Jösses vad trött jag är av att inte ha gjort någonting. Förmiddagen rusade snabbt förbi trots att jag blev ståendes utomhus utan nyckel i någon minut för länge. Innan veckans mest poänglösa lektion gick jag på Wedins och konstaterade att de blivit bra mycket sämre med tiden, men köpte ändå en väska värd 399:- i brist på annat, och jag ser fram emot att få strosa omkring i de knallrosa Angel-tofflorna jag fick för 35! Efter lektionen missade jag bussen med hela två minuter, och i Lindexkön en andra gång med lika många. Det vägdes dock upp med fyndandet av en precis så alldaglig parkas (när fan blir gammal...) som jag vill ha, men sänktes snabbt vid våndandet över att min kropp är så ful att det inte är någon idé i världen att införskaffa piffiga underkläder i 40-talsanda. Det blir till att köpa en gördel med extra stöd nästa gång. Sådant är livet. Skall åka och köpa Yum-Yum Instant noodles. Tråkigt men billigt, starkt och gott.

Uppdatering 16:50: Inte yum-yum - dum-dum. Oritentaliska butiken har stängt måndagar och jag går in på COOP för att köpa ett sämre substitut. Hade jag tillhört den något mer klartänkta skaran hade jag nöjt mig med ett paket för idag och återvänt för att köpa riktig vara i morgon. I stället handlar jag som om butiken slagit igen och fyller famnen med sju av en sort jag avskyr. Jag kommer inte ens att göra av med ett. Nu skall jag äta kikärter i stället med Läkerol till efterrätt.

Har tvättat risbusken och kommit på hur jag önskar klippa till den men vet inte var eller hur jag skall beskriva tanken, tuggat i mig ett äpple och gäspat kanske fyrtio gånger under tiden. Jag är så uttråkad. I morgon har det gått en vecka sedan jag fick uppgiften att tala om ett filmanslag vilket jag aldrig gjort förr (inte har jag sett någon film på evigheter heller), och senare i eftermiddag har jag tandläkartid som jag redan fått betala för två gånger för att ha missat.

Åh, vilket fruktansvärt tomt inlägg! Jag borde skaffa mig ett liv. Vad gör folk egentligen av sina?

Uppdatering 17:30: Man påminns om att ens tid är begränsad när ens tandläkare säger att man får sina visdomständer, men det är ändå sådant man vet skall komma. "Varde ljus" är inte lika väntat och som från ingenstans fylldes jag som var fast besluten om att detta var ta mig fan nog - idag skulle jag efter att ha gråtit två gånger under loppet av en halvtimme åka direkt hem, strunta i att jag inte längre skadar mig själv och göra det dubbelt - av litet men ändock ny energi. Bara en sådan minimal sak, just för att den var så oväntad, visar att det finns mening. Nej, jag är så uppenbart inte menad att vara lycklig här och nu, men någonstans någon gång, och det kommer att vara min begränsade tid. Att den dröjer betyder inte att den inte kommer. Det måste den göra, och i väntan på den går jag till COOP för att fira med chokladhavremjölk (smakar precis som havrebollar, bättre alternativ till dessa underbara sockerbomber finns väl knappast) och en lyxig måltid från frysdisken med pasta och grönsaker i "krämig sås" medan jag i min tur ser Homer äta upp sig desto mer i dagens avsnitt av Simpsons.

Kanske är jag inbilsk, men jag har svårt att tänka mig att jag är hiskeligt mycket fulare än ni. Jag är aningen besviken på att behöva se ut som storsuggan när "Mulle" är allas charmtroll #1, men för omväxlingens skull inte bitter. I stället för någon jag inte ens känner skall jag tänka på att jag inte var fullt lika stridslysten innan jag råkade somna och ni råkade dyka upp i mitt huvud. Jag hann ju med både att cykla, bada fotbad, köpa nytt hårspray och trånga spetshårband i både puderrosa, grått och vitt att dölja utväxten jag inte orkar göra något åt med i eftermiddags, och vad hittade jag på Maxi om inte min foundation! Här har jag i fem veckor beklagat mig över att den varit slut i staden och så får jag syn på en dammig tub längst ned på Niveas hylla. Jag hade först inte ens tänkt se bakom bijouterierna, men skam den som ger sig! Det gjorde genomblöta skor på genomblöta vägar litet mindre irriterande.

Tittar på "Pretty Fly (For A White Guy)". Jösses vad rolig den blir när man inte är tio längre utan känner till fenomenet wigger. Då den kom 1998 var det bara en svängig låt man inte förstod mycket mer av än refrängen. Man skulle ha fötts till amerikanare ett decennium tidigare och firat thanksgiving med sin ingifta, avlägsna Chapelle-släkt i stället.



He may not have a clue, and he may not have style.
But everything he lacks, well he makes up in denial.

Det är drygt fyra månader kvar, men redan nu kliar det i fingrarna efter att få skapa en riktigt bra playlist och jag är sugen på att komma igång med festen. Har bestämt mig att årets skall hålla hög klass, trots problemet datumet medför. Man kommer att ryckas med oavsett vad man annars lyssnar på, och det är det som är så fantastiskt med denna tillställning! Människor i alla åldrar som aldrig annars skulle ha tittat åt varandras håll möts i annat än förakt, hänger och dansar med varandra. Filantropiskt men fascinerande. Kanske måste man vara involverad för att verkligen uppskatta budskapet (jag vet ju hur negativt inställd jag själv var till en början), men det är det fascinerande från denna sida; alla är välkomna att bidra. Det existerar ingen elit, utan alla uppmuntras att ta så mycket ansvar de känner för och delta för att hålla traditionen levande.

Man skall såklart inte hoppas på för mycket, då går det alltid åt pipan, men man måste tro, och det gör jag. Idéerna är många, och det är så man lyckas skapa något som är något, men viktigast av allt är kanske huruvida vi har tur med vädret och att moder natur bjuder på en klar himmel. Själv kommer jag att finnas där, inte för min egen skull då jag kommer att gå igenom en svår månad, men för principens. Lova att bespara mig en ledsam kväll och kom ni också. Den som tar min vädjan till sig lovar jag i min tur att bjuda på en grillad med bröd och minst två låtar 100% försäkrade på listan, hur dåliga de än är. Gränsen sträcker sig dock någonstans vid Gessle, men det kanske är fullt förståeligt att man inte kan sprida hans obarmhärtiga tankar hur som helst.

Händelser kommer och går, men det kemiska består och det är den mest deprimerande sanningen av dem alla. Vart jag än tar vägen, vilka jag än träffar och vad jag än gör sitter det dåliga måendet i. Ja, jag kommer alltid att vara en vad käcka människor kallar en sprallig person men aldrig, aldrig en lycklig sådan. Alltid ligger något och trycker på hjärtat, vad som än sker. Jag kan mycket väl uppleva något som i andras ögon är årets happening, men det blir aldrig mer än medelmåttigt då jag aldrig kan känna mig delaktig i något. Tänk så fantastiskt underbart allt vore om allt bara var tvärtom, om så endast för en dag, så att jag också får veta vad jag går miste om.

Oh well, what the hell. Har bytt tandborste från lila till grön och den tar minsann på de rätta ställena. Med denna exklusiva pinne med strå finns ingen risk för att jag skall få blodad käft inte. För en gångs skull känner jag mig inte helt och hållet hängig även om håret är en katastrof efter för mycket blondinschampo och jag egentligen borde ta en sax och kapa det bara för att vara med om något spännande, men jag struntar i det då "ingen ändå bryr sig" och går och lägger mig i sängen (hör och häpna - inte i soffan) och lyssnar på gråtmilda sånger som får mig att tänka på... sönderfallet? O, vilken skönhet ni är!

Uppdatering 05:00: Det blev ingen lång sängliggartid. 40 minuter för att vara exakt, då jag lyssnade genom samma låt tio gånger. Jag må lida av pseudo-dyskalkyli, men det klarade jag i alla fall av att räkna ut.

Jag har varit så sanslöst ledsen idag, som om någon stuckit mig med ett spjut och lusten rinner ur mig med blodet. Känslan är en tidsinställd bomb som när som helst utan förvarning kan komma, för den finns alltid där och jag måste ständigt uppehålla mig för att inte slås ned av den. Jag känner mig sviken, men det är jag inte ty här finns ingen som kan svika - ingen finns så nära inpå. Jag känner mig missförstådd, men det med all rätt. Jag känner saknad, men av vem? Jag har inte sett mitt rätta jag på så länge att jag förlorat det någonstans på vägen. Kanske är det det saknar mest av allt? Det eller någon att visa det för. Jag hatar att erkänna att det förmodligen är det sistnämnda. Jag tycker inte ens om människor, men behöver deras bekräftelse för att kunna göra mer än överleva. Om man inte duger i någon annans ögon, hur skall man då någonsin kunna duga i sina egna när det är de som sätter ribban för ett godkännande? Hur vi än känner inför det lever vi i ett socialt samhälle och anpassning är ett måste.

Missade såklart bussen med en halv minut och gick på Glitter med sin 75%-rea för andra dagen i rad i hopp om att muntra upp mig själv, men allt som kom ur det var svett, fyra smycken och 99 kronor mindre på kortet. Varför skall jag ha smycken när jag inte har någon att visa dem för? Varför skall jag köpa alla dessa saker jag egentligen inte har råd med, när jag gör det bara för att ha något att göra? Detta ytliga behov kring materiella onödigheter har gått alltför långt. Jag äcklas av det faktum att jag gjort ett nöje till ett tvång och känner en såpass stor tävlingsinstinkt att jag köper sådant andra vill ha fastän det inte ens är jag, bara för att kunna känna att någon avundas mig för tre sekunder av deras liv.

För övrigt var dagens sammanträffande antagligen det mest skrämmande på årets första femton dagar. Det är sådana små saker som gör att man orkar att inte hata sig själv exakt hela tiden, därför att man vet att det bor något större än ens höftmått inom en. Ni kan kalla det slump, men jag ser det som uppmaningar och det är bevis nog för att jag måste torka tårarna och fortsätta. Tack.