Idag vaknade jag så sent som klockan tre och har sedan dess inte lyft många fingrar, utom då jag skar upp litet mat åt den igelkott som spatserade i busken utanför. Daisy såg detta och blev minst sagt upprörd, varpå hon rusade in till sin egen matskål och satte igång en högljudd klagovisa. Min unge är sin adoptivmoder (d.v.s. mig) upp i dagen - hungrig och sjukligt svartsjuk.
Nu är jag i full gång med att städa datarummet/förrådet men distraheras av min egen storhet (inte bokstavligen, för en gångs skull) och förmåga att skriva gripande noveller redan i lågstadiet:



Fick även syn ett brev till mig själv(!) skrivet av mitt 13-åriga ungdomsjag. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att skriva litet mer än så. Det sorgliga är att det inte känns fullt så avlägset att läsa som jag trodde det skulle göra.


Jag älskar att hitta gamla dokument man trodde var bortslängda för många år sedan. Ibland lönar det sig att vara en spara, även om ettårsprincipen jag försöker att gå efter i mitt städande har sina fördelar: Har man inte använt något på ett år - släng/skänk bort det! Det beror förvisso kanske också på vad man talar om. Noppriga gamla H&M-linnen införskaffade för 49 kronor och krympta i tvätten, som inte ens duger att dammtorka byrån man städar med, tillhör definitivt den kategorin.

Nej, dags att fortsätta stöket! I morgon är en ny dag, som inleds om mindre än tio minuter, och jag vill gärna ha hunnit fylla ytterligare en kasse innan dess. Förstår ni söderifrån förresten över huvud taget vad som menas med uttalet kasche om ni hör någon säga det? Jag har frågat ett par stycken tidigare om de inte kunnat hämta en kasche, vilket de trots sammanhanget inte förstod vad det var (men å andra sidan har de inte vetat mycket om något här i världen heller). Motsvarigheten påsche om "påse" finns tyvärr inte, men jag hade inte velat gå miste om att se kärleken sättas på prov när man uppmanar någon att gå och hämta en sportbil och det PRONTO!

- It's been seven days without no muffins.

Erkännande: Jag har bakat en halv sats à åtta stycken chokladmuffins nattligen en vecka i sträck och ätit efter varandra.
Efteråt mår jag pyton och vet inte vad jag skall ta mig till: Jag har tänjt ut min magsäck likt qruisermedlemmar tänjt ut sina kroppsöppningar; allt får plats. Jag känner mig som Homer Simpson med skillnaden att jag inte njuter av händelsen utan mår dåligt samtidigt som jag gör det och överväger att besöka ett OA-möte (Anonyma Överätare). Jag går runt om nätterna och känner hur kroppen skriker efter något onyttigt. Jag tänker att det går över om jag tar en smörgås, men jag ger alltid efter och i stället för det onyttiga har jag ätit det onyttiga plus en, två, tre eller fyra smörgåsar innan det. Jag har gått tillbaka till då jag gick upp 30 kilo på litet drygt ett år. Det får inte hända igen. Det får inte. Jag har redan passerat den gräns jag sade att jag aldrig skulle passera igen. Jag orkar knappt röra mig. - Jag kommer att gå och cykla efter att detta postats, men orkar ändå inte med mer än en mil innan jag tänker "nej, nu går jag och duschar", som om jag i förväg bestämt att jag inte skall klara mer än så och det kommer att bli likadant idag. Jag kan inte heller med att promenera då jag hatar att gå ut eftersom jag är livrädd för att stöta ihop med folk jag känner till då samtliga rörelsevänliga kläder ser ut som skräp och jag i min tur som tunnan som förvarar det.

Jag känner hur jag är på väg att falla tillbaka in i sjukdomarnas värld och den är inte trevlig. Tillståndet har försämrats på samtliga punkter och jag känner hur jag börjat ge upp. Jag har noll lust till att göra någonting. Jag skulle normalt aldrig säga nej till fest eller shopping, för sådant har varit det som givit mig tillfällig glädje, men nu har båda sakerna tappat det sista av sin betalda charm. Jag vill inte behöva visa mig för någon som kan tänkas tänka något negativt om mig.

Jag är övertrött. Sömn är inte att tänka på och har inte varit på ett tag med undantag för de där två timmarna igår eftermiddag som gjorde att det blev omöjligt att ligga i natt med. Litet senare idag skall jag titta på en lägenhet på 82:an 82 meter bort. Tydligen ett renoveringsobjekt vilket jag givetvis inte kommer att tilldelas då jag står som femma i kön, men den blodade tanden torde göra mig mer besluten om att flytta och ta tag i mig själv på ett sätt jag aldrig tagit förr. Därefter måste jag mot min vilja bege mig till polishuset för att ordna med legitimation och jag våndas. Jag har stått framför spegeln i två timmar utan att få något gjort, börjat om gång på gång och idag är en av de hopplösa dagar jag vill skrika rakt ut och jag önskar att jag kunde nöja mig med mascara och läppglans och inte börja med det hopplösa projektet "jämnt läppstift" som får mig att likna en clown. Pudret gör mig endast blek och min hy gör mig galen: Inga produkter fungerar. Inte ens att gå till en hudterapeut ger mig något då de alltid rekommenderar diverse syror som endast mjukar upp och flottar ner mitt ansikte än mer. Ögonfransarna spretar åt alla håll, kinderna är lika plufsiga som under tiden saker var som värst, håret är rakt och volymlöst med guldfärgad utväxt och så här skall jag alltså visa mig själv i fem år framöver. - När jag slutligen återvänder från eländet är det dags att skriva en arbetsansökan som jag som vanligt inte har en aning om hur den skall formuleras, och självklart kräver de en bild, så att jag efter att jag förbisetts inte skall våga mig in i lokalen igen efter det. Härligt!

Bostadsletandet forsätter, trots att det börjar kännas allt mörkare då det (allt utom mina porer) börjar dra ihop sig. Jag hoppas hitta något då jag i höst satt allt mitt hopp till att 1) kämpa på med skolan 2) ordna med ett hem. Trots att det endast kommer att vara i drygt ett halvår och jag efter det skjutsas tillbaka 2,5 år i kötid och kommer att få flytta tillbaka hit (d.v.s. om de tar emot mig igen, förmodligen har de insett så underbart det är att slippa mig då) hoppas jag på det då jag aldrig kommer att klara av att ta mig genom närmare 1500 gymnasiepoäng i denna möglande källare fylld av olustiga minnen. Jag vill bort från min dåtid och det fort. Det känns långt ifrån bra, men är det jag har nu bättre? Verkligen inte.

Uppdatering 12:20: Nej. Jag klarar inte av att ordna med någon förbannad legitimation idag, eller att förgäves försöka posera fram en bild duglig att visa för framtida chef. Jag orkar och vill inte någonting så länge jag måste se ut så här, vilket dessvärre är ett livslångt kontrakt. Jag känner stanken av spya växa inifrån mig. Vad är meningen i att jag ens sliter för en duglig vardag när jag ändå aldrig kommer att komma någonstans med den tack vare detta? (Och här kommer tårarna tillbaka...)

Jag äcklas allt mer av mig själv, av att vara människa, och jag förstår varför man inte vill ha mig i sin närhet. Jag förstår att man tänker dåliga tankar om mig. Jag är trots allt ett negativt fetto, och är det något folk ogillar så är det negativa fetton. Precis som invandrare förväntas man vara gladlynt och trevlig - annars framstår man som ett samhällsproblem i andras ögon (varför vet jag inte då varenda unghona som subventioneras p-piller för att kunna "löpa fritt" kostar samhället mer pengar än jag) och det äcklar mig att man p.g.a. utseende/ursprung skall tvingas vara andra till lags litet extra för att inte dömas. Jag är inte ett fryntligt fetto och kommer aldrig att bli. Jag är arg, jag är bitter och jag tänker inte låtsas som om att jag är nöjd och att saker och ting kring mig är frid och fröjd.
En japansk studie visade att överviktiga människor är lyckligare än normal- och underviktiga. På den infogade bilden kunde vi se två korpulenta damer i medelåldern sitta med stora leenden på de strips-ätande läpparna. Jag kan bara, som det glada fetto jag är (...), skratta åt resultatet. Vem tror egentligen på det? Det vill säga utöver min mormor som säger att jag borde bli komiker - inte för att jag är en rolig person, utan för att jag precis som "de flesta större kvinnor" är rolig. Jag frågade om hon allvarligt talat trodde att humor var något genetiskt och ifall det snarare inte berodde på att feta ofta fastnar i en clownroll och gömmer sig bakom en komisk fasad för att bli accepterade, och att den sedan hänger kvar. Hon menade att det mycket riktigt var så, men att det inte var något konstigt i eller dåligt med det utan tvärtom något positivt. Jag kan förstå varför: Det måste vara väldigt skönt att ha någon som man kan lita på alltid säger något underhållande. (Det kan tilläggas att denna kvinna under tidiga 80-talet vägde 33 kilo.) Själv är jag extremt trött på myten om den lyckliga tjockisen. Det är inget fel i att vara vred.

Gårdagens fest kändes som en rejäl flopp, men jag orkar inte ta reda på huruvida det egentligen ligger till då jag ändå avlägsnade mig innan slutet. Jag är inte den som hänger i parker och jag klarar definitivt inte av att i nyktert tillstånd låtsas vara en sådan bland främlingar, tonårspunkare och poliser. Efter att sistnämnda varit där två gånger och utnyttjat sin makt tack vare den patetiska artikeln inte ens värd att kalla journalistik i Kuriren, och min enda tändare slarvats bort av någon annan än jag själv, gick jag hem. Jag såg ingen anledning att stanna kvar då det ändå inte fanns något för mig att göra där. Jag mådde bara väldigt dåligt över torsdagen och gör fortfarande. Fredag (med undantag för de dystra kvällstimmarna) och lördag har jag tillbringat med täcket över huvudet och en intensiv önskan om att slippa vakna till min verklighet (jag har inte ens ätit vilket är skrämmande då jag som den kvasijudiska prinsessa jag är normalt gör det för kung och fosterland när jag är ledsen). Det kommer att dröja innan det släpper och jag över huvud taget kommer att orka lämna huset, fast även om jag skulle göra det så har jag ändå inga ärenden där ute. Det finns ingen att träffa och ingenting att fördriva tiden med. Nu väntar två månaders väntan och därefter nio månaders hårt pluggande jag normalt hade givit upp efter nio dagar och förmodligen kommer att göra även denna gång när det inte längre finns några mål att sikta in sig på. Jag är ändå för ful vilket gör mig för osäker för att komma någonstans med skådespeleriet, för oattraktiv för ett simpelt kassajobb. Jag förstår inte hur jag någonsin skall lyckas, vad min uppgift egentligen är. Jag får väl satsa på att bli Sveriges bokstavligen största bloggerska och betala min hyra med mutor från företag som vill att jag skall skriva om dem, men för det måste man ju ha litet livsglädje att dela med sig av emellanåt. Med andra ord skiter det sig där med.