå bland snokande idioter med mindre att göra än en själv (då kan ni ju tänka er hur illa det är, jag har alltid sett mig själv som Inge-Liv, den missförstådda norskan, men det finns alltid de som skall vara värst), men det är som någon redan antagit en bartenderutbildning på Mallorca jag antagits till, och första delbetalningen gjordes i fredags. Jag har en veckas ångerrätt och även om jag senast idag väldigt gärna ville använda mig av denna när jag läst om några av gruppmedlemmarnas åsikter om saker och ting, kommer jag att ångra mig mer om jag ångrar mig nu. I juli 2009 åker jag därför till Mallorca för att utbilda mig till flaskkastande drinkblandare och när jag kommer tillbaka i augusti skall jag också vara kvalificerad för att arbeta i vilken bar som helst, var som helst. Fortsättningsvis är det alltså mig ni skall anlita för att göra välkomstdrinkar på era fester. Jag gör det helt gratis, för jag behöver all träning jag kan få. Det är därför jag måste börja ganska snart och göra kommande sex månader till sex nyttiga sådana.
Jag vill tacka för era uppmuntrande kommentarer samt ge enormt med cred till Louise, som är litet av min förebild vad gäller att ta sig an nya utmaningar. Hennes visdomsord blev avgörande för att jag skulle fatta beslutet, då hon bara är 24 men redan har sett mer av världen än vad de flesta kommer ha gjort vid sin dödsbädd. Om fler bara hade hälften av hennes mod! Hoppas du får en riktigt god jul var du än befinner dig då (Daisy och övriga hälsar så gott tillbaka)!
/Din moralkaka och blivande bartender i bloggosfären
08.12.16
Drömmar fortsätter att göra ont och få en att försumma sömn och arbete. Då man inte kommer från dem kan man heller inte komma ifrån det som orsakat dem. Sådant man officiellt är över kommer tillbaka om nätterna och får en att vakna svettig när det återigen redan har hunnit mörkna ute, och försätter en i grubblerier i veckor efteråt. Inte för att de är intressanta utan för att de förstör en mentalt. Känslor som sedan länge borde varit döda rotas fram ur hjärnarkivet, blandas hänsynslöst med diverse oväsentligheter och väcks till liv som de ouppklarade affärer de är. De kommer aldrig att avslutas heller och det är därför de fortsätter att hemsöka en, i såväl sovande som vaket tillstånd. Det är därför allt nytt påminner om något gammalt och fortsätter att få en att gråta av hjälplöshet, eftersom inget beteende kan hindra dessa tankar från att återkomma.
Varför fortsätter jag att tilldelas denna smärta när du vet att jag inte orkar mer? När den inte stärker mig på något sätt utan endast gör mig svagare? Jag hoppas ständigt på räddning, men det känns inte som att någon lyssnar, som om det inte är till någon nytta för mig att be om hjälp när den aldrig visar sig. Jag försöker vara positiv (även fast min negativa fasad skiner igenom). Jag försöker se till de små sakerna, men när denna känsla så länge tyngt mig och gör varje andetag till ett helvete går det inte att glädjas över att jag slapp busskontrollanter den här gången med. Vad gör det för nytta att jag fortsätter dras med lidandet från detta när jag redan har så mycket annat att ta itu med? Jag har inga höga tankar om mig själv, men jag förtjänar det inte, för felet var aldrig mitt. Varför skall jag behöva ta år av lidande för andras själviskhet? Jag vill inget hellre än att gå vidare, inte bara genom att säga att jag skall göra det, för bestämt mig, försökt och misslyckats har jag gjort så många gånger nu. Jag vill göra något på riktigt för omväxlings skull.
Varför fortsätter jag att tilldelas denna smärta när du vet att jag inte orkar mer? När den inte stärker mig på något sätt utan endast gör mig svagare? Jag hoppas ständigt på räddning, men det känns inte som att någon lyssnar, som om det inte är till någon nytta för mig att be om hjälp när den aldrig visar sig. Jag försöker vara positiv (även fast min negativa fasad skiner igenom). Jag försöker se till de små sakerna, men när denna känsla så länge tyngt mig och gör varje andetag till ett helvete går det inte att glädjas över att jag slapp busskontrollanter den här gången med. Vad gör det för nytta att jag fortsätter dras med lidandet från detta när jag redan har så mycket annat att ta itu med? Jag har inga höga tankar om mig själv, men jag förtjänar det inte, för felet var aldrig mitt. Varför skall jag behöva ta år av lidande för andras själviskhet? Jag vill inget hellre än att gå vidare, inte bara genom att säga att jag skall göra det, för bestämt mig, försökt och misslyckats har jag gjort så många gånger nu. Jag vill göra något på riktigt för omväxlings skull.
I valet och kvalet
Är impulsiv och spontan synonymt med varandra? Enligt SAOL är de det. Enligt mig? Icke. Att vara impulsiv är något dåligt som lätt försätter en i trubbel, att vara spontan är att våga göra saker utan nojor och är något eftersträvansvärt.
Härom natten fick jag en idé som då kändes briljant, och spontan var den minst sagt. Jag anmälde mig till en tre veckor lång utbildning i sommar, först och främst som ett motiv till att gå ner i vikt eftersom den kommer kosta mig femsiffrigt och jag skulle aldrig tillåta mig att åka någonstans med nuvarande kroppsform (femton kilo skall skalas av för att jag skall släppa iväg mig och jag vet att det är fysiskt möjligt då jag har jag har nästan sju månader att dra ut det på, vilket gör det mycket realistiskt). Utan att ha något som motiverar en är det svårt att ta tag i saker och med ytterligare ett års komvuxstudier framför sig är det svårt att hitta ljusglimtar. I stället för tre veckor framför datorn, varför inte tre veckor utomlands och samtidigt få en utbildning och fin kräftlik bränna, även om det inte alls är inom det området man vill arbeta i framtiden?
Jag berättade om vad jag gjort för mina föräldrar som alltid är negativt inställda till allt jag får för mig att göra (som jag sedan aldrig gör av andra orsaker - läs: feghet), men denna gång verkade de inte ha något emot saken. Kanske inser de att jag börjar bli gammal och måste vidga mina vyer? Den enda som inte tycks förstå detta är min syster, som verkar vilja hindra mig in i det sista (som om jag inte är nog velig som det är). Jag sade senast igår att även om det skulle vara dötrist och jobbigt för egen del då jag kommer att känna mig gräsligt malplacerad, är det en erfarenhet och alla erfarenheter är värda att sträva efter, även de mindre bra. Jag vill hellre kunna säga när jag är 40 att det värsta jag gjorde i min ungdom var att åka utomlands på en utbildning jag inte har några som helst kunskaper i när jag var 21 ("det var varmt och jävligt, jag lärde mig ingenting och hade sönder allt jag tog i - gör inte samma misstag som jag!") än att säga att det värsta jag gjorde var att aldrig göra något. Det handlar bara om tre veckor som jag annars skulle tillbringa inomhus framför datorn med persiennerna nerdragna, precis som alla andra somrar (och vintrar).
Idag damp ett kuvert från skolan ner i brevlådan. Det som får mig att tveka litet är att första delbetalningen måste vara gjord innan årsskiftet och eftersom det är så lång tid kvar till avresa kan mycket hända (i en normal människas liv d.v.s.). Vad gör jag exempelvis om Lil Jon eller Eminem gör ett sverigebesök? Eller om jag blir bjuden på min första och enda privata fest 2009? Det bästa är väl att hålla sig borta från nyheterna i vanlig ordning, så slipper man veta vad man går miste om.
Det andra som får mig att tveka och det som får mig att överväga att strunta i det helt är vädret (jag råkar avsky värme) i kombination med mitt utseende och att bilder tas under lektionstid. Övriga går runt i bikini medan jag inte visar armarna ovanför bågarna och ännu mindre benen ovanför vaderna. Jag vet helt enkelt inte vad jag skall ha på mig i sådan hetta utan att smälta i solen och göra det möjligt för andra att grädda plättar på min panna. Är det möjligt att kombinera solstränder med kläder på något sätt när man ser ut som jag gör, och fortfarande se ut att passa in något sånär? Jag försöker tänka mig tunna plagg som ändå täcker, men kommer inte på något som fortfarande ser OK ut. Det känns så nedrigt att jag skall behöva strunta i något för min fula kropps skull, men vad gör man när man vet att folk ser ner på en på grund av det? Till och med de som själva ser ut som om de knallat in i en vägg, ramlat och blivit överkörd av en lastbil. Självklart mår man dåligt.
Det minsta problemet är att jag skulle ha tråkigt och behöva skämmas över min okunskap, för det har och gör jag var jag än kommer. Jag läser om andras upplevelser och de verkar så lyckliga. Jag önskar att jag också kunna känna mig "taggad" som ungdomar idag alltid är, men jag vet ju att jag inte är som de, inte kommer passa in och dessutom tillhöra de äldre i gruppen. En röst inom mig säger att det är fel och att jag hör hemma här utan någonting, en annan att jag skall se det som ett socialt experiment och att jag är tillräckligt kompetent för att kunna anpassa mig och skratta åt det hela då tanken egentligen är väldigt absurd och mitt val så oväntat att det blir beundransvärt, för att sedan komma hem brunbränd och utslagen innan min tredje och sista termin på komvux börjar blott två dagar senare, efter att ha fått upptäcka en annan del av Livet.
Härom natten fick jag en idé som då kändes briljant, och spontan var den minst sagt. Jag anmälde mig till en tre veckor lång utbildning i sommar, först och främst som ett motiv till att gå ner i vikt eftersom den kommer kosta mig femsiffrigt och jag skulle aldrig tillåta mig att åka någonstans med nuvarande kroppsform (femton kilo skall skalas av för att jag skall släppa iväg mig och jag vet att det är fysiskt möjligt då jag har jag har nästan sju månader att dra ut det på, vilket gör det mycket realistiskt). Utan att ha något som motiverar en är det svårt att ta tag i saker och med ytterligare ett års komvuxstudier framför sig är det svårt att hitta ljusglimtar. I stället för tre veckor framför datorn, varför inte tre veckor utomlands och samtidigt få en utbildning och fin kräftlik bränna, även om det inte alls är inom det området man vill arbeta i framtiden?
Jag berättade om vad jag gjort för mina föräldrar som alltid är negativt inställda till allt jag får för mig att göra (som jag sedan aldrig gör av andra orsaker - läs: feghet), men denna gång verkade de inte ha något emot saken. Kanske inser de att jag börjar bli gammal och måste vidga mina vyer? Den enda som inte tycks förstå detta är min syster, som verkar vilja hindra mig in i det sista (som om jag inte är nog velig som det är). Jag sade senast igår att även om det skulle vara dötrist och jobbigt för egen del då jag kommer att känna mig gräsligt malplacerad, är det en erfarenhet och alla erfarenheter är värda att sträva efter, även de mindre bra. Jag vill hellre kunna säga när jag är 40 att det värsta jag gjorde i min ungdom var att åka utomlands på en utbildning jag inte har några som helst kunskaper i när jag var 21 ("det var varmt och jävligt, jag lärde mig ingenting och hade sönder allt jag tog i - gör inte samma misstag som jag!") än att säga att det värsta jag gjorde var att aldrig göra något. Det handlar bara om tre veckor som jag annars skulle tillbringa inomhus framför datorn med persiennerna nerdragna, precis som alla andra somrar (och vintrar).
Idag damp ett kuvert från skolan ner i brevlådan. Det som får mig att tveka litet är att första delbetalningen måste vara gjord innan årsskiftet och eftersom det är så lång tid kvar till avresa kan mycket hända (i en normal människas liv d.v.s.). Vad gör jag exempelvis om Lil Jon eller Eminem gör ett sverigebesök? Eller om jag blir bjuden på min första och enda privata fest 2009? Det bästa är väl att hålla sig borta från nyheterna i vanlig ordning, så slipper man veta vad man går miste om.
Det andra som får mig att tveka och det som får mig att överväga att strunta i det helt är vädret (jag råkar avsky värme) i kombination med mitt utseende och att bilder tas under lektionstid. Övriga går runt i bikini medan jag inte visar armarna ovanför bågarna och ännu mindre benen ovanför vaderna. Jag vet helt enkelt inte vad jag skall ha på mig i sådan hetta utan att smälta i solen och göra det möjligt för andra att grädda plättar på min panna. Är det möjligt att kombinera solstränder med kläder på något sätt när man ser ut som jag gör, och fortfarande se ut att passa in något sånär? Jag försöker tänka mig tunna plagg som ändå täcker, men kommer inte på något som fortfarande ser OK ut. Det känns så nedrigt att jag skall behöva strunta i något för min fula kropps skull, men vad gör man när man vet att folk ser ner på en på grund av det? Till och med de som själva ser ut som om de knallat in i en vägg, ramlat och blivit överkörd av en lastbil. Självklart mår man dåligt.
Det minsta problemet är att jag skulle ha tråkigt och behöva skämmas över min okunskap, för det har och gör jag var jag än kommer. Jag läser om andras upplevelser och de verkar så lyckliga. Jag önskar att jag också kunna känna mig "taggad" som ungdomar idag alltid är, men jag vet ju att jag inte är som de, inte kommer passa in och dessutom tillhöra de äldre i gruppen. En röst inom mig säger att det är fel och att jag hör hemma här utan någonting, en annan att jag skall se det som ett socialt experiment och att jag är tillräckligt kompetent för att kunna anpassa mig och skratta åt det hela då tanken egentligen är väldigt absurd och mitt val så oväntat att det blir beundransvärt, för att sedan komma hem brunbränd och utslagen innan min tredje och sista termin på komvux börjar blott två dagar senare, efter att ha fått upptäcka en annan del av Livet.
IG:n, vurpor och bilolyckor
Jag hatar att jag alltid drabbas av blackouter då det kommer till skrivningar. Fast jag suttit och nött ämnet minuten tidigare går det inte in utan försvinner i samma takt som jag övergår till att börja läsa en ny rad (jag läser väldigt snabbt). Provet idag var inget undantag och fast jag hade planerat att göra tre moment fick jag nöja mig med två, där samtliga svar lär ha blivit hopblandade och felaktiga. Jag skrev färdigt det på en kvart och har nu en vecka på mig att göra tre uppgifter i NK:n, tre i engelskan och två i svenskan varför det säger sig själv att jag inte kommer hinna färdigt förstnämnt i år. Kanske kan jag lämna in labbrapporterna i början av nästa termin och få mitt betyg medsamma då, så behöver jag inte oroa mig över att det skulle stjäla någon tid från övriga ämnen (vilka har blivit väldigt många som inte kommer att ge många poäng men dessvärre måste göras)?Tidigare under kvällen var jag och min far med om en påkörning bakifrån då vi var på väg hem till mig. Som tur var verkade inte bilen ha tagit skada, men smällen var tillräcklig för att ens skalle skulle slå bakut varför huvudet har snurrat i ett par timmar nu. Jag som aldrig varit med om något sådant förut blev väldigt skärrad och gav i vanlig ordning ifrån mig ett dödsskrik då bältet plötsligt spändes åt och trodde att det berodde på halkan som resulterade i en tvärnit. Nu vet jag skillnaden och är en tråkig erfarenhet rikare.
På tal om halka gjorde jag min första vurpa för vintern i onsdags, men det är aldrig så pinsamt som man föreställer sig, just för att man väl liggandes på marken lämnar sin kropp för en stund och inte är medveten om att man tippat omkull först efter någon sekund. Det tar ett tag för hjärnan att koppla vad som hänt, och då är det redan för sent att börja skämmas eftersom först ut blir att kontrollera så att man inte slagit hål på strumpbyxorna då att gå genom stan med stora hål på benen vore det värsta av allt. Nummer två blir att borsta av sig snön innan den hinner smälta så att man inte blir tagen för inkontinent, och vid det laget är man redan halvvägs mot sitt mål.
Det jobbigaste är ju faktiskt frågan hur man själv skall reagera. Det är svårt att hålla inställningen "det är sånt som händer" när det väl händer: Skall man visa sin irritation öppet och börja svära, skratta litet försynt eller resa sig upp och fortsätta som ingenting? Det näst jobbigaste är tanken på att man vet att andra i samma stund tänker på hur de skall reagera, egocentrerade som vi är: "O, nej, någon halkade! Vad gör jag? Skall jag låtsas som om det regnar eller fråga hur det gick?" Hur reagerar ni då detta scenario inträffar? För att iaktta en främling göra en vurpa vintertid är något alla gjort.
Jag skall inte sticka under stol med att jag själv tillhör skaran som mår dåligt å deras vägnar. Inte för att jag finner det lustigt utan för att jag har så lätt för att sätta mig in i situationen. Är man två är sådant roligt, men går man ensam är det onekligen genant (även om det såklart inte borde vara det). I nio av tio fall (ursäkta den oundvikliga ordvitsen) reagerar jag inte över huvud taget, bara för att göra det litet lättare för den som halkat. Problemet med det är ju att personen vet att man vet. Dock finns det självklart undantag. Om det är en gammal människa skall det mycket kyla till för att ignorera det, men när en ungdom med största sannolikhet inte gjort sig illa känns det onödigt att uppmärksamma eftersom denne säkert skäms.
(För övrigt är det där ett bra knep för att ta reda på om någon man haft grisögonen på är värd att ha några höga tankar om. Som Blondincilla skulle ha sagt: "Så nu är det bara att halka, flickor, så får ni se om den där läckerbiten på busshållplatsen är en prins eller en groda!")
Halka lugnt! Glöm inte broddarna!
/Din förtidstant i bloggosfären
08.12.02
Jag är trött efter att ha smällt i mig godis som skulle räcka hela pluggkvällen (varför?! räcker det inte med att hela natten gick åt till att äta tre portioner mat utan att göra något åt det!) och ha varit uppe sedan 00:00 (efter att ha sovit ett dygn med korta bensträckare). Frågan är om jag vågar ta mig en lur utan att vakna någon gång i natt och gripas av panik då jag inte är färdig med arbetet inför i morgon. Jag känner dock att jag inte kommer orka göra det färdigt om jag inte får ligga ned ett tag.
Idag fick vi sista uppgiften i psykologin, vilket är en fördjupning om en valfri psykisk sjukdom. Jag hade länge tänkt välja antingen borderline eller dysmorfofobi för att slippa stressen, men det sista skulle kännas för utelämnande eftersom det rör ett betydligt känsligare område. Borderline är ju inget nytt begrepp under min sol. Det är inget jag skäms över och känner att jag måste hålla i det fördolda, och har inga problem att prata om det (även om det blir som att hålla en redovisning om sig själv). Det var dock en annan som valde dysmorfofobi, så jag hoppas att jag får lyssna till hennes redovisning i stället. Det är alltid lika spännande och intressant. Jag är inte bekymrad över min insats där, men desto mer över omproven.
Nästa termin:
- Fortsätter jag kämpa med Matematik A. Gör första delprovet nästa vecka. Känns toppen att ha hunnit så långt med nöd och näppe (samt hoppat förbi sidor) och fortfarande inte förstår någonting när andra gjort färdigt hela boken.
- Filosofi A och eventuellt B. Dessa är halvterminskurser och A är färdig i mars varför man smidigt kan fortsätta med B om så önskas och låtsas att det är en enda. Kursen skall tydligen vara enkel (vilket är mer än vad man kan säga om anledningen till att jag inte läser psykologi eller religion B, trots att dessa normalt är mina enda "favoritämnen").
- Hälsopedagogik. Jag kan behöva litet livskvalitet jag med.
- Samhällskunskap A. Jag stönade och led när studievägledaren skrev in denna kurs, men den här gången försöker jag mig på den på distans så att jag slipper diskutera inrikespolitik med fåntrattar.
- Datorkunskap med textbehandling (100 gratispoäng då det är en nybörjarkurs)
- Programhantering (egentligen en fortsättningskurs på ovanstående - 100 gratispoäng till!)
Eftersom de sistnämnda kurserna är så enkla låtsas jag inte om deras existens och glädjer mig åt en termin var jag kan fokusera på den förhatliga samhällskunskapen och matematiken med inslag av filosofi och något jag inte vet vad det är. Nu gäller det bara att jag klarar av naturkunskapsprovet och gör den där förbannade lavinventeringen på något sätt, trots att jag måste plumsa runt i snön då denna skulle göras i september(!). Köpa piprensare för en labbrapport måste jag också göra. Det känns som om man är tillbaka i högstadiet, men med betydligt mer press och vikt på sig. (Hjälp mig herre!)
Redovisning i morgon då. Två texter avklarade, två texter kvar att göra. Jag känner stanken av gammal disk från köket, men det får vänta till på fredag. Nu måste jag försöka ta itu med skolan varför jag kan unna mig litet TV-serie (ni vet vilken, och jag börjar tröttna på att se samma avsnitt för åttionde gången) men inte sysselsätta mig med att damma och feja.
Uppdatering 01:05: Jamen självklart får jag vara med om ett "vakna någon gång i natt och gripas av panik då jag inte är färdig med arbetet inför i morgon". Tur att det skedde klockan ett och inte fyra dock. Då hade det verkligen varit sent ute. Jag måste ha en inbyggd klocka trots mina dåliga sömnvanor då jag vaknat två minuter innan alarmet i två dagar nu (eller om det var fyra dagar - jag har ingen koll längre). Alternativt har jag snoozat i timmar och blev less på att ignorera alarmet gång på gång. Jag minns nämligen att jag ställde klockan på åtta och inte på ett.
08.11.29
Mina tofflor anlände i veckan i en rosaskiftande påse med guldfärgat Friis & Company-tryck. Det var kärlek vid första påsättningen, och nu vill jag aldrig dra mig ur dem. Jag har så lätt för att frysa och satt i eftermiddags i mina föräldrars säng och matade dottern med jackan på med håret rest över hela kroppen. Utom på huvudet då. Där lyckas jag aldrig få någon volym, hur jag än burit mig åt. Jag får helt enkelt leva med att jag är en glatthårig, platthårig svensk som måste använda en halv flaska spray för att inte en hårnål skall glida ur. I morgon är det jag som går och ansöker om namnbyte till Inga. Kanske får jag en porrfilmsroll i samma veva. Jag är ju vegetarian så intima möten med falukorvar ute på landsbygden blir det inget av, men kanske blir jag ett (bokstavligen) stort namn inom tramplingscenen.
Dock kan jag aldrig göra något bra utan att kompensera för det med något dåligt. I samma beställning som tofflorna köpte jag (inte lika stolt) en quiltad väska för 699 kronor från samma märke. En väska som jag nu skall lämna tillbaka då jag inte vet vad jag tänkte med och inser att jag inte kan lägga ned så mycket på en tygbit med handtag, förutsatt att det inte är mina drömmars hållbara väska och jag aldrig mer skulle använda någon annan (det var inte detta). Jag tror dessutom att jag hittat en sådan (utseendemässigt, hållbarheten vet jag inget om) för en hundralapp mindre, så att behålla denna är inte aktuellt.
Jag gör det som är fel trots att jag vet om att det är fel. Har ni någonsin drömt att ni har dödat någon? Då vet ni också paniken som uppstår, hur kroppen naturligt ställer in sig på flykt men inte vet var den skall ta vägen eftersom vi lever i ett civiliserat samhälle med lagar som håller naturen tillbaka. Instinktivt vet du att "nu är det kört!". Det är väl ungefär så mitt liv har sett ut. Jag vet hur det känns att döda, men framför allt hur det känns att döda tid: Jag skulle ställa om klockan genom att lägga mig innan tre, men här sitter jag i vanlig ordning när klockan närmar sig sex och har ännu inte gäspat en enda gång då jag låg tre timmar på kvällskvisten.
