Free psychic reading

> Cecilia, you may not believe me and shrug your shoulders or believe I am crazy but I can tell you that a major turn of fortune is starting to develop and you are entering a totally new phase of your life. I see 3 months of radical change followed by 9 months very positive months for you..


I have very good news for you
and some a little less positive. But do not worry, there is nothing serious. On the contrary. I will tell you more about the negative aspects surrounding you that you must avoid.


Cecilia, to start with, I would like to comment a very surprising detail :


You are Capricorn. The planet which influences you most Saturn and your date of birth, 28/12/1987, clearly shows that , your qualities, capacities and potential received at birth (they are numerous) are in total opposition with the difficult life you currently lead.

You should never have known the difficulties that are haunting you night and day.

Saturn in association with other planets that influence your life, has endowed you with important capacities you are not aware of yet and which will help you achieve high objectives.

> Yes, you received an important potential for success when you were born. If you go back in time you will remember times of happiness which paved your childhood. You have even lived good moments, magical instants, didn't you?


I also see that several missed opportunities have crossed your life path.
(Så sant det kan bli.)

Something kept you from seeing them and you could not (or were unable) to benefit from them. You simply let them go by. You even missed the financial opportunities, and not just one ...


You walk in life as if you were blindfolded. You stubbornly decided to start certain things at the wrong moment, neglecting other possibilities where you should have taken action. As if something was compelling you to always take a wrong decision, make the wrong choices and ignore the keys that could change your life.

Maybe you often said to yourself: "I am unlucky ? I was born under an unlucky star !"

You should know that there is no lucky or unlucky star but only planets that determine your destiny and offer you opportunities for success.


In your case, the positive aspects of the association of Saturn with the other planets concretely translate into numerous opportunities in your life. But you ignore them.

It is not your fault: you do not see them. You do not even know they exist. How could you take advantage of them? Nobody ever showed you how to recognize the signs Destiny sends you when one of these opportunities is around the corner.


Once or twice you have felt it was the right moment to take your chance but you did not do anything. You remained as if paralysed and you let them pass by without benefiting from them.


But let's not cry over spilt milk.
Stop worrying about what you should or should not have done. From now on, what counts is your future and you do not imagine how rich the coming days, weeks and months are going to be, bringing happiness and good news.

Let me tell you which ones. But first, let us see some aspects of your life you should not neglect.


> I feel you hurt
, and are weakened by disappointments, failures and also by recent hardships. Actually you tend not to react to certain unfavourable influences.


Please react ! Pull up your chin. Do not let others benefit instead of you and take back in hand the reins of your destiny.


You are endowed with a great luck potential
. You have a high capacity for success and achievement and yet, you have not used any during these last years.


>
Do you know why?
I see that you went through a period of crisis a few years ago, a separation, a situation of fallback onto yourself, then a blockage (Svar: Ja!). A deep blockage which prevents you from using all your capacities (numerous at that) and the huge potential that will from now on allow you to benefit 100% from the good things that life has in store for you.


An essential turn in your life is ahead of you
. You are now entering a new phase of your life. I see 3 months of major changes, followed by 9 extremely positive months during which I will assist you to show you how to grab every opportunity and influence things to your own benefit. (Om jag haft råd, ja.)


Do not neglect this period
do not repeat the same errors again. You must act now to make sure you do not miss the very first opportunities of this new period.


I want to insist, Cecilia, your personal situation can improve.
Concerning the problem you have in mind I can see improvement shortly. This is why :


- The action of your leading planet, Saturn, together with the movements of the others shows with no doubt that your immediate future is very favourable. For you it means that for the first time in several years the stars are promising for you.

- You must be aware of what is going to happen, take advantage of it and know how to react. However, you must know what to do to find a solution to your major problem and when to do it..


>
You will no longer walk blindfolded through life without knowing what the future has in store for you.


>
But you might not want to know your future. You might be afraid of what it will bring you. Maybe you prefer to turn a blind eye and a deaf ear on the signs.


>
You must admit that the future is rarely seen as good when you do not know what it will be. When one ignores when the problems to be avoided will arrive, the kind of problem and which chance to grab.


>
I am sure you do not want to miss the exceptional period of your life starting now. You really must take advantage of the major opportunities during the first 3 months and benefit from all the good aspects of the following 9 months.

I see that you have been very unlucky until now. It should change rapidly. The position of Saturn in relation to other planets is going to be very favourable for you. Within 3 weeks you should be confronted with a serious opportunity to see your dearest wish come true.


Because today at 19 years of age Cecilia, (even if you believe you know yourself well) you are far from imagining the importance of your capacities and above all how much you can expect from them.

Feed me, feed me all night long!

Efter idag känns det som att jag aldrig någonsin vill äta mer (lögn: se rubrik). Exklusiva restaurangbesök omvandlar vem som helst (läs: mig) till en girig best, speciellt om ens (läs: mitt) motto är att få ut så mycket som möjligt av pengarna. Det är ett under att jag inte slickade tallriken ren. Jag skall inte överdriva, så illa var det inte (jag är långt ifrån den enda som inte slänger bort rester av en 110-kronorsrätt), men saken är den att då jag tillåter mig själv den här typen av "unnande" har jag ingen aning om då det är tid att sluta. Stekta grönsaker i stark (så det känns som gom och hals skall frätas sönder) vitlökssås med ris - mat för en pamp (och möjligen en förförisk vamp) med kvarterskrog med fulla rättigheter i närheten av sin etagelägenhet, inte en hagga (nej, håll er till inälvor, lever och havregryn, det som matchar ert namn). I stället för att tänka att jag tar igen mig med en rutt runt stadsdelen någon dag och fortsätter som om det är ofarligt att njuta av livet, måste jag alltid gå till det yttersta och göra det sämsta tänkbara. Jag är litet för obehärskad för mitt eget bästa.

Åldersnoja och Unfit Kids

Hur kommer det sig att samtliga affärer förbereder sig för de gigantiska realisationerna alternativt påfyllning av lagret en vecka efter att jag satt totalt köpstopp för mig själv? Är det för att testa eller förnedra mig? Vad det än handlar om är det ingenting jag uppskattar. Att Discovery Channel visar "no access" förbättrar ingenting. Jag som sett fram emot att hålla fötterna på soffan av rädsla för "Övernaturliga fenomen". Det blir till att gå och lägga mig på samma möbel och samla krafterna inför morgonens storbak. Då talar jag inte om min egen utan de chokladbiskvier jag fått i uppdrag att baka. Hur man nu kan kalla 20 bakelser för storbak. Är inte det vad en bokstavligen växande parvel sätter i sig som dessert? Eller åtminstone ett av Ian Wright's (som jag min fotbollsavsky och mitt totala ointresse för äldre män till trots finner synnerligen attraktiv, och jag antar att principen är densamma vad gäller medelålders kvinnor och Mikael Persbrandt - alla vet att hans drag är osnygga men likt förbannat tar de på sig negligén i hopp om att han skall se dem genom rutan och stirrar ögonen ur sig på den där beiga rocken varje söndag 21:00. Kanske för att han är filmsveriges enda "bad boy" med sina förseningar till inspelningar och lika osnygga tatueringar?) "unfit kids". Ett program jag skulle behöva vara med i. Åh, om jag bara varit tre, fyra eller fem år yngre. Bara att veta att ens spädbarnsdöda syster jag aldrig hann se (varför ni inte behöver beklaga det minsta, jag är helt likgiltig) skulle ha börjat gymnasiet om mindre än tre veckor tar knäcken på en! 90-talist... smaka på ordet. Tänk så härligt det klingar att inte ens vara född under grungens intåg och död. Tänk att inte minnas ett dyft av Spice Girls-samlarkort, inte hunnit vara nedkärad i Taylor Hanson. Tänk att vara för ung för att slippa visa legitimation och fortfarande driver ens föräldrar till att köpa ut åt en. Här kommer ångesten. Men nej, jag vill absolut inte vara tonåring idag. Däremot finns det så mycket jag i min ålder borde ha gjort som inte blivit av. Rest Europa runt med en sliten, förrådsluktande sovsäck (inte för att det ligger i mitt intresse, jag avskyr sovsäckar/obekvämligheter och reser jag skall jag banne mig bo på hotell om så ett en och ett halvt-stjärnigt), sökt till och blivit nekad av ett tjog folkhögskolor till exempel. Nästa gång någon säger "ryck upp dig!" utan den blekaste om vad kollaps innebär tänker jag låtsas som att det är ett gott råd. Jag skall rycka till i själ såväl som mungipa och svara: "Javisst ordnar det sig, pumpkin. Allt ordnar sig alltid till det bästa." Kanske gör det det bara jag intalar mig dessa lögner tillräckligt. De som säger sig tro på detta verkar ju må så fasligt gott 24/7. Är detta slutet för cynismen? Jag hoppas nästan det, ty nu är jag trött på denna bitterhet som äter upp mig inifrån. Skall någon knapra på mig kan de väl åtminstone vara så vänliga att börja med en portion fläsk och inte gå direkt på hjärna och hjärta. Det framställs som aningen groteskt vilket tveklöst strider mot övrig livsfilosofi. 

Simpsonsfeber

image161Tog precis hem Simpsonsfilmen från Pirate Bay (tack snälla för och välsigna pirater, både de till sjöss och de skrattretande, porrsurfande datanördarna) och känner mig förväntansfull likt en osnuten telning en vit julaftonsmorgon. Jag vet inte om det är det eller min vinst av ett hekto "kvalitetsgodis" från Kioskpiraten jag ändå inte kommer utnyttja som invaggat mig i en nästan euforisk, förälskad känsla trots regn och supersladdriga armar, men för tillfället känns det skapligt. Tror ni att det beror på konfekten och också vill känna som jag; registrera er på Skraplotto och få fem lotter/dag.

Dagens sysselsättning är självklar: Skapa egna Simpsonsfigurer från Simpsonize Me. Ända sedan jag skapade mitt första South Park-jag för snart fyra år sedan (varför, varför går tiden så fort? varför minns jag?) har jag drömt om att kunna göra likadant med The Simpsons, och äntligen! Till vänster kan ni se mitt undersköna resultat, som dock skulle behöva finslipas en aning med ett lager ojämnt rouge, 20 kilo och ett gäng förtjusande blemmor i pannan.

(Och för den som inte trodde att blondering påverkar ens mentalitet: "Ni bryr er mer om några döingar än min frisyr!", följt av utklampande ur rummet under nyhetssändningen om motorvägsbrons över Mississippiflodens ras tidigare under dagen, var bärgandet av lik fortfarande pågår.)

I need those crunches!

image159

Jag är allt bra tragikomisk. Efter att ha "råkat" vräka i mig pizza (jag tycker inte om det alls så "varför?" är min enda fråga) går jag ned till motionscykeln och trampar fyra mil utan motstånd för att sedan släpa mig upp med pionröda kinder och ta den bit som finns kvar (kylskåpskall, men fortfarande lika osmaklig), sätta mig och titta på Simpsons och samtidigt inse att jag aldrig någonsin styrketränar utan konstant ägnar mig åt kondition: Är det konstigt att huden slappar och förvärrar de redan vedervärdiga dragen? "Nej", inser jag, greppar ett löst tag om tvåkiloshantlarna och fortsätter varva tricepsövningar med tuggövningar.

(Och inom mig hör jag Fran Fines himmelska stämma tillrättavisa sin moder jag emellanåt så obehagligt påminner om: "When they say 'do 10 crunches', they don't mean Nestle!")

Jämmerligt eländigt

Jag har ingen skrivarlust kvar, för vad finns att berätta? Att jag tuggat Extra Watermelon till käkarna knakat, gått upp ett kilo och omöjligt kommer i min bästa kjol (inte för att jag gjorde det tidigare)? Att jag igår köpte hem vindruvor som åts upp med en gång, äpplen, quorn samt det efterlängtade blekmedlet och att bara detta gick på 160 kronor? Att mitt hår börjar bli slitet och omöjligt att lägga men att jag är alldeles för feg för att masa mig till frisören bara för att jag inte vet hur jag framför min vilja? Att jag borde åka till Apoteket, men är alldeles för lat för att ta mig ur de kläder som får mig att se ut som en korpulent Sporty Spice? Att jag har en sådan dålig ställning framför datorn att det skapat en knöl på min redan onda nacke? Att jag måste betala 900 kronor för bredband och avbetalning av datorn jag enbart sitter vid i brist på annat? Att rådande värmebölja runtom i Europa är ytterligare en av alla saker som får en att vilja ta kål på mänskligheten så snabbt som möjligt? Ingenting eller alltsammans?

Tillägg: Korpulenta Sporty Spice sände iväg sin fullmakt till Apoteket och fick hjärtstillestånd då hon fick syn på kvittot, som gjort henne 650 (!) kronor fattigare för en medicin som inte räcker mycket längre än en månad.
Tillägg 2: Korpulenta Sporty Spice (nu Sweaty Spice tack vare kvavheten) håller på att förgås av abstinens!

Mammagrisar & allmän tristess

 Sicken meningslös dag. Det enda upplyftande var att min body lotion anlände och det förvånansvärt snabbt. Det är blott fyra dagar sedan beställningen gjordes, och tullen/momsen undkom jag helt. Jag var först tveksam till doften, men mindre än en timme senare beslöt jag mig i stället för att den luktade riktigt härligt, precis som spunnet socker! Nu sitter jag och sniffar perverterat på min arm och känner mig som den värsta fjortis med rosa body splash från Hennes & Mauritz, för det i en mognare kvalitetsversion är vad det luktar som - denna sitter nämligen i hela dagen. Fick i samma veva min t-shirt (äntligen!). Dock visade det sig att säljaren tagit ut 14 kronor för mycket i porto som om två veckors väntan inte är nog. Jag ser det som en självklarhet att få summan insatt på mitt konto. Det känns som om det hör god ton till om man inte har vett att skicka med överblivna portopengar i paketet. Skulle samtliga säljare agera likadant handlar det ganska snart om hundralappar. Utöver det, så har jag inte gjort någonting. Var tar timmarna vägen?! Det känns nästan som att jag borde utöka mitt lokala kontaktförråd om jag inte vill ruttna bort inom snar tid, för här finns ju ingen kvar att dumgås* med. Men!: "Social kompetens kan ses som en 'förmåga att anpassa sig i sociala sammanhang, samtidigt som man behåller sin egen unika personlighet, och blir accepterad av, och accepterar andra'". Någon sådan kan vi klargöra med en gång att jag inte har även om undantag kan göras.

Under lördagen skall jag sitta hungrande framför TV:n och VHS:en inställd 15:10-21:00 då TV6, som jag f ö ogillar starkt, visar sitt Simpsonsmaraton. Hela koncpetet "renodlad killkanal" (Being Bingo, Yippee Ki-Yay MF och Bilspränging a´la Die Hard) som de tragiskt nog gått in för att skapa för att minska "tv-zappandet" är genomlöjeväckande. Frågan är ju vilken typ av killar den görs för? I min mening halvapor som gott kan kastas in i en bur tillsammans med en banan de kan stoppa upp i valfri öppning. (Vilken de väljer behöver vi inte gå in på.)

(*dumgås = Sorglöst umgänge som av omgivningen kan uppfattas som tramsigt. Ställer inte lika höga krav som övriga relationer och de dumgående har inga anmärkningsvärda skyldigheter gentemot varandra. Är i mångas ögon en uppskattad sällskapsform då den sällan utgör några bekymmer.)

IKEA, en ny fiende till listan

Trängsel bland kundvagnar i totalvägran på flyttning, familjer shoppandes skrikiga ramar, förmodligen världens mest opraktiska labyrintgångar man tvingas ta sig genom och en hel drös av stillösa rislampor. Jag var fullt medveten om att det är inte är något för mig, men att inte stanna till vid en enda avdelning på en så stor affär (som för övrigt känns större än vad den egentligen är just p.g.a. de opraktiska gångvägarna och tiden som måste spenderas för att ta sig förbi barnvagnsskjutande mormödrar och tilltuffade tonårspojkar med företagskepsar - som om de varit tuffa hängt någon annanstans än på IKEA ) förvånade mig? Att man inte kan komma ut från butiken utan dubbelt så mycket som man gått inför vet jag inte vilka som kacklar. Jag kände mig irriterad under hela vistelsen och blev tvungen att röka två cigaretter på rad så fort jag passerat utgången efter denna besynnerliga upplevelse. Detta är alltså vad "vanligt folk"... gör? Jag är kanske litet för gammaldags för sådant här och en sak är säker; det är ingen plats för ensamstående och sociofober (bara en upplysning om ni planerat att göra ett besök i framtiden) och då lär Haparanda tillhöra det IKEA med mindre besökarantal. Om jag köpte något? Nej. Jag stal med mig fyra gratispennor de lånade ut till de inköpslistor de så käckt uppmuntrar sina kunder att skriva. Nu har jag något att skriva med på paketen med de peruker jag slänger iväg för 40-50 kronor styck.

Stämningen lättades då jag till min förtjusning fick se att Skopunkten fanns i denna övergivna stad under utveckling. Sex par varav två likadana. Jag är en sådan som tänker långsiktigt och gillar jag något ser jag alltid till att ha dubletter då jag annars drar mig för att slita på kläderna, men kommer inte över mina höga vrister och fotvalv som försvårar mina skoinköp med hundratal. I stället för att kunna köpa några skor här och var som jag finner extra trevliga, köper jag allt som passar mina fötter. Det jag kan skämmas över en aning är att jag trodde mig hamnat på herravdelningen då klackarna upphörde och i min tystnad började undra vilken karl som iklär sig vita slingbacksandaler med öppen tå, tills jag kom på mig själv med att även kvinnor väljer platta skor. Jag tror nästan att mina tankar som började som ett skämt med viss sanningshalt blivit något destruktivt. (Jag bör tona det på det då jag träffar nya människor som inte vet hur det ligger till med mina utsvävningar för att inte framställas som en tokstolle. Jag börjar med det... Nu!)

På Catalog fanns det mycket intressant, eller hade gjort om jag dragit 38/40; då hade det varit rena guldgruvan om jag varit intresserad av mossgröna eller chockrosa velourdräkter (det sistnämnda hade väl varit något!) och turkosa kjolar med skrynkling från sommaren '05. Jag menar det då 80% av innehållet var i dessa storlekar (samt 85AA på underklädesavdelningen, en storlek jag inte ens trodde existerade). Just eftersom det är en outlet är det ingen konstighet då detta är de storlekar som tillverkas i flest exemplar (frågan är väl varför då den uppebarligen ändå blir lämnad kvar?), och som tur var fanns ingenting i mitt intresse heller (jag hade nog blivit eld och lågor om det visat sig att min drömklänning fanns kvarlämnad i tio stycken 38/40). En knallrosa morgonrock i teddy, skön som få, duger bra åt mig (så mycket enklare att hämta posten och ta sin morgondricka utomhus med denna än ett täcke virat omkring sig). Det är ju inte direkt så att jag inte har kläder som fyller två sängar, ett bord och en fåtölj (nej, jag vet inte vad en garderob är), jag är bara inte nöjd med dem. Jag svär dock på heder och samvete att efter mina svartvita skoletter inte köpa ett enda skodon innan 1 januari utan använda de par jag har.

Slutligen blev det Alko som Systembolaget så vackert kallas. Jag är snål och nöjde mig med två små flaskor rom (har ändå beslutat mig för att ha dessa i många månader då jag skall bli en sundare person och aldrig mer än salongsberusad, och skulle de ta slut gör det ingenting då min far köpte litet väl många liter whiskey), och gick därefter ut för att fotografera den ortodoxa kyrkan från tiden Finland var ryskt. Givetvis poserade jag. Jag är en sådan som avskyr att fotograferas, så länge det inte rör sig om att stå utanför en byggnad, egentligen vilken som helst. Då är jag på och det rejält, om än fast mellan två poser var den enda innefattar en arm i luften, och den andra med en hand på höften och en hållandes i väskan jag aldrig lämnar ifrån mig.

Det är med smutsen rinnandes ur näsan jag skriver det här

Allergin är alltid värst om morgnarna. Jag kommer nog aldrig undan en snorig tillvaro, men för att se det från den ljusa sidan har jag med all säkerhet näsdukar i väskan då olyckor inträffar (jag menar inte toalettrelaterade, utan snarare sådant som att spilla ut dryck, så att ni vet) eller då min tilltänkta drabbas av näsblod på öppen gata. Tänk vilken ridderlig matrona jag kommer att känna mig som då jag räcker fram det blå paketet från Rusta och med ett glittrande leende av blänkande sjukdomsrött tandkött säger; "Var så god, min sköna. Blöd av hjärtats lust"!

Jag har kommit på mig själv med att aldrig vara färdig med ett blogginlägg omkring först en timme efter att jag låtit det publiceras. Jag läser igenom det gång på gång, ändrar diverse slarvfel och byter ut sådant som känns alldeles för upprepande. Tråkigt nog har de flesta redan läst dessa inlägg så fort de hamnat på startsidan, vilket framställer mig som en illiterat strumpdocka. Visst är Lillstrumpa och Syster Yster två charmiga yllbitar, men jag föredrar annat framför dem. Bara för att bevisa att jag inte är någon perfektionist (hade jag varit det hade allt jag gjort varit bra bara jag lagt manken till, och eftersom jag endast lägger manken till för sådant som engagerar mig och struntar blankt i resten är jag blott en petnoga idiot) kommer detta inlägg inte att uppdateras på några villkor, hastigt slarvande i all stress eller ej, inte ens för att tala om hur obekväm jag känner mig i mitt raka, uttorkade hår. I stället skall jag bete mig som en människa som har saker att göra. Att klä på sig och inte tillbringa halva förmiddagen i täcke och linne när jag dessutom skall sätta mig i en kvav bil om 30 minuter är en god start.

A Farewell To Arms

Tydligen blir helgens tänkta tur till Skellefteå inte av. Tråkigt, men det är det mycket/många som är. I stället får jag "glädjas" åt morgondagens bilresa till Haparanda och Finland för de överkomliga alkoholprisernas skull (så dräggigt det där kändes att skriva - jag försvarar mig med att det är mina föräldrars mål och att jag enbart valt att följa med då jag finner det trivsamt att åka långa sträckor med ohälsosamt hög musik i hörsnäckorna, vilket påminner mig om att jag måste lägga in sådan redan i natt). Det är ett äventyr i sig då jag aldrig varit så långt norrut, vilket jag som image144infödd luleåbo kanske borde skämmas över? Givetvis innebär det även en runda till Catalog (som säkerligen håller semesterstängt min dag till ära) och IKEA. Jag kan inte förstå hur människor väljer att med nöje spendera timmar där. Har nyligen gått igenom deras hemsida men inte funnit en enda produkt att falla för. Samtliga känns som sådana man köper till ens nya lägenhet från Jysk Bäddlader i väntan på att få komma igång med det verkliga inredandet, men till dubbla priser. Var är känslan, detaljerna och framför allt; var är de röda divanerna? Deras "mysig hemmakväll"-tema kändes som en trendig bar innan öppning och det är inte vad jag vill definiera som mysigt (vad är risvin och widescreen-TV mot en öppen barglob och grammofon?). Jag hoppas att jag överraskas och inte har så rätt som det känns att jag har. Jag vill ha med mig åtminstone ett fynd från denna överskattade kedja och betydligt fler smygfotade bilder av saker att lägga till min önskelista. Vi får väl se hur det blir med det. Jag tenderar att finna svenskars smak just väldigt osmaklig. Nu skall jag påbörja tittandet av den fyrfaldigt Oscarsnominerade "A Farewell To Arms" (1932) med Helen Hayes och Gary Cooper, baserad på en roman av Ernest Hemingway.

I don't want to talk about it, how you broke my heart

Min senaste sömns dröm är sådant som gör att jag aldrig vill lägga mig igen. Jag vaknade kring åttatiden men vågade inte gå upp av rädslan att det skulle vara sanning, att tvingas stiga upp till ett ösregn och mörker, ta täcket kring de breda, knottriga axlarna och gå de fem steg som krävs för att hitta honom sittandes vid köksbordet med min kalhjässade moder i sitt knä. Att se henne sticka in sin korta tungarna i den 22 år yngre munnen för att sedan ta med honom ut på en biltur och lämna mig ensam kvar i det nedsvärtade huset med hans fimpar och nyknullade lakan som de varken kommit ihåg eller brytt sig om att ta bort. Än en gång minns jag så tydligt ignorationen, den totala tystnaden, och den känns lika starkt idag som för det antal år sedan den skedde. Jag gråter fortfarande över det, över patetiska lögner men mest över att jag är så dum att jag inte har vett om att ge upp hoppet om relationer dömda att misslyckas eller sedan länge redan är över för deras del. Jag kommer inte över det. Jag väntar och väntar på något som inte kommer att förbättras och ibland känns det som att jag fortfarande väntar. Trots att jag gått vidare och blivit en vuxen människa sitter känslan fortfarande kvar just för att jag tog sådan tid på mig att bli av med den. Onödigt lång tid, och även om man skulle vilja säga att man lärt sig något, stämmer inte detta. Erfarenheten är vidgad, ja, men samma sak kommer att upprepas lika väl bara för att objektet byts ut. Det är inte det sårande objektet jag saknar. Det är inte förnedringen jag vill åt, utan bekräftelsen samhörigheten som gör att jag låter mig förnedras. Allt för att slippa ensamheten även om det innebär själsligt, fysiskt och till och med evigt lidande. (Nej, jag är inte buddhist.)

Allt för en person vars egenskaper jag ändå avskyr: Älskar du mig så älskar jag dig. Så har det alltid varit.
Jag har aldrig varit först om att känna något för någon. Jag har varit helt och hållet ointresserad och har aldrig sett mina kontakter som annat än underhållande samtalspartners. Jag är inte den som flyger iväg på rosa moln så fort jag ser en attraktiv person, litet mer stolthet i kroppen har jag faktiskt än så. Mina känslor har dykt upp först efter deras erkännande, varpå jag känt mig smickrad och därefter blivit den som kom att känna starkast av alla. Hade det inte varit för dessa ytliga människors hastiga smicker hade jag inte behövt gå igenom allt detta. Hade det skett idag hade jag varit klok nog att genomskåda detta beteende. Herregud! Någon som "förälskar sig" i en efter fyra samtal, kommer också lämna en för en annan efter lika många och för sådana finns ingen anledning att krusa. Precis som ungdomarna i Beverly Hills går de vidare närhelst det känns bra för dem utan att tänka på den andra parten, men det gör inte jag. Därför vet jag att jag förtjänar något bättre, men det känns uppenbart att det inte existerar. Jag är bara inte den man fattar tycke för längre nu när "ung och arg" blivit "gammal och bitter". Det är människor som accepterar fyra samtals-gränsen som gäller. För mig är det ren slösaktighet. Man vet hur det kommer att sluta upp, så varför låtsas om annat? Svärmeri är inte kärlek och det förstnämnda är helt ointressant för mig såvida det inte kan ge mig presenter, äventyr och romantiska poem.

Jag har lärt mig att inte tala om det. Så sent som i vintras insåg jag att ältande endast håller mig kvar i offerrollen, och att det som krävs är förträngning. Ett fulltständigt "no-no" för samtliga psykologer, men de känner inte mig. De vet inte hur jag fungerar och att det enda som hjälper är att lägga problemet åt sidan och tänka ut ett mindre krävande. Att tala ut förvärrar bara (att tala ut går inte, det finns för mycket att säga). För att gå vidare måste man inse att det förgångna inte hör hit och att det sämsta man kan göra då man vet hur det river upp en är att fortsätta glorifiera det som varit och förbanna det som blev då den falska glorian slutade skina och plockades ned för att stampas på.

Till tröst kan jag tala om att jag vet vilka av veckans tankar som bidrog till denna motbjudande dröm, och det har ingenting med X att göra (tvärtom). Det enda negativa med hela förträngningsidén är att ångesten återkommer i drömmar som dessa, men hellre det än att behöva leva med den under de vakna timmarna.

Nu skall jag tillaga havregrynsgröt i min mikrovågsugn och låta smakerna från hundratals luncher absorberas i en enda tallrik. Over and out.

Det finns många sorters virus

Som om den här datorn inte var nog virusfylld. Självklart drabbas den av ytterligare ett och jag börjar överväga att överföra mina för många filer till CD och lämna in hårddisken för total återställning. Tydligen kan mina virusskydd inte göra något åt dessa, så varför skjuta på det ännu mer? Datorlös i två veckor? Jag klarar mig (inte). Faktum är att jag behöver komma bort från all impushandel via internet, filmtittandet, alla hiskeligt fula irritationsobjekt och leva efter den gamla skolan, då vare sig TV eller dator existerade. Det finns en hel uppsjö av saker att göra. Jag kan både vattna blommor, promenera, fotografera och romantisera en tid innan rastlösheten infekterat människan likt ett Trojanvirus i min dator. Sannerligen en utmaning för någon vars tonår bestått av 90% onlinetid och visst är det sådant man ångrar idag när man hade kunnat hänga utanför ICA på pakethållaren av en moped, stojandes efter fritidsgårdens stängning i stället för att vara en sliten loser med okammat hår och för många kedjor i byxorna, med ouppnåeliga drömmar som fortsattes att läggas åt sidan vid varje motgång. Jag kan vara bitter över att jag inte fortsatte på de spår jag började i, eller så kan jag gå vidare och inse att det ändå hade varit rena mardrömmen för mig nu, varför jag då på så vis i stället varit fast i en annan otrevlig sits: Att se mig själv idag sittandes bakom ett trumset iklädd valfritt skränigt bands tröja och utsmetad kajal är hysteriskt, otänkbart och värre än allt annat satt tillsammans. Det blev nog bäst så här ändå. Att jag utvecklades på flera plan, menar jag - inte det omtalade datorviruset. Att jag sedan många gånger känner detsamma som C, 13, gjorde i trängda situationer är oundvikligt. Jag är ändå bra festlig då det kommer till kritan och har skapat många underbara karaktärer genom åren. Jag säger bara: Rosa hockeyperuk och fyrkantiga stövletter sjungandes "Bjällerklang" i falsett med rysk brytning inne på Åhléns barnavdelning tre dagar innan jul. Att jag aldrig fick se dessa filmer kommer jag nog aldrig att komma över, det var verkligen fantastiskt på alla sätt och vis och kan omöjligt återges i ord. Jag skulle göra vad som helst för att få en skymt av den tjugo minuter korta fiktiva dokumentär som det tyvärr inte finns ett spår kvar av.

Tillbaka i träsket?

Så har jag börjat om med medicinen, mest för att jag har kvar av den i skåpet och skall kunna bevisa att jag behöver något annat då denna inte ger mig något. Efter ynkliga 14 dagars uppehåll tvingas jag dock börja om från start med 25 mg - att komma upp i korrekt dos tar härmed två månader då det hade kunnat ta en dag. Att jag skulle trappa upp dosen med ytterligare 25 mg var femte dygn är skrattretande. Jag drabbas hellre allvarliga hudreaktioner än väntar till oktober för att kunna avgöra huruvida den fungerar och mår som jag gjort under 2007. Jag vet inte om det enbart beror på att världen varit emot mig i större utsträckning eller om den spelat in på något håll, men ju förr jag får veta, desto tidigare kan jag sluta med tabletterna och överväga något annat, vilket förvisso blir svårt då jag varken har eller önskar någon kontakt med enhetens läkare (eller övrig personal), som därmed heller inte vet något om mig eller mina behov efter två minuters telefonkontakt en gång varannan månad. Jag vill ha något som känns, men tydligen så biter ju inte något på mig. Muntorrhet är det enda jag någonsin fått ut av medicinering. Därefter tar det stopp.

I oktober är dett ett år sedan jag tog den första tabletten och här sitter jag med ett svartvinbärsdoftande antiepileptikum på 25 mg då jag egentligen skall ha 300, och jag är varken det minsta epileptisk eller bipolär. Ett år - på den tiden skall man ha uppdaterat sig sedan länge! Det är skrattretande, men mest av allt upprörande.

Angående hösten börjar jag nu känna att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag känner att jag kommer vara i stort behov av någon att tala med för att orka, men jag går inte tillbaka till något jag en gång slutat med. Det fanns en anledning till att jag gjorde det och den var att jag fann mina kontakter så fruktansvärt enerverande och oförstående. (Bara av att vara där fastnade jag i det gamla mönstret som tystlåten emellanåt fräsande tonåring med otrevlig familjerelation. Det är inte sådan jag är och familjen betyder ingenting för mitt mående idag. Det är helt och hållet passé, något jag våndades över i grundskolan då lyckade familjer var något att eftersträva och man dömdes utifrån dessa. Idag vet jag att världen är större än så och min bakgrund har blivit det minst viktiga att bearbeta.)

Var finns en livscoach då man bäst behöver den?

Människor gör för litet för varandra. Att betala för råd är galenskap då den bästa hjälpen finns gratis torpet intill (inte bokstavligen förstås; mina grannar är inga jag uppskattar, bär inte huckle och bor dessutom i tvåplansvilla). Det behövs ingen professionell yrkesmänniska för att få insikt, inga stora summor behöver läggas ned för något vi alltid bär inom oss. Vi kan själva avgöra vad som är rätt och fel. Det enda som krävs är att någon (en uppdaterad idel öra Krösa-Maja som inte springer mellan gärdsgårdar men som gärna får ha det där inlevelsefulla ansiktsuttrycket) stöttar en medan man lyfter fram drivkraften, ty om vi inte haft den från början skulle det ens avlönade kontaktperson säger inte heller vara någon aha-upplevelse för en eftersom vi väljer att ta till oss vad det undermedvetna redan känner till.

Självmedömkan kan dra dig ner i helvetet

Vi kan intala oss att saker är mitt fel, att jag är en elak människa. Vi kan säga att det inte krävs två för ett gräl och att jag ensam betett mig illa. Vi kan ljuga ihop någonting riktigt storslaget om hur jag varit den som spridit lögner omkring mig för att framstå som en utsatt stackare med en ack så svår bakgrund. Vi kan låtsas så intensivt att jag inte på några villkor tvingats stå ut med andras provokation och förväntas ta detta att det blir sant. Vi kan göra det, eller säga som det är; att fullvuxna människor som inte kan erkänna att de handlat fel utan måste gadda ihop sig gentemot en ensam individ (trots att den ena inte har någonting med någonting att göra och därmed helt och hållet borde hålla sig utanför det hela) torde vara det mest patetiska som existerar. Men det kommer inte att hända, inte sant? Självinsikt är ett stort ord i de intellektuellas värld, precis som det är stort att våga erkänna avsaknaden av denna, ty det kommer alltid att vara så mycket enklare att fortsätta skylla ifrån sig år efter år, helst på någon som redan har problem upp över öronen. - Ett mer eller mindre, vad spelar vi för roll så länge vi slipper undan? Lägger vi skulden på denne kan vi dessutom håna personen i fråga då hon beklagar sig över detta. (Köp nya skor, självömkare!)

Lovefilm nekade mitt medlemskap ("inte finnas med i folkbokföringen" min bak - borde det inte vara var dams ensak huruvida hon vill ge ut sitt korrekta namn? har de hört talas om att vara inneboende, tro?) varpå sommaren förblir filmlös (jag har ju förvisso den 20 minuter långa VHS Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga sände mig helt gratis - där gick det utmärkt att gå under pseudonym vilket jag tackar och niger för då jag inte önskar en skock missionerande mormoner glatt knackandes förgäves på min dörr), min hals värker något förskräckligt, cigaretterna är slut och jag är i desperat behov av nya då ovanstående stycke gör mig vansinnig. Allt jag vill göra är att gråta hysteriskt, pressa i mig allt som kommer i min väg, ta en sylvass hobbykniv och skära snitt efter snitt i den feta kropp som är fullständigt läkt idag, men jag tänker inte ge dem den tillfredställelsen (den lär de få så bra på annat håll i sitt öppna förhållande). Jag tänker inte låta två personer som jag inte har någonting med att göra hädanefter få mig att falla tillbaka i helvetet när jag för en gångs skull var på väg upp. Jag tänker leva här och nu, och jag kommer att ta mig vidare på egen hand. Jag kommer aldrig att sätta ett blad mot huden igen då det inte vankas ansning, vad som än händer. Även om jag fortsätter skada mitt inre skall jag låta kroppen vara ifred. Den har fått ta nog med stryk. Botten är nådd.

I övrigt är det (bortsett från att två fåglar håller på att ta död på varandra någonstans utomhus) en helt OK dag. Jag vet inte hurpass hög sanningshalten i det är, men genom att uttala det högt har jag lagt grunden för något bättre. Jag skall om några timmar åka till apoteket för att hämta ut mer allergimedicin och läsa ut den underbara tiosidiga special om maffian i USA Allt om Historias juninummer bjöd på. Man omnämner till och med de tidigaste gangsterfilmerna såsom Underworld, Little Ceaser och - en av mina favoriter - The Public Enemy. Jag tänker inte låta några tankar på er färdas genom mitt huvud idag utan i stället rikta dem åt ångesten över att Jean Harlow var lika gammal som jag då sistnämnd film hade premiär. (Ja, hon hade huvudrollen. Nej, det var inte hennes första.)

image113

Klockan är 05:00. Det är dags för Ekot och mig att fylla en djuptallrik med havregryn och hoppas att jag inte välter burken med kanel i golvet.

Lucky lips are never blue

image107

Jag har blivit allt mer fast besluten om att finslipa mitt ansikte (jag har lika stora problem med övriga kroppsdelar, men någon lyx skall vi inte dra till med, det är det som syns som räknas i en värld var korseletter aldrig går ur tiden), men jag drar mig ändå från att ta tag i saken på grund av rädsla och okunskap. Trots att riskerna är små, finns de där och skräckexempel kan skådas även i ens egen närhet. Resultatet kan bli lyckat, och kanske kan jag stå ut med att se på mig själv i spegeln utan att gå sönder, men jag kan också riskera att förlora den skinnbit till överläpp jag knappt har idag och inte kunna stänga munnen över huvud taget (redan i dagsläget bildas en tandavslöjande glipa p.g.a. dess korthet). Dessa känslor gör det inte mer lustfyllt att uppsöka läkare just på grund av den arroganta attityd som kan infinnas bland dessa. Dels har jag svårt att ta för mig och finner det hela vansinnigt genant vilket gör att min önskan inte kommer att framgå tydligt, varför jag heller aldrig skulle lägga mig under kniven hos en läkare jag inte litar på och som jag känner innehar ett visst förakt gentemot mig. Dels känner jag mig inte mogen för detta (eller något annat), utan bör flytta operationsplanerna längre fram i mitt liv (då jag lämnat staden för något nyare, var ingen vet hur ens tidigare liv eller läppar sett ut), vet var jag är på väg med det och kan se förändringarna klart framför mig. Till dess får jag leva i en spegellös tillvaro med självaktning lägre än Glocalnet. Fröjdefullt!

Jag vill inte vara orealistisk, varför jag endast sätter uppnåeliga mål (rättare sagt; sådant som borde vara uppnåeligt) men då det kommer till mig känns det som att allt ligger helt utanför min liga. Oavsett hur många timmar jag spenderar framför spegeln, slutar det alltid upp på samma vis; jag krackelerar, tvättar av masken och ger upp. Det spelar ingen roll om det gäller kosmetika, kläder, attityd eller hår. Ingenting passar. Ingenting vill sig. Ingenting gör mig.

Cleaning out my closet

image106

Jag beslutar mig en gång för alla att röja upp bland all bråte, och en timme senare är det än bara två Kvantumkassar tommare, och golvet är fortfarande täckt av kläder, plastpåsar, papper och kartonger - nu mer än tidigare. Var är det egentligen mening att saker skall placeras? Merparten är sådant jag aldrig någonsin kommer att få användning för, men sparar "utifall att". Något sådant kommer aldrig, och jag fortsätter att samla. Spotlightsen i taket bländar mig och svetten rinner längs den flottiga, feta knölen känd som kropp. Jag har ingen koll på vad som hamnar var i garderoben vilket betyder att det blir till att riva ut samtliga plagg nästa gång det är dags för klädnad ändå. Jag har inte gått ned så mycket som ett hekto, däremot upp, och värre blir det i och med ilskan och komplexen som dominerar. Jag gick in med inställningen om att sommaren skulle komma att bli outhärdlig. Visst blev den det, men så här händelselös hade jag inte räknat med med tanke på att jag då hade någon slags kontakt utåt kvar. Nu har jag inte ens någon att ta ett glas på valfri krog med, vilket känns synnerligen bittert. Inte ens kan jag hålla mig vaken eller se till att stiga upp i tid till Lilla Huset på Prärien om helgmorgnarna. Höjdpunkten har kommit att bli att kedjeröka på altanen (då är jag inte ens en regelbundet rökande dam). Vad är detta? Hur kunde livet bli så här meningslöst? Det känns som att det torde räcka gott med att vara förbannad med ett anlete som mitt, men olyckorna kommer ju som känt sällan ensam utom då det kommer till en personligen; den största av dem alla, som fortsätter att släpa sig fram solo.

Vilken framtid?

Det märks att man inte har mycket till liv då samma sprättar förblir återkommande i ens drömmar. Det vore en sak om man hade med dessa att göra, men när man inte ens har det, är det något oroväckande, men så har jag ju den tendensen med; att klamra mig fast vid saker och inte släppa taget förrän något nytt, lika stort är på ingång. Självklart är det inte ofta som något stort är det då det enda på ingång grövre än mina lår blir mina måltider, om man nu ens kan kalla det där sporadiska vräkandet för det.

Jag blir alltid lika panikslagen då jag kommer på mig själv med att vara en "i morgon-människa" av idag. Jag trivs inte alls i positionen som uppskjutande sofflocksliggare, men kan inte minnas en gång då jag var något annat. Dagarna omvandlas till år ruskigt hastigt, och då de väl är förlorade finns ingenting att göra åt saken. Samtidigt har jag svårt att se exakt vad det är som inte kan skjutas på en dag eller sjutton. Vad är det som är så viktigt? Att jag skall till Kosmetik (här får jag då en tillbakablick till då Smedjan fortfarande var Domus, och tänker att det inte alls var så fruktansvärt länge sedan - "fem år bara") och införskaffa en ny läppenna då min nuvarande inte är längre än tre centimeter räknas inte. Så hur kommer man då egentligen framåt i tillvaron, när där inte finns viktigare saker att göra än så? Uppenbarligen har ju "en dag i taget" - vilket alltid omvandlas till "jag gör det i morgon" - inte givit en någonting, så det blir hädanefter till att lägga upp en ny strategi. Vilken?

Ett av målen är att arbeta inom film och ha ett enkelt arbete som inte kräver yrkesutbildning på sidan om. Att skådespelare går arbetslösa större delen av året är ingen nyhet, så enbart ett jobb är alltså inget alternativ. Jag tror att jag skulle passa ypperligt i en butik av något slag förutsatt att jag har råd att låta mig opereras så att jag får en möjlighet att stå i kassan utan att skrämma bort kunderna. Jag får göra det jag gillar bäst; synas, höras, inneha viss makt och se bortskämda svenskar göra av med pengar de inte förtjänar.
"God dag. Sicket ruskigt väder vi har idag. Det är så att hettan gör en livstrött. O, en sådan elegant jumper ni har. Jag ser då rakt att den inte kommer från vår lilla butik. Jag har en nästan likadan i svart, men jag har aldrig fått tillfälle att använda den. Jag kanske skall ha den i morgon och lägga upp håret till, för det lilla extra. Vad tror ni skulle passa? Nja, jag klär inte riktigt i vitt, men det är en trevlig färg, även om det nu sägs att det inte alls är en färg. Då skall vi se... Det blir... 698 kronor. Aj! Det tar i plånboken att shoppa. Det är en stor skam vad saker kostar idag. På min tid fick man en hel garderob för den summan, och det var inte på second hand. Ja, tack, tack, och adjö, då. Gud vare med er och här är era två kronor! Nästa! - Nämen, se god dag. Vilken stilig frisyr ni hade då! Ni råkar inte vara singel? Vad?! Sköta mitt jobb? Jag skämtar ju bara! Det är inte mitt fel att ni är sinnesslö! Vill ni inte prata? Nähä. Vad synd för er att det råder tystnadsförbud i denna kassa. Ack, ack. Nu har ni köat tio minuter för gäves. Nästa!"

Och ja, hade ett butiksbiträde talat så till mig hade även jag undvikit hennes kassa.

Hanging on the telephone

image77Det tog ett tag, men nu är även jag en modern människa med telefon på sin ädla jungfrukammare. Det enda som fattas är att samtalen skall börja trilla in från om inte annat ett håll och en kant, från någon som tagit förnuftet till fånga och tagit reda på min himmelska existens. Man kan ju tycka att det skulle vara ett privilegium i sig bara att få ringa till och höra någon svara i en äkta candlestickreplika, men dagens människor fungerar inte som de gjorde på min tid. Nu är det kvicka kameror, personliga ringsignaler som inte är i midifil och ett väldans blinkande, blippande och bloppande som gäller. Gammal hederlig robust stil förstår de sig inte på att uppskatta.


Jungfrukammaren är förhoppningsvis iordninggjord innan veckoslutet, men med tanke på att jag slarvat bort de senaste dagarna såpass är det inget löfte. Jag hoppas på att återfå rutinerna något för skrivandets skull, som jag måste trampa igång av flertalet orsaker, när min syster kommer hem på onsdag. Inte nog med att jag förlorar mitt språk, jag har beslutat mig för att göra en bok som projektarbete (att välja något som känns engagerande är hopplöst då det inte existerar något som engagerar mig det minsta, och att det dessutom är en hel hop arbete kring det hela, att det minsann inte bara räcker med att krafsa ihop 100 sidor skräp på ordfattig ungdomssvenska utan att det enda som räknas är arbetet runt omkring och att bokens duglighet är det minst viktiga, försvårar det), men vad ämnet skall vara grubblar jag fortfarande över. Det är då inte fiktiva romaner vi talar om, jag har alldeles för litet tålamod och information för det, utan snarare lyrik som brukade vara min kopp te.

Banne mig!

Idag tog Luleås 19-åringar studenten, och det gör fortfarande ont i mina öron efter deras stojande. Jag står inte ut med dessa så kallade traditioner, och jag har alltid skämts lika mycket å deras vägnar av att se dem komma på ett inhyrt utsmyckat lastbilsflak iförda sina vita hattar ropandes samma uttjatade fras. Nej, kära vänner, ni är inte bra bara för att ni tagit studenten, för vet ni vad? Jo, för hade ni varit det minsta bra hade ni kommit på något fyndigare att säga än så. Herregud, samtliga har läst två-tre års svenska, hälften av er gick musik- eller teaterinriktning och torde således vara vana vid att skriva och det är vad ni väljer. Skäms på er! Faktum är att era beteenden är pinsamma i och med att ni är fullt medvetna om era handlingar.

Jag kommer ju själv inte att ta någon sådan men i hela mitt liv har jag vetat att om den dagen skulle komma, skulle jag vara den som lämnade skolgården först av alla, och som hellre tar läraren på baken än att hoppa upp på en lastbil bara för att visa den förmodligen enda överlägsenhet man kommer att få känna på i hela sitt liv (ni är 19 år gamla och ingen bryr sig om att ni skall supa skallen av er på Brasseriet med champagne i kväll). Jag skulle förmodligen inte ens vara där då jag inte kan med den sortens jippon, utan sitta i skuggan drickandes rom & cola för att sedan gå hem och göra mig redo inför att veckan därpå sätta mig utanför arbetsförmedlingen var lågavlönade yrken såsom städare åt sådana som ni själva var för något år sedan och personlig assistent åt en tafsande vårdtagare väntar. Smaka på verkligheten. Den är inte vacker, och inte ni heller ty något mindre tjusigt än vita linneklänningar med tunna axelband och skor i samma färg får man leta efter. Övermatchning, kallas det visst.

Nej, skulle jag ta studenten skulle det bli Amanda och Herman som sjungs efter en viss inövning (för att inte tala om övertalning, då)! Där får man till och med in samtliga ting som har med denna del av livet att göra; sorg, sommar, himmel, hav och vita klädesdräkter. Kan det bli mycket finare?


Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
"Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?"


Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.


Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.

Dagens höjdpunkt var tveklöst den så kallade rektorns misslyckade gangsteroutfit och försök till tal, som dessvärre gjorde att jag inte kunde hålla mig utan brast ut i ett hysteriskt skratt (som jag hoppas att ingen hann reflektera över) inför nära 150 personer. Bubblare på höjdpunktslistan vad var supertönt #1 viskade till supertönt #2. (Jag står inte ut med töntar. Jag gör verkligen inte det! Fanatiska nördar som sysslar fanatiskt med sina små specialintressen är OK och ibland riktigt charmigt - jag lär ju onekligen vara en ocharmant sådan själv -  men töntar i bemärkelsen "de som hänger i små klungor och har så trevligt tillsammans i sin avsaknad av god humor, som är för oinsiktsfulla för att förstå hur allmänheten ser på dem, för mesiga för de "balla" och alla tiders-gängen men inte tillräckligt uppmärksamma för att lägga märke till de riktigt utstötta.) Dock ledde inte detta till skratt utan enbart ett himlande med de hängande ögonen och en mycket sarkastisk min. ("Mm, eller hur? Skulle inte tro det.") Jag hade svårt att inte öppna munnen, men tänkte att det var nog lika bäst att låta bli med tanke på att vi kommer ha med varandra alltför mycket att göra ett litet tag till. Till mitt stora förtret.

On the Borderline

227027-68Borderline-personlighetsstörning, är en personlighetsstörning som utmärks av svåra problem med att hantera känslor, extremt svart-vitt tänkande och turbulenta mellanmänskliga förhållanden. Termen myntades i början på 1900-talet. Patienter med psykiska problem kategoriserades antingen som neurotiska eller psykotiska. Eftersom borderlinepatienter inte tycktes passa helt in under någondera av kategorierna togs benämningen borderline av engelskans ord för gränslinje i bruk. Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem och separationsångest och närhet respektive avstånd i viktiga relationer.

Diagnos

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning lyder som följer:

  1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
  2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
  3. uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
  4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).
  5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
  6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
  7. känner en kronisk tomhetskänsla
  8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
  9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Symptom


En person med egentlig depression eller bipolärt syndrom stannar ofta i samma humörläge i flera veckor, men hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, eller bara ett par timmar. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan patienten skada sig själv, nyttja droger eller alkohol. Patienten har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. En person med borderline kan också se sig själv som helt igenom värdelös eller direkt ond. Patienten kan känna sig missförstådd eller illa behandlad. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symtom är som mest påträngande när patienten känner sig isolerad, ensam och utan stöd i det sociala livet. Detta resulterar i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna patienten.


Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att se vad patienten upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med patientens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om patienten känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat själdestruktivt beteende inträda. Tomhetskänslan kan också driva den enskilde till att skapa dramatik i sitt liv och pröva sina närståendes engagemang i relationerna. Genom att planera och utföra utåtagerande handlingar "prövas" den egna personen och styrkan i partners känslor samtidigt som något händer i patientens liv.

Självdestruktivt beteende


Patienter med borderline-störning löper 50-100 gånger så hög risk att dö genom självmord än den vanliga befolkningen, och omkring 10% av alla borderlinepatienter beräknas dö som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för suicid (självmord) så hög som 58%. Vissa psykiatrer har svårt att förstå störningen, eller vägrar helt enkelt att behandla dessa patienter på grund av deras impulsivitet och instabilitet (missar uppgjorda tider, glömmer mediciner, o.s.v.)

Närstående till en patient som diagnosticerats med denna störning har rätt till klar och tydlig information, så att de kan stötta personen. Denna störning är inte lätt att förstå, eftersom beteendet hos den drabbade kan vara så irrationellt, impulsivt eller irriterande. Patienten kan ofta inte själv svara på varför han/hon beter sig som han/hon gör. Att i det här läget förskriva lugnande preparat såsom bensodiazepiner kan var farligt eftersom det både ökar risken för irrationellt, impulsivt beteende och lätt kan leda till beroende. Den som har den här störningen kan vara nog så intelligent, kärleksfull och ha en stark personlighet, men deras självbild är skadad och de söker reparera den på sätt som ibland kan var farliga. Riskfaktorerna kan reduceras genom en korrekt ställd diagnos och därmed följande behandling Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0