Jag är inte gjord för studier
Därefter skall jag (idag, inte under veckan ty i morgon har jag helt andra uppgifter att arbeta på) även skriva ett referat om hur katastrofer lamslår sju av tio i svenska B samt läsa tre dåliga noveller och fundera kring dem som om jag brydde mig. Måste det ta sådan tid? Jag har i över ett dygn nu tänkt på hur jag skall sätta igång, men inget händer. Jag är så osäker på hur man skall gå till väga, vad som är rätt och fel och skulle behöva en personlig lärare som sitter intill mig 24/7 för att få något gjort. Jag är så stressad att jag tillåtit mig att tända en cig inomhus vilket normalt är förbjudet här (den enda som någon gång får göra det är jag själv i sådana här situationer; minuspoäng att fönstrena inte går att öppna helt - ännu en anledning till att avsky lägenhetsboendet).
Jag måste försöka, jag måste göra saker fastän de är sjukt tråkiga och försätter mig i ett sjukligt tillstånd. Jag kommer att ångra mig så mycket annars och det är inte värt det. Jag måste skärpa mig. "Efter dubbelavsnitten av Dr Quinn lovar jag att skärpa mig. Jag behöver något som underhåller innan jag kan komma igång."
Slut innan det ens har börjat
Jag kan lika gärna gå och lägga mig
Min största längtan nu är att håret skall växa såpass mycket att jag kan gå till frisören och be dem färga det näst intill vita (gjort av min döda mormor; hon hjälper inte bleka några fler hår - min utvecklingshämmade mor trodde att det passade sig att sjunga "Ovan där" på en begravning) i en färg närmare min naturliga, och sedan lämna det i fred. Jag hoppas bara att det går då det är alldeles för mycket jobb att hålla det snyggt trots att det inte skiljer många nyanser - det räcker med fem millimeter utväxt för att det inte skall gå att ha utsläppt. Det är första gången jag är glad över att mitt hår växer så snabbt (dock känns det som en evighet när man väl väntar på det), och Silica samt daglig massage får fungera som hjälp på traven. Jag kommer definitivt att sakna det och må dåligt varje gång jag ser någon ljusare än jag, men inte vad det medförde.
Godiset från igår är snart slut vilket är en äcklande tanke då jag stått för större delen av ätandet; hur mycket som köptes tänker jag inte ens avslöja med det kostade långt över femtiolappen. När jag väl börjar finns inget stopp, i synnerhet inte om jag inte ätit någon mat vilket jag aldrig gör. Nu borde jag gå och duscha och egentligen även vika mina kläder och ta upp från golvet då jag gärna undviker pälsängrar men jag har ingen plats för dem någonstans (varken plaggen eller krypen) och jag vill inte. Jag önskar att jag kunde känna att det fanns en poäng i vardagliga saker, men jag är för obetydlig för att känna att det är värt mödan. Jag sitter här ensam med fula fransgardiner från Överskottsbolaget, en klump i halsen och tiotusentals kalorier i magen och kommer att fortsätta med det, för jag har inget som väntar utanför ytterdörren utöver en tunn och plastig dörrmatta som skall läggas till. Jag hör inte hemma här eller någon annanstans och det har samhället gjort klart för sig.
15:30... jag kan lika gärna gå och lägga mig.
Sol i hjärta och sinne? Inte här, i varje fall
(Kan man ringa störningsjouren för extrem hosta och högljudda snytningar om nätterna lär vi vräkas inom kort, men frågan är om det skulle störa mig då jag mår dåligt av mitt ekande rum med kala väggar, ännu sämre av att behöva duscha i badkar och avslöja allt mer av mig själv vilket endast bidrar till dålig stämning och ett icke övergående förakt det inte ens är någon idé att diskutera eftersom det bara kan sluta på ett sätt och jag orkar inte med det. Jag måste hur som hinna tillfriskna innan måndag för att slippa uppleva fler genanta incidenter med kroppsläten och rinnande tryne. Det kommer aldrig att hända.)
03:33: Varför existerar jag? Tillvaron har aldrig givit mig något värdefullt. Jag har varit deprimerad sedan jag var tre år och stannade hemma från kyrkans barntimmar för att det var "så många barn där". Jag var inte ens lycklig som liten och kan omöjligt relatera till de sorgfria barndomsdagarna folk talar om (men uppenbarligen är det inte min hjärna det är fel på då inga mediciner kunnat rätta till det eller givit någon effekt; jag känner absolut ingen skillnad vare sig med eller utan som om jag vore immun mot dem varför man kan tänka sig att det måste vara min situation som varit högst olycklig, men det kan man inte heller säga då det finns de som har det så mycket sämre och utsatts för fruktansvärda saker men ändå mår fint). Jag måste få veta vad det finns för mening.
En dålig dag bland många andra
Efter besvikelsen gick jag med skvalpande steg och mötte upp S och C som åker till Turkiet i morgon på Forex, för att gå och äta 70-kronorsbuffé med S. Hade jag haft råd hade jag definitivt kunnat göra det flera gånger i veckan. Det tråkiga är att om man är fet har man ingenting på restauranger att göra, och absolut inte kring ett buffébord! Folk tar för givet att det är något man gör regelbundet när man i själva verket drar sig från det och inte ens kan njuta de få gånger man gör det, just för att man vet att man är för fet för att äta ute. Den som säger att den aldrig tänkt en förnedrande tanke om en överviktig person vid ett restaurangbord är en lögnare, för det är det första som slår en; att här har hon nog varit en gång för mycket. Att personen kanske är där för första gången och hoppas för sitt liv att ingen tänker just så om henne (vilket någon alltid gör, antingen för att det bottnar i eget självförakt eller ren ignorans) är inte en lika trolig första tanke. Man tar för givet att personen inte har någon självinsikt och undrar varför den inte sitter hemma, skäms och knaprar i sig en påse minimorötter. Eller nej, usch så lat man är om man köper färdigskalade grönsaker - något får väl tjockisen ändå göra själv!
Köpte sedan ett par fula men trendiga sneakers från Bobby Burns för ynka 49 kronor som skall dra mig rätt ner i bloggerskaträsket (ordinarie pris var 399 och jag fick ett par fräcka neongröna skosnören till) på Nilsons eftersom jag måste ha något att kunna promenera längre än till ICA i, en osmickrande bastopp på Gina Tricot, en osmickrande pyjamas på H&M så jag slipper frysa och två åh så exklusiva badlakan från Sir Henry (bara namnet - vilken prakt!) från Hemtex för 199 kronor, tillräckligt ljusa för att se smutsfläckar men inte tillräckligt ljusa för att skitas ned. Jag ångrar dock det trista färgvalet och tänker åka tillbaka senare för att köpa en till. Eftersom jag mycket motvilligt använder samma fler än en gång blir det en hel del som väntar på tvätt, och så billiga av så bra kvalitet får jag nog inte på länge.
Nu har jag varit själv hemma en vecka och det börjar kännas allt skönare att kunna vara helt ohämmad ("I'm such a free spirit!" sade luleåbon och spottade ut en munfull frön åt duvorna på torget) och inte "behöva" vara social. "Behöva" säger jag eftersom jag verkligen inte klarar av att eller ens vill ha någon i min närhet utan att få umgås med denne. Jag är alldeles för social/klängig för att sitta instängd i ett rum och samtidigt höra någon från ett annat: Jag vill vara där det händer. Så, jag kanske vill bo ensam där ingenting händer när allt kommer kring. Ingen att vara arg på, ingens sällskap att förgäves längta efter. Dessutom har eventuella oinbjudna gäster betydligt mindre yta att gömma sig på. Ensam känner man sig ju i vilket fall. Det blev ens lott i livet.
Det är aldrig för sent att ge upp
Håhå. Det räcker med att läsa det jag nu skrivit för att förstå varför jag aldrig kommer någon vart. Jag reflekterar inte ens över hur besatt jag är av mina negativa tankegångar vilka suger musten ur mig. Jag sätter käppar i hjulet innan det ens börjat rulla. Jag ger upp innan jag ens hunnit ge, men vi borde alla lyssna på Ronny Erikssons visa ord: "Det är aldrig för sent att ge upp." Jag har ju faktiskt hela livet på mig att göra det. Nu rullar vi! (Jag är ju bra på sådant. Lägger man mig intill en steppande poliosjuk transvestit med anorexi på kullen bakom huset kommer jag utan tvekan ned fortast - ett försprång jag lär behöva då jag måste skynda mig in och låsa dörren om mig.)
I vilket fall fick jag förutom enorm stress, irritation över hur läraren beskrev borderline, ångest över hur ful och ofräsch jag var i jämförelse med de andra blonderade damerna i rummet och en rejäl hostattack på lektionen en fin komplimang av en ryska, 30-nånting, med blå ögonskugga som efter att frågat mig huruvida man stavar byta byta eller bjuta sade att hon sett mig på bussen flera gånger, och tänkt att jag inte kunde vara svensk eftersom svenska kvinnor inte har så mycket stil. Det kändes skönt att höra när jag med röda rinnande ögon, flottigt okammat hår som tvinnat ihop sig till långa kycklinggula ölkorvar, sneakers och för små mjukisbyxor svept min nionde plastmugg vatten för att hålla ytterligare rethosta borta. Stil i alla lägen? Ja, ni hör ju själva!
Var senare på eftermiddagen på stan med S och C trots sjukdom och feber som får mig att svettas mer än en rektor i klimakteriet, och träffade E på bussen hem. Jag tycker om att prata om sådant som flytt, och vi bestämde oss att höras av någon gång så att Masjävlar (i.e. "den andra teatergruppen") kan komma över på finmiddag till lägenheten. Jag finner det lustigt hur finmiddagar alltid lyckas spåra ut till något oerhört oelegant var drycken blir viktigare än middagen, men jag gillar det. Jag är ändå inte den som är helt bekväm i att smaska i mig föda bland folk. (Mat = ångest, ångest = privat. Svårare än så är det inte.)
Nu dröjer det till och med måndag med skolan. Jag tänker avsätta resten av veckan åt ren lättja, för därefter lär jag väl knappast ha tid för annat. I morgon: Buffé med S (jag kan behöva något starkt som öppnar upp mina öppningar), köpa en tröja, gå ut med kartonger (soprummet luktar så illa att jag hellre behåller dem under bänken). Torsdag-söndag: "Cheaters" på Zone Reality, lösviktsgodis i mängder vilket jag kompenserar genom att gå den långa sträckan från hållplatsen till komvux när jag blivit frisk (det är 1,5 kilometer enligt Eniros karta och ja, det är långt att gå när det regnar, man är på väg till en lektion, har högklackat och fobi för att bli andfådd offentligt)? Oj, vilken lättja!
Uppdatering 02:30: Det är tydligen aldrig för sent att gå och lägga sig heller.
Luleås skola är ingen plats för en sifferblind
Dags för ännu en skolstart
Två timmar kvar tills eländet tar vid (för ett år sedan såg jag fram emot skolstarten, men då låg det inte heller något allvar i det), och jag är för svag för att orka ta mig in till stan, köpa något som muntrar upp (ingenting kan muntra upp mig idag; Norrbottensteatern kunde inte ens sätta upp en sevärd teater att längta till i höst) och sedan promenera till Östermalm (jag blir andfådd bara av att gå till hallen nu), så det blir till att vanka av och an här, utan att göra något nyttigt. Allt är precis som det alltid har varit, med andra ord. Dessutom ösregnar det ute dagen till ära. Ljuva ungdom!
Insjuknad och uppskrämd
Har ätit fullkornspasta och flera dagar gammal korvstroganoff (har nudlar så det räcker i morgon men måste sedan handla något, det är dock lättare sagt än gjort då det finns få saker jag drar mig från så mycket som matlagning), tittandes på Sing A Long. Över sextio tillfälliga kanaler, men ändå väljer jag det. Säger det mest om mig eller kanalutbudet?
I torsdags kom S hit och delade säng med mig. Jag trodde det skulle kännas skönt då vi hade en del att prata om efter mormors bortgång och jag är dessutom är rädd för att vara ensam om nätterna, men eftersom hon själv varit dålig blev jag i stället desto sjukare och morgonen därpå kallsvettades jag med floder forsandes både från porer och näsborrar; den sista floden är dock obehagligt förorenad i kloakernas alla färger (tog ett bad och mår ännu sämre efter att bakterierna spridit sig). Sov på Örnäset i natt och steg upp minst fem gånger då det kändes som om kroppen skulle gå sönder, och värre blir det trots nässpray och Vicks. Då skolan är betald och sätter igång på måndag önskar jag att ingen hade kommit hit och smittat mig ytterligare över huvud taget.
Min största skräck här är (förutom att höra någon knulla) steppande transvestiter med polio samt de något mer trovärdiga objudna gästerna kallade inbrottstjuvar: Jag vågar inte släcka p.g.a. mörkrädsla men kan inte sova med lyset tänt, kan inte ha persiennerna uppdragna eftersom jag då fasar att någon skall se kristallkronesubstitutet värt 149 kronor och tro att vi gömmer pengar i madrassen. Inte kan jag heller ha dem neddragna eftersom de då tror att vi döljer något ännu värdefullare där bakom. Jag skulle inte klara av en sådan händelse. Vad gör man, förutom intalar sig själv att ingen inbrottstjuv är så korkad att den bryter sig in i en upplyst lägenhet på andra våningen när det finns lättillgängliga sådana på bottenplan var det bara är att slå in glasdörren och trippa in? Hade det hänt något där hade jag dessutom hört hundarna nedanför skälla, så egentligen behöver jag inte vara rädd för dem. Nu återstår bara det övernaturliga och odödliga. Mot det finns inget skydd, menar jag och fortsätter att skrämma upp mig själv.
Mormor gråter (inte mer)
Min mormor dog idag. Efter att ha halkat ner på golvet under fikat i måndags fick hon åka med helikopter till Umeå för operation och kunde inte väckas därefter. Det var en bristning på aortan och ena hjärtklaffen ur funktion som tog hennes liv 70 år gammal. Efter att ha bott som grannar med ett hus avstånd i nästan 21 år har man på gott och ont haft mycket med varandra att göra (det var alltid till henne jag gick för att färga mitt hår) och detta skapar ett stort tomrum i en. Jag önskar att vi hade pratat mer om gamla tider i stället för att ligga i konflikter. Jag önskar att hon hade fått se sina barnbarn lyckas i stället för att se på dem som lesbianen och det svarta fåret. Hon ville se mig inleda en karriär en dag och rädda Sverige undan den horribla filmscenen, men det kommer inte att hända nu. Hon fick aldrig se en genomföra någonting och inte ens besöka min nya lägenhet delvis inredd med saker från hennes skåp utan fick dö ensam i en sal i Umeå utan vetskap om vad hon gjorde där. Man hann inte ens hälsa på henne för att ta farväl.
Det var fem ynkliga minuter efter att min sambo åkt till Kallax för att sedan bege sig vidare till Ibiza som min mor ringde och berättade detta. Jag hade precis gastat ett "adjö" från balkongen och vikt ihop pizzakartongen (Luleå Special minus lövbiff) då telefonen vibrerade till. Ur ren egoistisk synvinkel känns även det jobbigt då jag kommer att vara här ensam en dryg vecka med ännu en börda att bära samtidigt som inskrivningen på komvux och min jakt på 550 poäng innan den 12 december(!) sker i morgon bitti. Det var nog så jobbigt att tänka på innan, vad är det inte nu? Jag kommer inte att sova i natt, det är ett som är säkert. Det är först när jag skriver detta det egentligen börjar gå upp för mig att det som fasades nu är sanning. Sista gången jag såg henne var söndag kväll när min far skjutsade hem mig till Hertsön efter att jag varit och hämtat ett par saker inför stockholmsresan (vilken jag senare avbröt; skriver mer om detta en annan dag). Hon vinkade och av gammal vana lät jag i sann svarta fåret-anda bli och min far fick stå för hälsandet tillbaka. Inga konstigheter i det. Jag skulle gå och hälsa på henne någon dag och höra om hon eventuellt kunde hjälpa oss att sy upp gardinerna till vardagsrummet. Nu kommer hon varken att kunna göra det eller skriva något i den blogg jag hjälpte henne att starta. Årets Konst i det gröna-arrangemang blev det sista hon medverkade i.
Jag hatar tanken på att en vidrig barnfamilj snart kommer att flytta in i det hus som bebotts av Petterssons sedan 1973, som min morfar nu tvingas flytta ifrån p.g.a. bristande ork, och fortsätta sina liv som om ingenting skett där innan dem. Jag kommer inte att kunna gå in i det hus vi ständigt rände i som barn, för snart tillhör det någon annan och vi är inte längre berättigade inträde, trots att det inte ens ligger 20 meter från vår egen villa. Daisy kommer att fortsätta styra en dit då hon är ute och promenerar i sele. Jag gråter inte, men det känns tungt. Mycket tungt, mest för att jag vet hur mycket jobb som följer och hur svårt det kommer bli för de kvarlevande, i synnerhet min morfar som grät såpass att han inte kunde prata, som varit sjuk i cancer och redan givit upp, som trots sina åsikter gällande mångt och mycket ändå var snäll och gått från korpulent pensionär till avmagrad kråka väntandes på slutet (samt för min mor, som inte har någon annan vän än sin assistent och sin mamma). Man kan höra hans steg släpa mot marken då han går på sin gård. Jag tror alla var övertygade om att det var han som skulle avlida först då hon alltid varit envis som få med en sjuhelvetes viljestyrka trots offerrollen hon gärna satte sig i, men vägarna är outgrundliga och jag vill förstå dem litet bättre: Varför blev hon först ut?
Vila i frid, Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson (12 mars 1938 - 13 augusti 2008)
Nu ångrar jag att jag inte gick och lade mig
Sex dagar som lägenhetsdam
I morgon har jag bott i 81,5 kvadratstrean i en veckas tid (men endast besökt sophuset en gång och tvättstugan inte en enda; i stället har jag tvättat de gånger jag varit "hem" och bråkat/beklagat mig). Min dator är på inlämning och jag fortsätter att be för att det inte skall vara hårddisken som kraschat, vilket då innebär att 3,5 år av mitt liv samt de filer jag tidigare lyckats rädda från åren innan det är borta för alltid. Det känns minst sagt ironiskt att något sådant skall ske just nu, när jag för en gångs skull behöver eländesapparaten och när mitt liv är på väg att ta en mindre vändning (känslorna består dock och med det blir det ganska uppenbart att vändningen varit till det negativa, ty räkningar och surströmmingsätande grannar vilket likväl sätter sig i vår toalett på det, är ingenting att se fram emot). Är det meningen att det gamla skall ut? Att behöva radera hela sitt liv känns litet väl drastiskt med tanke på hur många situationer jag redan förträngt, men om det händer kommer jag åtminstone att intala mig själv att det nu är dags att börja om på nytt - helt och hållet. Synd bara att ens katts bebisbilder och de få upplyftande stunder som funnits måste ta skada för det. "Synd bara"? Vem försöker jag lura med så milda uttryck? Min separationsångest är enorm.
Nu sitter jag vid en laptop med blå skärm som förvränger såväl text som bild och kan inte för allt i världen lära mig tekniken att styra utan mus, eller skriva på ett platt tangentbord. Jag måste spara inlägget i utkastet varannan mening därför att det inte lär dröja tills jag råkar ta ner samtliga fönster. Nästa torsdag skall jag infinna mig på vuxenutbildningen och har jag inte fått tillbaka min dator då och hunnit installera om alla program lär det ta hus i helvete, sannerligen. Att det vankas inflyttningsfest på lördag och den enda musikkälla vi har är den här datorn är inget glädjebesked. Å andra sidan, med det lär åtminstone inte grannarna kunna klaga. Hör av er ifall ni önskar komma. (Det är dock endast inbjudningar som gäller och inte OK att ta med oinbjudna.) Och nej, inflyttningsgåvor är inte ett krav (men inte heller ovälkomna).
Att min nya kamera inte vill sig utan blixt är ännu en sorglig saga (och eftersom jag är extremt perfektionistisk vad gäller bilder som får och inte får läggas upp gör det ont att visa sådana som absolut inte gör något rättvisa). Faktum är att allt utom inredningen känns sorgligt nu. Man kan omöjligt tro att lägenheten endast varit bebodd i sex dagar, snarare sex veckor. Det enda som tyder på att vi är nyinflyttade är avsaknaden av duschtillbehör i badrummet och mitt rum som fortfarande ser ut som ett flyttkartongnedslag. Jag har inte packat upp någonting, och de enda möbler jag äger är en 80 centimeter bred säng, en blomlåda och ett svartmålat skrivbord utan tillhörande stol. Så kommer det också antagligen att se ut till och med nästa augusti. Jag kunde nämligen inte bry mig mindre om mitt eget rum. Jag hatar det och när jag i min ilska skall stänga in mig själv kommer det att bli till min sambos i dagsljus rosa rum jag stampar, vilket är en tämligen lustig syn då det är denne jag alltid lyckas bli ilsk på. Jag känner på mig att ett gnälligt "varför är du så elak?" kommer att bli en återkommande fras i detta hem. Hur skulle det inte kunna bli det? Jag bor ju här. Och nu skall jag gå och lägga mig och till 100% somna framför ännu ett sönderspelat Simpsonsavsnitt i traditionsenlig anda.
Uppdatering 14:00: Min far ringde precis med det ljuvaste av besked: Det var nätverket det var fel på, ingenting hade kraschat. 740 kronor fattigare kan jag pusta ut, och idag får jag min dator så att jag kan börja rensa upp i den, återgå till att redigera bilder, skriva ointressanta blogginlägg, ladda hem musik och betala mina skolböcker. Det vill säga så fort vi skaffat de nödvändigheter jag inte vet vad de heter eller är till för som krävs för ett fungerande internet. Tack! Det skall firas med en cigarett innan jag åker och hämtar skrället. Sömnen får vänta.
Ful och förflyttad
Jag var förväntansfull och trots att jag vet att saker aldrig håller i sig kändes det bra, men som alltid vad gäller mig är allt utom ångesten tillfällig. Jag svängde förbi COOP på vägen hem för att hämta ut den nya kamera jag köpt och resultatet var värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Alla skavanker togs fram. Varenda por och ens skrovliga yta framhävdes in i minsta detalj. 3200 kronor kastade direkt i den gyttjiga sjön. Pengarna kändes dock som det minst viktiga - en bra kamera som denna kan alltid säljas till någon fotointresserad eller amatörer som häller vatten över huvudet (läs; mina föräldrar) - att se mig själv utifrån är ren tortyr, och jag börjar återigen att gråta bara av att skriva det. Hur skall jag kunna bli skådespelare med sådan hy, som besitter allt andra inte räds för att säga att de äcklas av (vidgade porer, klart synbar asymmetri, medfödda ringar under ögonen)? Varje gång de säger det är det ett slag rätt i mitt deformerade ansikte. Jag fick en ångestattack och grät oavbrutet hela kvällen. Klösandes mig själv i det flottiga nyllet kunde jag bara upprepa en enda sak: "VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL?" Jag vet att jag ömkar, men det känns bara så orättvist att alla tänkbara dåliga drag har samlats på en och samma människa. Jag är ett vandrande varningsexempel på hur man inte skall se ut om man på några villkor vill kunna finna lycka. Är det en slump eller finns det en mening i mitt ständiga lidande?
På fredagen var det dags och just efter lunchtid stod de flesta möbler redan på plats. Nu är flytten med andra ord avklarad och trots att vi bara bott där ett dygn ser det redan hemtrevligt ut - det enda som fattas är litet växter och övrigt tjusigt småplock. Dock känns det fortfarande som att man bara är på besök hos någon som låst in sig på toa misstänkt länge och snart skall bege sig - det kändes inte alls speciellt bra att ligga och titta på inspelade VHS-kassetter, men det kanske kommer. Tyvärr har jag ju som sagt ingen kamera att visa resultatet med, men jag fortsätter min jakt på en sådan var jag kan fotografera mig själv och blixtlöst utan att drabbas av nervsammanbrott.
Datorn är kvar på Örnäset än så länge varför det inte blir mycket till bloggande på ett tag men desto mer packande. Det absolut tråkigaste är att packa kläder: Jag viker dem inte utan trycker vårdslöst ner dem i kartongen i hopp om att så mycket som möjligt skall få plats och vill inte ens behålla hälften av dem. Hädanefter skall jag inte köpa något bara för att ha utan när jag ser något som jag kommer ha. Jag är en sådan som sliter ut mina favoiter tills de går sönder och sedan desperat letar efter nya utan framgång. Gäller detsamma för relationer, tro?
Gå hem och lägg er, ungjävlar
Vaknade två efter att ha gått och lagt mig åtta, så det blev ingen städning i lägenheten som tänkt. I stället åkte jag in till stan vid fyra och kom varken hem med diskställ, necessär eller kökslampa, men med desto mer skoskav och en konservburk böngroddar. Så här på ålderns höst överväger jag att prioritera komfort framför stil och investera i ett par platta tygskor, trots att det inte finns mycket fulare än dvärgbenta valrossar i kjol och klackfritt. En dvärgbent valross i högklackat som inte kan gå längre sträckor p.g.a. söndermosade trampdynor är å andra sidan ingen höjdare heller. Dagens i-landsproblem för egen del. Kanske kan man rentav göra som folk och variera sig? Att jag inte ens tänkte på det! Jag vill ju trots allt inte sluta upp som Lill-Babs. Till helgen är det dags och det skall bli skönt att komma bort från Örnäset - trots att jag älskar området gillar jag inte minnena som skapats här eller tanken på att bo kvar här med 200 meters avstånd till barndomshemmet. Jag påbörjar något nytt och lämnar åtminstone delar av det gamla livet bakom mig. Min situation kommer att förändras i viss mån (komvux är en annan sak än gymnasiet/ingen skola alls, att bo med en kamrat en annan än att vara inneboende hos sina föräldrar man grälat med dagligen sedan sex års ålder) och jag tror att jag behöver det. Jag är inte sprudlande lycklig över att flytta så långt från centrum till en trea som kunde ha varit bra mycket fräschare, men glad över att komma till ett nytt ställe var man inte behöver vara rädd för att stöta på grannar eller gamla skolkamrater (som då får bekräftat att man blir fulare för varje år) vid varje promenad i de snart investerade skorna. I stället blir det hängande tonårsslödder, men jag är ju vuxen nu - inte sexton och livrädd att gå förbi COOP om lördagkvällarna. De är inte jämnåriga, de tillhör inte ens min generation. Således behöver jag inte vara rädd för dem. Tänk litet logiskt nu, C. Om du provade att göra det någon gång emellanåt skulle "Lilla handboken till en frökens känsloliv" inte vara nödvändig att skriva, och jag hoppas att jag slipper nu när fantasin är som torrast.
Och på tal om torr fantasi, är det det minsta man kan säga att de tonåringar som under en timme (ja, en timme - vad försöker de bevisa?) hade offentligt förspel mitt på gågatan utanför Strand Galleria har. Byxorna lär däremot ha varit desto blötare. - Trots förbipasserande truckar och turister hade de inte vett/respekt att slita sig från varandra i sann exhibitionistisk anda. M och jag satt på en bänk ett tiotal meter bort och kunde i vår tur inte slita oss från den, då vi äcklade spekulerade över deras motiv samt ville se hur det skulle sluta: "Vems käke hamnar ur led först?" S och C kom gående efter ett bra tags sittande och stannade även de upp för att ta del av denna styggelse. Tråkigt nog började sittsåren närma sig och jag tror karln i sällskapet gjorde det med (deras, inte mitt), så det slutade med att vi gick innan de kom. Kanske var det bäst för alla; åsynen av dem var mer än mina allergiröda ögon klarade av.
Igår var jag på Storheden och gjorde ännu ett misslyckat försök till att hitta ett diskställ och en pedalhink. Säg mig, var sjutton finns de? Det enda jag kom hem med var ett rivjärn, tre plastbunkar, en antirynkkräm från Lumene och en fulsöt ljusblå bricka att servera mina cupcakes på (inte för finfrämmande förstås, då är det kristall som gäller) eller om jag vill överraska min sambo med kaffe och kaka på sängen i sann hemmafruanda. Väldigt kitschig, men man måste älska den för vad den är.
Nu skall jag gå och ställa fram hink och skurmedel, så att jag snabbt kan roffa åt mig det i morgon bitti då det blivande hemmet skall rengöras på förmiddagen. Egentligen borde vi även medtaga vit färg till den vedervärdiga skåpdekorationen och fönsterblecken, men det får bli en annan dag. God natt.
If this is living, I'd rather be dead
Jag förstår att du inte vill ha mig
Jag läser om vinterdepressioner, men för egen del blir allt sämre om sommaren. Det är då ens status ställs på prov och man får bekräftat hur obetydlig man är för världen. Som om det inte skulle vara nog kan jag inte heller vistas på stan eftersom vädret kräver färre plagg än vad jag tänker släppa ifrån mig. Å andra sidan, vad gör det när jag ändå inte har några ärenden? Varför skall jag ta bussen in för att ensam gå en runda genom de varma butikerna, skynda mig så snabbt som de korta benen bär ett par skavsårsframkallande klackar förbi ett fullsatt Roasters hela Luleå envisas att trängas på fastän det finns bänkar här och var utplacerade i hela centrum, utan att handla eftersom jag ändå inte är i behov av något - sedan bege mig lika snabbt hem och fortsätta hata mitt liv framför datorn, var det enda jag gör är att uppdatera min egen blogg folk slutat läsa eftersom de har åh så mycket härliga upplevelser att uppleva under lovet/semestern? Det säger ganska mycket om vilken sorglig figur man är och att man inte fick den bästa lotten i livet dragen. Jag förstår att man inte vill ha med mig att göra, för även om jag inte är en sorglig person egentligen är det sådan jag framställs som när några alternativ inte ges. Jag antar att det genomsyrar en, även när man till synes mår vad andra tror är bra.
I natt låg jag med en 13-åring
Jag har tittat i mina papper från komvux och tydligen kommer psykologi och samhällskunskap att läsas på plats och inte på egen hand. Jag känner att det blir väldigt jobbigt att åka dit för så korta besök, men å andra sidan är jag van vid det från gymnasiet då jag knappt läste någonting alls (vilket jag är mäkta besviken att de inte uppmuntrade mig att göra, utan i stället sade åt mig att "ta det lugnt" när jag ville lägga till kurser - som om jag kunde ha tagit det lugnare än vad jag gjorde), och jag vet att det är bra för mig att komma ut så mycket som möjligt så att jag inte går och isolerar mig igen, vilket är den ultimata motivations- och utseendedödaren: Man ger upp allt man tror på och orkar inte bry sig om någonting när man inte får känna att man har en plats någonstans.
Jag har dock ingenting emot att få läsa ovanstående ämnen, inte heller rättskunskapen eller svenska B känner jag nämnvärd ångest inför (än). Däremot råder inga tvivel om att matematiken, engelskan och till viss del naturkunskapen (vars bok jag redan fått tag på för 90:- inkl. frakt) kommer att lyckas förstöra mitt ändå inte överdrivet goda hösthumör. Jag har inte skrivit/talat engelska eller gjort en simpel uppställning på åratal och det enda som skiljer mig från en dyskalkylektiker är att jag råkar kunna klockan och vet att 20% inte är mycket till rea. Siffror får mig att gå upp i taket och hyperventilera av frustration, vilket är ganska ironiskt då alla/de få jag någonsin intresserat mig för varit mattegenier. Vad säger Freud om det? Kanske får jag veta mer om det på psykologin!
Klockan är 17:10 och jag har inte lyft ett finger idag heller, utom då jag åt de där dubbla havrekakorna med choklad som folk åker iväg och köper när de får oväntat besök och inte har något att bjuda på, och som jag inte ens tycker om. Jag känner nästan att det skall bli skönt att få en vardag att återgå till, trots stressen. Som jag sagt tidigare har jag hellre ångest över att ha mycket att göra än över att göra ingenting, för trots min lata sida har jag en rutinälskande varelse i mig som behöver regelbunden sysselsättning.
(För övrigt vill jag tacka Elin så mycket som lät mig stå med på hennes lista över de fem bästa bloggarna: Tack så mycket!)
Mitt liv i ett nötskal
Loneliness is an emotional state in which a person or animal experiences a powerful feeling of emptiness and isolation. Loneliness is more than the feeling of wanting company or wanting to do something with another person. Loneliness is a feeling of being cut off, disconnected and alienated from other people. The lonely person may find it difficult or even impossible to have any form of meaningful human contact. Lonely people often experience a subjective sense of inner emptiness or hollowness, with feelings of separation or isolation from the world.
Nu är en tid då jag har mycket att säga, och det är då man har det absolut ingenting kommer ur en. Känslorna är för många och det gör alldeles för ont för att man skall kunna överföra dem i ord, och även om man skulle kunna skulle det bli på ett sätt så att man får skämmas. Att skriva att man "mår dåligt" eller "har en tung period" räcker inte. "Mer än förkrossad" ligger närmare korrekt sinnesstämning, men sådant som involverar andra än en själv bör inte talas om, här eller någon annanstans. Ifall jag varit en normal människa hade jag gjort det och inte sett något fel i det, men nu är jag ju inte normal. Ifall jag varit det skulle jag haft vänner på samma villkor som andra, men det är många år sedan jag insåg att det inte kommer att ske. Jag hade inga när jag var tio, stod ensam igen när jag var 15 och jag har inga nu när jag är 20. Det är endast naivt att tro att det handlar om att jag inte träffat rätt människor (speciellt med tanke på att "alla andra" verkar vara rätt för varandra - om jag nu är den enda som "inte träffat rätt" är det väl ganska uppenbart att det är mig det är fel på) och att jag kommer ha skaffat några när jag är 25. Vem som helst vet väl att det blir svårare för varje år som går, och att merparten bekantskaper kommer just genom ens egna. Om man inte har några från början, hur sjutton skall man då få tag på nya? När jag var yngre grät jag över att alltid stå utanför, men med tiden lärde jag mig acceptera det eftersom det var så det var - Cecilia kan aldrig bli mer än någons bekant - men nu har känslan av hur viktigt det är att få känna tillhörighet kommit tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkar låtsas som att jag skulle ha några vänner där ute de få gånger jag kallpratar för att slippa erkänna hur saker ligger till. För visst är det så att ofrivillig ensamhet är tabubelagt. Ingen vill vara kompis med den som inga kompisar har, och ingen vet vad de skall svara när en vuxen människa öppet säger: "Jag har inga kompisar", som om det vore något fruktansvärt och beklagligt. Jag har hög social kompetens, jag kan uppföra mig (bland främlingar) och vill inte att folk skall se på mig med medlidande, lika litet som jag vill att de skall döma mig för att jag råkar tillhöra den minoritet som aldrig får till det och lyckas utveckla vänskaper eftersom ingen vill ha med mig att göra, som om jag skulle lida av en utvecklingsskada av något slag. Dessvärre är det precis vad folk tycks göra då de får reda på sanningen, och även fast det säger mer om dem och vilka ideal de tror på än om mig, är det oundvikligt att inte lida av det. - Det positiva med att enbart ha bekanta och inga riktiga vänner är att noll krav ställs, eftersom man aldrig hör av varandra till vardags. Det negativa är att man inte heller kan ställa några själv, och att man aldrig har någon att gå till då "mer än förkrossad" ligger närmast korrekt sinnesstämning.
Annars då?
Min kameras display, som tidigare fungerat så felfritt en kompaktkamera under 1500 kan, har slutat fungera två dagar efter att jag slängt garantin i städningen eftersom den ändå går ut i vinter. Vad är oddsen? Nu står jag än en gång utan kamera, när jag för en gångs skull behöver en.
Jag har 1250 gymnasiepoäng att läsa upp på två terminer. Jag kommer omöjligt att hinna, men måste om jag någon gång vill komma vidare med mitt liv och fortsätta på folkhögskola, för jag tänker inte sitta när jag är 26 och veta att jag inte kommit någonstans i min utveckling på ett decennium. Jag vill bli färdig med detta och inleda nya ångestfyllda projekt en gång för alla. Så till er som stönar över att ni har två, tre eller varför inte fem kurser att ta igen kan jag bara säga... nej, jag tänker inte ens säga det. - I augusti börjar jag att läsa sju stycken, har ännu fler kvar efter det, och jag kommer med all säkerhet att överväga självmord dagligen i min jungfrukammare ute på Hertsön. Jag kommer att gråta, skrika och slita i mitt slitna hår. Detta kommer att bli det värsta skolåret i mitt liv, men vad skulle jag annars göra? Det finns inga alternativ för en. Jag har precis kikat efter kurslitteratur, och bankkontot gråter tillsammans med mig.
Jag får fler och fler rynkor i pannan, trots att jag går ut mindre vilket gör att jag använder mindre smink (det är alltså inte det som är problemet utan helt enkelt dåliga gener). Det är nu det börjar arta sig, och ju fler mjukgörande produkter jag har, desto synligare blir de. Jag behöver något åtstramande och det fort, men trots evigt googlande, förfrågande och shoppande hittar jag ingenting som förbättrar situationen. Jag har lagt ner tusentals kronor på att testa olika serier för mitt ansikte, men det enda det resulterar i är allt sämre hy.
Med andra ord är allt toppen! Hur är det själv?
Inga goda grannar
En sak är säker: Det blir inget presenterande för goda grannar och kaffelånande emellan i den nya bostaden. Efter en snabb titt på Eniro i kombination med Birthday står det klart att flertalet inneboende består av 17-åriga mansvalpar, resten är i +30-årsåldern (den enda som över huvud taget har åldern närmare död än födelse är den finskbrytande karln i gräsliga fritidskläder och en stirrande son mitt emot). Det här fick mig att vilja bryta ihop och att kunna tänka mig vilken annan lägenhet med delfiner på kaklet som helst. Det finns en gräns för hur mycket manligt sällskap jag klarar av utan att känna mig malplacerad och illa till mods, och att ha beslutat mig för att dela hem med en karl vilket kommer hämma mig pinsamt mycket i min vardag (dessutom tvinga mig att bära underlag 24/7 då jag inte klarar att visa mig utan det - så mycket för att försöka förbättra hyn) är nog så mycket för mig.
Jag som önskat äldre grannar att kunna hälsa på i trapphuset och få en trevlig sämja med, kanske någon som rentav skulle vara intresserad av att komma över och dricka det kaffe som lånats av dem och skåda vår interiör, inte ett gäng finniga 90-talister jag vet att jag kommer dra mig från att gå ut på grund av, som kommer tortera en med usel musik och ljudet av knullande barn. Hade jag velat åt dem hade jag bara kunnat betala 500 kronor per kurs att läsa och stanna kvar ett till år på gymnasiet - det hade kostat mig mindre än en månadshyra. Jag försöker tänka positivt; de tillhör inte generationen som ringer störningsjouren, men vad gör det när jag ändå inte kommer våga ge ifrån mig ett ljud eller ens har anledning att göra när jag kommer sitta med skolböcker åtta helvetiska timmar om dagen? Är det någon som kommer bli störd(are) så är det jag. Tre ord gånger tre: Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!
Nu tänker jag gå och slå sönder mig själv. Det blir första gången på ett tag men det är det värt, för jag vill inte göra detta längre. Jag tänkte åka till Rusta och handla dyra stylingprodukter till lågt pris idag, men det känns helt poänglöst att göra nu.
Uppdatering 23:40: Det kanske märks att jag är en villaunge, som vantrivs vansinnigt i lägenhet och inte är van vid att leva ovanpå och under sina grannar, eller att behöva tänka på ljudnivån och rädas att passera dem för att slänga soporna, utan att ha dem på en gårds och och ett stakets avstånd. Jag hade kunnat behöva en mjukstart, men det är väl bara att uthärda och bita ihop de minimala getliknande tänderna. Förhoppningsvis är de inte hemma de timmar jag läser, sover då jag inte kan och låter som mest de timmar jag är så trött att jag somnar om så solen lyser rakt in i ögonen på mig, TV:n står på maximal volym och en mås tagit sig in genom fönstret och skiter i mitt ansikte samtidigt som någon dansar jitterbugg en meter ifrån det.
Klicka på "Tilldelning" för att göra en avtalsbeställning
Så var lägenheten bestämd. Efter att inte ha haft någon chans på våra drömlägen på Edeforsgatan 82/Storgatan 52 och gått igenom sex olika "läggor" i samma kvarter som denna, var nummer 22 (det är visst något med nummer två) den enda bostadsdugliga (den senast inspekterade hade racerbilar på väggarna, och även om jag gillar saker som går snabbare än jag; nej tack). Trots köket med sina blå tapeter med bård (hade det inte varit för den hade jag utan problem kunnat leva med dem eftersom man med litet fantasi kan föreställa sig färgen och mönstret i ett 40-talshem - kanske vänjer man sig, när man inrett ett i övrigt hemtrevligt kök och inser att det inte är så hemskt ändå?) och håligheter i golvet som döljs med bord är den inte fy skam, även om första intrycket inte var det bästa då man redan ställt in sig på hur hemsk nästa skulle vara efter de tidigare besvikelserna (se bild). Efter tio minuter inuti den ser man den ur ett annat ljus.
I augusti vankas med andra ord flytt om ingenting oväntat inträffar (vilket det aldrig annars gör, utom då det handlar om besvikelser). Jag är förvånad över att jag tagit ett såpass spontant beslut som jag gjort då vi inte talat seriöst om det förrän midsommar. Att vara samboende är ingenting jag tänkt på eller ens velat. Tvärtom. Jag är så gräsligt mån om mitt privatliv och har alltid menat att om jag så gifter mig med pompa och ståt skall jag förbli särbo för att kunna vidbehålla en viss distans, men med tanke på osäkerheten inför hur saker fungerar i verkligheten är det måhända en skön - och framför allt ekonomisk - start att bo ett tag och få blodad tand med någon annan.
Men allt eftersom tiden drar ihop sig ökar motståndet i tankarna, och mellan upphetsningen över hur spännande det skall bli att inhandla ditt och datt, hur fantastiskt det kommer vara att ha en egen balkong att sitta på om kvällarna innan snön börjar falla kommer en annan del av mig fram - kanske den insjuknade delen som inte hör hemma hos mig egentligen, eller bara den realistiska - och den låter något i stil med vad som följer:
Så meningslöst att betala gigantiska summor för inredning följt av tusentals kronor varje månad för en lägenhet ingen ändå kommer för att besöka en i. Så meningslöst att göra adressändring för tio ynkliga månader när jag ändå inte får annat än räkningar i brevlådan. Så meningslöst att besluta sig för att bli sambo när kompromisser är det värsta jag vet: Fastän jag säger att något är OK med mig skall gudarna veta att det inte alls är OK när jag tror mig dö inombords över småsaker. Jag vill bara ge sken av att vara öppnare än jag egentligen är eftersom jag vet att det är en dålig egenskap i andras ögon.
Jag avskyr att ta med mig människor in i min vardag. Jag kan inte ens gå på toaletten då det vankas besök - hur skall jag kunna hålla mig i närmare ett år? Jag kommer att känna mig som en gäst i mitt eget hem. En högst obekväm (och nödig) gäst som tar emot andra gäster jag inte känner. Och det finns ingenting som är så ensamt som att vara ensam fast man befinner sig mitt bland andra.
Jag mår illa av tanken på att behöva erkänna mina ovanor för någon annan, hur äckligt besatt jag är av saker och kanske värst av allt; att tvingas vänja mig vid att behöva visa mig totalt osminkad i dagsljus. En bild rivs ned och en annan byggs upp och det är anledning nog för mig att vilja dra mig ur innan min sambo gör det. Tids nog kommer han att tröttna, inse vilket fatalt misstag han gjort. Han kommer att börja distansera sig från och pika mig tills jag känner mig riktigt sårad och utstött och inte klarar av mer. Jag flyttar, men är vid denna tidpunkt inte längre välkommen tillbaka till föräldrahemmet och står i stället bostadslös. - Men jag kan ju inte sitta fast här resten av mitt liv? Jag varken kan eller vill göra det. Jag vet ärligt talat inte om jag vill göra någonting när allt jag gör känns fel och livet ändå inte tycks vilja veta av mig.
Det enda positiva är att jag äntligen slipper min familj som jag velat undkomma i åratal men med tiden accepterat för att jag inte orkar gräla mer. Jag slipper höra den verkliga haggans skrik, hur deras sängkammardörr låses och sängen börjar knarra om nätterna. Jag kan omöjligt hetsäta då jag hatar att tugga och svälja inför andra och kan inte på minst tio kilo köpa hem saker såsom socker och godis. Nattliga bak är med andra ord otänkbart varför viktökningen slutar här. Det kostar dessutom inte mer att dela på en stor trerumslägenhet än att bo själv i en normal enrummare, vilket ger en två rum och kök till priset av ett. Det positiva överväger i längden det negativa med hästlängder, men jag kan ändå inte undgå kalla fötter man skulle göra bäst i att amputera. Hata mitt liv kommer jag att göra oavsett var jag befinner mig - det kommer bara att kosta ett antal tusenlappar mer varje månad att göra nu.
Är detta en glädjens eller sorgens dag? Måste det vara någotdera? Jag vet bara att det är en dag som måste komma, och att det måste skaffas en dammsugare ganska snart.
