Det fysiska åldrandet
Jag var en söt bebis. När jag pratade/skrek (som jag skrek!) lät det som om någon kört ned en rostig kratta i min oskyldiga hals. Min favoritmat var rå falukorv, kaviar som gav mig munsår och mandelbiskvier (dock inte tillsammans), mitt trollika hår såg ut som om jag tvättat det i sockervadd och när jag petade i maten med foten var det förstås helt bedårande. När jag hastigt och säkert gick mot att bli den fula ankungen ingen ville leka med på lekis (för egen del var detta med andra ord ett mycket opassande namn för den öppna förskolan) tittade jag på en månad gamla VHS-band och längtade tillbaka (på den tiden var en månad lång tid). För att hårddra det hela kan vi säga att det började gå utför efter de första fyra åren.
När jag gick i grundskolan såg jag ut som en misslyckad, överviktig pojke med Aladdintröja trots att jag aldrig sett filmen och gigantiska knallblå t-shirts med gula ränder. Jag var fulast i klassen vilket såklart gjorde mig fasligt deprimerad när jag inte alls var en s.k. pojkflicka, bara allmänt burdus. Detta tog jag igen med råge när jag som 14/15-åring gått ned femton kilo, lämnat de fulaste åren och skolan bakom mig och iklädde mig tighta klänningar och nätstrumpbyxor för att sedan ha stadens kebabhusägande turkar med en förkärlek för olovliga småflickor efter mig (när jag tänker tillbaka på det idag, då jag inte ens på krogen bland drängfulla kåtbockar tilldelas en enda blick, känns det overkligt att jag faktiskt har befunnit mig i sådana situationer; att någon som sett mig i verkligheten faktiskt har tyckt att jag varit attraktiv). Min syster gick under denna tid medieprogrammet och jag fick alltid ställa upp som modell åt henne. Det är hemskt att säga att man var som snyggast då, men rent fysiskt har jag aldrig sett bättre ut och jag kommer heller aldrig att få igen den kroppen då jag sedan dess hunnit gå upp 40 kilo och därefter ned 25. Jag är inte 21 fylla, men min kropp är redan slapp, fylld av bristningar och celluliter. Jag har fått så mycket sämre hy och det enda jag har mer av idag är stil, men vad gör det när man ändå inte längre kan använda sådant man önskar? Att nätta klänningar är uteslutet gör mig inte fullt så mycket som att aldrig mer kunna bära något så simpelt som kortärmat eller bara en urringning som kan ge en duglig klyfta: Min mor som fött tre och ammat två barn har mer välformad byst och fastare kropp än jag.
Att det inte ätits något annat än godis, pizza och pasta här hemma under augusti månad är inte heller en positiv förändring. Det är lika dåligt som att jag inte heller idag ägnat en sekund åt studierna, trots att jag varit vaken sedan 10.00 efter knappt tre timmars sömn. Ett mycket spontant (och tråkigt - medelåldern på stället lär ha varit 17 - men M träffade åtminstone ett par vänner och vi slapp undan inträdet) krogbesök på Bryggeriet igår kväll sköt vilan åt sidan, vilket måhända var en dum idé då M skulle köra bil till sin sjutton timmar långa heldag med animevisning och 90-talistlolitor 07:00 och jag skulle ha gjort det jag redan nämnt så många gånger. I stället har jag legat med halvslutna ögon på sofflocket och ignorerat min fars telefonsamtal. När jag efter tjugo signaler börjar undra vad sjutton det är som låter och ringer upp ber han mig komma och öppna dörren då han köpt "det du inte vågar köpa själv" (jag är barnslig, men har alldeles för starka spärrar för att ens förmå mig att lägga en förpackning på kassabandet: jag kunde inte ens låta M gå på samma sida av vägen som jag när vi efter hans hemkomst gick till affären och inhandlade detta, hittills har jag knyckt med mig varenda en som om det inte hade flera användningsområden): 64 rullar toalettpapper! Nu kan vi tömma tarmen 24/7 om vi behagar, men jag hoppas att det inte går så långt.
När jag gick i grundskolan såg jag ut som en misslyckad, överviktig pojke med Aladdintröja trots att jag aldrig sett filmen och gigantiska knallblå t-shirts med gula ränder. Jag var fulast i klassen vilket såklart gjorde mig fasligt deprimerad när jag inte alls var en s.k. pojkflicka, bara allmänt burdus. Detta tog jag igen med råge när jag som 14/15-åring gått ned femton kilo, lämnat de fulaste åren och skolan bakom mig och iklädde mig tighta klänningar och nätstrumpbyxor för att sedan ha stadens kebabhusägande turkar med en förkärlek för olovliga småflickor efter mig (när jag tänker tillbaka på det idag, då jag inte ens på krogen bland drängfulla kåtbockar tilldelas en enda blick, känns det overkligt att jag faktiskt har befunnit mig i sådana situationer; att någon som sett mig i verkligheten faktiskt har tyckt att jag varit attraktiv). Min syster gick under denna tid medieprogrammet och jag fick alltid ställa upp som modell åt henne. Det är hemskt att säga att man var som snyggast då, men rent fysiskt har jag aldrig sett bättre ut och jag kommer heller aldrig att få igen den kroppen då jag sedan dess hunnit gå upp 40 kilo och därefter ned 25. Jag är inte 21 fylla, men min kropp är redan slapp, fylld av bristningar och celluliter. Jag har fått så mycket sämre hy och det enda jag har mer av idag är stil, men vad gör det när man ändå inte längre kan använda sådant man önskar? Att nätta klänningar är uteslutet gör mig inte fullt så mycket som att aldrig mer kunna bära något så simpelt som kortärmat eller bara en urringning som kan ge en duglig klyfta: Min mor som fött tre och ammat två barn har mer välformad byst och fastare kropp än jag.
Att det inte ätits något annat än godis, pizza och pasta här hemma under augusti månad är inte heller en positiv förändring. Det är lika dåligt som att jag inte heller idag ägnat en sekund åt studierna, trots att jag varit vaken sedan 10.00 efter knappt tre timmars sömn. Ett mycket spontant (och tråkigt - medelåldern på stället lär ha varit 17 - men M träffade åtminstone ett par vänner och vi slapp undan inträdet) krogbesök på Bryggeriet igår kväll sköt vilan åt sidan, vilket måhända var en dum idé då M skulle köra bil till sin sjutton timmar långa heldag med animevisning och 90-talistlolitor 07:00 och jag skulle ha gjort det jag redan nämnt så många gånger. I stället har jag legat med halvslutna ögon på sofflocket och ignorerat min fars telefonsamtal. När jag efter tjugo signaler börjar undra vad sjutton det är som låter och ringer upp ber han mig komma och öppna dörren då han köpt "det du inte vågar köpa själv" (jag är barnslig, men har alldeles för starka spärrar för att ens förmå mig att lägga en förpackning på kassabandet: jag kunde inte ens låta M gå på samma sida av vägen som jag när vi efter hans hemkomst gick till affären och inhandlade detta, hittills har jag knyckt med mig varenda en som om det inte hade flera användningsområden): 64 rullar toalettpapper! Nu kan vi tömma tarmen 24/7 om vi behagar, men jag hoppas att det inte går så långt.Jag är inte gjord för studier
"För att läsa på Direkten och Distans krävs självdisciplin." Jo tack, jag märker det. Jag har fortfarande inte kommit längre än tre meningar på min examinationsuppgift i naturkunskapen. Hur svårt skall det vara att ge förslag på hur jordens alla människor skall få en dräglig levnadsstandard och hur man skall gå till väga för att minska befolkningstillväxten? Båda är sådana frågor jag normalt skulle ha ett svar på om man satt och pratade om det framför TV:n, men inte i en skoluppgift då man skall vara saklig och påläst. Det är inte det att jag sysselsätter mig med annat; det är det att jag inte gör någonting utöver stirrar på skärmen som en lamslagen. Hur gör man? Jag känner bara att jag behöver något gott att tugga på samtidigt som jag skall försöka fokusera mig, men något sådant finns ju inte heller. Det enda som finns här är 27 paket nudlar min far kom bärandes på i en oöppnad kartong efter att jag bad honom köpa "ett par paket" (jag vågar nämligen inte gå in i den orientaliska butiken något mer då jag avskyr den översociala övertrevliga kvinna som äger den då jag köper samma sak varje gång). Jag antar att han tröttnat på att springa ärenden åt mig.
Därefter skall jag (idag, inte under veckan ty i morgon har jag helt andra uppgifter att arbeta på) även skriva ett referat om hur katastrofer lamslår sju av tio i svenska B samt läsa tre dåliga noveller och fundera kring dem som om jag brydde mig. Måste det ta sådan tid? Jag har i över ett dygn nu tänkt på hur jag skall sätta igång, men inget händer. Jag är så osäker på hur man skall gå till väga, vad som är rätt och fel och skulle behöva en personlig lärare som sitter intill mig 24/7 för att få något gjort. Jag är så stressad att jag tillåtit mig att tända en cig inomhus vilket normalt är förbjudet här (den enda som någon gång får göra det är jag själv i sådana här situationer; minuspoäng att fönstrena inte går att öppna helt - ännu en anledning till att avsky lägenhetsboendet).
Jag måste försöka, jag måste göra saker fastän de är sjukt tråkiga och försätter mig i ett sjukligt tillstånd. Jag kommer att ångra mig så mycket annars och det är inte värt det. Jag måste skärpa mig. "Efter dubbelavsnitten av Dr Quinn lovar jag att skärpa mig. Jag behöver något som underhåller innan jag kan komma igång."
Därefter skall jag (idag, inte under veckan ty i morgon har jag helt andra uppgifter att arbeta på) även skriva ett referat om hur katastrofer lamslår sju av tio i svenska B samt läsa tre dåliga noveller och fundera kring dem som om jag brydde mig. Måste det ta sådan tid? Jag har i över ett dygn nu tänkt på hur jag skall sätta igång, men inget händer. Jag är så osäker på hur man skall gå till väga, vad som är rätt och fel och skulle behöva en personlig lärare som sitter intill mig 24/7 för att få något gjort. Jag är så stressad att jag tillåtit mig att tända en cig inomhus vilket normalt är förbjudet här (den enda som någon gång får göra det är jag själv i sådana här situationer; minuspoäng att fönstrena inte går att öppna helt - ännu en anledning till att avsky lägenhetsboendet).
Jag måste försöka, jag måste göra saker fastän de är sjukt tråkiga och försätter mig i ett sjukligt tillstånd. Jag kommer att ångra mig så mycket annars och det är inte värt det. Jag måste skärpa mig. "Efter dubbelavsnitten av Dr Quinn lovar jag att skärpa mig. Jag behöver något som underhåller innan jag kan komma igång."
Slut innan det ens har börjat
Om fem timmar måste jag sätta mig på bussen (åka in till centrum och sedan byta linje) för att inleda en fruktansvärd skolvecka, men jag mår alldeles för dåligt för att ens kunna överväga att gå till sängs. Tanken på allt som hänt i den och detta rum tidigare sänker mig desto mer, och jag vill försvinna helt från jordens yta var ingen någonsin lagt sina smutsiga händer. I natt är en sådan natt jag kan och vill gråta högt, men måste hålla tillbaka p.g.a. oväntade gäster. Allt är så jävla, jävla jobbigt och jag vet inte hur jag skall hantera det, hur jag skall kunna slutföra det jag påbörjar. Det vill säga om jag över huvud taget lyckas påbörja något. Hur mycket jag än vantrivdes hos mina föräldrar längtar jag tillbaka till soffan och att ha datorn placerad i källaren sedan tio år, för jag har inga som helst drömmar om att tvingas bli helt vuxen, och det kändes då den andra månadshyran betalades idag (det blir ingenting över till sparande något mer inte, inte heller att äta soja-/quornprodukter vid varje måltid). Hur mycket jag än ogillade min mor slapp jag vara ensam när jag bodde där och hade alltid någon att prata/gräla med (om inte annat hade jag min kära katt, som jag saknar så otroligt mycket). Det är jag nu och det finns inget värre än att ofrivilligt lämnas för sig själv. Varje kurs jag skall ta tag i nu känns som en för mycket. Jag försöker intala mig själv att allt jag läser är sådant 91:or och 92:or påbörjar nu i höst; ungdomar, nej, snorungar, fyra respektive fem år yngre än jag. Jag är inte dum, bara ringrostig, så varför skulle inte jag klara det när de gör det? De som knappt klarar språket läser samma kurser som jag. Varför skulle det vara svårare för mig än för dem? Folk jobbar åtta timmar om dagen, jag måste orka att läsa och rafsa ihop arbeten åtminstone fyra om dagen. Därefter kan jag belöna mig själv med ett avsnitt av min nyfunna förälskelse med Joey Greco. Jag måste försöka att ta en dag i taget. Annars kommer jag inte stå ut en vecka. Hur gör man det? Hur undviker man att förgås när man inte har något på sidan om tvånget? Hjälp mig att släppa det jag grämer mig över och att orka med morgondagen samt tisdagen då det är introduktion i tre kurser samtidigt - 1) hur fan tänker de? 2) vad göra? - trots sömnlöshet. Efter att ha befunnit mig på skolan 10.00-11.50 och 12:50-14:40 tänker jag gå och lägga mina pengar på extra stark rosenrot. Inte för att det kommer att hjälpa mig, men för att jag vill tro att den kommer hjälpa mig med koncentration, ökad motivation och minskad oro. Jag är desperat och köper vad som helst, oavsett om det ger mig något eller ej.
I'll admit I have some might big shoes to fill
Dags att se sig om efter nya höstskor. Så dåliga som klackarna är håller de ingen längre tid - det kan räcka med en promenad genom stan - och att man uppmanas att klacka om skorna direkt efter köpet är något som driver mig till vansinne. Varför skall jag betala 100 kronor till för att lämna in en vara jag just köpt hos en skomakare? Är det så svårt för tillverkarna att göra en som håller och höja priset med några kronor om de nu anser det vara något besvär (vilket det inte är)? Jag har många skor, men inga jag håller av såpass att jag lägger ut den summan för att laga dem innan de ens gått sönder i förebyggande syfte. Nej, jag tjänar mer på att köpa tre halvsnygga/halvfula par på rea än att köpa ett till fullpris och klacka om - för eller senare går även de sönder. Tunna klackar är med andra ord inte bara obekväma utan även oekonomiska.
Mina tre år gamla favoritskor med kilklack nöttes efter mycket sparsamt användande sönder helt förra veckan varför jag nu är i desperat behov av nya. Vi har gått igenom en del tillsammans de få gånger vi sågs - allt från berusad promenad i ösregn till att hamna under bildäck. Nästa projekt blir att hitta en ny kärlek.
Att H&M f.ö. börjat sälja skor i storlek 41 var väl ändå på tiden med tanke på att fler kvinnor i Sverige idag lär dra det än 36, men ni har väl inte missat att Din Sko numera har vissa modeller upp till och med storlek 42? Ett stort steg i rätt riktning (ursäkta ordvitsen). Det är nog så svårt att hitta 41:or som sitter bra, så jag känner med 42:orna samt 41:orna som nu kan använda tjocksockar i vinterskorna. Modellerna är inte de snyggaste, men det är ju en smaksak; Din Sko har aldrig varit min favoritbutik. Går det bra med försäljningen kommer vi förhoppningsvis att kunna se något tjusigare i vår.
Mina tre år gamla favoritskor med kilklack nöttes efter mycket sparsamt användande sönder helt förra veckan varför jag nu är i desperat behov av nya. Vi har gått igenom en del tillsammans de få gånger vi sågs - allt från berusad promenad i ösregn till att hamna under bildäck. Nästa projekt blir att hitta en ny kärlek.
Att H&M f.ö. börjat sälja skor i storlek 41 var väl ändå på tiden med tanke på att fler kvinnor i Sverige idag lär dra det än 36, men ni har väl inte missat att Din Sko numera har vissa modeller upp till och med storlek 42? Ett stort steg i rätt riktning (ursäkta ordvitsen). Det är nog så svårt att hitta 41:or som sitter bra, så jag känner med 42:orna samt 41:orna som nu kan använda tjocksockar i vinterskorna. Modellerna är inte de snyggaste, men det är ju en smaksak; Din Sko har aldrig varit min favoritbutik. Går det bra med försäljningen kommer vi förhoppningsvis att kunna se något tjusigare i vår.
Jag kan lika gärna gå och lägga mig
Min största längtan nu är att håret skall växa såpass mycket att jag kan gå till frisören och be dem färga det näst intill vita (gjort av min döda mormor; hon hjälper inte bleka några fler hår - min utvecklingshämmade mor trodde att det passade sig att sjunga "Ovan där" på en begravning) i en färg närmare min naturliga, och sedan lämna det i fred. Jag hoppas bara att det går då det är alldeles för mycket jobb att hålla det snyggt trots att det inte skiljer många nyanser - det räcker med fem millimeter utväxt för att det inte skall gå att ha utsläppt. Det är första gången jag är glad över att mitt hår växer så snabbt (dock känns det som en evighet när man väl väntar på det), och Silica samt daglig massage får fungera som hjälp på traven. Jag kommer definitivt att sakna det och må dåligt varje gång jag ser någon ljusare än jag, men inte vad det medförde.
Godiset från igår är snart slut vilket är en äcklande tanke då jag stått för större delen av ätandet; hur mycket som köptes tänker jag inte ens avslöja med det kostade långt över femtiolappen. När jag väl börjar finns inget stopp, i synnerhet inte om jag inte ätit någon mat vilket jag aldrig gör. Nu borde jag gå och duscha och egentligen även vika mina kläder och ta upp från golvet då jag gärna undviker pälsängrar men jag har ingen plats för dem någonstans (varken plaggen eller krypen) och jag vill inte. Jag önskar att jag kunde känna att det fanns en poäng i vardagliga saker, men jag är för obetydlig för att känna att det är värt mödan. Jag sitter här ensam med fula fransgardiner från Överskottsbolaget, en klump i halsen och tiotusentals kalorier i magen och kommer att fortsätta med det, för jag har inget som väntar utanför ytterdörren utöver en tunn och plastig dörrmatta som skall läggas till. Jag hör inte hemma här eller någon annanstans och det har samhället gjort klart för sig.
15:30... jag kan lika gärna gå och lägga mig.
Sol i hjärta och sinne? Inte här, i varje fall
Det finns ingenting att säga. Jag är bara så less på livet och vad som väntar mig. Jag är tröttare än på länge och ser knappt skärmen framför mig men kan omöjligt sova, ty jag vill inte vakna upp till morgondagen. Jag låter likt Freddy Kreugers offer klockan gå tills jag inte klarar av att hålla mig vaken längre. Tanken att lägga sig ned för att invänta sömnen som så småningom måste komma och behöva gå igenom samma känslor som alltid är outhärdlig. Jag hatar att inte ha någonting stimulerande att göra och att jag efter att skolarbetet tagit slut för dagen inte har något annat än det att lägga tankarna på, och eftersom jag inte har det orkar jag inte engagera mig i det som måste göras först och främst. Det jag allra helst vill göra nu är att hämta den japanska kökskniven med träskaft och snitta upp huden, centimeter för centimeter. Då skulle jag åtminstone få något att sysselsätta mig med när sänglakanen fylls av blod, men det är dumheter och jag vet det. Jag ångrar att jag inte sparade den sista cigaretten (och första på en och en halv vecka, och en paus kunde behövas efter kedjerökandet och oron i huvudstaden) till en stund som denna då den faktiskt behövs, när jag inte kan gråta men på något sätt måste få ur mig eländet. Jag blir bara sämre och sämre och våndas varje sekund inför hela det kommande året. Att ta en dag i taget fungerar inte för mig när jag vet att det inte fungerar så i verkligheten. Ingenting vill fungera för mig. Jag stinker bortslösade timmar, ingrodda utdunstningar och skiner av vanskapthet precis som glädjen lyser med sin frånvaro. Jag kan inte ens ge mig själv en sista stressfri helg, och det är ingen tvekan om att jag kommer dö i förtid. Jag är livrädd. Det borde inte göra mig något när jag ändå inte har några realistiska framtidsplaner eller någon att prata om min rädsla med, men det gör det.
(Kan man ringa störningsjouren för extrem hosta och högljudda snytningar om nätterna lär vi vräkas inom kort, men frågan är om det skulle störa mig då jag mår dåligt av mitt ekande rum med kala väggar, ännu sämre av att behöva duscha i badkar och avslöja allt mer av mig själv vilket endast bidrar till dålig stämning och ett icke övergående förakt det inte ens är någon idé att diskutera eftersom det bara kan sluta på ett sätt och jag orkar inte med det. Jag måste hur som hinna tillfriskna innan måndag för att slippa uppleva fler genanta incidenter med kroppsläten och rinnande tryne. Det kommer aldrig att hända.)
03:33: Varför existerar jag? Tillvaron har aldrig givit mig något värdefullt. Jag har varit deprimerad sedan jag var tre år och stannade hemma från kyrkans barntimmar för att det var "så många barn där". Jag var inte ens lycklig som liten och kan omöjligt relatera till de sorgfria barndomsdagarna folk talar om (men uppenbarligen är det inte min hjärna det är fel på då inga mediciner kunnat rätta till det eller givit någon effekt; jag känner absolut ingen skillnad vare sig med eller utan som om jag vore immun mot dem varför man kan tänka sig att det måste vara min situation som varit högst olycklig, men det kan man inte heller säga då det finns de som har det så mycket sämre och utsatts för fruktansvärda saker men ändå mår fint). Jag måste få veta vad det finns för mening.
(Kan man ringa störningsjouren för extrem hosta och högljudda snytningar om nätterna lär vi vräkas inom kort, men frågan är om det skulle störa mig då jag mår dåligt av mitt ekande rum med kala väggar, ännu sämre av att behöva duscha i badkar och avslöja allt mer av mig själv vilket endast bidrar till dålig stämning och ett icke övergående förakt det inte ens är någon idé att diskutera eftersom det bara kan sluta på ett sätt och jag orkar inte med det. Jag måste hur som hinna tillfriskna innan måndag för att slippa uppleva fler genanta incidenter med kroppsläten och rinnande tryne. Det kommer aldrig att hända.)
03:33: Varför existerar jag? Tillvaron har aldrig givit mig något värdefullt. Jag har varit deprimerad sedan jag var tre år och stannade hemma från kyrkans barntimmar för att det var "så många barn där". Jag var inte ens lycklig som liten och kan omöjligt relatera till de sorgfria barndomsdagarna folk talar om (men uppenbarligen är det inte min hjärna det är fel på då inga mediciner kunnat rätta till det eller givit någon effekt; jag känner absolut ingen skillnad vare sig med eller utan som om jag vore immun mot dem varför man kan tänka sig att det måste vara min situation som varit högst olycklig, men det kan man inte heller säga då det finns de som har det så mycket sämre och utsatts för fruktansvärda saker men ändå mår fint). Jag måste få veta vad det finns för mening.
Mellan TV:n och datorn
1. vilken låt lyssnade du senast på? Kristofer Åström - All Lovers Hell.
2. vad har du för mobiltelefon? Ericssons mest odugliga. Jag kan inte ens ta hem ringsignaler eller tala in på telefonsvararen. Jag hatar den varför jag om någon frågar inte har någon telefon.
3. vilket ord är ditt favoritord? Tjusigt?
4. är dina föräldrar fortfarande tillsammans? Ja.
5. har du några syskon? Ja.
6. vilken läkerolsort gillar du bäst? Special.
7. vad ska du göra i helgen? Bre ut mig i soffan.
8. vad heter din mamma? Olika beroende på med vem jag talar och i vilket sammanhang.
9. vad äter du helst till frukost? Äter inte frukost, sover hellre länge och äter lunch direkt.
10. lost eller one tree hill? Har inte sett någotdera. Det enda jag vet är att man i Lost befinner sig på en ö.
11. ett band som du avgudar? Avgudadyrkan är en synd.
12. är du blyg eller framåt? Framåt. När jag inte pratar beror det på att jag mår dåligt, inte att jag är blyg.
13. är du bi/homo? Bespara mig.
14. om du svarade ja; när kom du ut med det? Jag är fortfarande kvar i garderoben.
15. nämn en vän du haft som du inte längre träffar? M.
16. vem litar du mest på? Ingen.
17. är du kär i någon just nu? Nej.
18. vem tog din oskuld? Djävulen.
19. vad är klockan just nu? 22:10.
20. vad använder du för skor? Fula. Jag älskar skor men hittar aldrig några jag kan vara nöjd med. Jag behöver hjälp.
21. vem önskar du var hos dig nu? M - det är hans tur att diska, skura och dammsuga.
22. vem ringde dig senast? Tidningen Arbetaren.
23. har du några sjukdomar? Ja, nu har jag dessutom ett mycket smittsamt virus.
24. prenumererar du på någon tidning? Allt om Historia. Skall dock sluta med det då jag inte anser mig ha råd med det längre. Dessutom är det den sämsta historietidningen. Jag läser aldrig artiklarna, bara notiserna. Det är inte värt 40 kronor i månaden.
25. äger du en palestinasjal? Nej.
26. vad gick du för linje? Officiellt; estetiska.
27. en sång som du önskar att du skrivit? Amanda och Herman. Man kan nästan säga att det är jag som gjort det med.
28. en film du önskar att du hade gjort? Palindromes. Det är inom den genren jag kommer göra film en dag eftersom vi ändå inte kan få tillbaka förr.
29. vem bråkade du senast med? Min mor.
30. vem önskar du att du hade förlorat din oskuld till? Ingen.
31. hur ofta har du sex? Det har jag inte - och även om jag haft det skulle jag inte tala om det. Visa litet klass och håll vad ni gör med era könsorgan och vilka kroppsvätskor ni avsöndrar/tar emot för er själva. Inser folk inte att det är lika motbjudande att lyssna på som vad någon gör på toaletten? Det är samma kroppsdelar som är involverade.
32. vem tycker du mest om? De jag hatar mest emellanåt.
33. har du blivit mobbad någongång? Ja gud ja.
34. dricker du mycket alkohol? Nej.
35. är du nöjd med din vikt? Ifall jag varit det hade det i sig varit en störning. Jag kan ju inte ens köpa fina kläder.
36. är du nöjd med din längd? Nej. Lägg till ett par centimeter på benen. Det är det största problemet.
37. hur många har du kysst? Färre än du.
38. har du ett förhållande just nu? Just nu? Vad tar ni mig för? Och nej. Jag är för ful för ett förhållande.
39. vilken är din favoritfärg? Grön.
40. vem vill du utmana? De som själva vill.
2. vad har du för mobiltelefon? Ericssons mest odugliga. Jag kan inte ens ta hem ringsignaler eller tala in på telefonsvararen. Jag hatar den varför jag om någon frågar inte har någon telefon.
3. vilket ord är ditt favoritord? Tjusigt?
4. är dina föräldrar fortfarande tillsammans? Ja.
5. har du några syskon? Ja.
6. vilken läkerolsort gillar du bäst? Special.
7. vad ska du göra i helgen? Bre ut mig i soffan.
8. vad heter din mamma? Olika beroende på med vem jag talar och i vilket sammanhang.
9. vad äter du helst till frukost? Äter inte frukost, sover hellre länge och äter lunch direkt.
10. lost eller one tree hill? Har inte sett någotdera. Det enda jag vet är att man i Lost befinner sig på en ö.
11. ett band som du avgudar? Avgudadyrkan är en synd.
12. är du blyg eller framåt? Framåt. När jag inte pratar beror det på att jag mår dåligt, inte att jag är blyg.
13. är du bi/homo? Bespara mig.
14. om du svarade ja; när kom du ut med det? Jag är fortfarande kvar i garderoben.
15. nämn en vän du haft som du inte längre träffar? M.
16. vem litar du mest på? Ingen.
17. är du kär i någon just nu? Nej.
18. vem tog din oskuld? Djävulen.
19. vad är klockan just nu? 22:10.
20. vad använder du för skor? Fula. Jag älskar skor men hittar aldrig några jag kan vara nöjd med. Jag behöver hjälp.
21. vem önskar du var hos dig nu? M - det är hans tur att diska, skura och dammsuga.
22. vem ringde dig senast? Tidningen Arbetaren.
23. har du några sjukdomar? Ja, nu har jag dessutom ett mycket smittsamt virus.
24. prenumererar du på någon tidning? Allt om Historia. Skall dock sluta med det då jag inte anser mig ha råd med det längre. Dessutom är det den sämsta historietidningen. Jag läser aldrig artiklarna, bara notiserna. Det är inte värt 40 kronor i månaden.
25. äger du en palestinasjal? Nej.
26. vad gick du för linje? Officiellt; estetiska.
27. en sång som du önskar att du skrivit? Amanda och Herman. Man kan nästan säga att det är jag som gjort det med.
28. en film du önskar att du hade gjort? Palindromes. Det är inom den genren jag kommer göra film en dag eftersom vi ändå inte kan få tillbaka förr.
29. vem bråkade du senast med? Min mor.
30. vem önskar du att du hade förlorat din oskuld till? Ingen.
31. hur ofta har du sex? Det har jag inte - och även om jag haft det skulle jag inte tala om det. Visa litet klass och håll vad ni gör med era könsorgan och vilka kroppsvätskor ni avsöndrar/tar emot för er själva. Inser folk inte att det är lika motbjudande att lyssna på som vad någon gör på toaletten? Det är samma kroppsdelar som är involverade.
32. vem tycker du mest om? De jag hatar mest emellanåt.
33. har du blivit mobbad någongång? Ja gud ja.
34. dricker du mycket alkohol? Nej.
35. är du nöjd med din vikt? Ifall jag varit det hade det i sig varit en störning. Jag kan ju inte ens köpa fina kläder.
36. är du nöjd med din längd? Nej. Lägg till ett par centimeter på benen. Det är det största problemet.
37. hur många har du kysst? Färre än du.
38. har du ett förhållande just nu? Just nu? Vad tar ni mig för? Och nej. Jag är för ful för ett förhållande.
39. vilken är din favoritfärg? Grön.
40. vem vill du utmana? De som själva vill.
En dålig dag bland många andra
Trots att jag inte kom i säng förrän halv fyra i morse vaknade jag till tre gånger innan alarmet var tänkt att sätta igång, konstigt nog inte det minsta sömnig, men dessvärre lika sjuk som under gårdagen. Tog osminkad med solglasögon och helt fel jacka då min nuvarande luktar Stockholms- och febersvett bussen in klockan tolv för att se om Kicks sålde den foundation jag är ute efter, som av recensioner att döma verkar kunna vara precis vad mitt feta rödfläckiga ansikte drömmer om. Givetvis gjorde det inte det, och inte heller Kosmetik hade Estée Lauders produkter. I stället provade jag Lumenes Double Stay för dålig hy. Trots ett tjockt lager och puder på det dröjde det inte längre än en timme innan den sjunkit in helt i porerna och jag än en gång såg ogjord ut (så mycket för det hyllade mineralsminket). Jakten fortsätter till helgen.
Efter besvikelsen gick jag med skvalpande steg och mötte upp S och C som åker till Turkiet i morgon på Forex, för att gå och äta 70-kronorsbuffé med S. Hade jag haft råd hade jag definitivt kunnat göra det flera gånger i veckan. Det tråkiga är att om man är fet har man ingenting på restauranger att göra, och absolut inte kring ett buffébord! Folk tar för givet att det är något man gör regelbundet när man i själva verket drar sig från det och inte ens kan njuta de få gånger man gör det, just för att man vet att man är för fet för att äta ute. Den som säger att den aldrig tänkt en förnedrande tanke om en överviktig person vid ett restaurangbord är en lögnare, för det är det första som slår en; att här har hon nog varit en gång för mycket. Att personen kanske är där för första gången och hoppas för sitt liv att ingen tänker just så om henne (vilket någon alltid gör, antingen för att det bottnar i eget självförakt eller ren ignorans) är inte en lika trolig första tanke. Man tar för givet att personen inte har någon självinsikt och undrar varför den inte sitter hemma, skäms och knaprar i sig en påse minimorötter. Eller nej, usch så lat man är om man köper färdigskalade grönsaker - något får väl tjockisen ändå göra själv!
Köpte sedan ett par fula men trendiga sneakers från Bobby Burns för ynka 49 kronor som skall dra mig rätt ner i bloggerskaträsket (ordinarie pris var 399 och jag fick ett par fräcka neongröna skosnören till) på Nilsons eftersom jag måste ha något att kunna promenera längre än till ICA i, en osmickrande bastopp på Gina Tricot, en osmickrande pyjamas på H&M så jag slipper frysa och två åh så exklusiva badlakan från Sir Henry (bara namnet - vilken prakt!) från Hemtex för 199 kronor, tillräckligt ljusa för att se smutsfläckar men inte tillräckligt ljusa för att skitas ned. Jag ångrar dock det trista färgvalet och tänker åka tillbaka senare för att köpa en till. Eftersom jag mycket motvilligt använder samma fler än en gång blir det en hel del som väntar på tvätt, och så billiga av så bra kvalitet får jag nog inte på länge.
Nu har jag varit själv hemma en vecka och det börjar kännas allt skönare att kunna vara helt ohämmad ("I'm such a free spirit!" sade luleåbon och spottade ut en munfull frön åt duvorna på torget) och inte "behöva" vara social. "Behöva" säger jag eftersom jag verkligen inte klarar av att eller ens vill ha någon i min närhet utan att få umgås med denne. Jag är alldeles för social/klängig för att sitta instängd i ett rum och samtidigt höra någon från ett annat: Jag vill vara där det händer. Så, jag kanske vill bo ensam där ingenting händer när allt kommer kring. Ingen att vara arg på, ingens sällskap att förgäves längta efter. Dessutom har eventuella oinbjudna gäster betydligt mindre yta att gömma sig på. Ensam känner man sig ju i vilket fall. Det blev ens lott i livet.
Efter besvikelsen gick jag med skvalpande steg och mötte upp S och C som åker till Turkiet i morgon på Forex, för att gå och äta 70-kronorsbuffé med S. Hade jag haft råd hade jag definitivt kunnat göra det flera gånger i veckan. Det tråkiga är att om man är fet har man ingenting på restauranger att göra, och absolut inte kring ett buffébord! Folk tar för givet att det är något man gör regelbundet när man i själva verket drar sig från det och inte ens kan njuta de få gånger man gör det, just för att man vet att man är för fet för att äta ute. Den som säger att den aldrig tänkt en förnedrande tanke om en överviktig person vid ett restaurangbord är en lögnare, för det är det första som slår en; att här har hon nog varit en gång för mycket. Att personen kanske är där för första gången och hoppas för sitt liv att ingen tänker just så om henne (vilket någon alltid gör, antingen för att det bottnar i eget självförakt eller ren ignorans) är inte en lika trolig första tanke. Man tar för givet att personen inte har någon självinsikt och undrar varför den inte sitter hemma, skäms och knaprar i sig en påse minimorötter. Eller nej, usch så lat man är om man köper färdigskalade grönsaker - något får väl tjockisen ändå göra själv!
Köpte sedan ett par fula men trendiga sneakers från Bobby Burns för ynka 49 kronor som skall dra mig rätt ner i bloggerskaträsket (ordinarie pris var 399 och jag fick ett par fräcka neongröna skosnören till) på Nilsons eftersom jag måste ha något att kunna promenera längre än till ICA i, en osmickrande bastopp på Gina Tricot, en osmickrande pyjamas på H&M så jag slipper frysa och två åh så exklusiva badlakan från Sir Henry (bara namnet - vilken prakt!) från Hemtex för 199 kronor, tillräckligt ljusa för att se smutsfläckar men inte tillräckligt ljusa för att skitas ned. Jag ångrar dock det trista färgvalet och tänker åka tillbaka senare för att köpa en till. Eftersom jag mycket motvilligt använder samma fler än en gång blir det en hel del som väntar på tvätt, och så billiga av så bra kvalitet får jag nog inte på länge.
Nu har jag varit själv hemma en vecka och det börjar kännas allt skönare att kunna vara helt ohämmad ("I'm such a free spirit!" sade luleåbon och spottade ut en munfull frön åt duvorna på torget) och inte "behöva" vara social. "Behöva" säger jag eftersom jag verkligen inte klarar av att eller ens vill ha någon i min närhet utan att få umgås med denne. Jag är alldeles för social/klängig för att sitta instängd i ett rum och samtidigt höra någon från ett annat: Jag vill vara där det händer. Så, jag kanske vill bo ensam där ingenting händer när allt kommer kring. Ingen att vara arg på, ingens sällskap att förgäves längta efter. Dessutom har eventuella oinbjudna gäster betydligt mindre yta att gömma sig på. Ensam känner man sig ju i vilket fall. Det blev ens lott i livet.
Det är aldrig för sent att ge upp
Jag vet inte hur jag skall klara detta (hur skall jag klara detta?). Jag har minst sagt tagit mig an ett tjog hinkar att balansera med på huvudet och kommer inte hinna läsa så mycket som jag önskat när man inser hur mycket det faktiskt är (bara psykologin idag kändes som ett heltidsprojekt för mig som inte är van att plugga, som faktiskt aldrig gjort det förut), men man vet aldrig vad som händer, så jag skall inte gräva ner mig p.g.a. det nu. Jag må vara på mitt 22:a år då, men det är sannerligen ingen ålder och inget fel i att vänta tills man är 22 på sitt 23:e år med att börja på folkhögskola (ytterst få fortsätter direkt efter gymnasiet och i och med att jag slutade först i våras måste jag vid dessa tillfällen se mig som 89:a och inte 87:a i och med att det är med dem jag gått - jag känner faktiskt inte en enda människa av min egen årgång idag). Man kanske trivs så bra i lägenheten om ett år (och trivs gör jag fastän jag klagar; jag kommer inte över hur tjusigt vardagsrummet är, hur bra det är att vi ser in till grannarna men inte de till oss, och jag längtar tills de nya exklusiva tapeterna i köket sätts upp, vilket säkert lär dröja närmare ett år) att man inte känner oss redo för att lämna den än, utan hellre stannar kvar ett år till i Luleå var man har tryggheten och jobbar? Eller så kommer man helt enkelt inte ens in på de utbildningar man söker till. Nåväl, det har jag lovat mig själv att inte börja grubbla på förrän i april. Det är åtta månader kvar, så nu får jag ta dessa åtta som de kommer och göra mitt bästa för att sätta upp en slags hållbar studieteknik. Kan de kan jag?
Håhå. Det räcker med att läsa det jag nu skrivit för att förstå varför jag aldrig kommer någon vart. Jag reflekterar inte ens över hur besatt jag är av mina negativa tankegångar vilka suger musten ur mig. Jag sätter käppar i hjulet innan det ens börjat rulla. Jag ger upp innan jag ens hunnit ge, men vi borde alla lyssna på Ronny Erikssons visa ord: "Det är aldrig för sent att ge upp." Jag har ju faktiskt hela livet på mig att göra det. Nu rullar vi! (Jag är ju bra på sådant. Lägger man mig intill en steppande poliosjuk transvestit med anorexi på kullen bakom huset kommer jag utan tvekan ned fortast - ett försprång jag lär behöva då jag måste skynda mig in och låsa dörren om mig.)
I vilket fall fick jag förutom enorm stress, irritation över hur läraren beskrev borderline, ångest över hur ful och ofräsch jag var i jämförelse med de andra blonderade damerna i rummet och en rejäl hostattack på lektionen en fin komplimang av en ryska, 30-nånting, med blå ögonskugga som efter att frågat mig huruvida man stavar byta byta eller bjuta sade att hon sett mig på bussen flera gånger, och tänkt att jag inte kunde vara svensk eftersom svenska kvinnor inte har så mycket stil. Det kändes skönt att höra när jag med röda rinnande ögon, flottigt okammat hår som tvinnat ihop sig till långa kycklinggula ölkorvar, sneakers och för små mjukisbyxor svept min nionde plastmugg vatten för att hålla ytterligare rethosta borta. Stil i alla lägen? Ja, ni hör ju själva!
Var senare på eftermiddagen på stan med S och C trots sjukdom och feber som får mig att svettas mer än en rektor i klimakteriet, och träffade E på bussen hem. Jag tycker om att prata om sådant som flytt, och vi bestämde oss att höras av någon gång så att Masjävlar (i.e. "den andra teatergruppen") kan komma över på finmiddag till lägenheten. Jag finner det lustigt hur finmiddagar alltid lyckas spåra ut till något oerhört oelegant var drycken blir viktigare än middagen, men jag gillar det. Jag är ändå inte den som är helt bekväm i att smaska i mig föda bland folk. (Mat = ångest, ångest = privat. Svårare än så är det inte.)
Nu dröjer det till och med måndag med skolan. Jag tänker avsätta resten av veckan åt ren lättja, för därefter lär jag väl knappast ha tid för annat. I morgon: Buffé med S (jag kan behöva något starkt som öppnar upp mina öppningar), köpa en tröja, gå ut med kartonger (soprummet luktar så illa att jag hellre behåller dem under bänken). Torsdag-söndag: "Cheaters" på Zone Reality, lösviktsgodis i mängder vilket jag kompenserar genom att gå den långa sträckan från hållplatsen till komvux när jag blivit frisk (det är 1,5 kilometer enligt Eniros karta och ja, det är långt att gå när det regnar, man är på väg till en lektion, har högklackat och fobi för att bli andfådd offentligt)? Oj, vilken lättja!
Uppdatering 02:30: Det är tydligen aldrig för sent att gå och lägga sig heller.
Håhå. Det räcker med att läsa det jag nu skrivit för att förstå varför jag aldrig kommer någon vart. Jag reflekterar inte ens över hur besatt jag är av mina negativa tankegångar vilka suger musten ur mig. Jag sätter käppar i hjulet innan det ens börjat rulla. Jag ger upp innan jag ens hunnit ge, men vi borde alla lyssna på Ronny Erikssons visa ord: "Det är aldrig för sent att ge upp." Jag har ju faktiskt hela livet på mig att göra det. Nu rullar vi! (Jag är ju bra på sådant. Lägger man mig intill en steppande poliosjuk transvestit med anorexi på kullen bakom huset kommer jag utan tvekan ned fortast - ett försprång jag lär behöva då jag måste skynda mig in och låsa dörren om mig.)
I vilket fall fick jag förutom enorm stress, irritation över hur läraren beskrev borderline, ångest över hur ful och ofräsch jag var i jämförelse med de andra blonderade damerna i rummet och en rejäl hostattack på lektionen en fin komplimang av en ryska, 30-nånting, med blå ögonskugga som efter att frågat mig huruvida man stavar byta byta eller bjuta sade att hon sett mig på bussen flera gånger, och tänkt att jag inte kunde vara svensk eftersom svenska kvinnor inte har så mycket stil. Det kändes skönt att höra när jag med röda rinnande ögon, flottigt okammat hår som tvinnat ihop sig till långa kycklinggula ölkorvar, sneakers och för små mjukisbyxor svept min nionde plastmugg vatten för att hålla ytterligare rethosta borta. Stil i alla lägen? Ja, ni hör ju själva!
Var senare på eftermiddagen på stan med S och C trots sjukdom och feber som får mig att svettas mer än en rektor i klimakteriet, och träffade E på bussen hem. Jag tycker om att prata om sådant som flytt, och vi bestämde oss att höras av någon gång så att Masjävlar (i.e. "den andra teatergruppen") kan komma över på finmiddag till lägenheten. Jag finner det lustigt hur finmiddagar alltid lyckas spåra ut till något oerhört oelegant var drycken blir viktigare än middagen, men jag gillar det. Jag är ändå inte den som är helt bekväm i att smaska i mig föda bland folk. (Mat = ångest, ångest = privat. Svårare än så är det inte.)
Nu dröjer det till och med måndag med skolan. Jag tänker avsätta resten av veckan åt ren lättja, för därefter lär jag väl knappast ha tid för annat. I morgon: Buffé med S (jag kan behöva något starkt som öppnar upp mina öppningar), köpa en tröja, gå ut med kartonger (soprummet luktar så illa att jag hellre behåller dem under bänken). Torsdag-söndag: "Cheaters" på Zone Reality, lösviktsgodis i mängder vilket jag kompenserar genom att gå den långa sträckan från hållplatsen till komvux när jag blivit frisk (det är 1,5 kilometer enligt Eniros karta och ja, det är långt att gå när det regnar, man är på väg till en lektion, har högklackat och fobi för att bli andfådd offentligt)? Oj, vilken lättja!
Uppdatering 02:30: Det är tydligen aldrig för sent att gå och lägga sig heller.
Luleås skola är ingen plats för en sifferblind
Dags för ännu en skolstart
Så fantastiskt lämpligt att bli sjukare än på hela året lagom till det att komvux drar igång (inte ens min minnesvärda influensa i januari när jag t.o.m. stannade hemma från skolan slår detta). Jag är knallröd i det annars grisvita ansiktet och har blödande sår på näsan. Jag drömmer bokstavligen sjuka drömmar som skrämmer livet ur mig när jag vaknar. Jag är inne på dagens andra (snart tredje) isglass i hopp om att lindra smärtan litet i sista stund, kan inte andas för allt slem och snor som rinner och stockar om vartannat, och om två timmar skall jag infinna mig på komvux för att dra igång Naturkunskap, i morgon Psykologi. Snusfyllda finniga karlslokar i Fristadsjacka som hellre körde epatraktor än närvarade på lektionerna, flyktingar som måste ta igen hela sin utbildning här för att någonsin få ett städjobb, sönderblonderade tonårsmorsor, utvecklingsstörda på Särvux och så jag som fyller upp tomrummen i byggnaden. Detta kommer säkerligen att ge mig den motivation jag behöver, speciellt efter att jag inser hur få kurser det finns för mig på den här vuxenskolan - merparten rör ekonomi och naturvetenskapliga områden precis som på stadens universitet, så nu återstår det för mig att bli en insatt nörd eller blott körd. Hade jag bara fått vara något sånär frisk nu hade det varit OK, men när jag knappt orkar stå upp eller klä på mig är det ett rent helvete, precis som lägenheten ser ut just nu. Jag orkar varken packa upp eller diska - snart rostar väl kastrullerna i det iskalla smutsiga vattnet. Det ligger obetalda räkningar på bordet som jag tack vare Nordeas komplicerade inloggning med dosa väntar med att betala: "Jag gör det i morgon" (och det måste jag). Har dessutom ingenstans att förvara mina saker. Jag måste köpa en byrå av något slag till mitt rum, men jag orkar inte. Jag orkar och vill ingenting, och jag vill definitivt inte tillbringa ett år här, men var skulle man annars göra det? Det finns ingenstans att ta vägen, ingenting att göra, ingen att träffa. Jag är övertygad om att mitt liv skulle få en större mening om jag började besöka den laestadianska församlingen 300 m bort.
Två timmar kvar tills eländet tar vid (för ett år sedan såg jag fram emot skolstarten, men då låg det inte heller något allvar i det), och jag är för svag för att orka ta mig in till stan, köpa något som muntrar upp (ingenting kan muntra upp mig idag; Norrbottensteatern kunde inte ens sätta upp en sevärd teater att längta till i höst) och sedan promenera till Östermalm (jag blir andfådd bara av att gå till hallen nu), så det blir till att vanka av och an här, utan att göra något nyttigt. Allt är precis som det alltid har varit, med andra ord. Dessutom ösregnar det ute dagen till ära. Ljuva ungdom!
Två timmar kvar tills eländet tar vid (för ett år sedan såg jag fram emot skolstarten, men då låg det inte heller något allvar i det), och jag är för svag för att orka ta mig in till stan, köpa något som muntrar upp (ingenting kan muntra upp mig idag; Norrbottensteatern kunde inte ens sätta upp en sevärd teater att längta till i höst) och sedan promenera till Östermalm (jag blir andfådd bara av att gå till hallen nu), så det blir till att vanka av och an här, utan att göra något nyttigt. Allt är precis som det alltid har varit, med andra ord. Dessutom ösregnar det ute dagen till ära. Ljuva ungdom!
Insjuknad och uppskrämd
Fem liter chokladmjölk, tio liter Jokk Tranbär, femton Gainomax, vaniljvisp, matlagningsgrädde och pastagrädde trängs i vårt kök... om det inte vore för att vi vet var det kommer från hade man kunnat tro att någon här har en affär med Norrmejeriers VD. Att öppna kylskåpet känns mer udda än aptitligt. Har redan bott här i sexton dagar (det är en hel vecka sedan den misslyckade inflyttningsfesten) och hunnit adressändra, men fortfarande inte gjort mig hemmastadd. Jag hatar att höra grannarna klampa omkring i lägenheten ovanför (jag vill ringa störningsjouren då jag hör någon ropa till) och att åka på en ständigt fullsatt buss.
Har ätit fullkornspasta och flera dagar gammal korvstroganoff (har nudlar så det räcker i morgon men måste sedan handla något, det är dock lättare sagt än gjort då det finns få saker jag drar mig från så mycket som matlagning), tittandes på Sing A Long. Över sextio tillfälliga kanaler, men ändå väljer jag det. Säger det mest om mig eller kanalutbudet?
I torsdags kom S hit och delade säng med mig. Jag trodde det skulle kännas skönt då vi hade en del att prata om efter mormors bortgång och jag är dessutom är rädd för att vara ensam om nätterna, men eftersom hon själv varit dålig blev jag i stället desto sjukare och morgonen därpå kallsvettades jag med floder forsandes både från porer och näsborrar; den sista floden är dock obehagligt förorenad i kloakernas alla färger (tog ett bad och mår ännu sämre efter att bakterierna spridit sig). Sov på Örnäset i natt och steg upp minst fem gånger då det kändes som om kroppen skulle gå sönder, och värre blir det trots nässpray och Vicks. Då skolan är betald och sätter igång på måndag önskar jag att ingen hade kommit hit och smittat mig ytterligare över huvud taget.
Min största skräck här är (förutom att höra någon knulla) steppande transvestiter med polio samt de något mer trovärdiga objudna gästerna kallade inbrottstjuvar: Jag vågar inte släcka p.g.a. mörkrädsla men kan inte sova med lyset tänt, kan inte ha persiennerna uppdragna eftersom jag då fasar att någon skall se kristallkronesubstitutet värt 149 kronor och tro att vi gömmer pengar i madrassen. Inte kan jag heller ha dem neddragna eftersom de då tror att vi döljer något ännu värdefullare där bakom. Jag skulle inte klara av en sådan händelse. Vad gör man, förutom intalar sig själv att ingen inbrottstjuv är så korkad att den bryter sig in i en upplyst lägenhet på andra våningen när det finns lättillgängliga sådana på bottenplan var det bara är att slå in glasdörren och trippa in? Hade det hänt något där hade jag dessutom hört hundarna nedanför skälla, så egentligen behöver jag inte vara rädd för dem. Nu återstår bara det övernaturliga och odödliga. Mot det finns inget skydd, menar jag och fortsätter att skrämma upp mig själv.
Har ätit fullkornspasta och flera dagar gammal korvstroganoff (har nudlar så det räcker i morgon men måste sedan handla något, det är dock lättare sagt än gjort då det finns få saker jag drar mig från så mycket som matlagning), tittandes på Sing A Long. Över sextio tillfälliga kanaler, men ändå väljer jag det. Säger det mest om mig eller kanalutbudet?
I torsdags kom S hit och delade säng med mig. Jag trodde det skulle kännas skönt då vi hade en del att prata om efter mormors bortgång och jag är dessutom är rädd för att vara ensam om nätterna, men eftersom hon själv varit dålig blev jag i stället desto sjukare och morgonen därpå kallsvettades jag med floder forsandes både från porer och näsborrar; den sista floden är dock obehagligt förorenad i kloakernas alla färger (tog ett bad och mår ännu sämre efter att bakterierna spridit sig). Sov på Örnäset i natt och steg upp minst fem gånger då det kändes som om kroppen skulle gå sönder, och värre blir det trots nässpray och Vicks. Då skolan är betald och sätter igång på måndag önskar jag att ingen hade kommit hit och smittat mig ytterligare över huvud taget.
Min största skräck här är (förutom att höra någon knulla) steppande transvestiter med polio samt de något mer trovärdiga objudna gästerna kallade inbrottstjuvar: Jag vågar inte släcka p.g.a. mörkrädsla men kan inte sova med lyset tänt, kan inte ha persiennerna uppdragna eftersom jag då fasar att någon skall se kristallkronesubstitutet värt 149 kronor och tro att vi gömmer pengar i madrassen. Inte kan jag heller ha dem neddragna eftersom de då tror att vi döljer något ännu värdefullare där bakom. Jag skulle inte klara av en sådan händelse. Vad gör man, förutom intalar sig själv att ingen inbrottstjuv är så korkad att den bryter sig in i en upplyst lägenhet på andra våningen när det finns lättillgängliga sådana på bottenplan var det bara är att slå in glasdörren och trippa in? Hade det hänt något där hade jag dessutom hört hundarna nedanför skälla, så egentligen behöver jag inte vara rädd för dem. Nu återstår bara det övernaturliga och odödliga. Mot det finns inget skydd, menar jag och fortsätter att skrämma upp mig själv.
Mormor gråter (inte mer)
Min mormor dog idag. Efter att ha halkat ner på golvet under fikat i måndags fick hon åka med helikopter till Umeå för operation och kunde inte väckas därefter. Det var en bristning på aortan och ena hjärtklaffen ur funktion som tog hennes liv 70 år gammal. Efter att ha bott som grannar med ett hus avstånd i nästan 21 år har man på gott och ont haft mycket med varandra att göra (det var alltid till henne jag gick för att färga mitt hår) och detta skapar ett stort tomrum i en. Jag önskar att vi hade pratat mer om gamla tider i stället för att ligga i konflikter. Jag önskar att hon hade fått se sina barnbarn lyckas i stället för att se på dem som lesbianen och det svarta fåret. Hon ville se mig inleda en karriär en dag och rädda Sverige undan den horribla filmscenen, men det kommer inte att hända nu. Hon fick aldrig se en genomföra någonting och inte ens besöka min nya lägenhet delvis inredd med saker från hennes skåp utan fick dö ensam i en sal i Umeå utan vetskap om vad hon gjorde där. Man hann inte ens hälsa på henne för att ta farväl.
Det var fem ynkliga minuter efter att min sambo åkt till Kallax för att sedan bege sig vidare till Ibiza som min mor ringde och berättade detta. Jag hade precis gastat ett "adjö" från balkongen och vikt ihop pizzakartongen (Luleå Special minus lövbiff) då telefonen vibrerade till. Ur ren egoistisk synvinkel känns även det jobbigt då jag kommer att vara här ensam en dryg vecka med ännu en börda att bära samtidigt som inskrivningen på komvux och min jakt på 550 poäng innan den 12 december(!) sker i morgon bitti. Det var nog så jobbigt att tänka på innan, vad är det inte nu? Jag kommer inte att sova i natt, det är ett som är säkert. Det är först när jag skriver detta det egentligen börjar gå upp för mig att det som fasades nu är sanning. Sista gången jag såg henne var söndag kväll när min far skjutsade hem mig till Hertsön efter att jag varit och hämtat ett par saker inför stockholmsresan (vilken jag senare avbröt; skriver mer om detta en annan dag). Hon vinkade och av gammal vana lät jag i sann svarta fåret-anda bli och min far fick stå för hälsandet tillbaka. Inga konstigheter i det. Jag skulle gå och hälsa på henne någon dag och höra om hon eventuellt kunde hjälpa oss att sy upp gardinerna till vardagsrummet. Nu kommer hon varken att kunna göra det eller skriva något i den blogg jag hjälpte henne att starta. Årets Konst i det gröna-arrangemang blev det sista hon medverkade i.
Jag hatar tanken på att en vidrig barnfamilj snart kommer att flytta in i det hus som bebotts av Petterssons sedan 1973, som min morfar nu tvingas flytta ifrån p.g.a. bristande ork, och fortsätta sina liv som om ingenting skett där innan dem. Jag kommer inte att kunna gå in i det hus vi ständigt rände i som barn, för snart tillhör det någon annan och vi är inte längre berättigade inträde, trots att det inte ens ligger 20 meter från vår egen villa. Daisy kommer att fortsätta styra en dit då hon är ute och promenerar i sele. Jag gråter inte, men det känns tungt. Mycket tungt, mest för att jag vet hur mycket jobb som följer och hur svårt det kommer bli för de kvarlevande, i synnerhet min morfar som grät såpass att han inte kunde prata, som varit sjuk i cancer och redan givit upp, som trots sina åsikter gällande mångt och mycket ändå var snäll och gått från korpulent pensionär till avmagrad kråka väntandes på slutet (samt för min mor, som inte har någon annan vän än sin assistent och sin mamma). Man kan höra hans steg släpa mot marken då han går på sin gård. Jag tror alla var övertygade om att det var han som skulle avlida först då hon alltid varit envis som få med en sjuhelvetes viljestyrka trots offerrollen hon gärna satte sig i, men vägarna är outgrundliga och jag vill förstå dem litet bättre: Varför blev hon först ut?
Vila i frid, Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson (12 mars 1938 - 13 augusti 2008)
Nu ångrar jag att jag inte gick och lade mig
Om mindre än tre timmar sitter jag på flyget till huvudstaden var jag blir till och med på onsdag kväll. Jag har varken sovit något sedan natten mot lördag (det är meningen att jag skall stiga upp utvilad och alert redo för avfärd om tio minuter men i stället har jag och M suttit i soffan och utnyttjat vår TV-box i storlek large från Comhem, dock somnade han ifrån härligheten - det vill säga mig - och jag får ge mig själv ett adjö) eller packat så mycket som en...ja, faktum är att jag inte kan packa. Rena underkläder, en tandborste och litet smink får räcka. Annars hade det ju inte blivit en spontan resa jag vet att ungdomar tycker om att göra (tant som jag är hatar jag då saker är oplanerade och är alldeles för bekväm för att dra iväg på diverse spektakel; då stannar jag hellre hemma med praliner framför televisionen även känd som människans bästa vän). Kommer halvsovande att strosa runt fram och tillbaka längs Drottninggatan 9-12 kliandes mina vad jag hoppas är myggbett innan jag skall träffa min internetvännina sedan lång tid tillbaka (tråkigt att första intrycket också kommer att bli ett oerhört trött och slitet sådant). Kanske åker vi till Sturegallerian i hopp om att överta Sveriges bloggscen, kanske gör vi något konstruktivt. Tiden får utvisa. Nu måste jag dock gå och iklä mig de fortfarande fuktiga handtvättade kläderna som legat och dragit i ett Gainomaxnedstänkt badkar om jag inte skall låta tiden rinna iväg och jag själv missa planet. Nu skulle det kännas skönast av allt då jag inte kan tänka på annat än hur underbart fantastiskt det vore med någon timmes eller helst av allt någon dags sömn, men jag har aldrig beundrat folk som är slavar under sina instinkter.
Vardagsrummet i bild
Tavlan från Dollarstore köptes för 50 kronor i stället för 100 då streckkod saknades. Rottingkrukan kommer från Hemtex och kostade 30 kronor (ordinarie pris 100). Palmen från Växtriket fick man som medlem för 195 i stället för 395.
Nej, bordet skall inte vara placerat så nära soffan. Det är ju bara så mycket bekvämare med middag framför TV:n än vid ett köksbord.
Tillägnat livet till havs med fyrton, fjärran länder och ensamma sjömän på det uråldriga kerubprydda skåpet och förmodat hem för kristallskålen enbart avsedd för godis.
Historisk litteratur. Så oerhört intellektuellt att råka lämna Sions Sånger från 1873 framme. Växtriket hade ett "tag fyra för 100"-erbjudande med.
Kristallkronesubstitutet från IKEA, 149 kronor.
Bonus: Provfilmat i min ej inredda jungfrukammare med Canon Powershot S5 IS. Jag antar att det blir till att behålla kameran och hoppas på att lära sig den, för videofunktionen är onekligen godkänd vad gäller att filma tomma väggar. Även ljudet är bättre än på min förra liksom zoomen.
Sex dagar som lägenhetsdam
Igår var jag, M och A på Storheden och fyndade litet (bl.a. en fantastisk brun damhatt med flor för 75 kronor, en film ur en serie barnsagor jag växte upp med samt en liten charmant spegel med guldram att ha på väggen; A köpte en ej fungerande SodaStream från 1978 för 30 kronor efter att ha bytt ut prislappen och M upprördes i vanlig ordning över kortavgiften som togs ut för den psykopatiska halvmåne med rött läppstift och stirrande ögon han köpte), för att sedan äta grisig tacomåltid (jag älskar då köttskallar känner till att vegetariskt varken behöver vara äckligt eller nyttigt; jag hade knappast vägt det jag gör om så varit fallet även om det nu snarare beror på mitt sockerberoende än att jag gillar mat, för det gör jag inte). Detta innebar att jag missade SD-mötet i stan var polisen hade fört bort ett 20-tal personer och kört ut dem mot stans utkanter. Ett flertal bekanta blev bortförda, däribland även barn och fullvuxna 50+. Vems sida lagen står på och håller om ryggen är väl ganska uppenbart. I en demokrati skall alla ha rätt att säga sitt, säger de och påstår att vi inte kan respektera denna. Vänta litet, vilken demokrati talar de om? I en demokrati skall alla ha rätt att säga sitt - och det var just det som gjordes då polisen "kom till undsättning".
I morgon har jag bott i 81,5 kvadratstrean i en veckas tid (men endast besökt sophuset en gång och tvättstugan inte en enda; i stället har jag tvättat de gånger jag varit "hem" och bråkat/beklagat mig). Min dator är på inlämning och jag fortsätter att be för att det inte skall vara hårddisken som kraschat, vilket då innebär att 3,5 år av mitt liv samt de filer jag tidigare lyckats rädda från åren innan det är borta för alltid. Det känns minst sagt ironiskt att något sådant skall ske just nu, när jag för en gångs skull behöver eländesapparaten och när mitt liv är på väg att ta en mindre vändning (känslorna består dock och med det blir det ganska uppenbart att vändningen varit till det negativa, ty räkningar och surströmmingsätande grannar vilket likväl sätter sig i vår toalett på det, är ingenting att se fram emot). Är det meningen att det gamla skall ut? Att behöva radera hela sitt liv känns litet väl drastiskt med tanke på hur många situationer jag redan förträngt, men om det händer kommer jag åtminstone att intala mig själv att det nu är dags att börja om på nytt - helt och hållet. Synd bara att ens katts bebisbilder och de få upplyftande stunder som funnits måste ta skada för det. "Synd bara"? Vem försöker jag lura med så milda uttryck? Min separationsångest är enorm.
Nu sitter jag vid en laptop med blå skärm som förvränger såväl text som bild och kan inte för allt i världen lära mig tekniken att styra utan mus, eller skriva på ett platt tangentbord. Jag måste spara inlägget i utkastet varannan mening därför att det inte lär dröja tills jag råkar ta ner samtliga fönster. Nästa torsdag skall jag infinna mig på vuxenutbildningen och har jag inte fått tillbaka min dator då och hunnit installera om alla program lär det ta hus i helvete, sannerligen. Att det vankas inflyttningsfest på lördag och den enda musikkälla vi har är den här datorn är inget glädjebesked. Å andra sidan, med det lär åtminstone inte grannarna kunna klaga. Hör av er ifall ni önskar komma. (Det är dock endast inbjudningar som gäller och inte OK att ta med oinbjudna.) Och nej, inflyttningsgåvor är inte ett krav (men inte heller ovälkomna).
Att min nya kamera inte vill sig utan blixt är ännu en sorglig saga (och eftersom jag är extremt perfektionistisk vad gäller bilder som får och inte får läggas upp gör det ont att visa sådana som absolut inte gör något rättvisa). Faktum är att allt utom inredningen känns sorgligt nu. Man kan omöjligt tro att lägenheten endast varit bebodd i sex dagar, snarare sex veckor. Det enda som tyder på att vi är nyinflyttade är avsaknaden av duschtillbehör i badrummet och mitt rum som fortfarande ser ut som ett flyttkartongnedslag. Jag har inte packat upp någonting, och de enda möbler jag äger är en 80 centimeter bred säng, en blomlåda och ett svartmålat skrivbord utan tillhörande stol. Så kommer det också antagligen att se ut till och med nästa augusti. Jag kunde nämligen inte bry mig mindre om mitt eget rum. Jag hatar det och när jag i min ilska skall stänga in mig själv kommer det att bli till min sambos i dagsljus rosa rum jag stampar, vilket är en tämligen lustig syn då det är denne jag alltid lyckas bli ilsk på. Jag känner på mig att ett gnälligt "varför är du så elak?" kommer att bli en återkommande fras i detta hem. Hur skulle det inte kunna bli det? Jag bor ju här. Och nu skall jag gå och lägga mig och till 100% somna framför ännu ett sönderspelat Simpsonsavsnitt i traditionsenlig anda.
Uppdatering 14:00: Min far ringde precis med det ljuvaste av besked: Det var nätverket det var fel på, ingenting hade kraschat. 740 kronor fattigare kan jag pusta ut, och idag får jag min dator så att jag kan börja rensa upp i den, återgå till att redigera bilder, skriva ointressanta blogginlägg, ladda hem musik och betala mina skolböcker. Det vill säga så fort vi skaffat de nödvändigheter jag inte vet vad de heter eller är till för som krävs för ett fungerande internet. Tack! Det skall firas med en cigarett innan jag åker och hämtar skrället. Sömnen får vänta.
I morgon har jag bott i 81,5 kvadratstrean i en veckas tid (men endast besökt sophuset en gång och tvättstugan inte en enda; i stället har jag tvättat de gånger jag varit "hem" och bråkat/beklagat mig). Min dator är på inlämning och jag fortsätter att be för att det inte skall vara hårddisken som kraschat, vilket då innebär att 3,5 år av mitt liv samt de filer jag tidigare lyckats rädda från åren innan det är borta för alltid. Det känns minst sagt ironiskt att något sådant skall ske just nu, när jag för en gångs skull behöver eländesapparaten och när mitt liv är på väg att ta en mindre vändning (känslorna består dock och med det blir det ganska uppenbart att vändningen varit till det negativa, ty räkningar och surströmmingsätande grannar vilket likväl sätter sig i vår toalett på det, är ingenting att se fram emot). Är det meningen att det gamla skall ut? Att behöva radera hela sitt liv känns litet väl drastiskt med tanke på hur många situationer jag redan förträngt, men om det händer kommer jag åtminstone att intala mig själv att det nu är dags att börja om på nytt - helt och hållet. Synd bara att ens katts bebisbilder och de få upplyftande stunder som funnits måste ta skada för det. "Synd bara"? Vem försöker jag lura med så milda uttryck? Min separationsångest är enorm.
Nu sitter jag vid en laptop med blå skärm som förvränger såväl text som bild och kan inte för allt i världen lära mig tekniken att styra utan mus, eller skriva på ett platt tangentbord. Jag måste spara inlägget i utkastet varannan mening därför att det inte lär dröja tills jag råkar ta ner samtliga fönster. Nästa torsdag skall jag infinna mig på vuxenutbildningen och har jag inte fått tillbaka min dator då och hunnit installera om alla program lär det ta hus i helvete, sannerligen. Att det vankas inflyttningsfest på lördag och den enda musikkälla vi har är den här datorn är inget glädjebesked. Å andra sidan, med det lär åtminstone inte grannarna kunna klaga. Hör av er ifall ni önskar komma. (Det är dock endast inbjudningar som gäller och inte OK att ta med oinbjudna.) Och nej, inflyttningsgåvor är inte ett krav (men inte heller ovälkomna).
Att min nya kamera inte vill sig utan blixt är ännu en sorglig saga (och eftersom jag är extremt perfektionistisk vad gäller bilder som får och inte får läggas upp gör det ont att visa sådana som absolut inte gör något rättvisa). Faktum är att allt utom inredningen känns sorgligt nu. Man kan omöjligt tro att lägenheten endast varit bebodd i sex dagar, snarare sex veckor. Det enda som tyder på att vi är nyinflyttade är avsaknaden av duschtillbehör i badrummet och mitt rum som fortfarande ser ut som ett flyttkartongnedslag. Jag har inte packat upp någonting, och de enda möbler jag äger är en 80 centimeter bred säng, en blomlåda och ett svartmålat skrivbord utan tillhörande stol. Så kommer det också antagligen att se ut till och med nästa augusti. Jag kunde nämligen inte bry mig mindre om mitt eget rum. Jag hatar det och när jag i min ilska skall stänga in mig själv kommer det att bli till min sambos i dagsljus rosa rum jag stampar, vilket är en tämligen lustig syn då det är denne jag alltid lyckas bli ilsk på. Jag känner på mig att ett gnälligt "varför är du så elak?" kommer att bli en återkommande fras i detta hem. Hur skulle det inte kunna bli det? Jag bor ju här. Och nu skall jag gå och lägga mig och till 100% somna framför ännu ett sönderspelat Simpsonsavsnitt i traditionsenlig anda.
Uppdatering 14:00: Min far ringde precis med det ljuvaste av besked: Det var nätverket det var fel på, ingenting hade kraschat. 740 kronor fattigare kan jag pusta ut, och idag får jag min dator så att jag kan börja rensa upp i den, återgå till att redigera bilder, skriva ointressanta blogginlägg, ladda hem musik och betala mina skolböcker. Det vill säga så fort vi skaffat de nödvändigheter jag inte vet vad de heter eller är till för som krävs för ett fungerande internet. Tack! Det skall firas med en cigarett innan jag åker och hämtar skrället. Sömnen får vänta.
Ful och förflyttad
Jag avundas dem som kan hålla humöret upp en hel dag, eller för all del en hel timme. Själv har jag aldrig lyckats med det första, inte ens som ensiffring med sockervadd i håret. Jag var barnsligt glad i torsdags och längtade allt eftersom svetten rann från den stekande solen allt mer till morgondagen. Jag gillade till och med vad jag såg i lägenheten, och att Lulebo tapetserar om i köket som kompensation för sopvatten på de rackliga skåpdörrarna var fantastiskt, eftersom vi med största sannolikhet inte hade orkat med det utan nöjt oss. Det plötsliga öregnet kombinerat med åska som gjorde Luleåkalasets besökare besvikna gjorde det bara bättre; jag kände att gud var på min sida den här dagen. Inte minst då jag fick välja ut kläder till ett värde av 850 kronor till M som jag sedan också fick betala (d.v.s. det jag var skyldig honom). Kritstrecksrandig väst, tre skjortor och en slipover. En mycket god affär då han får maximal stil för pengarna och jag i min tur något att vila ögonen på (ingen kan väl ha undgått min kritstrecksfetisch vid det här laget). Dessvärre vägrade han hatt med rädsla för att tas för en So you think you can dance-deltagare som gör misslyckade försök att i sin tur tas för en gängmedlem från 30-talet men slutar upp sliskig. Jag förstod hans dilemma och kom över det.
Jag var förväntansfull och trots att jag vet att saker aldrig håller i sig kändes det bra, men som alltid vad gäller mig är allt utom ångesten tillfällig. Jag svängde förbi COOP på vägen hem för att hämta ut den nya kamera jag köpt och resultatet var värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Alla skavanker togs fram. Varenda por och ens skrovliga yta framhävdes in i minsta detalj. 3200 kronor kastade direkt i den gyttjiga sjön. Pengarna kändes dock som det minst viktiga - en bra kamera som denna kan alltid säljas till någon fotointresserad eller amatörer som häller vatten över huvudet (läs; mina föräldrar) - att se mig själv utifrån är ren tortyr, och jag börjar återigen att gråta bara av att skriva det. Hur skall jag kunna bli skådespelare med sådan hy, som besitter allt andra inte räds för att säga att de äcklas av (vidgade porer, klart synbar asymmetri, medfödda ringar under ögonen)? Varje gång de säger det är det ett slag rätt i mitt deformerade ansikte. Jag fick en ångestattack och grät oavbrutet hela kvällen. Klösandes mig själv i det flottiga nyllet kunde jag bara upprepa en enda sak: "VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL?" Jag vet att jag ömkar, men det känns bara så orättvist att alla tänkbara dåliga drag har samlats på en och samma människa. Jag är ett vandrande varningsexempel på hur man inte skall se ut om man på några villkor vill kunna finna lycka. Är det en slump eller finns det en mening i mitt ständiga lidande?
På fredagen var det dags och just efter lunchtid stod de flesta möbler redan på plats. Nu är flytten med andra ord avklarad och trots att vi bara bott där ett dygn ser det redan hemtrevligt ut - det enda som fattas är litet växter och övrigt tjusigt småplock. Dock känns det fortfarande som att man bara är på besök hos någon som låst in sig på toa misstänkt länge och snart skall bege sig - det kändes inte alls speciellt bra att ligga och titta på inspelade VHS-kassetter, men det kanske kommer. Tyvärr har jag ju som sagt ingen kamera att visa resultatet med, men jag fortsätter min jakt på en sådan var jag kan fotografera mig själv och blixtlöst utan att drabbas av nervsammanbrott.
Datorn är kvar på Örnäset än så länge varför det inte blir mycket till bloggande på ett tag men desto mer packande. Det absolut tråkigaste är att packa kläder: Jag viker dem inte utan trycker vårdslöst ner dem i kartongen i hopp om att så mycket som möjligt skall få plats och vill inte ens behålla hälften av dem. Hädanefter skall jag inte köpa något bara för att ha utan när jag ser något som jag kommer ha. Jag är en sådan som sliter ut mina favoiter tills de går sönder och sedan desperat letar efter nya utan framgång. Gäller detsamma för relationer, tro?
Jag var förväntansfull och trots att jag vet att saker aldrig håller i sig kändes det bra, men som alltid vad gäller mig är allt utom ångesten tillfällig. Jag svängde förbi COOP på vägen hem för att hämta ut den nya kamera jag köpt och resultatet var värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Alla skavanker togs fram. Varenda por och ens skrovliga yta framhävdes in i minsta detalj. 3200 kronor kastade direkt i den gyttjiga sjön. Pengarna kändes dock som det minst viktiga - en bra kamera som denna kan alltid säljas till någon fotointresserad eller amatörer som häller vatten över huvudet (läs; mina föräldrar) - att se mig själv utifrån är ren tortyr, och jag börjar återigen att gråta bara av att skriva det. Hur skall jag kunna bli skådespelare med sådan hy, som besitter allt andra inte räds för att säga att de äcklas av (vidgade porer, klart synbar asymmetri, medfödda ringar under ögonen)? Varje gång de säger det är det ett slag rätt i mitt deformerade ansikte. Jag fick en ångestattack och grät oavbrutet hela kvällen. Klösandes mig själv i det flottiga nyllet kunde jag bara upprepa en enda sak: "VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL?" Jag vet att jag ömkar, men det känns bara så orättvist att alla tänkbara dåliga drag har samlats på en och samma människa. Jag är ett vandrande varningsexempel på hur man inte skall se ut om man på några villkor vill kunna finna lycka. Är det en slump eller finns det en mening i mitt ständiga lidande?
På fredagen var det dags och just efter lunchtid stod de flesta möbler redan på plats. Nu är flytten med andra ord avklarad och trots att vi bara bott där ett dygn ser det redan hemtrevligt ut - det enda som fattas är litet växter och övrigt tjusigt småplock. Dock känns det fortfarande som att man bara är på besök hos någon som låst in sig på toa misstänkt länge och snart skall bege sig - det kändes inte alls speciellt bra att ligga och titta på inspelade VHS-kassetter, men det kanske kommer. Tyvärr har jag ju som sagt ingen kamera att visa resultatet med, men jag fortsätter min jakt på en sådan var jag kan fotografera mig själv och blixtlöst utan att drabbas av nervsammanbrott.
Datorn är kvar på Örnäset än så länge varför det inte blir mycket till bloggande på ett tag men desto mer packande. Det absolut tråkigaste är att packa kläder: Jag viker dem inte utan trycker vårdslöst ner dem i kartongen i hopp om att så mycket som möjligt skall få plats och vill inte ens behålla hälften av dem. Hädanefter skall jag inte köpa något bara för att ha utan när jag ser något som jag kommer ha. Jag är en sådan som sliter ut mina favoiter tills de går sönder och sedan desperat letar efter nya utan framgång. Gäller detsamma för relationer, tro?
