Viktredovisning 30/1-09
Viktminskning denna vecka: 1,5 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 3,5 kg
Utvärdering: Jag har normalt vågen stående på samma ställe, precis som man bör. Idag flyttade jag den dock knappa två decimeter för att kunna stänga garderoben, och beroende på var jag väger mig skiljer det upp till ett kilo. Eftersom jag inte kommer ihåg exakt position för var jag haft den kompromissar jag och anger vad vågen visade första gången (innan jag rörde den och började testa varje vrå i rummet för att jämföra), för jag lär ju knappast ha gått upp under sömntimmarna. Med tanke på vad som hände i onsdags efter besöket hos "kontaktpersonen" (som jag aldrig lär se igen) då jag i min nära på hysteriska frustration bröt alla löften och åt en hel bullpåse bestående av elva(!) kanelbullar är jag otroligt lättad och tacksam (om än skamsen för att jag låter andra påverka mitt humör och framför allt min diet). Normalt hade det resulterat i en omedelbar uppgång och ett "nu skiter jag i det här!" från mig då jag har ohälsosamt låg ämnesomsättning, men inte nu. Fantastiskt!
Total viktnedgång för januari månad blir alltså 3,5 kilo. Ser man till min planering räcker det för att jag skall lyckas med Projekt -15 kilo. Det räcker med att hålla sig till samma summa varje månad för att det skall bli det mer än så. Jag har trots allt själv valt att inte minska för fort denna gång. Det är viktigare än att komma i mina kläder snarast möjligt.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 3,5 kg
Utvärdering: Jag har normalt vågen stående på samma ställe, precis som man bör. Idag flyttade jag den dock knappa två decimeter för att kunna stänga garderoben, och beroende på var jag väger mig skiljer det upp till ett kilo. Eftersom jag inte kommer ihåg exakt position för var jag haft den kompromissar jag och anger vad vågen visade första gången (innan jag rörde den och började testa varje vrå i rummet för att jämföra), för jag lär ju knappast ha gått upp under sömntimmarna. Med tanke på vad som hände i onsdags efter besöket hos "kontaktpersonen" (som jag aldrig lär se igen) då jag i min nära på hysteriska frustration bröt alla löften och åt en hel bullpåse bestående av elva(!) kanelbullar är jag otroligt lättad och tacksam (om än skamsen för att jag låter andra påverka mitt humör och framför allt min diet). Normalt hade det resulterat i en omedelbar uppgång och ett "nu skiter jag i det här!" från mig då jag har ohälsosamt låg ämnesomsättning, men inte nu. Fantastiskt!
Total viktnedgång för januari månad blir alltså 3,5 kilo. Ser man till min planering räcker det för att jag skall lyckas med Projekt -15 kilo. Det räcker med att hålla sig till samma summa varje månad för att det skall bli det mer än så. Jag har trots allt själv valt att inte minska för fort denna gång. Det är viktigare än att komma i mina kläder snarast möjligt.
En kulting väger ungefär 1,5 kilo då den föds. Denna lilla parvel är blott
två dagar gammal och kommer att slaktas om mindre än sex månader.
två dagar gammal och kommer att slaktas om mindre än sex månader.
Bad Santa
Praktexempel på dålig humor som får en att känna sig fyndig för en sisådär kvarts sekund:
Hur vet man att tomten är hiphopare?
- Han säger "ho ho ho".
Hur vet man att tomten är hiphopare?
- Han säger "ho ho ho".
Haggan som intergender tomte i den omtalade Masken, åren 2002 och 2006.
Sista minuten-städning
Det var dags att rensa upp i denna ungmöslya en gång för alla, så nu har kläder vikts och förflyttats från kartong till garderob (kan man tänka sig, att det bara tog drygt 2,5 månader) och papper har sorterats (nåväl, jag har en hög med sparade och en som jag pressat ner i en kasse). Golvet skall snart dammsugas och porslinet diskas. Som grädde på moset avslutar vi med att vattna blommorna, puffa kuddarna (som fortfarande har prislapparna kvar, det ger en härlig känsla av nyskick) och tända en rökelse för hemtrevnaden. Det känns skönt att få det bortgjort så jag kan sluta älta röran och avsätta söndagkvällen åt att plugga ett par minuter.
I kväll kommer Double-D hit (mina opassande smeknamn är alltid lika älskvärda - för övrigt ger Ludacris en grav ångest över att vara en hängig liten c-kupa då han rappar om fasta dd's i varannan låt), vilket också blir mitt första besök (kan man tänka sig, att det bara tog drygt 2,5 månader; jag måste vara stans folkkäraste donna). Då är det en fördel ifall man tar sig in genom dörren. Vi tänkte blanda ett par drinkar av ingredienserna som finns till hands och kasta litet gris framför TV:n. Åter till fejandet.
Viktredovisning 23/1-09
Viktminskning denna vecka: 0,0 kg (däremot en ökning på +0,3 kg)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2 kg
Utvärdering: Jag vägde mig i morse, såg resultatet och gick tillbaka till sängen med tanken att jag ändå inte måste gå på fredagslektionerna ("jag måste inte göra någonting alls, för jag kommer ändå ingenstans"). Det här är ett sådant inlägg man inte vill göra, men det kommer och det lär ske igen under resans gång. Jag har alltså gått upp och inte ner i vikt - ett resultat av att ha stoppat i mig yoghurt med kokos (enormt kaloririkt) de senaste kvällarna. Det är sådant som krossar ens motivation att veta att man inte ens kan äta något så litet (för det var inga stora mängder) framför en film utan att det skall förstöra ens redovisning.
Nu skäms jag över mig själv, tänker att andra skall tänka "klart att valrossen inte kan göra något rätt" och att jag inte skall äta något alls under helgen, samtidigt som jag i bakhuvudet oroar mig för att det kommer bli precis tvärtom eftersom det är så jag hanterar svårigheter - aldrig någonsin genom svält (vore det så väl hade jag inte sett ut som jag gör). Förnuftet däremot (jo, jag har ett sådant, ett onekligen större än genomsnittsmänniskans till och med) säger åt mig att "shit happens" och att det inte är en anledning till att ge upp. I stället är det bara att fortsätta kämpa och låta bli de där sakerna som fick en att misslyckas denna gång. Må vecka fem bli en bättre, mer aktiv och kalorifattig sådan.
Uppmaning: Sluta vara en sådan drama queen, och för sjutton, sluta att springa till vågen var tjugonde minut för att se om du hunnit gå ner något så att du slipper lägga ut den bistra sanningen i bloggen! Allt står inte och faller med ett par hekto. Hade du gått upp 2 kg hade jag däremot inte klandrat dig ifall du skolkade och tjöt. Gå och krafsa ihop litet lunch istället så att du inte hungrar ihjäl ikväll.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2 kg
Utvärdering: Jag vägde mig i morse, såg resultatet och gick tillbaka till sängen med tanken att jag ändå inte måste gå på fredagslektionerna ("jag måste inte göra någonting alls, för jag kommer ändå ingenstans"). Det här är ett sådant inlägg man inte vill göra, men det kommer och det lär ske igen under resans gång. Jag har alltså gått upp och inte ner i vikt - ett resultat av att ha stoppat i mig yoghurt med kokos (enormt kaloririkt) de senaste kvällarna. Det är sådant som krossar ens motivation att veta att man inte ens kan äta något så litet (för det var inga stora mängder) framför en film utan att det skall förstöra ens redovisning.
Nu skäms jag över mig själv, tänker att andra skall tänka "klart att valrossen inte kan göra något rätt" och att jag inte skall äta något alls under helgen, samtidigt som jag i bakhuvudet oroar mig för att det kommer bli precis tvärtom eftersom det är så jag hanterar svårigheter - aldrig någonsin genom svält (vore det så väl hade jag inte sett ut som jag gör). Förnuftet däremot (jo, jag har ett sådant, ett onekligen större än genomsnittsmänniskans till och med) säger åt mig att "shit happens" och att det inte är en anledning till att ge upp. I stället är det bara att fortsätta kämpa och låta bli de där sakerna som fick en att misslyckas denna gång. Må vecka fem bli en bättre, mer aktiv och kalorifattig sådan.
Uppmaning: Sluta vara en sådan drama queen, och för sjutton, sluta att springa till vågen var tjugonde minut för att se om du hunnit gå ner något så att du slipper lägga ut den bistra sanningen i bloggen! Allt står inte och faller med ett par hekto. Hade du gått upp 2 kg hade jag däremot inte klandrat dig ifall du skolkade och tjöt. Gå och krafsa ihop litet lunch istället så att du inte hungrar ihjäl ikväll.
Det här är inte jag
Mina hörlurar har lyssnat på sista versen. Måste köpa nya i morgon så att jag kan lyssna på musik (jag kan inte lyssna i högtalare, finner ingen njutning i det; ljudet måste ligga nära örat och vara så påträngande som möjligt) vilket jag inte gjort på flera dagar. Utöver det är det sluthandlat. Jag är trött på konsumtion och bloggar, magasin och TV-program som inte gör annat än att uppmuntra detta. Nej, det finns ingenting i denna världsrymd som är så tillfredsställande som att shoppa och känna sig rik, men det existerar inte heller en aldrig sinande källa av pengar. När man fortfarande bodde hemma och hade litet utgifter kunde man unna sig sådant man ville ha. Man kunde beställa en kartong med kläder då och då. Det fungerar inte när man får känna vad ett liv med ansvar innebär, och man kan inte köpa en ny tröja man kommer iklä sig två gånger, eller tio prydnadskuddar bara för att Indiska har superrea. Speciellt när man är för fet för att kunna trivas i sina kläder finns ingen anledning till att köpa nytt. En skönhet klär i allt, ett odjur inte i något. Jag har flera plagg som väntar på mig när jag gått ner både 5, 10 och 15 kilo. Med tanke på att 95% av garderoben består av svart spelar det ju ingen roll ifall man återanvänder eller köper nytt. Omgivningen ser ändå ingen skillnad. Faktum är att omgivningen inte ser något alls eftersom de aldrig träffar en utan ytterkläder. Det är inte så att jag tar hem gäster, bjuds på fester eller deltar i olika aktiviteter.
En journalist mailade mig eftersom hon ville ha med mig i ett reportage för en lokaltidning. Syftet var att visa upp några av sina outfits och berätta om dem. Jag tackade med stor tveksamhet ja eftersom jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att öva mig på att stå framför kameran då det är min största fobi och det i slutändan ändå är dit jag vill, men har nu dragit mig ur eftersom jag inte äger några outfits jag kan stå för. Att visa upp "favoriterna" är med andra ord omöjligt. Precis allt jag klär mig i är sådant jag har för att de plagg jag egentligen vill bära inte finns i min storlek. Hon får gärna återkomma om ett halvår då jag hunnit gå ner xx kilo, men inte nu. Jag har absolut ingenting att säga och har litet mer stolthet i den svårt överviktiga kroppen, än att jag viker ut mig i en bilaga och låter Norrbotten tro att jag är en tjockis som är stolt över sin dåliga smak. Jag skäms över att gå utanför dörren, hatar att behöva använda bomullskjolar i stretch när man egentligen vill ha en tjusig kjol i stumt material med hög midja. Det här är inte jag. Jag vill kunna leva som den dam jag är. Jag har kommit ifrån mitt sanna jag och jag kan inte med det. Vad hände med eleganta C som lade håret om kvällarna, såg ut som en gangster's moll i kritstrecksrandigt och huvudprydnader? Som inte gick ut utan sitt läppstift? Hon försvann med livet. Att man över huvud taget orkade klä sig var ett tecken på att något i ens liv kändes värt att klä sig för. Det gör det inte idag. Det är tomt.
En journalist mailade mig eftersom hon ville ha med mig i ett reportage för en lokaltidning. Syftet var att visa upp några av sina outfits och berätta om dem. Jag tackade med stor tveksamhet ja eftersom jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att öva mig på att stå framför kameran då det är min största fobi och det i slutändan ändå är dit jag vill, men har nu dragit mig ur eftersom jag inte äger några outfits jag kan stå för. Att visa upp "favoriterna" är med andra ord omöjligt. Precis allt jag klär mig i är sådant jag har för att de plagg jag egentligen vill bära inte finns i min storlek. Hon får gärna återkomma om ett halvår då jag hunnit gå ner xx kilo, men inte nu. Jag har absolut ingenting att säga och har litet mer stolthet i den svårt överviktiga kroppen, än att jag viker ut mig i en bilaga och låter Norrbotten tro att jag är en tjockis som är stolt över sin dåliga smak. Jag skäms över att gå utanför dörren, hatar att behöva använda bomullskjolar i stretch när man egentligen vill ha en tjusig kjol i stumt material med hög midja. Det här är inte jag. Jag vill kunna leva som den dam jag är. Jag har kommit ifrån mitt sanna jag och jag kan inte med det. Vad hände med eleganta C som lade håret om kvällarna, såg ut som en gangster's moll i kritstrecksrandigt och huvudprydnader? Som inte gick ut utan sitt läppstift? Hon försvann med livet. Att man över huvud taget orkade klä sig var ett tecken på att något i ens liv kändes värt att klä sig för. Det gör det inte idag. Det är tomt.
Slut på idéer/motivation
Idag försov jag mig. Missar den tacksamma tangentbordsträningen och mattelektionen. Känner inte alls för att åka dit klockan tolv och fortsätta med förstnämnt men i och med att jag inte kom på den tidigare lektionen vore det ju bra. Helst av allt vill jag bara sitta hemma och äta tills magsäcken spricker. Har dock inte ätit lagad mat på en vecka då jag inte vet vad jag skall göra för något eftersom jag redan ätit allt jag kan tillaga för många gånger, så både lök och matlagningsyoghurt börjar nog mögla vilken dag som helst. Vilket slöseri med pengar att köpa hem saker som inte går åt. Har man ingen veckoplanering skall man akta sig för att fylla upp en påse. Det blir inte billigare när man får slänga allt. När jag bantade sommaren 2006 köpte jag hem en hel hög med torrvaror som fortfarande stod kvar oöppnade högst upp i skafferiet på Örnäset fram till för några veckor sedan.
Det jag stör mig mest på är att människor verkar veta vad de skall äta och slänger ihop något nyttigt på rutin, medan jag har gått igenom varenda viktblogg och receptsida på internet i år (och inte i år som i 2009, utan år som i åratal) utan att hitta en maträtt som inte tar två timmar att tillreda och verkar god, eller bara godkänd. Vad sjutton äter folk? (En sak är säker och det är att jag inte stoppar bulgur/kornris/dylikt i denna trut något mer. Jag äter inte ens vanligt vitt ris för att det är så osmakligt, såvida det inte kommer under ett hett såstäcke på en thairestaurang var kocken inte är känd för sin HIV).
Förstörde just två stora bönburkar i ett misslyckat försök till att göra i ordning kidneyburgare. Nu skiter jag i detta. Jag blir så frustrerad. När jag äntligen gått in för att gå ner i vikt och är inne på min tredje vecka kan jag inte hålla dieten eftersom det inte finns något vettigt att äta (och jag kan inte med att gå på pulverdiet eftersom jag måste få tugga). Jag är aldrig så dyr i drift som när jag köper hem kalorifattiga saker. Från och med 1 februari skall jag lägga en 1000-lapp i ett kuvert (OK, slänga in i ett skåp är mer korrekt) och får endast använda det som finns i det till mat. Tar pengarna slut innan månaden får jag stå mitt kast. Men till dess, vad fan skall man äta?
Uppdatering 11:50: Smeten var inte förstörd. Den behövde visst bara stå i kylskåpet en timme, så nu har jag ätit kruttorr burgare med sallad och gott var det inte. Och med tanke på vad klockan rusat iväg till, blir det ingen eftermiddagslektion idag.
09.01.19
Det är när man vaknar 7:25 och går till bussen 7:40 (att försöka springa är ingen idé, jag har ändå glömt hur man gör) man har flyt, och det är när man inser att man är lika ofräsch oavsett om man stått en minut framför spegeln eller en timme, som det flytande späds ut och rinner iväg. Minst flyt av allt har man dock på komvux kansli - jag blir inte klok på dem! Inte undra på att det tog en och en halv timme att registrera sig förra veckan. Deras inkompetens vet inga gränser och jag kan inte ens försöka beskriva det utan att sluta upp i ett rosenrasande "FAOGEOUSKEDGASW!!!!1!! AAH!!!! JAG ÄR SÅ AA-AARG!". Bloggar må innehålla vardagsdravel ointressant för den utomstående, men litet självrespekt försöker jag att bibehålla genom att hålla mig något sånär stadig när jag skriver. Annars minns jag ju inte vad som upprörde mig för stunden (jag kanske bara var hungrig?).
Datorlektionerna borde jag snart vara färdig med, vilket känns otroligt skönt eftersom jag då "bara" har matematiken, den förbannade samhällskunskapen och NK:n att koncentrera mig på (jag räknar inte hälsopedagogiken som lektion utan som lekstuga, och leka är inte något jag tackar nej till). Och spanskan förstås. Spanskalektionerna är något annat som inte har speciellt mycket flyt över sig. Det är en bitter insikt att man saknar verkliga talanger (huruvida jag är bra på teater kan diskuteras, och även om så skulle vara är det ju ingenting man kan livnära sig på) och varken är språkbegåvad, praktiskt eller estetiskt lagd. Inte ens hemmafrulivet skulle jag klara av eftersom detta innefattar ordning och reda. Möjligtvis om jag gifte mig rikt med en kritstrecksklädd maffiaboss och kunde tillbringa dagarna ätandes praliner samtidigt som jag tar ett par tramp på motionscykeln framför Rachel Ray. Nå, det vore ett liv värt att leva!
Efter spanskan åkte jag in till stan eftersom jag hade en önskan om att fynda något på Hemtex, men utan resultat. I stället hittade jag ett snyggt halsband och matchande armband på Sisters, där fröken E fick sig en ny jacka. Därefter gick vi hem till henne, tillbringade tre timmar framför datorn och smed planer inför resan till Mallorca, som hon lika spontant som jag bestämde sig för att anmäla sig till. I samma stund fick hon ett mail som sade att det blivit en ledig plats på flyget från Stockholm varför hon nu slipper åka från Köpenhamn. Perfekt! Däremot blir det desto svårare med hemfärden då det inte går något flyg till Luleå då vi anländer 14:20 en lördag. Alternativet är 12 timmar (som aldrig blir färre än 15) på tåget eller en natt på vandrarhem för att ta flyget nästkommande dag. Rent prismässigt skiljer det sig inte mer än någon hundralapp, och då man efter tre veckor av stekande sol och drinkar lär vara både brunbränd, bakrusig och bratigare än någonsin, känns väl få saker så rätt som en krogkväll i hufvudstaden. Då lär man till och med passa in för omväxlings skull (tror dock inte bratsen delar sovsal med tyska backpackers). Vem vet, snart får jag kanske byta namn på bloggen till det så självklara Blondincilla, gå med i MUF, ta en talkurs hos Smurfarna och pressa ner huvudet i en varm och mysig björnfitta. O, jag känner att mitt kall i livet börjar uppenbara sig!
Eftersom söndagkvällar inte har något att erbjuda hade jag Tema: Romantisk komedi igår och tittade på "The Holiday" och "Shallow Hal" efter varandra. Jag lider med Kate Winslet (som varit min nu levande favoritskådespelerska sedan jag var en tioårig snorunge och hon lika gammal som jag är nu) då hon talar ut om sina obesvarade känslor sedan x år eftersom det är mitt liv i ett nötskal (nej, jag kommer aldrig över det förflutna och nej, jag kommer aldrig att finna min andra hälft), och vidare får jag extrem ångest när jag tvångsmässigt identifierar mig med Gwyneth Paltrow i fatsuit. Jag menar, hade det inte varit för luggen och de rosa kläderna hade man kunnat tro att det var jag som knäckte stolar. (Har sett båda tidigare men eftersom jag är för slö för att engagera mig i någon ny handling, tog jag två jag minns att jag sett.)
Jag gillar dock idén med att byta hem med någon under en tid och hade klart kunnat göra detsamma. Frågan är om människor i Sverige är intresserade av sådant, och vem som vill byta sin lägenhet mot min för ett par dagar. Förvisso är det ett billigt och spännande sätt att få ett miljöombyte och upptäcka en stad på.
Nu är jag hungrig med (nähä?). Det är det dåliga med att inte äta något under dagen och att inte ha något hemma. Eller, jag har ju faktiskt fyra konserver med kidneybönor, men det känns inte så aptitligt att trycka i sig måste jag erkänna. Får ta den naturella yoghurt som finns kvar och de All Bran (den nyttigare varianten) jag köpte innan mitt projekt drog igång. Sedan skall jag duscha (men inte tvätta håret, mina produkter bör komma i morgon och längre än så vill jag nog inte vänta, sex dagar utan schampo är tillräckligt om än bra för kalufsen), smörja in mig i Dove (jag hatar dock att gå runt och lukta BUS, det och svett toppar listan över dofter man inte vill förknippas med - eller ja, det spray tan-beroende butiksbiträdet i Smedjan lär nog inte ha något emot det) och låta det torka innan jag gör kväll och försöker lägga mig tidigt.
Kanske lika bra att dra hem en till dålig film, så har jag något att somna till. Laddade hem två spanska skräckfilmer igår varav den ena visade sig vara dubbad (bra läromedel där), men jag kan inte se sådant om kvällarna eller när jag över huvud taget måste vara själv. Jag är vansinningt lättskrämd. Dock har jag inte varit rädd en enda gång då jag bott här (utöver då jag hörde någon gå i trappan tre på natten, men då var det befogat eftersom det bara bor två personer i varje port och min granne är närmare graven än vaggan åldersmässigt). Det känns väldigt annorlunda eftersom jag alltid haft problem med mörkerrädsla och att vara ensam om nätterna. Nu kan jag sitta med fötterna på golvet (OK, tårna - jag är för kort för att kunna ha hela foten i golvet och fortfarande vara bekväm) även då lampan är släckt. Jag antar att man vänjer sig.
Fyndat på Kicks
Eftersom Biotherm tydligen skall sluta sälja smink och satsa helhjärtat på hudvård hade Kicks utförsäljning av några av deras produkter (samt de presentkartonger som aldrig gick åt i julas, det är när man ser alla granna badbomber och badskum man önskar att man hade och inte hatade badkar).
Då jag är en sann judinna när det kommer till affärer är 285 kronor för en foundation otänkbart. Därför jublade jag inombords i fredags då jag såg att det var 70% rabatt på bland annat Biotherm Matte Pur. Jag ryckte åt mig en förpackning av den ljusaste färgen och skyndade mig till bussen som gick på sex minuter.
När jag var på väg hem runt halv fem återvände jag till butiken och plockade på mig de två sista förpackningarna i min färg eftersom "nu jäsiken!"-instinkten blir stor i dessa situationer. 85 kronor styck (d.v.s. 199 kronor rabatt) för en mattande foundation som gör porerna mindre framträdande är mitt bästa köp hittills i år då den budgetfoundation jag använder och är missnöjd med kostar 135.
Eftersom jag även köpte Dove Summer Glow för kropp och ansikte för 19 kronor styck (ord. pris 59 respektive 79 kronor) kan det hända att det inte dröjer innan denna blir för ljus för mig, men det löser vi med litet bronzer.
Sist och nästan minst på bordet var ett makeupkit med några applikationsborstar i miniformat för 19 kronor i stället för 129. Perfekt att ta med till Mallorca, tänkte jag och kände mig praktisk. Med händerna fulla lämnade jag rean och gick över till hårprodukterna. Lee Stafford Poker Straight Dry Schampoo för feta hårrötter och det väldoftande glanssprayet Shine Head Shine Spray fick följa med. 80 kronor styck.
Somliga prioriterar wide screen-TV, cafébesök, märkeskläder eller krogrundor. Jag är en ekonomisk hårtönt. Räknade ut att en billig kväll för medelsvensson aldrig går på mindre än cirkus 300 kronor (en flaska vin till förfesten; ~60, buss; ~20, inträde; ~80, två öl el. vin/en drink; ~100, nattbuss/delad taxi; ~40) och då somliga gör detta varje helg är det inga problem att unna sig något när man aldrig i princip aldrig går ut mer.
388 kronor totalt ger en nöjd prål- och hjärtsjuk hagga.
Lördagskväll
Det känns bra att få saker gjorda. Det är därför jag aldrig mår speciellt bra. Naturkunskapen ligger och gnager som vanligt eftersom jag aldrig orkar göra de där labbrapporterna som kräver grus, krukskärvor, fjädrar och gud vet allt. Samtidigt vet jag att jag måste göra dem så att jag slipper känna så här hela terminen. Jag måste börja ta tag i saker och sluta skjuta upp dem till världens ände, i stället för att bara säga att jag skall göra det. Mycket snack och litet verkstad-människor är de värsta. Jag vill inte vara en sådan.
Har åtminstone diskat bort i köket vilket sannerligen behövdes (att motivet på en mugg börjat blottna upp efter x tid placerad i diskhon säger väl en del, och det är inte för att jag är en lortgris i behov av besök från Rent Hus, utan för att jag har så svårt att se någon mening i att göra något alls eftersom den inre friden, som är viktigast, ändå inte infinner sig).
Nu försöker jag brygga kaffe utan mått till de blåbär och den kanelpudrade banan som värms i ugnen med riven kokos och äts med litet Oatly vaniljsås. Det är såsen som gör susen, som fjortisarna brukade säga. För övervikten alltså. Eftersom dagens liksom gårdagens (liksom morgondagens?) rätt var en ytterst kalorifattig soppa gör det dock inte mycket - för annat än sockersuget som triggas igång rejält, men eftersom jag inte äger något att baka med och hellre ligger och vrider mig i plågor än handlar godis och bryter mitt offentliggjorda löfte om viktnedgång, kan jag ändå inte få i mig något gott. Jag får helt enkelt se det som en god men destruktiv helgbelöning efter att ha hållit mig på det torra i två veckor, och ta en extra promenad i morgon. Jag tog ju faktiskt en Lepigen nyss.
Så, ett halvt Family Guy-avsnitt, två Simpsons-episoder och sedan Körslaget. Inte för att jag tycker om den sortens program (tvärtom), utan för att jag tycker att Hanna Hedlund är så vacker. Eftersom jag lär ligga kvar på soffan kommer jag säkert också att slötitta på den romantiska komedi som går efteråt. Ibland är saker utan hjärna de bästa. Hellre ingen hjärna alls än en felprogrammerad.
(P.S. Kaffet misslyckades jag helt med. Hellre inget kaffe alls än kolsvart.)
Har åtminstone diskat bort i köket vilket sannerligen behövdes (att motivet på en mugg börjat blottna upp efter x tid placerad i diskhon säger väl en del, och det är inte för att jag är en lortgris i behov av besök från Rent Hus, utan för att jag har så svårt att se någon mening i att göra något alls eftersom den inre friden, som är viktigast, ändå inte infinner sig).
Nu försöker jag brygga kaffe utan mått till de blåbär och den kanelpudrade banan som värms i ugnen med riven kokos och äts med litet Oatly vaniljsås. Det är såsen som gör susen, som fjortisarna brukade säga. För övervikten alltså. Eftersom dagens liksom gårdagens (liksom morgondagens?) rätt var en ytterst kalorifattig soppa gör det dock inte mycket - för annat än sockersuget som triggas igång rejält, men eftersom jag inte äger något att baka med och hellre ligger och vrider mig i plågor än handlar godis och bryter mitt offentliggjorda löfte om viktnedgång, kan jag ändå inte få i mig något gott. Jag får helt enkelt se det som en god men destruktiv helgbelöning efter att ha hållit mig på det torra i två veckor, och ta en extra promenad i morgon. Jag tog ju faktiskt en Lepigen nyss.
Så, ett halvt Family Guy-avsnitt, två Simpsons-episoder och sedan Körslaget. Inte för att jag tycker om den sortens program (tvärtom), utan för att jag tycker att Hanna Hedlund är så vacker. Eftersom jag lär ligga kvar på soffan kommer jag säkert också att slötitta på den romantiska komedi som går efteråt. Ibland är saker utan hjärna de bästa. Hellre ingen hjärna alls än en felprogrammerad.
(P.S. Kaffet misslyckades jag helt med. Hellre inget kaffe alls än kolsvart.)
En blekt blondins bekymmer
Haggan med nött och risigt men nyslingat vardagshår. Det är inte en abnorm vagel på ögonlocket utan en tandkrämsfläck. Det betyder att bilden är tagen i spegeln, inte att jag duttar en klick tandkräm i ögonen för att piggna till om morgnarna.
I tisdags var jag hos frisören och fick håret tillfälligt ordnat för en tusenlapp, för att jämna ut den enorma utväxt jag så innerligt vill skall öka så att jag slipper dras med sönderblonderat tomteskägg för resten av mitt liv eftersom det är så oerhört tidskrävande att underhålla (då kom farmoderns födelsedagsgåva på 500:- väl till pass, även om det känns fel att ta emot pengar från någon som inga har). Jag har uppenbarligen guldblont hår numera, vilket det inte var då jag sparade ut det 06/07. Jag föredrar kalla toner alla gånger, men en varm får duga. Eftersom jag satsar på att bli av med blekheten (både i ansikte och kalufs) ser det mer naturligt ut så.
Jag önskar att det varade, men då det förblir ett önsketänk och jag är ekonomisk duschar jag med mössa tills mina beställda "extremt färgbevarande" produkter från L'anza kommer på måndag, samt intensivkuren från L'Oréal. Fick tipset att använda Sebastians schampo för brunt hår av frisören och visst skulle det fungera, men eftersom det ändå kommer glida av snart och man inte kan prioritera att slinga om sig en gång i månaden, skulle det kännas som ett onödigt inköp. I stället försöker jag ta till vara på de här få veckorna av gyllene hår med en stänk av urinliknande glans.)
L'anza är ett bra hårvårdsmärke med bra priser (för att vara ett bra märke). Samtliga produkter ur serien Healing Color Care innehåller ett s k Flower Shield Complex, ett komplex som innehåller samma färgbevarande ämnen som finns naturligt i blommor. Dessutom är de värmeskyddande och berikade med UV-skydd.
Viktredovisning 15/1-09
Viktminskning denna vecka: 1,3 kg (rättare sagt viktminskning detta dygn)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2,3 kg
Utvärdering: Jag var förkrossad då jag för två dagar sedan inte gått ner så mycket som ett hekto trots att jag varken ätit dåligt eller suttit still (OK, jag har inte rört mig mer än till och från bussen x gånger och då jag klev av två stationer tidigare igår, det är dock en bit). Jag kunde bara hoppas innerligt att det berodde på att jag inväntar mens och i vanlig ordning svullnat upp mer än normalt, men eftersom den kommer närhelst den behagar och ibland inte alls (precis som katten) vet man aldrig säkert. När jag ställde mig på vågen i morse hade jag förvisso gått ner litet under natten, men eftersom jag inte vill hålla mig borta från den vägde jag mig igen på kvällen. Det senaste resultatet gjorde mig litet lugnare.
Då jag bara drack Nutrilett vid 08:00 och nästa gång vid 18-tiden (inte för att jag är på svältstigen utan för att jag slutade 16:20) i och med att jag inte vågar tugga i onödan p.g.a. gårdagens lilla men ack så förödande olycka beror det givetvis på det, men varje avskalat hekto är bra, även om jag vet för väl att jag går upp det nästa gång jag för in något ätbart i munnen. Jag är inte den petiga typen (hade jag varit det hade jag tagit tag i mig själv) så i stället är jag tacksam i det tysta över att en kalorifattig dag kan ta bort 0,5 kg så lätt och tänker inte gå in mer på det. Nu är jag däremot hungrig så det förslår. Bäst att lägga sig så att man kommer över det.
1,3 kilo motsvarar en uppladdningsbar luftpump för luftmadrasser och flytleksaker.
Då jag aldrig haft mycket till övers för saker som pumpar känns det skönt att ha fått den ur världen.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2,3 kg
Utvärdering: Jag var förkrossad då jag för två dagar sedan inte gått ner så mycket som ett hekto trots att jag varken ätit dåligt eller suttit still (OK, jag har inte rört mig mer än till och från bussen x gånger och då jag klev av två stationer tidigare igår, det är dock en bit). Jag kunde bara hoppas innerligt att det berodde på att jag inväntar mens och i vanlig ordning svullnat upp mer än normalt, men eftersom den kommer närhelst den behagar och ibland inte alls (precis som katten) vet man aldrig säkert. När jag ställde mig på vågen i morse hade jag förvisso gått ner litet under natten, men eftersom jag inte vill hålla mig borta från den vägde jag mig igen på kvällen. Det senaste resultatet gjorde mig litet lugnare.
Då jag bara drack Nutrilett vid 08:00 och nästa gång vid 18-tiden (inte för att jag är på svältstigen utan för att jag slutade 16:20) i och med att jag inte vågar tugga i onödan p.g.a. gårdagens lilla men ack så förödande olycka beror det givetvis på det, men varje avskalat hekto är bra, även om jag vet för väl att jag går upp det nästa gång jag för in något ätbart i munnen. Jag är inte den petiga typen (hade jag varit det hade jag tagit tag i mig själv) så i stället är jag tacksam i det tysta över att en kalorifattig dag kan ta bort 0,5 kg så lätt och tänker inte gå in mer på det. Nu är jag däremot hungrig så det förslår. Bäst att lägga sig så att man kommer över det.
1,3 kilo motsvarar en uppladdningsbar luftpump för luftmadrasser och flytleksaker.
Då jag aldrig haft mycket till övers för saker som pumpar känns det skönt att ha fått den ur världen.
Mardrömmen blir sann
Allt som har med tandlossning att göra är skrämmande. Tänder som går sönder, tänder som slås ut, Englands värsta tänder... När jag stod vid spisen och åt en gurkskiva alldeles nyss kände jag plötsligt hur något fastnade i tanden. Svartpeppar förstås, tänkte jag, men hur? Jag kryddar inte mina gurkor. Jag petar bort "kornet" och upptäcker till min förskräckelse att det är något ljust och hårt. Jag försöker mosa sönder det utan resultat. Kan det verkligen komma från mig? Jag går in på toaletten och öppnar käftarna. Mycket riktigt så har en tandflisa lossnat och jag känner hur det ilar när jag andas in. Jag får panik och måste ringa någon, och eftersom jag inte har någon att ringa ringer jag hem. Min mor gastar att om jag skall "skrika" så lägger hon på. Jag ber den okänsliga subban att fara och lägger på själv. (Jag älskar hennes uppriktiga och osjälviska omtanke gentemot sina barn. Hon finns alltid där när det behövs.)
Det är för sent att boka tid hos tandläkaren och jag måste göra det det första jag gör i morgon bitti. Jag vet inte vad jag skall göra till dess. Jag är livrädd över att det skall hända likadant med fler tänder. Varför nu? Vad beror det på? Jo, jag har slarvat med tandborstningen då jag somnat ifrån den betydligt fler än en gång på sistone, men jag har alltid borstat dem då jag vaknat igen och använder tandtråd. Skall det vara nog för att sådant här skall ske? Jag är så rädd. Jag har nog små riskorn till tänder som det är, förmodligen närapå dubbelt så små som majoritetens, så att slipa till det är inte ett alternativ. Då har jag ingen tand kvar. Hur skall jag våga äta innan jag får komma till dem nu? Jag vet inte vad jag skall ta mig till! 21 år och redan med utan anledning lossnande tandflisor. Jag har aldrig haft ett hål i hela mitt liv och har åtminstone kunnat vara nöjd över det (jag gnuggade tvångsmässigt gaddarna i 30 minuter varje kväll som barn - vad hände?!) och så sker detta, trots alla Extra jag dagligen tuggar på. Jag börjar ärligt tro att någon lagt en förbannelse över mig.
Det är för sent att boka tid hos tandläkaren och jag måste göra det det första jag gör i morgon bitti. Jag vet inte vad jag skall göra till dess. Jag är livrädd över att det skall hända likadant med fler tänder. Varför nu? Vad beror det på? Jo, jag har slarvat med tandborstningen då jag somnat ifrån den betydligt fler än en gång på sistone, men jag har alltid borstat dem då jag vaknat igen och använder tandtråd. Skall det vara nog för att sådant här skall ske? Jag är så rädd. Jag har nog små riskorn till tänder som det är, förmodligen närapå dubbelt så små som majoritetens, så att slipa till det är inte ett alternativ. Då har jag ingen tand kvar. Hur skall jag våga äta innan jag får komma till dem nu? Jag vet inte vad jag skall ta mig till! 21 år och redan med utan anledning lossnande tandflisor. Jag har aldrig haft ett hål i hela mitt liv och har åtminstone kunnat vara nöjd över det (jag gnuggade tvångsmässigt gaddarna i 30 minuter varje kväll som barn - vad hände?!) och så sker detta, trots alla Extra jag dagligen tuggar på. Jag börjar ärligt tro att någon lagt en förbannelse över mig.
09.01.12
Jag är så frustrerad att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Idag är det inskrivning och jag måste ordna upp en massa skräp gällande kurserna och på onsdag drar det igång. Jag har inte pluggat en sida under lovet och jag har inte heller fått tag på några böcker. Tiden drar iväg så fort och jag kommer aldrig för mig att göra något, fast jag haft all tid på mig. Jag måste försöka lägga upp detta på ett sätt så att jag kan ägna mig både åt skola och att leva rätt, för det har aldrig tidigare fungerat att hantera båda två samtidigt. Jag har aldrig skött skolan och hatar tanken på att enbart få äta osmaklig föda i sju månader och att det hittills bara gått 11 dagar. Det sämsta man kan göra är dock att tänka så i stället för att ta en sak i taget, men hur man bär sig åt för det är ett mysterium.
Jag börjar grina då jag tänker på hur min kropp kommer att se ut i framtiden, hur mina bröst kommer att vara små skrumpna russin och att det inte går att göra något åt saken. Jag kommer att behöva operera mig men det handlar om summor som inte existerar. Det är nog mycket att göra med ansiktet efteråt då det är det som syns utåt. Jag blir så bitter på de som får sina operationer bekostade av skattebetalare för att de har ett fysiskt lidande, medan de som tar sina liv för att deras missformningar hindrar dem från att leva får bekosta vartenda öre själv. Det är skillnad på fåfänga och på att vara så ful att man inte orkar fortsätta och att få det bekräftat. Varför värderas fysiskt lidande högre än psykiskt? Fysisk smärta är aldrig lika hård som psykisk och det vet alla. Vad är ett bortsprängt ben gentemot en bortsprängd familj? Min kropp kommer bara att bli fulare och fulare för varje kilo jag går ner. Däremot kommer jag att kunna dölja den bättre i kläder som sitter bra, och dölja min kropp får jag redan göra, så egentligen är den enda skillnaden att jag kommer vara tjock men välklädd med en fulare kropp i stället för fet och dåligt klädd med en ful kropp. Ingen skall ju ändå se det som finns därunder, och jag är så van vid att hata det som finns att det inte kommer göra till eller från ifall mina bröst består av två hängande skinnflisor. Jag gör det ju för framtidens skull, för att få ett jobb man inte ger till en fet person en dag och för att accepteras av samhället. Det behöver man inte klä av sig för. Eller vänta nu, det är ju precis vad man behöver. Jag är körd.
Har bokat tid för slingning i morgon och i vanlig ordning velade jag över vilken salong jag skulle gå till, om jag skall använda min 10%-kupong på en tveksam eller ta det säkrare kortet. Jag valde sistnämnt. Har sju centimeter utväxt och eftersom håret mörknar litet för varje år ser det värre ut än förra gången jag försökte spara ut min naturliga färg, vilket jag sedan gav upp och blekte om det på nytt. Det kliar i stubbfingarna då jag inte vet något snyggare än ett lockigt mjukt platinablont hår, men nu har jag låtit bli att färga det sedan slutet av juli och jag tänker inte ha gått omkring med en osmickrande utväxt i ett halvår för ingenting. När jag väl haft nära på vitt har jag längtat tillbaka till just det och nu får jag fortsätta slinga det regelbundet (till ingen nytta eftersom färgen knappt vill fästa) och sedan hålla mig till kamomill den dag det jag väntat så länge på är tillbaka. Till dess blir det i vanlig ordning Silica och hårbottensmassage för hela slanten. Tänk vad skönt att kunna gå ut utan att tänka på att man har en utväxt att dölja. Då behöver man inte tvätta håret varannan dag och vara rädd för att överdosera balsam för att minsta fettdroppe i hårbotten gör färgskillnaden enorm. Jag saknar att vara naturlig (men samtidigt spelar det ju absolut ingen roll hur det går då jag ändå aldrig kommer få uppleva något eller någon som skänker mig glädje, allt borde vara mig totalt likgiltigt).
För övrigt har blogglusten gått ur mig. Jag får bara färre och färre besök vilket är bekräftelse på att jag gör allt ointressantare inlägg eftersom jag inte har något att uppdatera med. Det enda jag gör på dagarna är ju att vara på komvux och det enda jag gör på kvällarna är att sova. Saker kunde inte vara gråare och jag borde lägga ner helt då det enda det skapar är paranoia eftersom jag vet att flera läser bara för att håna en och för att ha ännu en bitterfitta att irritera sig på eftersom de inte heller har så mycket att göra.
Jag börjar grina då jag tänker på hur min kropp kommer att se ut i framtiden, hur mina bröst kommer att vara små skrumpna russin och att det inte går att göra något åt saken. Jag kommer att behöva operera mig men det handlar om summor som inte existerar. Det är nog mycket att göra med ansiktet efteråt då det är det som syns utåt. Jag blir så bitter på de som får sina operationer bekostade av skattebetalare för att de har ett fysiskt lidande, medan de som tar sina liv för att deras missformningar hindrar dem från att leva får bekosta vartenda öre själv. Det är skillnad på fåfänga och på att vara så ful att man inte orkar fortsätta och att få det bekräftat. Varför värderas fysiskt lidande högre än psykiskt? Fysisk smärta är aldrig lika hård som psykisk och det vet alla. Vad är ett bortsprängt ben gentemot en bortsprängd familj? Min kropp kommer bara att bli fulare och fulare för varje kilo jag går ner. Däremot kommer jag att kunna dölja den bättre i kläder som sitter bra, och dölja min kropp får jag redan göra, så egentligen är den enda skillnaden att jag kommer vara tjock men välklädd med en fulare kropp i stället för fet och dåligt klädd med en ful kropp. Ingen skall ju ändå se det som finns därunder, och jag är så van vid att hata det som finns att det inte kommer göra till eller från ifall mina bröst består av två hängande skinnflisor. Jag gör det ju för framtidens skull, för att få ett jobb man inte ger till en fet person en dag och för att accepteras av samhället. Det behöver man inte klä av sig för. Eller vänta nu, det är ju precis vad man behöver. Jag är körd.
Har bokat tid för slingning i morgon och i vanlig ordning velade jag över vilken salong jag skulle gå till, om jag skall använda min 10%-kupong på en tveksam eller ta det säkrare kortet. Jag valde sistnämnt. Har sju centimeter utväxt och eftersom håret mörknar litet för varje år ser det värre ut än förra gången jag försökte spara ut min naturliga färg, vilket jag sedan gav upp och blekte om det på nytt. Det kliar i stubbfingarna då jag inte vet något snyggare än ett lockigt mjukt platinablont hår, men nu har jag låtit bli att färga det sedan slutet av juli och jag tänker inte ha gått omkring med en osmickrande utväxt i ett halvår för ingenting. När jag väl haft nära på vitt har jag längtat tillbaka till just det och nu får jag fortsätta slinga det regelbundet (till ingen nytta eftersom färgen knappt vill fästa) och sedan hålla mig till kamomill den dag det jag väntat så länge på är tillbaka. Till dess blir det i vanlig ordning Silica och hårbottensmassage för hela slanten. Tänk vad skönt att kunna gå ut utan att tänka på att man har en utväxt att dölja. Då behöver man inte tvätta håret varannan dag och vara rädd för att överdosera balsam för att minsta fettdroppe i hårbotten gör färgskillnaden enorm. Jag saknar att vara naturlig (men samtidigt spelar det ju absolut ingen roll hur det går då jag ändå aldrig kommer få uppleva något eller någon som skänker mig glädje, allt borde vara mig totalt likgiltigt).
För övrigt har blogglusten gått ur mig. Jag får bara färre och färre besök vilket är bekräftelse på att jag gör allt ointressantare inlägg eftersom jag inte har något att uppdatera med. Det enda jag gör på dagarna är ju att vara på komvux och det enda jag gör på kvällarna är att sova. Saker kunde inte vara gråare och jag borde lägga ner helt då det enda det skapar är paranoia eftersom jag vet att flera läser bara för att håna en och för att ha ännu en bitterfitta att irritera sig på eftersom de inte heller har så mycket att göra.
09.01.09
Så onödigt det känns att somna sju och vakna två när jag igår för en gångs skull fick sova en hel natt. Inte så konstigt att man blir trött då man lever bakom stängda persienner med datorn som enda ljuskälla. Folk börjar lätt undra när någon aldrig har dem uppdragna ("är det en knarkarkvart? odlar hon eget och, viktigast av allt, får vi köpa?") så för att minska deras nyfikenhet brukar jag fälla upp dem så att åtminstone blommorna får ljus då jag åker bort en längre stund. Då kan de se in om de har kikare till hands, vilket jag hoppas att de har för intressanta liv för. Någon fönsterlampsmänniska kommer jag dock aldrig att bli. Jag kan inte med tanken på att folk kan se mig genom sina fönster. Jag tänker inte masa omkring påklädd (d.v.s. i kläder som lämpar sig för utgång, jag är inte naken) för att framstå som normal.
Så vad har denna torsdag givit? Har tittat på åtta avsnitt i sträck av Fredag Hela Veckan medan jag väntade på att få äta resterna från igår både till lunch och middag. Drack en flaska Cola Light som visade sig var vanlig Cola till maten (hur skall jag veta att det är skillnad på vit och röd kapsyl?) vilket gav mig ångest. Utöver det har ingenting skett.
Det var inte p.g.a. försenad betalning de stängt av mitt internet. Det var modemet som var trasigt varför de skall skicka mig ett nytt någon gång nästa vecka (så nu har jag köpt en räddande tiometerssladd). Jag blev tvungen att fylla på mobilen och lägga ner en hundralapp på ett samtal med en halvtimmes kötid för att få veta att ej blinkande lampor betyder trasigt. Väldigt ironiskt att jag måste ringa dem från mitt hem för att kunna få någon hjälp med telefonen när telefonen jag skulle ha ringt med är död. Jag hatar att allt och alla tar för givet att man äger en mobiltelefon eftersom en mobiltelefon indikerar att man har ett socialt liv. Det har inte jag. Att jag råkar ha en till hands är bara ren tillfällighet, den står inte ens i mitt namn.
Det påminner mig om den illaluktande förstaklassen som steg på bussen för några veckor (eller var det en dryg månad?) sedan. Jag hade oturen att få en odräglig pojke intill mig som skröt för sina kamrater om att han fick sin första mobil i sexårsgruppen och sedan dess ägt tre mobiler, vilket är mer än vad jag har. Därefter börjar han räkna upp modeller och fortsätter att gorma om hur coolt Star Wars: The Force är. Jag känner mig som en tant och håller mig strängt fokuserad på vad som visas utanför rutan (vilket dock är svårt då Luleås bussar numera har tonade rutor så att man varken ser ut eller in, det finns verkligen ingenting praktiskt med det). Det förfärar mig vilka dagens föräldrar är. Aldrig att jag skulle köpa en flashig telefon åt min sexåring! Behöver denne ringa så har skolan flera. Den nya generationen (både föräldrar och barn) skrämmer mig. Det spelar ingen roll att utvecklingen går framåt, man skämmer inte bort barnen med teknisk utrustning för tusentals kronor. Egen dator, egen tv, egen telefon, egen iPod och eget tv-spel är galenskap. Bortskämda snorungar som får allt de pekar på av mjäkiga föräldrar som tror att kärlek kan köpas är det värsta jag vet. Det finns förvisso inga om, men om jag haft barn hade jag helt klart övervägt att fostra dem amish style.
Så vad har denna torsdag givit? Har tittat på åtta avsnitt i sträck av Fredag Hela Veckan medan jag väntade på att få äta resterna från igår både till lunch och middag. Drack en flaska Cola Light som visade sig var vanlig Cola till maten (hur skall jag veta att det är skillnad på vit och röd kapsyl?) vilket gav mig ångest. Utöver det har ingenting skett.
Det var inte p.g.a. försenad betalning de stängt av mitt internet. Det var modemet som var trasigt varför de skall skicka mig ett nytt någon gång nästa vecka (så nu har jag köpt en räddande tiometerssladd). Jag blev tvungen att fylla på mobilen och lägga ner en hundralapp på ett samtal med en halvtimmes kötid för att få veta att ej blinkande lampor betyder trasigt. Väldigt ironiskt att jag måste ringa dem från mitt hem för att kunna få någon hjälp med telefonen när telefonen jag skulle ha ringt med är död. Jag hatar att allt och alla tar för givet att man äger en mobiltelefon eftersom en mobiltelefon indikerar att man har ett socialt liv. Det har inte jag. Att jag råkar ha en till hands är bara ren tillfällighet, den står inte ens i mitt namn.
Det påminner mig om den illaluktande förstaklassen som steg på bussen för några veckor (eller var det en dryg månad?) sedan. Jag hade oturen att få en odräglig pojke intill mig som skröt för sina kamrater om att han fick sin första mobil i sexårsgruppen och sedan dess ägt tre mobiler, vilket är mer än vad jag har. Därefter börjar han räkna upp modeller och fortsätter att gorma om hur coolt Star Wars: The Force är. Jag känner mig som en tant och håller mig strängt fokuserad på vad som visas utanför rutan (vilket dock är svårt då Luleås bussar numera har tonade rutor så att man varken ser ut eller in, det finns verkligen ingenting praktiskt med det). Det förfärar mig vilka dagens föräldrar är. Aldrig att jag skulle köpa en flashig telefon åt min sexåring! Behöver denne ringa så har skolan flera. Den nya generationen (både föräldrar och barn) skrämmer mig. Det spelar ingen roll att utvecklingen går framåt, man skämmer inte bort barnen med teknisk utrustning för tusentals kronor. Egen dator, egen tv, egen telefon, egen iPod och eget tv-spel är galenskap. Bortskämda snorungar som får allt de pekar på av mjäkiga föräldrar som tror att kärlek kan köpas är det värsta jag vet. Det finns förvisso inga om, men om jag haft barn hade jag helt klart övervägt att fostra dem amish style.
Coolio tjurade i 10 år över att denna version gjordes, Eminem gick också upp i taket efter att han blev parodierad.
Vad är det med rappare och självdistans? Antingen har de ingen eller så är de ett vandrande skämt, oftast går det hand i hand.
(För övrigt älskar jag t-shirten vid 01:36. Jag måste ha en. Då kan jag vara trendig utan att visa gäddhänget i sommar.)
Vad är det med rappare och självdistans? Antingen har de ingen eller så är de ett vandrande skämt, oftast går det hand i hand.
(För övrigt älskar jag t-shirten vid 01:36. Jag måste ha en. Då kan jag vara trendig utan att visa gäddhänget i sommar.)
Månggiften i Överkalix chockar landet
Det var bättre förr! Betty och Henry Kokko, Överkalix,
vigdes den 11 november 1950, kära som två laxar i en vårbäck.
Delade åsikter
"Inte undra på att folket där uppe är galet! Kan man bli något annat när vuxna karlar är intima med sina egna barn?" fnyser en 73-årig pensionär från Uppsala.
Kurt Nilsson, en 40-årig trebarnsfar från Överkalix, gift med två olika kvinnor, förstår inte kärnan i uppsalabons kritik. Han tror att det är bra för barnen att ens föräldrar har många partners.
"Alla känner alla här uppe och behöver man prata finns det alltid en närstående till hands."
Men vad är grunden till detta djuriska beteende? Hur påverkas byns invånare genetiskt? Vi har uppsökt Ellen Murka, allmänläkare på kommunens sjukstuga, för att höra vad hon har att säga.
"Personligen är jag emot poygami och inavel. Det känns inte riktigt rätt, men undersökningar visar att ett par som är släkt med varandra får mycket starka och friska barn. Det beror dock till stor del på föräldrarnas DNA och blodgrupp."
Med denna information kan det bli lätt att tänka tillbaka på Eva och Adams tid och Bibeln, där inavel inte var en ovanlig syn. Ola Ljungberg, präst i Överkalix kyrka, säger strängt nej till månggifte, men ja till inavel. Han kämpar aktivt för att kyrkan bör bli precis som förut. Varför?
"När vi gifter oss lovar vi att älska varandra i nöd och lust. Sedan om det är med sin syster eller en vilt främmande person spelar mindre roll. Det är dock fel med polygami då man inte bör älska fler än en kvinna. Därmed basta!"
Riitta Vuorela, präst i samma församling, håller däremot inte med Olas gammalmodiga åsikter.
"Man får inte vara konservativ. Människor attraheras av förändring, vilket vi i kyrkan får acceptera. Polygami är upp till varje enskild individ, så länge ingen tar skada av det."
"Men barnen blir förvirrade av att ha flera föräldrar", protesterar Ola Ljungberg. "Samma sak gäller i frågan huruvida homosexuella kan ta hand om barn. Det är inte normalt då det strider mot Bibelns ord. Det är ofta så ungdomar hamnar på fel spår och börjar leva rövare om nätterna. Poliserna sliter häckarna av sig för att hålla reda på alla oduglingar. Det här fungerar inte."
Poliserna tar det lugnt
När jag berättar om Olja Ljungbergs uttalanden skrattar Risto Aava, chef i kommunens poliskår. Han är själv polygam och har nyligen gift sig med sin fjärde fru Liselott, som också är hans tremänning.
"Skitsnack. Ynglingarna påverkas inte på något annat sätt än positivt. Jag har själv sex ungar och ingen av dem skulle ens drömma om att lämna huset efter klockan nio en lördagskväll. Polisen i Överkalix kan luta sig tillbaka. Vi har det lugnare nu än någonsin sedan den här trenden slog igenom."
Norrbottens framtid hotad?
De övriga kommunerna i länet är oroliga över det extrema månggiftet i Överkalix eftersom turismen riskerar att minska.
"Vi har fått flera avbokningar till Kallax Flygplats de senaste månaderna. Trots Ishotellet, Gammelstads Kyrkby och ett nyrenoverat Teknikens Hus faller intresset för att besöka Norrbotten", berättar en bekymrad David Kilander från Norrbottens turistråd. "Det är fler som reser för att bergsklättra i Afghanistan. Jag tror att folket är rädda för att bli sexuellt ofredade av de robusta överkalixborna, så jag ber er vänligen att hålla er till en partner. För allas välbefinnande."
(Ovanstående "artikel" hittade jag i julas nere i källaren bland annan bråte som samlats på hög genom åren. För att vara 14 år var jag minst sagt före min tid. Polygami och relationsanarki var inte riktigt lika hett då som det är idag. Det märks att jag hade ett intresse för journalistik och den stora frågan är "varför?!" då journalist är ett av de absolut sista yrken jag skulle kunna tänka mig. Hur halva bloggsverige kan gå med journalistdrömmar är utom mitt snäva förstånd. Hur roligt är det att skriva om en idiot på uppdrag av en annan idiot och sätta sitt namn på det som om man stod för det själv? Det är ju inte direkt så att man börjar som moderedaktör på Elle eller nöjeschef på en lokal bilaga hur gärna somliga än vill tro det. Jag antar att min fantasi dog helt när jag praktiserade på Kuriren den där veckan för länge länge sedan och hade det flera gånger roligare att bre smör på mackor åt otacksamma barnfamiljer, än att leta rätt på och fråga ungdomar om de skaffat något sommarjobb än.)
Viktredovisning 8/1-09
Torsdagar kommer jag att redovisa veckans viktförändring. Detta för att få en överskådlig bild av hur det går samt motivera mig själv, ty har jag yttrat att jag gått ner är det en alldeles för stor förnedring att erkänna att man givit upp veckan därpå, det är samma princip som att "med hjärtat tror man, med munnen (eller i detta fall tangenterna) bekänner man". Och nej, jag planerar inte att omvandla detta till någon viktblogg.
Viktminskning denna vecka: 1 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 1 kg
Utvärdering: Eftersom jag inte rört på påkarna en enda gång utan legat halvt om halvt utslagen är jag nöjd över att ha gått ner enbart genom att äta mindre (speciellt då jag åt sådant jag inte borde andra dagen). Då jag inte förbrukat någon energi har det inte varit svårt. Jag vet att det blir värre när vårterminen drar igång, när stressen är över en 24/7, man måste arbeta som en galning och på det tvingas avsätta tid för motion och matplanering. Mitt mål är att försöka se den tiden som avkopplande och inte som något som skall fungera som ytterligare en stressfaktor. Spelar det någon roll ifall jag tar en timmes promenad i stället för att tillbringa en extra "jag skall snart börja plugga"-timme framför datorn? Nej.
Samtidigt tänker jag att; ett kilo, det är ju ingenting. Ett kilo skräp (se ovan) kan jag med lätthet sätta i mig under en dag. Skall det verkligen behöva ta en till två veckor att tappa det för att slippa mer lös hud som stör (visst hade jag kunnat öka tempot, men eftersom jag försöker ändra livsstil snarare än att hårdbanta och då jag inte tränar styrka är jag livrädd för att få mer än vad jag redan har)? Tja, nu är det så och då är det så, som valfri upprörd såpoperakaraktär hade sagt.
Viktminskning denna vecka: 1 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 1 kg
Utvärdering: Eftersom jag inte rört på påkarna en enda gång utan legat halvt om halvt utslagen är jag nöjd över att ha gått ner enbart genom att äta mindre (speciellt då jag åt sådant jag inte borde andra dagen). Då jag inte förbrukat någon energi har det inte varit svårt. Jag vet att det blir värre när vårterminen drar igång, när stressen är över en 24/7, man måste arbeta som en galning och på det tvingas avsätta tid för motion och matplanering. Mitt mål är att försöka se den tiden som avkopplande och inte som något som skall fungera som ytterligare en stressfaktor. Spelar det någon roll ifall jag tar en timmes promenad i stället för att tillbringa en extra "jag skall snart börja plugga"-timme framför datorn? Nej.
Dagens rätt
Curryquorn med fullkornsbulgur
2 portioner
1 msk olja
1 gul lök, tunt skivad
1 msk curry
4 strimlade quornfiléer
2,5 dl varm grönsaksbuljong
1 msk kallt vatten
0,25 dl crème fraiche eller dylikt
Svartpeppar (det är även här salt skall stå med om man är lagd åt det hållet, jag saltar dock aldrig själv då jag finner det onödigt)
Hetta upp oljan i en stekpanna och stek löken på medelstark värme. Rör ner curryn och lägg i quornbitarna. Värm upp, rör om och peppra efter behag. Häll i buljongen och koka up.
Rör ihop vatten med crème fraiche och vispa ner i stekpannan. Låt stå och puttra medan ni tillagar fullkornsbulgur (~10 min). Eftersom jag inte tycker om bulgurkonsistensen alls då den påminner om detritusproppar (ni vet de groteskt illaluktande klumpar som uppstår i halsmandlarna vid sjukdom eller djupa kryptor - oerhört passande att ta upp i ett receptinlägg, jag vet) häller jag i en liten burk kikärter som jag låter stå och värmas tillsammans med denna.
Resultatet blir en god rätt som känns litet lyxigare än vad den egentligen är. Jag ger den 3 fridfulla indier i Ganges av 5 möjliga. (Bulguren drar ner ursprungligt slutbetyg av redan nämnd orsak.)
2008
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tog studenten och fick 1000 kronor av en främling, flyttade hemifrån, åkte 2:ans buss, började komvux.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Ger inte löften jag inte kan hålla.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.
4. Dog någon som stod dig nära? Mormor, morföräldrarnas närmaste vän. Sistnämnd stod förvisso inte mig nära, men tillhörde den ingifta släkten.
5. Vilka länder besökte du? Inga.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009? Ett vettigt umgänge, slutbetyg (det kommer dock att skita sig vad gäller matten, helt klart), mina kläder jag inte längre kommer i.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför? 20 mars då en knappt engelsktalande snubbe försökte ragga upp mig på centralen och ta med mig till någon vild fest i Sundsvall varpå jag avböjde eftersom jag "hade skola" och fick "school on Sunday?!" till svar (jag hävdade att det var söndagsskola och hoppades att han skule fatta vinken, men i stället blev jag sittande med honom i säkert en timme och då jag väntade på ett tåg kunde jag inte gå någonstans), 5 juni då jag grät hela dagen när normalt folk hade studentskiva och hela kvällen eftersom det var slut med gymnasietiden, 11 augusti då jag var i Stockholm och grät ögonen ur mig på trappan till Zinkensdamms vandrarhem, 13 augusti då mormor dog (hon hade en såpass betydande roll för alla även om vi inte alls drog jämnt, ingenting blir sig längre likt), 6 september då mormor begravdes, 29 september då jag blev sviken av ett jävla as. Det har varit ett tufft och meningslöst år.
8. Vad var din största framgång i år? Jag gick till skolan.
9. Största misstaget? Att bli sambo.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, flera gånger.
11. Bästa köpet? Mina Friis & Company-tofflor. Inte är det min sjunde digitalkamera i alla fall.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Hyra.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Nej.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Eva Eastwood - Someone to Love, Vera Lynn - We'll Meet Again, Everly Brothers - All I have to do is dream, Lynyrd Skynyrd - Sweet Home Alabama, Eminem - Sing for the Moment, Katy Perry - Thinking of You, Simpsons - He's the Man, Ulla Billquist - Min Soldat, Buju Banton - One to One, Paul Whiteman - Paper Moon, Bonnie Raitt - Have a Heart (nej, inte p.g.a. Idol-jäntan), Alicia Keys - No One.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Exakt hela året har varit kantat av sorg och besvikelser. Jag kan bara hoppas innerligt att 2009 blir litet lättare både fysiskt och psykiskt.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Hållt mig till mina påbörjade dietförsök då jag gick upp tio kilo april-oktober.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit.
18. Hur tillbringade du julen? Åt och sov.
19. Blev du kär i år? Nej.
20. Hur många one night stands? Inga.
21. Favoritprogram på TV? Cheaters.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Ja, minst sagt.
23. Bästa boken du läste i år? Läser inte böcker.
24. Största musikaliska upptäckten? Upptäckte inga nya band.
25. Något du önskade dig och fick? Nej.
26. Något du önskade dig men inte fick? Ja.
27. Årets bästa film? Har inte sett några bra filmer i år.
28. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du? Sov. 21.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Slappare än någonsin. Jag har gett upp då jag är ful vad jag än gör.
31. Vad fick dig att må bra? Ingenting.
32. Vilken kändis var du mest sugen på? Är jag sugen på kändisar? Det känns litet högstadiementalitet.
33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Antagligen FRA då det är det som varit på tapeten.
34. Vem saknade du? Estettreorna (med fåtalet undantag), min mormor, min syster emellanåt, någon av värde.
35. De bästa nya människorna du träffade? Lärde inte känna någon som jag inte ogillar nu.
36. En värdefull läxa du lärt dig i år? Lita aldrig på någon.
37. Citera en sångtext som summerar ditt år:
2. Höll du några av dina nyårslöften? Ger inte löften jag inte kan hålla.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.
4. Dog någon som stod dig nära? Mormor, morföräldrarnas närmaste vän. Sistnämnd stod förvisso inte mig nära, men tillhörde den ingifta släkten.
5. Vilka länder besökte du? Inga.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009? Ett vettigt umgänge, slutbetyg (det kommer dock att skita sig vad gäller matten, helt klart), mina kläder jag inte längre kommer i.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför? 20 mars då en knappt engelsktalande snubbe försökte ragga upp mig på centralen och ta med mig till någon vild fest i Sundsvall varpå jag avböjde eftersom jag "hade skola" och fick "school on Sunday?!" till svar (jag hävdade att det var söndagsskola och hoppades att han skule fatta vinken, men i stället blev jag sittande med honom i säkert en timme och då jag väntade på ett tåg kunde jag inte gå någonstans), 5 juni då jag grät hela dagen när normalt folk hade studentskiva och hela kvällen eftersom det var slut med gymnasietiden, 11 augusti då jag var i Stockholm och grät ögonen ur mig på trappan till Zinkensdamms vandrarhem, 13 augusti då mormor dog (hon hade en såpass betydande roll för alla även om vi inte alls drog jämnt, ingenting blir sig längre likt), 6 september då mormor begravdes, 29 september då jag blev sviken av ett jävla as. Det har varit ett tufft och meningslöst år.
8. Vad var din största framgång i år? Jag gick till skolan.
9. Största misstaget? Att bli sambo.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, flera gånger.
11. Bästa köpet? Mina Friis & Company-tofflor. Inte är det min sjunde digitalkamera i alla fall.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Hyra.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Nej.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Eva Eastwood - Someone to Love, Vera Lynn - We'll Meet Again, Everly Brothers - All I have to do is dream, Lynyrd Skynyrd - Sweet Home Alabama, Eminem - Sing for the Moment, Katy Perry - Thinking of You, Simpsons - He's the Man, Ulla Billquist - Min Soldat, Buju Banton - One to One, Paul Whiteman - Paper Moon, Bonnie Raitt - Have a Heart (nej, inte p.g.a. Idol-jäntan), Alicia Keys - No One.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Exakt hela året har varit kantat av sorg och besvikelser. Jag kan bara hoppas innerligt att 2009 blir litet lättare både fysiskt och psykiskt.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Hållt mig till mina påbörjade dietförsök då jag gick upp tio kilo april-oktober.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit.
18. Hur tillbringade du julen? Åt och sov.
19. Blev du kär i år? Nej.
20. Hur många one night stands? Inga.
21. Favoritprogram på TV? Cheaters.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Ja, minst sagt.
23. Bästa boken du läste i år? Läser inte böcker.
24. Största musikaliska upptäckten? Upptäckte inga nya band.
25. Något du önskade dig och fick? Nej.
26. Något du önskade dig men inte fick? Ja.
27. Årets bästa film? Har inte sett några bra filmer i år.
28. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du? Sov. 21.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Slappare än någonsin. Jag har gett upp då jag är ful vad jag än gör.
31. Vad fick dig att må bra? Ingenting.
32. Vilken kändis var du mest sugen på? Är jag sugen på kändisar? Det känns litet högstadiementalitet.
33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Antagligen FRA då det är det som varit på tapeten.
34. Vem saknade du? Estettreorna (med fåtalet undantag), min mormor, min syster emellanåt, någon av värde.
35. De bästa nya människorna du träffade? Lärde inte känna någon som jag inte ogillar nu.
36. En värdefull läxa du lärt dig i år? Lita aldrig på någon.
37. Citera en sångtext som summerar ditt år:
"Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream
When I want you in my arms
When I want you and all your charms
Whenever I want you, all I have to do is
Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream"
Nu får man stjäla internet från grannarna med
Det gjorde visst en hel del att de fick betalningen ett par dagar för sent eftersom telefon och internet sedan i söndag eftermiddag är avstängt, och eftersom jag inte har några pengar på mobilen har jag inte kunnat ringa Bredbandsbolagets kundservice. (Vad är det för löjlig reklam som visas på TV nu förresten? om jag ringer och ber om hjälp och får den är inte ett stormförtjust "nu fungerar det, TACK!" det absolut första jag utbrister. Tacket är snarare det som jag artigt avslutar samtalet med innan jag lägger på luren, men de vill väl få det att framstå som att deras kunder är lika överdrivet trevliga som deras kundtjänst.)
I stället har jag fått anpassa mig efter ett funnet trådlöst nätverk som ger mig en hastighet på 1Mbt/s och "väldigt låg" signalstyrka vilket innebär att jag kan besöka ytterst få sidor och har DagensTv.com uppe konstant ifall det skulle försvinna helt (jag vill ju åtminstone ha koll på vad som visas på dumburken de närmaste dagarna). Jag får ringa dem från föräldrarna i morgon i stället (klart topp 5 bland mardrömsscenarierna - som jag hatar att ringa viktiga samtal då jag aldrig kan formulera mig över telefonen och framstår som en efterbliven, vilket jag kanske också är). Förhoppningsvis håller det öppet trots att det är en röd dag, för jag behöver mitt internet mycket snart för 1) skolan 2) streaming av Simpsons.
Att jag inte ligger och sover nu beror inte bara på att jag lät bli igår natt och i stället sov bort kvällen, utan för att jag lät bli igår natt eftersom jag inte kan somna utan bakgrundsljud av animerad komedi (ja, faktiskt somnade jag tre minuter in i en simpsonsrepris efter fyra i eftermiddags, trots att jag legat och dåsat sedan tio). Tala om att vara fast i ett beroende.
Och på tal om beroenden, så ser jag inte fram emot att påbörja vårterminen utan att kunna ta till hetsätandet när jag inte orkar vara fröken duktig. (Har jag ens varit i närheten av att vara en sådan? Mja, tveksamt. De enda som tycker att jag verkar präktig är min hyresvärd och min farmor, som jag kommer tycka så synd om när hon får veta att jag skall åka utomlands och bli spritblandare. Hon som hatar all sorts droger och vad de gjort med hennes familj så starkt. Jag känner att jag måste förtydliga att jag åker för upplevelsens skull och inget annat, för jag hatar att göra folk besvikna, även fast jag är vad vid att inte vara annat än en besvikelse, och att vara en besvikelse fast man aldrig haft ett enda krav ställt på sig är illa). Det har gått bra hittills eftersom jag inte gjort något, men när livet drar igång igen om en vecka kommer den verkliga utmaningen att börja. Jag kommer att ha lika svårt att koncentrera mig som förut, och när jag dessutom har kvar halva naturkunskapskursen från i höstas blir det bara ännu jobbigare. Att inte stressa sönder sig blir än en gång en omöjlighet. Jag försöker dock att se positivt. Att gå in för att lura sig själv att saker är bra när de i själva verket inte är det är det bästa tricket för överlevnad. Och överleva, det skall jag göra. Vad det tjänade till kan jag besvara om 15 år.
I stället har jag fått anpassa mig efter ett funnet trådlöst nätverk som ger mig en hastighet på 1Mbt/s och "väldigt låg" signalstyrka vilket innebär att jag kan besöka ytterst få sidor och har DagensTv.com uppe konstant ifall det skulle försvinna helt (jag vill ju åtminstone ha koll på vad som visas på dumburken de närmaste dagarna). Jag får ringa dem från föräldrarna i morgon i stället (klart topp 5 bland mardrömsscenarierna - som jag hatar att ringa viktiga samtal då jag aldrig kan formulera mig över telefonen och framstår som en efterbliven, vilket jag kanske också är). Förhoppningsvis håller det öppet trots att det är en röd dag, för jag behöver mitt internet mycket snart för 1) skolan 2) streaming av Simpsons.
Att jag inte ligger och sover nu beror inte bara på att jag lät bli igår natt och i stället sov bort kvällen, utan för att jag lät bli igår natt eftersom jag inte kan somna utan bakgrundsljud av animerad komedi (ja, faktiskt somnade jag tre minuter in i en simpsonsrepris efter fyra i eftermiddags, trots att jag legat och dåsat sedan tio). Tala om att vara fast i ett beroende.
Och på tal om beroenden, så ser jag inte fram emot att påbörja vårterminen utan att kunna ta till hetsätandet när jag inte orkar vara fröken duktig. (Har jag ens varit i närheten av att vara en sådan? Mja, tveksamt. De enda som tycker att jag verkar präktig är min hyresvärd och min farmor, som jag kommer tycka så synd om när hon får veta att jag skall åka utomlands och bli spritblandare. Hon som hatar all sorts droger och vad de gjort med hennes familj så starkt. Jag känner att jag måste förtydliga att jag åker för upplevelsens skull och inget annat, för jag hatar att göra folk besvikna, även fast jag är vad vid att inte vara annat än en besvikelse, och att vara en besvikelse fast man aldrig haft ett enda krav ställt på sig är illa). Det har gått bra hittills eftersom jag inte gjort något, men när livet drar igång igen om en vecka kommer den verkliga utmaningen att börja. Jag kommer att ha lika svårt att koncentrera mig som förut, och när jag dessutom har kvar halva naturkunskapskursen från i höstas blir det bara ännu jobbigare. Att inte stressa sönder sig blir än en gång en omöjlighet. Jag försöker dock att se positivt. Att gå in för att lura sig själv att saker är bra när de i själva verket inte är det är det bästa tricket för överlevnad. Och överleva, det skall jag göra. Vad det tjänade till kan jag besvara om 15 år.
Årets Blogg 2008?
Tydligen är jag en av de nominerade i Björn Wadströms inofficiella omröstning av Årets Blogg 2008 - alla kategorier.
Blev minst sagt förvånad, men eftersom jag nu fått denna ära kan jag bara hoppas att någon lägger en röst eller två på mig!
Och, självklart, ett stort tack till Anna som var den som nominerade mig med motivering:
"ärlig och rolig och ledsam blogg omvartannat, skrivs av en tjej som verkar ha humor och självdistans lika mycket som hon vågar berätta om sina allvarligare tankar. En skön motpol till alla ytliga bloggar av tjejer i samma ålder."
Det är sådant som får en att känna sig stolt som den påfågel man innerst inne är, när man precis vaknat i sin morgonrock och en pläd från Rusta lindad runt fötterna för att man slarvat bort alla strumpor halv tolv på kvällen. Bäst att fira detta med en ta ut segern i förskott-låt (som jag ifall jag vinner dyrt och heligt lovar att segerdansa lika dyrt och heligt till, bara det får en ju att vilja rösta järnet):
Nej, jag har inte begärt eftersändning, för jag har inte adressändrat
Tja, även om jag må vara på väg att friskna till och slemmet numera är genomskinligt i stället för gult med röda stänk är jag fortfarande trött som få, så någon storhandel blev det inte idag, och ingen middag heller. Om tröttheten har så mycket med sjukan att göra som det att jag än en gång förstört dygnsrytmen betvivlar jag dock. Självklart orkar man inte göra något på dagarna när man inte sovit. Som tur är känner jag mig fortfarande redo att ägna ett par timmar åt sömn, så jag kan säkert ställa detta till rätta snart. Kommer jag bara i säng innan tre är det inga problem.
Jag har gjort och druckit smoothies nu i kväll och det är verkligen gott, men framför allt svalkande för en öm hals, för givetvis skall man ha frysta produkter. Annars kan man lika gärna dricka juice/yoghurt. Blev inspirerad att improvisera mig fram när jag upptäckte att man ju faktiskt kan skikta sina smoothies och få flera sorter i samma glas som sakta möts, istället för att blanda ihop allt i en röra. Variera sig kan man göra i oändlighet, för godare frukost lär man ju inte hitta och har man problem att äta fast på morgonsidan är smaksatt yoghurt ypperligt. Nästan för gott för att vara en välförtjänt frukost. Har ni några kombinationer ni återkommer till i smoothieland?
Till mitt stora förtret skulle bredbands-/telefonräkningen vara gjord senast idag, men jag kan inte hitta igen pappret då jag slängde in allt jag ägde och hade under sängen/in i garderoben då jag trodde hyresvärlden skulle komma på besök förra veckan och nu måste jag alltså storstäda för att finna igen den. Om de har den på måndag i stället för fredag kan jag dock inte tänka mig att något händer. Värre är det med papprena från a-kassan som Adressändring så vänligt slarvat bort åt mig, precis som de slarvade bort flera andra viktiga papper och hävdade att det berodde på att jag "adressändrat men inte begärt eftersändning" (rättelse; jag har inte adressändrat, håll koll på era egna viktiga dokument, jubelidioter!). Har fått det säkra beskedet att jag kan bo kvar i lägenheten "nästan så länge jag vill", så nu när det är nytt år är det lika bra att göra detta och begära eftersändning även om det tar emot och jag egentligen borde få detta kostnadsfritt som plåster på såren efter hur uselt de skött sig. Jag har ingen respekt för dem längre och blir rosenrasande av att tänka på dem, men jag måste ju få all min post. Och ja, jag tänker kräva gratis eftersändning. Inte ett öre skall de få av mig. När de säger att en människa som i deras papper skall stå kvar på samma adress som tidigare, har flyttat är det de som gjort fel, inte jag. Det är när privatpersonen själv hör av sig till dem och ändrar adress de kommer in i bilden. De har inget där att göra för att jag skaffar hemtelefon och hamnar under ny adress i telefonkatalogen. Rättar de sig efter andra företags uppgifter i stället för att vara det som håller reda på dem behöver de inte ens existera.
Ja, antingen är det ilskan, febernedsättningen eller klimakteriet som får mig att svettas, men detta kräver en halv smoothie till (jag måste ju bli av med yoghurten som går ut idag, om 60 minuter går den inte att äta). På fem minuter är det två timmar South Park.
Jag har gjort och druckit smoothies nu i kväll och det är verkligen gott, men framför allt svalkande för en öm hals, för givetvis skall man ha frysta produkter. Annars kan man lika gärna dricka juice/yoghurt. Blev inspirerad att improvisera mig fram när jag upptäckte att man ju faktiskt kan skikta sina smoothies och få flera sorter i samma glas som sakta möts, istället för att blanda ihop allt i en röra. Variera sig kan man göra i oändlighet, för godare frukost lär man ju inte hitta och har man problem att äta fast på morgonsidan är smaksatt yoghurt ypperligt. Nästan för gott för att vara en välförtjänt frukost. Har ni några kombinationer ni återkommer till i smoothieland?
Till mitt stora förtret skulle bredbands-/telefonräkningen vara gjord senast idag, men jag kan inte hitta igen pappret då jag slängde in allt jag ägde och hade under sängen/in i garderoben då jag trodde hyresvärlden skulle komma på besök förra veckan och nu måste jag alltså storstäda för att finna igen den. Om de har den på måndag i stället för fredag kan jag dock inte tänka mig att något händer. Värre är det med papprena från a-kassan som Adressändring så vänligt slarvat bort åt mig, precis som de slarvade bort flera andra viktiga papper och hävdade att det berodde på att jag "adressändrat men inte begärt eftersändning" (rättelse; jag har inte adressändrat, håll koll på era egna viktiga dokument, jubelidioter!). Har fått det säkra beskedet att jag kan bo kvar i lägenheten "nästan så länge jag vill", så nu när det är nytt år är det lika bra att göra detta och begära eftersändning även om det tar emot och jag egentligen borde få detta kostnadsfritt som plåster på såren efter hur uselt de skött sig. Jag har ingen respekt för dem längre och blir rosenrasande av att tänka på dem, men jag måste ju få all min post. Och ja, jag tänker kräva gratis eftersändning. Inte ett öre skall de få av mig. När de säger att en människa som i deras papper skall stå kvar på samma adress som tidigare, har flyttat är det de som gjort fel, inte jag. Det är när privatpersonen själv hör av sig till dem och ändrar adress de kommer in i bilden. De har inget där att göra för att jag skaffar hemtelefon och hamnar under ny adress i telefonkatalogen. Rättar de sig efter andra företags uppgifter i stället för att vara det som håller reda på dem behöver de inte ens existera.
Ja, antingen är det ilskan, febernedsättningen eller klimakteriet som får mig att svettas, men detta kräver en halv smoothie till (jag måste ju bli av med yoghurten som går ut idag, om 60 minuter går den inte att äta). På fem minuter är det två timmar South Park.
09.01.02
För tre dagar sedan orkade jag knappt stå och fyra i natt var jag pigg nog att trampa en mil trots halsen och nästäppan. Hallelujah! Ingen dålig utveckling. Känns dock väldigt typiskt att jag inte hunnit lika långt på bättringsvägen igår när jag hade behövt orken. Bara för det går jag väl och blir ännu sämre nu. Ingenting förvånar mig, jag är ju ganska van vid otur.
Idag är det "It's a Wonderful Life" på TV (härlig film) och jag skall åka och storhandla. Jag har skrivit en gigantisk inköpslista med hela 18 produkter där godis inte är inringat, och jag vet inte hur jag skall klara av att tillbringa så lång tid i affärer utan att köpa godis. Redan nu sitter jag och funderar på vad jag skall köpa för gott "till kvällen" (som alltid ätes upp inom en timme) av gammal vana. Jag grämer mig över hur jobbig denna termin kommer att bli när jag inte får något socker som piggar upp och är nära till tårar för att jag verkligen hatar mat + matlagning och nu måste jag lära mig att tycka om både att planera det och att stoppa i mig det. Visst kommer jag klara det fram till att jag börjar skolan - det är ju bara att jag går och lägger mig när det blir som värst - men sedan, när jag tvingas stanna uppe 20 timmar/dygn, kommer det att slå om för mig ett bra tag. De första tre, fyra veckorna brukar vara värst.
Första dygnet är avklarat. Jag åt dock inte mer än ett äpple och en proteinbar igår. De hade lagat palt (potatis och mjöl med smör är inte det bästa att inleda sin nya livsstil med, men kanske förstör jag den andra med det) och jag gick och vilade med katten under tiden föräldrarna hade min morfar + morbror + lånad ljumsksniffande hund över att äta.
Stackaren (morfar, inte hunden) satt ensam hemma på nyår. Han hade ringt hem till föräldrarna och gråtit så mycket att man inte hade kunnat höra vad han sagt strax efter tolvslaget och mina föräldrar fick våndas över att de inte ens tänkt på att bjuda över honom, och skall de banne mig göra. De kom inte ens efter att han hade ringt på tanken att gå över till en ensam 70-årig man som bor en villa bort för att de "redan klätt av sig". Det finns en gräns för hur okänslig man får vara. Nej, det är inte lätt att tänka på när man själv aldrig firat nyår, men för honom och mormor var detta en speciell dag då de klädde upp sig, åt gott och träffade vänner. Sedan mormor dog i augusti har morfar inte blivit bortbjuden på middag en enda gång. Tidigare blev de bortbjudna nästan uteslutande varje helg. De vet inte vad de skall tala om längre eftersom det var mormor som stod för den sociala biten, och det visar hur farliga dessa statusvänner är. De bryr sig inte ett dugg om dig som människa och det är så fruktansvärt tragiskt att det gör ont i en. Människor man trodde var ens vänner, som funnits där i år, försvinner plötsligt för att ens partner gör det. Från att ha varit det perfekta middagsparet blir man i stället för ensam bortglömd. Att lämna en vän som behöver en vän mer än någonsin är mer än ett förkastligt beteende, det är det värsta av alla brott. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar, men jag hatar att veta att hans sista år kommer att fortsätta så här. Han är hjälplös utan sin fru.
Det är i livets svåra skeenden du märker vilka som verkligen är med dig. Orkar de inte dela din sorg bryr de sig inte om din glädje heller. Riktiga vänner finns där för att lysa upp vägen när det blivit för mörkt för att ta sig fram, inte bara för att komma och ta för sig av ens umgänge så länge ljus finns tillgängligt och redo att sprida värme.
Idag är det "It's a Wonderful Life" på TV (härlig film) och jag skall åka och storhandla. Jag har skrivit en gigantisk inköpslista med hela 18 produkter där godis inte är inringat, och jag vet inte hur jag skall klara av att tillbringa så lång tid i affärer utan att köpa godis. Redan nu sitter jag och funderar på vad jag skall köpa för gott "till kvällen" (som alltid ätes upp inom en timme) av gammal vana. Jag grämer mig över hur jobbig denna termin kommer att bli när jag inte får något socker som piggar upp och är nära till tårar för att jag verkligen hatar mat + matlagning och nu måste jag lära mig att tycka om både att planera det och att stoppa i mig det. Visst kommer jag klara det fram till att jag börjar skolan - det är ju bara att jag går och lägger mig när det blir som värst - men sedan, när jag tvingas stanna uppe 20 timmar/dygn, kommer det att slå om för mig ett bra tag. De första tre, fyra veckorna brukar vara värst.
Första dygnet är avklarat. Jag åt dock inte mer än ett äpple och en proteinbar igår. De hade lagat palt (potatis och mjöl med smör är inte det bästa att inleda sin nya livsstil med, men kanske förstör jag den andra med det) och jag gick och vilade med katten under tiden föräldrarna hade min morfar + morbror + lånad ljumsksniffande hund över att äta.
Stackaren (morfar, inte hunden) satt ensam hemma på nyår. Han hade ringt hem till föräldrarna och gråtit så mycket att man inte hade kunnat höra vad han sagt strax efter tolvslaget och mina föräldrar fick våndas över att de inte ens tänkt på att bjuda över honom, och skall de banne mig göra. De kom inte ens efter att han hade ringt på tanken att gå över till en ensam 70-årig man som bor en villa bort för att de "redan klätt av sig". Det finns en gräns för hur okänslig man får vara. Nej, det är inte lätt att tänka på när man själv aldrig firat nyår, men för honom och mormor var detta en speciell dag då de klädde upp sig, åt gott och träffade vänner. Sedan mormor dog i augusti har morfar inte blivit bortbjuden på middag en enda gång. Tidigare blev de bortbjudna nästan uteslutande varje helg. De vet inte vad de skall tala om längre eftersom det var mormor som stod för den sociala biten, och det visar hur farliga dessa statusvänner är. De bryr sig inte ett dugg om dig som människa och det är så fruktansvärt tragiskt att det gör ont i en. Människor man trodde var ens vänner, som funnits där i år, försvinner plötsligt för att ens partner gör det. Från att ha varit det perfekta middagsparet blir man i stället för ensam bortglömd. Att lämna en vän som behöver en vän mer än någonsin är mer än ett förkastligt beteende, det är det värsta av alla brott. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar, men jag hatar att veta att hans sista år kommer att fortsätta så här. Han är hjälplös utan sin fru.
Det är i livets svåra skeenden du märker vilka som verkligen är med dig. Orkar de inte dela din sorg bryr de sig inte om din glädje heller. Riktiga vänner finns där för att lysa upp vägen när det blivit för mörkt för att ta sig fram, inte bara för att komma och ta för sig av ens umgänge så länge ljus finns tillgängligt och redo att sprida värme.
Nu skall det ut, sen är det slut
Detta är ett personligt riktat meddelande och jag vill inte ha några kommentarer av främlingar som lägger sig i. Tack.
Jag är så förbannat trött på dig och din eviga "du skall bara veta hur bra du ha det"-predikan. Din aldrig sinande källa av översitteri med syfte att få en att känna sig bortskämd och därmed som en dålig människa för att man har en enkel deltidsanställning och slipper ta studielån, som ständigt talar om för en hur privilegiad man är jämfört med dig.
Du skall bara veta hur otroligt självömkande du låter när du kallar andra självömkande för att de mår dåligt trots att de har pengar till mat, busskort och hyra (är man deprimerad sedan barndomen med dubbeldiagnoser räcker det knappast med pengar till mat, busskort och hyra för att känna lycka, och det kan man tycka att du om du bortsåg från dina egna ekonomiska bekymmer borde vara mogen nog att förstå eftersom detsamma hade gällt dig, men tydligen tar det stopp där). Du behöver inte se det som din uppgift att finnas där som allas lilla påminnare om hur hemskt andra kan ha det, för jag är mycket väl medveten om det. Ja, du är fattig, men det är alla arbetslösa utan socialbidrag och studenter med lån. Det är för jävligt, men varför vill du att jag skall ha det lika dåligt för det? Varför behandlar du mig som om jag vore en annan jävla borgarbracka för att jag hade möjligheten att spara när inte du hade det?
Du säger att du minsann inte alls missunnar mig möjligheten att vara ekonomiskt självständig, men det skiner igenom ganska klart att du gärna hade sett mig utblottad eftersom jag per automatik är en snål, girig och usel människa eftersom jag aldrig haft något annat arbete än inom familjen och inte vet något om hur det "riktiga arbetslivet" ser ut. Huvudsaken i mina ögon är att man klarar sig ekonomiskt, inte antalet arbetsplatser man vistats och lidit på. Om att inte vilja försätta sig i värre situationer än nödvändigt gör mig till en dålig människa, så för all del, be my guest. Du behöver inte vara det i min lägenhet, dock. Bara en sådan sak som att i stället för att tacka när jag erbjudit mig att skicka 1000 kronor, börja bitcha och säga att du inte tänker vara någon jävla underdog... allvarligt talat, vad är det för beteende av en fullvuxen "medmänniska"? Är att visa litet sunt bondförnuft när någon frivilligt erbjuder sig att bistå med pengar så att ni skall klara månaden att vara en underdog? Jag krävde verkligen aldrig något tack och förväntade mig inte att bli sedd som någon jävla räddare i nöden (det är bara i din dåliga fantasi där jag är den vidriga människa du vill att jag skall vara), men nej, jag skickar av ganska självklara skäl inte heller iväg något åt någon som nyss bett mig fara åt helvete.
Du tar verkligen ut dina inre konflikter på mig. Jag får ta skiten från rester av familjegräl som varat i år och som varade för år sedan. Inte ens efter att jag blev vuxen, flyttade hemifrån eller när folk ur familjen dog ifrån den här världen låter du mig vara en egen individ, utan ser mig som anledningen till ditt dåliga liv. Du ser mig och påminns om alla dåliga stunder vi haft inom familjen, även de där jag inte ens varit närvarande eller medveten om att de varit. I stället för att ta dina gräl med dem det gäller har du vänt din ilska mot mig. Medan jag satt och chattade på Lunarstorm med hörlurar och stängd dörr, totalt ovetande om vad som försegick, så grälade ni om mig. Varför skall du straffa mig för konflikterna som uppstod mellan er? Vad förväntar du dig att jag skall kunna göra åt det? Leva ett liv av ånger för att jag var en oduglig tonåring?
Jag förstår att du mår dåligt och jag förstår varför du är bitter, men jag anser att du tar ut din bitterhet på helt fel person. Att anklaga sin syster, vars ungdomliv varit kantat av egna bekymmer (ja, jag var en bortskämd ungjävel precis som alla småsyskon och nej, jag blev inte utslängd hemifrån och ja, jag fick min vilja igenom för att jag alltid var den som skrek högst, men hur jävla kul tror du sedan att jag hade när jag aldrig haft en kompis, hoppade av skolan och satt ensam på mitt rum och grät hela dagarna i en blodig säng med skärsår som täckte hela kroppen, och knappt kunde gå för att de gjorde så jävla ont? tror du att jag njöt av att tillbringa tid på PBU och tror du ens att jag ville att föräldrarna skulle ha en del i det? du har inga erfarenheter som liknar mina och du kan uppenbarligen inte ens förstå hur det var för mig att växa upp, men nej, jag skulle aldrig börja anklaga dig för att vara en oförstående och dålig människa för det, för jag tror nämligen att det är viktigt att acceptera att vi är olika individer med olika bagage ur livet, även om våra liv är framtryckta ur samma fitta), utan anledning är att skita dig själv i ansiktet, för jag är inte heller någon jävla underdog, och jag tar inte hur mycket obefogade nedvärderingar som helst. Om du uppriktigt tycker så illa om mig för att jag haft ett "enklare liv" än du hittills och för att jag inte tänker säga upp mig från ett deltidsarbete och ta studielån bara för att "känna hur det är att vara skuldsatt" (hur jävla korkat är inte det?), så skall du inte räkna med att ha någon syster att komma till senare heller.
Svälj din äckliga stolthet, för att straffa sin lillasyster för konflikter hon inte ens visste att hon deltog i är ingenting att vara stolt över.
Jag är så förbannat trött på dig och din eviga "du skall bara veta hur bra du ha det"-predikan. Din aldrig sinande källa av översitteri med syfte att få en att känna sig bortskämd och därmed som en dålig människa för att man har en enkel deltidsanställning och slipper ta studielån, som ständigt talar om för en hur privilegiad man är jämfört med dig.
Du skall bara veta hur otroligt självömkande du låter när du kallar andra självömkande för att de mår dåligt trots att de har pengar till mat, busskort och hyra (är man deprimerad sedan barndomen med dubbeldiagnoser räcker det knappast med pengar till mat, busskort och hyra för att känna lycka, och det kan man tycka att du om du bortsåg från dina egna ekonomiska bekymmer borde vara mogen nog att förstå eftersom detsamma hade gällt dig, men tydligen tar det stopp där). Du behöver inte se det som din uppgift att finnas där som allas lilla påminnare om hur hemskt andra kan ha det, för jag är mycket väl medveten om det. Ja, du är fattig, men det är alla arbetslösa utan socialbidrag och studenter med lån. Det är för jävligt, men varför vill du att jag skall ha det lika dåligt för det? Varför behandlar du mig som om jag vore en annan jävla borgarbracka för att jag hade möjligheten att spara när inte du hade det?
Du säger att du minsann inte alls missunnar mig möjligheten att vara ekonomiskt självständig, men det skiner igenom ganska klart att du gärna hade sett mig utblottad eftersom jag per automatik är en snål, girig och usel människa eftersom jag aldrig haft något annat arbete än inom familjen och inte vet något om hur det "riktiga arbetslivet" ser ut. Huvudsaken i mina ögon är att man klarar sig ekonomiskt, inte antalet arbetsplatser man vistats och lidit på. Om att inte vilja försätta sig i värre situationer än nödvändigt gör mig till en dålig människa, så för all del, be my guest. Du behöver inte vara det i min lägenhet, dock. Bara en sådan sak som att i stället för att tacka när jag erbjudit mig att skicka 1000 kronor, börja bitcha och säga att du inte tänker vara någon jävla underdog... allvarligt talat, vad är det för beteende av en fullvuxen "medmänniska"? Är att visa litet sunt bondförnuft när någon frivilligt erbjuder sig att bistå med pengar så att ni skall klara månaden att vara en underdog? Jag krävde verkligen aldrig något tack och förväntade mig inte att bli sedd som någon jävla räddare i nöden (det är bara i din dåliga fantasi där jag är den vidriga människa du vill att jag skall vara), men nej, jag skickar av ganska självklara skäl inte heller iväg något åt någon som nyss bett mig fara åt helvete.
Du tar verkligen ut dina inre konflikter på mig. Jag får ta skiten från rester av familjegräl som varat i år och som varade för år sedan. Inte ens efter att jag blev vuxen, flyttade hemifrån eller när folk ur familjen dog ifrån den här världen låter du mig vara en egen individ, utan ser mig som anledningen till ditt dåliga liv. Du ser mig och påminns om alla dåliga stunder vi haft inom familjen, även de där jag inte ens varit närvarande eller medveten om att de varit. I stället för att ta dina gräl med dem det gäller har du vänt din ilska mot mig. Medan jag satt och chattade på Lunarstorm med hörlurar och stängd dörr, totalt ovetande om vad som försegick, så grälade ni om mig. Varför skall du straffa mig för konflikterna som uppstod mellan er? Vad förväntar du dig att jag skall kunna göra åt det? Leva ett liv av ånger för att jag var en oduglig tonåring?
Jag förstår att du mår dåligt och jag förstår varför du är bitter, men jag anser att du tar ut din bitterhet på helt fel person. Att anklaga sin syster, vars ungdomliv varit kantat av egna bekymmer (ja, jag var en bortskämd ungjävel precis som alla småsyskon och nej, jag blev inte utslängd hemifrån och ja, jag fick min vilja igenom för att jag alltid var den som skrek högst, men hur jävla kul tror du sedan att jag hade när jag aldrig haft en kompis, hoppade av skolan och satt ensam på mitt rum och grät hela dagarna i en blodig säng med skärsår som täckte hela kroppen, och knappt kunde gå för att de gjorde så jävla ont? tror du att jag njöt av att tillbringa tid på PBU och tror du ens att jag ville att föräldrarna skulle ha en del i det? du har inga erfarenheter som liknar mina och du kan uppenbarligen inte ens förstå hur det var för mig att växa upp, men nej, jag skulle aldrig börja anklaga dig för att vara en oförstående och dålig människa för det, för jag tror nämligen att det är viktigt att acceptera att vi är olika individer med olika bagage ur livet, även om våra liv är framtryckta ur samma fitta), utan anledning är att skita dig själv i ansiktet, för jag är inte heller någon jävla underdog, och jag tar inte hur mycket obefogade nedvärderingar som helst. Om du uppriktigt tycker så illa om mig för att jag haft ett "enklare liv" än du hittills och för att jag inte tänker säga upp mig från ett deltidsarbete och ta studielån bara för att "känna hur det är att vara skuldsatt" (hur jävla korkat är inte det?), så skall du inte räkna med att ha någon syster att komma till senare heller.
Svälj din äckliga stolthet, för att straffa sin lillasyster för konflikter hon inte ens visste att hon deltog i är ingenting att vara stolt över.
Projekt: Minus 15 kilo
Projekt Minus 15 kilo är precis vad det låter som. Jag skall gå ner 15 kilo på 30 veckor (eller, egentligen blir det 29). Ett rimligt mål då 0,5 kilo i veckan är rekommenderad viktminskningstakt som inte kräver självsvält och förhoppningsvis får mig att slippa mer slapp hud. Tidigare har jag alltid varit inställd på att gå ner så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, men eftersom jag alltid återgått till osunt leverne redan samma dag som jag påbörjade det sunda har det inte riktigt velat ge resultat, med undantag för den sommar jag gick ner 10 kilo på åtta veckor genom att hålla mig under 900 kcal (efter att ha gått upp 30 kilo på litet drygt ett år), tiden efter bantningen då jag höll mig från sötsaker och väldigt sakta gick ner tio kilo till, samt en annan i yngre dar då jag gick ner 15 genom måltidsersättning. Dock upptogs hela min vakna tid av matplanering och motion, och det är ingenting jag kan överväga nu.
Jag måste ställa in mig på att långsiktigt förändra min livsstil och det är i ärlighetens namn varken något jag ser fram emot eller är minsta motiverad till (jag är åtminstone ärlig), men jag måste göra det för mitt utseendes skull (inte heller här tänker jag ljuga och säga att det är "för hälsan", ty min fysiska hälsa lider inte det minsta, till skillnad från den psykiska som lider enormt) och till skillnad från tidigare gånger kommer jag inte att ge upp denna gång.
Alla har sin egen idealvikt som passar dem, och jag kommer aldrig att bli normalviktig eller smal. Det är inte en vikt jag kan föreställa mig själv i eller som passar min kropp i då jag alltid haft hull, bred bak, stora lår och ben (tyvärr är det stommen som orsakat den av naturen osmickrande päronformen), men jag är trött på att vara fångad i en fet kvinnas kropp. Jodå, för merparten kommer jag fortfarande att ses som ett "fetto" efter 15 kilo. Jag kommer att vara plus size och det kommer i vanlig ordning att vara min vikt folk väljer att attackera när argumenten tryter (i en värld där folk tycker att det är roligt att säga att Kate Winslet sänkte Titanic och anser att Keira Knightley är normalviktig är alla feta). Ja, jag kommer fortfarande vara överviktig, men inte längre fet i jämförelse med hur jag sett ut, och den enda man bör jämföra sin kropp med är sig själv.
Jag kommer att kunna klä mig i de kläder jag tycker bäst om och behöver inte känna att min kropp utgör ett hinder för det (med undantag för ärmlöst, det är kört sedan senaste viktedgången som var så snabb att huden inte hann med - bara därför är det slut med hårdbantning), och det är det som är huvudsaken. Det, och att jag skall kunna se mig själv i spegeln eller på bild utan att bryta ihop helt. Jag vill kunna leva ett något sånär normalt liv utan att ständigt behöva tänka på mitt utseende. Att börja med att ta tag i fettet är det rimligaste att göra, även om jag vet att jag kommer ha en mycket tuff tid framför mig. Lönen är värd mödan!
När jag inleder denna viktresa har jag dessvärre oturen att vara sjuk och kommer således inte att kunna börja med en rivstart då jag inte orkat göra några förberedelser. Någon motion blir det inte heller då jag främst måste tillfriskna så snart som möjligt med tanke på studierna (har massvis med uppgifter att göra och prov att läsa till innan själva terminen drar igång). De första dagarna får helt enkelt börja som litet av en besvikelse med tveksamma produkter och sedan bytas ut mot något bättre då jag kan ge mig ut och handla, men framför allt; inga onyttigheter och inga onödigheter.
Förresten finns det bara ett fåtal platser kvar nu i Grupp 6 på Barskolan. Anmäl er nu så kan vi jämföra drinkar på Mallorca i augusti! (Ja, jag tjatar, men jag vill ju vara säker på att träffa åtminstone en halvvettig individ där.)
"Vägra anpassning" var något man gjorde när man var 14
Idag är den 1 januari. Idag börjar mitt nya liv. Inte nytt i bemärkelsen att jag kommer söka efter den sprudlande lyckan eller skall satsa på att bli en disciplinerad student, ty det vet jag inte kommer ske, utan nytt i den bemärkelse att jag kommer säga hejdå till onyttigheterna som är ett sätt för mig att dämpa min ångest, men som i sin tur skapar ännu mer. Jag har satt ett rimligt mål som kommer att få en egen kategori i bloggen och det skall uppnås, och jag känner frustrationen ända ner i fötterna när jag skriver att det är slut med mitt enda nöje i livet. Jag känner att jag vill dra på mig min fars beige fakecrocs och rusa/klampa ut i frysen (ja, vi har frysen i garaget, så skall ni göra inbrott hos mina föräldrar någon gång lär ni inte hitta mycket där då det enda som finns är en 26 år gammal frys stor nog att förvara en människa i, och litet ved) och spendera nattens sista timmar med att trycka riktigt mycket innan den nya dagen gryr.
Ordentligt sjuk (har knappt kunnat röra mig de senaste dagarna, så visst fick jag en alldeles fantastisk födelsedag) som jag är blev det alltså ingenting av något nyårsfirande. Vid tolvslaget satt jag där jag sitter nu med vänster fot under höger lår; på övervåningen i det gamla kråkslottet (eftersom det stinker av sjukdom hemma kändes luftombyte nödvändigt även om man får tämligen litet luft här p.g.a. dottern) och drack lightcola som brände i halsen och funderade över en ny bloggdesign (koda litet stilfullt kan man alltid, men i vanlig ordning är det headern som förstör; jag har ingen aning i världen om hur den skall se ut - det känns som om man borde utsmycka den med egna bilder, men jag har absolut ingenting att fota och fotar mig själv, typ, fyra gånger om året, då jag tar 400 bilder och raderar samtliga, för om någon bild skulle bli "bra" är den så olik en själv att folk tror att man plastikopererar sig i datorn. Fördelaktiga vinklar, borttagande av en härligt stor finne och färgkorrigering i all ära, men jag vill inte gå så långt att jag sällar mig till världens mest pinsamma skara; de som poserar och photoshoppar så hårt att folk inte känner igen dem IRL. Då dras jag hellre med en inaktuell bild som är tråkig men visningsduglig.
För övrigt - på tal om lightcola - finns det få saker som är så irriterande som "ens egna" (d.v.s. tjockisar, och notera att jag inte använder det i nedsättande ton eftersom jag själv är en) som vill försvara sitt intag av fetthaltiga produkter med att lightprodukter är så mycket ohälsosammare än hederligt fett och socker. För det enda det gör är ju att leda människor in i beroendets och överviktens fördärv, och det är ju inte alls illa. Jag verkligen hatar människor som ser ner på överviktiga, men jag är minst sagt fascinerad av "stolta tjockisar" som uppriktigt tycks tro att de hade haft samma kroppsvikt ifall de inte ätit produkter med hög fetthalt och hållit sig borta från socker. Kära nån, det säger väl sig själv att man inte hade haft det. Aktiva personer med hög ämnesomsättning kan äta detta utan att påverkas och för dem är det säkerligen det bästa valet, men det betyder inte att det passar en mindre aktiv person med låg ämnesomsättning lika bra. Det är ganska uppenbart att det är en viss skillnad på hur våra kroppar fungerar och det är skillnad på att förespråka hälsa oavsett storlek och att leva i en drömvärld där alla har samma förutsättningar. Så är det inte. Det som är nyttigt för tunna Ann-Britt, 50 kilo, är inte lika nyttigt för tunnan Britt-Ann, 150 kilo.
Nu känner jag mig väldigt föraktfull i det jag säger, men det är bara sanningen och sanningen är alltid hård att ta för någon i förnekelse. Det är lika svårt för mig att erkänna att jag kan få ner mer än en kroppsbyggare, älskar att fylla mig till bredden med godis och smyghandlar så ofta jag får tillfälle (jag brukar till och med låtsas att jag handlar åt någon annan - då har man sjunkit lågt), jag tycker mindre om mat men älskar att svulla i burritos och pizza (åtminstone ett par sorter, som känt finns det inte så mycket för vegetarianer, så det händer inte många gånger om året, det är lösgodiset som är min bov). Jag är gravt sockerberoende (får abstinens när jag är utan och hade klättrat på väggarna ifall de orkat bära mig) och att äta produkter som innehåller mycket socker är rena självmordspillret för min kropp. Jag har också extremt lätt för att öka i vikt och att säga att någon som har det skall välja produkter med 25% fetthalt i stället för 5% är ju skrattretande. Är övervikt ens primära fysiska problem skall man ta tag i det, innan man kan börja prioritera andra eventuella hälsofaror som vissa menar att vissa produkter medför. Det känns bara som en bortförklaring för att kunna fortsätta äta det godaste på marknaden och fortfarande känna sig sund. Är man en livsnjutare som vill avnjuta det bästa utan skam har jag verkligen inga problem med det, men just det att linda in erkännandet med att det skulle vara onyttigt att äta lätt är så uttjatat.
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov är en princip om hur produktion och konsumtion ska gå till. En mycket klok sådan som kan placeras inom alla områden.
Ordentligt sjuk (har knappt kunnat röra mig de senaste dagarna, så visst fick jag en alldeles fantastisk födelsedag) som jag är blev det alltså ingenting av något nyårsfirande. Vid tolvslaget satt jag där jag sitter nu med vänster fot under höger lår; på övervåningen i det gamla kråkslottet (eftersom det stinker av sjukdom hemma kändes luftombyte nödvändigt även om man får tämligen litet luft här p.g.a. dottern) och drack lightcola som brände i halsen och funderade över en ny bloggdesign (koda litet stilfullt kan man alltid, men i vanlig ordning är det headern som förstör; jag har ingen aning i världen om hur den skall se ut - det känns som om man borde utsmycka den med egna bilder, men jag har absolut ingenting att fota och fotar mig själv, typ, fyra gånger om året, då jag tar 400 bilder och raderar samtliga, för om någon bild skulle bli "bra" är den så olik en själv att folk tror att man plastikopererar sig i datorn. Fördelaktiga vinklar, borttagande av en härligt stor finne och färgkorrigering i all ära, men jag vill inte gå så långt att jag sällar mig till världens mest pinsamma skara; de som poserar och photoshoppar så hårt att folk inte känner igen dem IRL. Då dras jag hellre med en inaktuell bild som är tråkig men visningsduglig.
För övrigt - på tal om lightcola - finns det få saker som är så irriterande som "ens egna" (d.v.s. tjockisar, och notera att jag inte använder det i nedsättande ton eftersom jag själv är en) som vill försvara sitt intag av fetthaltiga produkter med att lightprodukter är så mycket ohälsosammare än hederligt fett och socker. För det enda det gör är ju att leda människor in i beroendets och överviktens fördärv, och det är ju inte alls illa. Jag verkligen hatar människor som ser ner på överviktiga, men jag är minst sagt fascinerad av "stolta tjockisar" som uppriktigt tycks tro att de hade haft samma kroppsvikt ifall de inte ätit produkter med hög fetthalt och hållit sig borta från socker. Kära nån, det säger väl sig själv att man inte hade haft det. Aktiva personer med hög ämnesomsättning kan äta detta utan att påverkas och för dem är det säkerligen det bästa valet, men det betyder inte att det passar en mindre aktiv person med låg ämnesomsättning lika bra. Det är ganska uppenbart att det är en viss skillnad på hur våra kroppar fungerar och det är skillnad på att förespråka hälsa oavsett storlek och att leva i en drömvärld där alla har samma förutsättningar. Så är det inte. Det som är nyttigt för tunna Ann-Britt, 50 kilo, är inte lika nyttigt för tunnan Britt-Ann, 150 kilo.
Nu känner jag mig väldigt föraktfull i det jag säger, men det är bara sanningen och sanningen är alltid hård att ta för någon i förnekelse. Det är lika svårt för mig att erkänna att jag kan få ner mer än en kroppsbyggare, älskar att fylla mig till bredden med godis och smyghandlar så ofta jag får tillfälle (jag brukar till och med låtsas att jag handlar åt någon annan - då har man sjunkit lågt), jag tycker mindre om mat men älskar att svulla i burritos och pizza (åtminstone ett par sorter, som känt finns det inte så mycket för vegetarianer, så det händer inte många gånger om året, det är lösgodiset som är min bov). Jag är gravt sockerberoende (får abstinens när jag är utan och hade klättrat på väggarna ifall de orkat bära mig) och att äta produkter som innehåller mycket socker är rena självmordspillret för min kropp. Jag har också extremt lätt för att öka i vikt och att säga att någon som har det skall välja produkter med 25% fetthalt i stället för 5% är ju skrattretande. Är övervikt ens primära fysiska problem skall man ta tag i det, innan man kan börja prioritera andra eventuella hälsofaror som vissa menar att vissa produkter medför. Det känns bara som en bortförklaring för att kunna fortsätta äta det godaste på marknaden och fortfarande känna sig sund. Är man en livsnjutare som vill avnjuta det bästa utan skam har jag verkligen inga problem med det, men just det att linda in erkännandet med att det skulle vara onyttigt att äta lätt är så uttjatat.
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov är en princip om hur produktion och konsumtion ska gå till. En mycket klok sådan som kan placeras inom alla områden.
