Sommar och sol. Nu blir det till att sitta instängd i två månader och jag ser fram emot allt spännande datorrummet har att erbjuda! Myggor, svettosande klädesplagg och värmeslag. Ni får ursäkta min negativitet mitt i all oroväckande glädje, men hur kan man längta? Jag är förmodligen en av få som ser fram emot hösten och att inte behöva tänka på var plaggkombination, då man ändå bär ytterkläder större delen av vistelser i andras sällskap. Jag hatar svala plagg och att behöva visa mina ickeexisterande företräden för allmänheten. Bara en sådan sak som strumpbyxor och långärmat i 30 graders värme kan ta kål på vem som helst och att jag inte kan bära linne är sådant som får en måttligt deprimerad. Det här med att jag skulle sola i sommar stryker jag helt ur min planering. Det blir till att sitta under stora parasoll med cigaretter, mina största solglasögon och en dyr paraplydrink vars namn knappt går att uttala. Fy för den lede.

När vi ändå är inne på denna bitterhet, måste jag bara tillägga hur mycket jag ogillar dessa skrattretande modebloggar, var unga flickor kopierar in samma plagg som de ej äger från Asos (som för övrigt är en gravt överskattad butik då det kommer till klädesdräkterna) likt ett tusental andra flickor, visar upp "dagens outfit" (en gång i veckan, vid galej eller bara då de känner sig riktigt fräcka räcker inte, en daglig uppdatering skall det vara bara för att få tillfälle att visa upp sina 365 uppsättningar), citerar "Sex and the City" samt lägger upp bilder av Nicole Richie pratandes i sin mobiltelefon var de frågar vilken kroppshydda som passar henne bäst - givetvis enbart för att fiska fler kommentarer. Detta får dem alltså att tro sig vara moderiktiga. Nej, skall man ha en stilblogg, skall det ta mig sjutton hålla en viss klass. Jag tror banne mig jag måste styra upp detta. Jag har många plagg jag inte äger i min önskelista, och ni kan vara lugna; ni kommer inte att få se mig posera fram en helkroppsbild framför en spegel på ett bra tag. Jag besparar er madrömmarna ödmjuk som jag är.

Det här är en människa som man lägger märke till. Inte så att hon är gapig eller buller-och-bångig, för det är hon inte. Tvärtom är hon ganska självbehärskad, har något fast och stadigt över sig, men det finns ändå en air av "se på mig!". Hon verkar stolt och självsäker. Somliga kan uppfatta henne som högfärdig, och visst är hon lite fåfäng, ibland på gränsen till effektsökeri. Men är hon högfärdig, så är hon det i alla fall i en trevlig (och många gånger underhållande) anda. Det känns att hon samtidigt vill andra väl.

Mot dem hon tycker om är hon alldeles som en sol, varm och översvallande. Mot dem hon inte tycker om sätter hon upp en min av vänligt men bestämt avvisande. Hon är inte den som hoppar och stampar, för hon har en stark känsla för att man ska uppföra sig värdigt och nobelt, men hon kan både titta strängt och tala strängt. Det intryck hon ger är att hon inte låter någon köra med sig. Hon har en ton av avgjord viljestyrka, och har behov av att åtminstone vara sin egen härskarinna. Gärna också andras. Hon är naturligt dominerande. Dock kan hon ha svårt att underordna sig andra också i situationer där det egentligen vore ganska lämpligt med en smula ödmjukhet.

Hon markerar sin integritet och man känner respekt inför den. Henne brakar man inte på oinbjuden. Men många gånger kan hon faktiskt vara väldigt inbjudande. Det finns något öppet och ärligt och generöst över henne, och hennes leende verkar vara några grader varmare än andra människors. Hon är oerhört tilldragande när hon sätter den sidan till, och blir ofta ett naturligt "centrum" utan att hon behöver göra så mycket för det.

Hon vill gärna demonstrera sina varma känslor för andra och kommer med små (eller stora) ömhetsbetygelser i både tid och otid. Andra kan uppleva henne antingen som en värmande härd eller som en besvärande hetta, beroende på deras egen läggning. Men hon har alldeles uppenbart hjärta. Lika uppenbart är att hon har en kropp (och åh så mycket av den med!). Den är stark frodig och utstrålar något mycket fysiskt påtagligt. Hon klär sig snyggt och det finns hela tiden tyngd och pondus i hennes väsen, vilket har en på något sätt imponerande effekt.

Att imponera är hennes förtjusning. Ibland också hennes akilleshäl - för när hon någon gång inte lyckas göra det stora intryck hon vill göra kan hon bli ganska stött. Hon har lätt för att skämmas, och kan vara snarstucken. Positiv är dock hennes självkänsla och självuppskattning (så länge det inte blir självöverskattning). Hon sticker inte under stol med sig själv, utan är uttrycksfull och går fram med säkerhet. Huruvida denna säkerhet sedan bottnar i hennes inre måste man studera solen och månen för att avgöra, men visst är ändå att den är en tillgång för henne i många sammanhang. Hon verkar alltid veta vad hon gör, och skulle hon vara osäker så syns det i alla fall sällan på henne.

Hon har en storsint och godmodig attityd, samt en självklar utåtriktning och självklar medvetenhet om sig själv och sin betydelse. På något sätt upplever hon sig stå på en scen med allas blickar vända mot sig. Detta trivs hon för det allra mesta med och njuter av. Men ibland kan det också inge henne en känsla av att vara obehagligt uppmärksammad, för hon tror lätt att andra lägger märke till henne även i situationer där hon helst inte skulle vilja att de gjorde det. För det mesta vill hon dock. Vissa Lejonascendenter kräver ständig uppmärksamhet från omgivningen. Men i gengäld är de alltid givmilda med sig själva.

 

Make Up Stores "Hologram" är inte det glitter jag i första hand införskaffar, men desto festligare, och får man det till halva butikspriset är det ändå inte mycket att tala om. Allt är guld (värt) som glimmar, såvida vi inte talar om paddgift och svettiga, inoljade kroppar i sommarhettan. Dem står jag helst över, eller i alla fall en bra bit i från. Nästa köp blir "Gold", som faller mig mer i smaken. Jag kan ärligt säga att det är värt de ordinarie 95 kronorna.

För var gång jag iakttar talangfyllda individer blir jag allt mer påmind om min egen uselhet, och det är rakt inte något som får mig att känna mig mer motiverad. Å andra sidan, skulle ytterligare isolering ta kål på mig. Jag har min cynism, min omognad (ibland känner man av den mer än normalt; idag, exempelvis) och mitt hängande fläsk. Jag måste komma över avundsjukan och inse att alla faktiskt inte är begåvade. Jag vet att jag precis som min syster är utomordentlig på både manusskrivning och regi bara jag lägger den sidan till, och att om vi slår våra blonda huvuden ihop kan skapa underverk. Det är inte mycket att komma med just eftersom vi aldrig får möjlighet att göra det, men vetskapen om att det skulle gå finns. Nu får jag dock helt enkelt bita i det sura äpplet och hoppas på att det inte är maskätet, alternativt riva det för att vara på den säkra sidan, ty detta är livet och det är dags att bryta sig loss.

Vi börjar med att betala av hälften av skulderna till den a-kassa jag alldeles snart kommer att uteslutas från, för att 02:00, då jag är alldeles för sårad/stressad/frusen att kunna/vilja/orka somna in (tanken var att jag skulle "stiga upp" om tre timmar), dela med mig av mitt godare kladdkaksrecept:

"Smält 100 gram smör och häll i en redig plastskål från Rusta, rör om ni äter ägg ned två sådana följt av tre deciliter socker. Vispa därefter i 1,5 deciliter mjöl av det billigaste vete och avrunda med 0,9 deciliter kakao.

Grädda i ugn inställd på 175 grader celsius, i cirkum 20 minuter. Servera kakan med fördel dagen efter till en fetlagd portion glass (eller vispad grädde lätt smaksatt med vanillinsocker), men finnes inte detta till hands kan ni lika gärna nöja er med smeten, som då faktiskt smakar bättre i gommen än det färdiga resultatet."

Här sitter jag på min abnorma bakdel fylld av kalorier jag inte borde ha intagit då dessa gjorde morgonens träning i princip meningslös (i brist på sysselsättning  bakade jag cupcakes, vilket ju vore OK om det inte var för att jag skulle sätta i mig ett massivt antal själv - tillverkningen i sig är riktigt underhållande), lyssnandes på diverse ångestnärande musik jag inte förstår vad den gör på min dator.

Jag får ofta höra att det "bara är att börja ta tag i saker", men aldrig någonsin vad dessa skulle vara, och det är det som är min fråga. Vad är det som skall tas tag i för att förbättring skall finnas inom räckhåll? Just för att de som påstår sig ha svaret, inte ens kan tala om detta för mig, känner jag att jag både har lust och är fullt kapabel till att slita ut deras redan blinda ögon med bara händerna, tvinga in dem i deras svarta käftar och få dem att tugga sönder dessa, att det enda som hindrar mig från att göra det är det straff som skulle stjäla ännu fler år av mitt liv. 

När vet man att livet har fått en mening? När vet man att en vecka varit till någon nytta? Då man uppfyllt samtliga planer, även om dessa inte varit mycket att hänga varken på fram- eller baksidan om granen? Kanske är det vad det handlar om. Så, vad har jag då för planer att fullfölja kommande vecka? Ingenting alls? Men låt oss då forcera fram några:

- Kontakt med läkaren för att få mer medicin utskriven
- Genomgång av garderoben och rensning bland de många plagg jag inte skall ha kvar
- Storstädning, inklusive skrubbning (- ned på knä, kvinna!)
- Motionscykling åtminstone två mil om dagen
- Daglig frukost- och middagstillagning hur ont det än gör och hur påfrestande den där halvtimmen än är

Det sistnämnda är det absolut svåraste, och jag vill inte påstå att jag på långa vägar kan kalla detta en nyttosam vecka, men det här är det som är aktuellt. Jag har slutat tro på under. Det mest överraskande vore väl om jag skulle finna ett nytt larvsläkte bland smutsen på golvet, eller varför inte en musfamilj bekvämt bosatta i en dammig skokartong? (Och nu vet jag inte ens om jag vågar ta itu med rengöringen.)

I see the light at the end, but every time I take a step, it gets dim.
Tell me is this hell we're living in? If so, heaven's got to be better,
But if we're hellbound, whatever, let's go down.
"Hellbound", Eminem, J-Black & Masta Ace

Det är över nu. Jag är slut liksom livet. Jag är passé liksom ni. Nej förresten, det var visst bara jag som var det. Mycket bittert.

Jag orkar inte kämpa för något som inte blir av. Jag orkar inte ens försöka låtsas som om saker kommer att ordnas upp, för ingenting tyder på detta. Ja, jag är en förlorare, föddes som och dör som en. Det ligger ingen mening i att ropa efter hjälp, för den kommer inte. Inte från mig själv, utomstående, vården, Gud, arbetsförmedlingen eller dig. Det är en omöjlig uppgift. Jag är det krossade kärlet, en fet talanglös parasit och sinnessvag okänd lögnare som ingen kunde bry sig mindre om vad som händer denne.

Jag lägger om allt, blir något nytt, som förbytt, förtränger vad som flytt, men utan mening. Ingenting är nytt. Jag tänker inte spela mer utan leva upp till rollen som naturlig odugling i stället för en poserande sådan.

Ja. Jag har lämnat knivarna som påminner alltför mycket om den gamla tiden bakom mig, gått från en dödssynd till en annan, men det spelar ingen roll att jag slutat ge ifrån mig ristade märken. Fulheten består, och allt jag kan tänka på är att ju fler ärr som skapas desto mindre uppmärksamhet riktas mot den groteska hyddan och dess deformerade ansikte - att jag hellre blir omtänkt sittandes med ett rakblad i handen riktad mot den överdimensionerade armen, än en hemkörd pizza mot den asymmetriska fiskmunnen. Ingenting kan avskräcka mer än det.

Jag iakttar lyckade människor, talandes om misslyckade liv och erfarenheter som inte skiljer sig mycket från mina egna (kanske är de rentav identiska, och med stor sannolikhet skulle man ha mycket att tala om bara tillfället gavs), som är OK att ha då det kommer till dem själva, men avskyvärt då det hamnat i en annan individs händer, en individ som jag. I stället för att se bakom fasaden och för vad som tas för divalater, spottar man på den i samma mening som man vänder sig om och talar högt om medmänsklighet, för att man helt enkelt inte bryr sig, och det ligger inget fel i det. Hyckleri är inte en orätt, utan sådant som i verkligheten ger ett plus i kanten. Medmänsklighet är sådant som rimligen bör visas för de utvalda klickarna, och ett ord vars innebörd egentligen inte spelar någon som helst roll, just för att man helt enkelt inte bryr sig om någon annan än sig själv och de som passar in i ens egen angenäma värld.

Man kan onekligen påstå att jag är lagd åt det mer... praktiska hållet, då jag går och köper tre par av samma klänning när dessa reas ut för 99:- styck från att ha kostat 200:- mer, bara för att ha i framtiden. Man lär av sina misstag, och det är hädanefter så jag kommer att göra med samtliga favoriter då de fortfarande finns i lager, för att våga använda dem så ofta som önskas utan att behöva oroas över att de skall nötas ut och bli ett med historien.

Utöver det måste jag fortskrida min klagan ytterligare genom att uttrycka mitt ogillande av grillad mat. Skulle under eftermiddagen försöka mig på att vara nyttig och äta gourmetbullar med lök och svamp, men fick inte ned en bit av de kolosande klumparna. Ett mer överskattat tillredningssätt får man leta efter, ty det finns ingen grillolja i världen som kan hjälpa en undan den förskräckliga smak som eldkost besitter. Att folk fortsätter envisas med flottiga grillfester är utom mitt förstånd, men det känns som att merparten uppskattar dessa just för att de förknippas med varma sommarkvällar, kall öl och ledighet, för någon lyx i sig är det ju rakt inte att skjuta iväg en deciliter tändvätska och sticka en pinne över brasan. Det är sådant valborgsmässoafton är till för.