Jag har så mycket att göra men gör ingenting
Stressad, nervös, nervös, stressad. Jag kommer inte på några villkor att godkännas på morgondagens idiotiskt stora prov men får jag IG har jag åtminstone möjlighet till omprov. Jag är betydligt mer nervös inför mötet i morgon eftermiddag, inte för att jag inte vet vad jag skall säga, utan för att jag vet att jag kommer dömas p.g.a. mitt utseende. Jag velar fortfarande över huruvida jag skall ringa dem eller ställa in det eftersom personerna är i min egen ålder och jag en fet halvmesyr med hemska händer och tänder som inte passar för att spela något annat än en strandad val på dödsbädden. Jag måste dock försöka tänka att det faktiskt är en erfarenhet, och bara för att den inte är positiv behöver den inte vara nedbrytande. Det är lika bra att lära sig ta ett nej nu, när hela ens liv kommer kretsa kring det hädanefter.
Jag fick åtminstone en liten mjäkig engelskuppgift gjord idag på BO's Café över en äcklig latté jag gav bort halva av. Den blev rolig vilket känns skönt och otrevligt samtidigt eftersom ingen av de övriga kommer bli lika bra (och jag kommer att visa enorma skillnader på det nationella provet eftersom jag behöver sitta ned och bearbeta saker för att det skall ge resultat; jag är ingen freestyler och skulle aldrig vinna ett spontant battle), men det är väl bättre att lämna in något dåligt och göra det för sent än inte alls.
Once upon a time there was a little girl sitting alone under a tree
Seven years old sucking a lollipop - guess what, that girl was me
Although she wanted to hide everyone could see where she sat
Because she wasn't small at all, in fact she was very fat
Unlike today she was a teacher's pet, one thing that was very telling
Is that she did much yelling, and she hasn't stopped yet
Her parents thought this wouldn't do, to have a child so mad and blue
When she was 7,5 she was no longer under her birch
Instead she found Jesus Christ in the small town church
Then came 13, an unlucky number, she woke up from her childhood slumber
Breaking every little rule, starting with being too cool for schoolWith combat boots cutting her religious roots
Teenager and her own boss, makes little C to take off her cross
In and out of hospitals, making friends with every nurse
Feeding her with assorted pills to keep inside her purse
Little did she know it would become a curse
Politically active, she often ran from police cars
In company of other hillbillies she could be seen at Willy's
Stealing chocolate bars
Although her past was shady, she has now become quite the lady
But there are complications with some of her relations:
Her ex room mate caused a scene, calling her a drama queen
She has oh so much to give, but suddenly there's no place to live
But her mama didn't raise no fool
Her bad days are gone, she's back in school
Trying times ahead, things have never been this hard
Hitting rock bottom, she's back in her parents' god damn yard
Still so alone and weary, makes her eyes completely teary
Once again wandering in the fog...
What the heck! Read the details on her blog
Texten skulle beskriva en själv vid sju och tretton års ålder samt dagsläget och jag gillar't. Ingen skoluppgift är komplett om man inte får nämna sin blogg, som trots allt är en stor del av dagen! Den som inte tänker "det här måste jag skriva om i min blogg" när något speciellt inträffar 1) har ingen blogg 2) har en blogg men inga läsare 3) ljuger för sig själv (för det är väl självklart att man inte erkänner sådant för andra, det är ju bara genant; om någon skulle fråga ifall jag har en svarar jag "NEJ!" så bestämt att bara det blir misstänkt - även om man är öppen i sin offentliga dagbok är man inte lika glad över att veta att främlingar på stan vet mer om en än vad ens bekanta gör: Privat är jag en väldigt privat person).
Jag har så mycket att göra men gör ingenting, och jag äcklas av mig själv för det. När jag påbörjar något måste jag gå in för just den saken helhjärtat vilket nu har råkat vara mina matvanor. Hela min vakna tid kretsar kring dem och jag tänker på vad jag kan göra när jag gått ner i vikt. Vad det är jag tänker? Inga realistiska tankar, för inte kommer mitt liv bli ett dugg enklare i praktiken bara för att jag minskar i omfång och känner mig litet mindre missnöjd med mig själv. Jösses! Jag är 163 och väger stort oavsett hur mycket jag än försöker, jag är inte 173 och 35 kilo lättare, och går runt och tänker att det en dag kanske, kanske dyker upp ett modellkontrakt. Mitt största "kanske, kanske" är att en gammal otvättad gubbe skall titta uppskattande åt mitt håll i en halv sekund, och inte för att det fastnat toalettpapper under skon eller min klack lossnat och det klapprar extra mycket när jag går.
Måendet har gått hårt åt min hy, som börjat få acne och avsöndrar mer fett än en riktigt fet cheeseburgare. Foundation hjälper inte utan lägger sig som ytterligare ett hudlager och tar fram alla linjer. Hann dessutom inte dricka någon lunch idag varför suget tagit över och jag sitter och drömmer om att av misstag bli instängd i en godisbutik, precis som när man var liten. Helst vill jag sova, men jag måste lägga håret och läsa igenom psykologin en gång vilket dock inte är så bara då det lär ta en timme. Hinner bara läsa igenom den över lunchen i morgon innan det är dags, och då är det redan för sent. Sju ämnen varav två hamnat i skymundan helt (jag skulle ha hunnit göra två kapitel i matte under de veckor jag inte gjort någonting)... Hur skall jag klara detta? Jag är sämst på att bita ihop.
Only came here to get out of the rain
Igår fick vi uppgiften att skriva en modernistisk dikt på svenskan. Vi fick skriva ned tre substantiv, adjektiv samt verb på lappar kopplade till ett ord vi dragit, blanda med övrigas och sedan dra nio nya för att sätta samman en dikt. Jag fick ordet "hat" och tillbaka två av mina egna lappar. Det kändes träffande, dikten var hemsk men jag lyckades förmedla min aktuella känsla utan problem. Spindel var ett av orden jag var tvungen att ha med. Och på tal om spindlar - jag letar desperat efter fördelar med det elände som tagit vid men hittar få varför jag klämmer fram minsta lilla som något stort - behöver jag åtminstone inte åka hem från Karlstad en dag tidigare för den pampiga Halloweenfest med tema som inte blir av. Jag kan nog behöva den tiden med min syster (fastän hon jobbar hela tiden för en lön stor som ett knappnålshuvud och vi knappt kan umgås), som är den enda jag vet blir kvar hos mig när alla andra stjärnor fallit. Vi kan kompensera med något simplare för de fantastiska filmer som tyvärr aldrig kommer göras färdigt/påbörjas nu, och det var tre mästerverk som väntade. (Fan, fan, fan!)
Att bo hemma (igen) är helt absurt och har alltid varit men känns som mest när man varit borta längre än någonsin. Det känns som om varje vaken sekund är en del ur en vrickad indierulle, när modern sitter på nedervåningen och lyssnar på "Pepino (Den Italienske Musen)" på högsta volym med ett stort leende på läpparna och ignorerar mina tilltal medan assistenten står en halv meter bort med höjda ögonbryn och stryker hennes gardiner från tidigt 90-tal.
Nu: Har tvingat i mig frukosten och skall ta en snabbdusch, klä på mig och inte ha någon ork över till att sminka mig (utöver underlaget, som är lika självklart att ta på sig som trosor), lyssna på Hoola Bandoola Bands "Juanita" fem gånger i sträck, leta reda på ett papper till skrivaren, dricka Nutrilett till lunch, ta på mig bekväma skor, åka till skolan för att träffa studievägledaren 13:00, gå in till stan och skriva litet engelska. Kanske köper jag en kaffe, men förmodligen inte. Vi får se.
Fick just ett mail från Lulebo med information om en billig trea på allas drömläge Malmudden. Jag prenumererar fortfarande på "3 rum o kök". Det kändes (precis som min allergi; måste ringa läkaren och få en ask utskriven så att jag kan vistas här).
Att leva är inte lätt, med eller utan Nutrilett
Gårdagen (samma visa upprepas idag): Frukost: Nutrilett Shake
Lunch: Nutrilett Shake
Middag: Nutrilett Shake
Kvällsmål: En satsumas, ett äpple
Övrigt: Två Naturdiet snackbars
Kaloriintag: ~ 650
Läste senare att man skall ta fem påsar om dagen ifall man byter ut samtliga mål, inte tre. Inte undra på att jag varit trött. Nog för att det har helt andra orsaker, och det handlar inte om lågt kaloriintag utan rådande livssituation.
Mitt liv är ett enda stort kaos och förblir till dess att jag funnit en lägenhet, varpå nästa flytt börjar. För två månader sedan på dagen var jag glad och nyinflyttad. Nu känns det hur onödigt det och alla timmars planerande kring och fyndande inför det var, när man inte ens finns kvar där. Jag kan inte koncentrera mig på lektionerna utan sitter med död vattnig blick konstant nära till gråt, önskar inget hellre än att få snitta upp huden och jag har inte ens ett eget rum kvar hos föräldrarna, ty det har de flyttat upp en gräslig soffa + fåtölj samt dator till. Med andra ord finns ingen plats att ställa vare sig säng eller byrå på. Jag har femton påsar med nedtryckta kläder stående i ett hörn och hittar ingenting. Detta skedde vid sämsta tänkbara tillfälle, då jag behöver en fast plats mer än något annat.
Skolan är körd och jag med. Det är ett som är säkert. Jag har inte orkat studera något, varken i måndags då jag fick beskedet (jag skulle just till att börja skriva då jag såg det; jag önskar att jag inte hade sett det alls eftersom att erkänna något via textmeddelande på telefonen är det uslaste man kan göra och jag så gärna sett att få behålla någon respekt för människan) eller igår, men jag vet att jag måste. Jag har psykologiprov i fyra kapitel samt fyrdubbelt så många tillhörande bilagor på fredag och har därefter planerat att gå på en provfilmning för en kortfilm, men till vilken nytta? Jag har längre ingen "invigd" att berätta om hur dåligt det gick för, och jag vet ju redan nu att min vikt är ett hinder: Man väljer inte en fet person om inte fetman är vad personens tankar och hinder kommer att kretsa kring. Fastän man sett bilder av mig kan man nog aldrig föreställa sig vilket gigantiskt monster som väntar, så jag låter bli. Jag orkar inte med ett enda misslyckande till. Jag orkar inte med att avvisas en andra gång på så kort tid.
Har letat febrilt efter någonstans att bo de senaste dagarna, men få lägenheter släpps så här års och jag står som bäst på nionde plats på Metargränd var inflyttningsdatumet är först i januari. Så länge kan jag inte vänta - helst vill jag flytta innan december så att jag får chans att sätta upp en gnistrande stjärna i fönstret för att dämpa den traditionella ångestkänslan i juletid. Samtidigt kan jag inte vara allt för optimistisk då detta kommer att vara mitt hem för minst ett år framöver. Jag vill vara säker på att det är rätt innan jag förlorar min treåriga kötid. Bara för att jag inte har någon att bjuda hem kan jag fortfarande försöka göra det trevligt för mig själv, men vem fan försöker jag lura med det? Allt jag gör, vad jag än gör, gör jag i slutändan för bekräftelse från någon annan och inte min egen trevnad. Finns ingen där som säger att den gnistrande stjärnan i fönstret är fin tas den aldrig upp ur kartongen.
Datorn är hur som hämtad och adressändringen är gjord (käringarna på Kansliet på komvux är inte bara hörselskadade, de är trögfattade med). Min mor är vansinnigt besviken över att ha mig tillbaka och tre minuter efter att jag anlänt med de första kassarna och ställt ned dem i hallen för att gå och hämta fler fick jag höra att jag skulle ge fan i att stöka ner. Jag har hunnit med att gråta idag med och från den 10 oktober borde jag återigen finnas på min gamla adress i alla register, efter att ha hunnit stå skriven under en annan i litet drygt en månad. Om inte blir det tråkigt för min del då jag inte vill behöva vistas i hans (nej, det var ju i i slutändan inte vår) lägenhet mer än absolut nödvändigt.
Nu droppar som misstänkt kommentarer till hans försvar in, vilka får mig att bli ännu ledsnare fastän jag visste att det inte skulle dröja. Det jag kan tänka om det är; att stå på sina vänners sida är en sak - det bör man göra - men att ta oförsvarbara handlingar i försvar en annan och den åsikten har jag varit av hela mitt liv, även när det är jag som ansetts vara boven i dramat, vilket samtliga ur hans vänskapskrets säkerligen också ser mig som eftersom jag är en bitter hagga och han en snäll kille, men det är verkligen inte någons egenskaper eller dalande kamratskap detta handlar om, utan den enskilda handling som begicks så sent som i måndags - en handling som inte var litet utan ut i helvete fel. En vuxen människa är menad att kunna stå för sina misstag och reda ut dem med vilka det berör utan inblandning av andra. Man behöver ingen som för ens talan. Som sagt, min blogg är min ventil och precis som hans vänner får sin bild från honom får mina läsare och bekanta sin från mig. Allt är inte svart eller vitt, ingen utomstående har sett hela föreställningen från början till slut och man får självklart vädra sina tankar om saker (det är precis det jag gör), men detta är något som rör två personer; det rör mig och det rör Magnus. Det rör vårt samspel i egenskap av såväl människor som skådespelare och att folk ger sig på mig för att jag redovisar vad som hänt och vad jag går igenom känns helt obefogat och rentav kränkande.
Kanske (men mot all förmodan) är det som du sade, Magnus, att det ändå inte hade gått att lösa, men vad vet vi om det när inget försök till att lösa det ens gjordes? I stället tog du för givet att det inte skulle gå och allt tog en helt annan vändning. Herregud! Jag ville inte att det skulle bli på det här sättet. Jag ville verkligen inte sluta upp som ovänner och att du skulle försvinna ur mitt liv, för jag har trots osämja (som upplevdes första gången redan i februari då du skrev riktigt sårande saker i min blogg och jag inte pratade med dig på teatern på x veckor) varit glad att ha dig i det (vilket förklarades i en kommentar i maj/juni och även framkom på studentkvällen, men jag klandrar dig inte för att inte minnas det). Jag önskar att det fanns en väg tillbaka och att saker och ting inte var för sent. Jag hade velat att vi efter ett enkelt jävla samtal flyttade åt var sitt håll eftersom det är där vi fungerar bäst och har som roligast ihop, och efter att saker lagt sig hälsade på varandra i våra respektive hem som då inte skulle se ut som "träskhålor". Det händer inte nu och det gör mig mest ledsen av allt, för det är inte bara en lägenhet som gått förlorad, utan en hel vänskap.
Det här händer inte
Att "vårt" hem ser ut som en träskhåla är knappast något oföränderligt. Det krävs inte mycket för att ta fram mopp och dammsugare, något jag gärna hade tagit itu med till helgen, men detta är ju knappast någon idé nu. Att köpa ett duschdraperi och en toalettmatta är inte svårt, men inte heller det är någon idé nu eftersom det enda som finns att göra är att vänta på utflyttningen. Att du däremot i princip aldrig är hemma försvårar det klart att hålla rent: Du kommer hem sent, går och lägger dig med mobiltelefonen alternativt åker för att sova någon annanstans, ger dig av tidigt på dagarna. Självklart förblir det stökigt, och jag känner absolut inte att det är upp till mig att agera hemmafru och städa upp efter det vi båda bidragit till för att jag är den som spenderar mest tid hemma. Detta var som bestämt något vi skulle ha tagit itu med tillsammans, men din tid tycks ju inte räcka till för det. Just det hänger först och främst på dig själv, inte på oss.
Jag vill inte föra över all skuld på dig. Absolut inte. Det är VI som inte fungerar ihop. Men du försöker uppenbarligen ge mig skuldkänslor nu. Varför skulle JAG ha ansvar i att du känner dig som en gäst i ditt eget hem? Du har sedan inflyttningsdagen muttrat om "den här skitlägenheten".
Ja, jag har muttrat och ja, jag har varit irriterad. Men nej, jag försöker inte ge dig skuldkänslor genom att yttra mina egna känslor. Det är så min verklighet har varit och ja, jag har känt mig ovälkommen de gånger det kommit gäster, och att du (vad jag uppfattade det som) inte tycktes vilja umgås/prata med mig utan ständigt är på väg någonstans får mig att dra mig tillbaka eftersom jag vet mina klängiga tendenser: Jag har hållit mig kort för att du inte skulle finna mig i vägen, för att du inte skulle tröttna på att ha mig under samma tak, vilket uppenbarligen lyckades ge motsatt effekt. Varje gång vi var med varandra kände jag mig ständigt som ett bihang. Jag vet när jag gör fel och jag har bett om ursäkt för saker jag sagt många gånger, och i stället för att godta dem hade jag gärna sett att du talade om att det tärde på dig. Jag skyller absolut inte på min problematik, men som du vet finns den där - ja, jag är sjuk - och jag kan inte göra något åt den varför jag är väldigt mån om förståelse för de känslor jag uppvisar. Men i stället för att endast påpeka vad jag sagt under mina depressiva tillstånd, kan vi dock lika gärna fråga oss varför du inte sagt något alls? Varför du lämnat mig i total ovetskap. Jag tycker inte att det är konstigt att jag reagerat negativt när du inte reagerat alls. När du endast uppvisar likgiltighet. Beslutet du tog visar mycket väl att du anser att jag inte har lika stor rätt till hemmet som du. Hade du faktiskt sett oss som jämlikar hade det inte kommit på din tanke att göra något sådant.
Jag vill visst ha en relation med dig, för jag tycker väldigt mycket om dig (fastän du konstant förnekar det). Men seriöst, Cecilia, sen vi flyttat ihop har det bara blivit värre och värre. Förlåt.
Det du har gjort är helt och hållet oförlåtligt och jag hoppas att du inser det. Du sade upp vårt gemensamma hem och kunde inte ens tala om för mig vad som tryckte eller att du övervägde det. Om du hade varit rak mot mig och sagt vad du tyckte hade saker inte behövt sluta så här. Du skrev att du var rädd för vad jag skulle säga, men jag misstänker att du kan hålla med om att detta var det absolut sämsta tänkbara sättet detta kunde sluta på. Hade vi satt oss ned och verkligen pratat om det är jag helt övertygad om att vi visst hade kunnat lösa saker, oavsett om det slutade med separation eller ej, för ingenting blir bättre av att hålla allt inom sig. Jag kan endast se en anledning till att du inte håller med och hänvisar till min ovilja, och det är för att du helt enkelt inte velat det egentligen?
Och du har all möjlighet att bo här i två månader till eftersom vi citat "...bara bor ihop. Vi har egen mat, egna tvättider, betalar för oss själva. Vi behöver inte ens prata med varandra."
Du har svikit mitt fulla förtroende, och det är det värsta man kan göra mot någon. Jag trodde att mitt förslag var något som skulle falla dig i smaken eftersom jag märkt av spänningarna i luften, och av ditt svar att döma så instämde du på det, men hela tiden gick visst du i andra tankar lämpliga att undanhålla för mig. Jag finner knappt ord för att kunna svara på detta och tårarna står som spön i backen, men det finns ingen anledning i världen nu till att bo i en utom min vetskap uppsagd lägenhet under samma tak som personen som utom min vetskap sade upp den, medan du väntar på att få lämna den. Efter detta finns ingen möjlighet att "bara bo ihop" som sambos med åtskilda liv. Efter detta skulle vi vara två bittra fiender som tillfälligt måste leva ihop mot sina viljor. Nästa gång vi ses blir för att diskutera vem som skall lösa ut vad av våra gemensamma inköp, och jag ser inte fram emot det.
Jag tror det säger sig själv att mitt sunda förnuft inte vill ha någonting med dig att göra efter det här, men det gör ont i hjärtat att säga eftersom jag lever på hoppet och få saker är såpass starka: Jag vet att det inte är så men hoppas innerst inne fortfarande att allt skall lösa sig. Att detta bara är ett extremt dåligt skämt, och att vi skall fira jul tillsammans, ha folktomma maskerader och bjuda på fin bål mellan filmskapandet. I mitt hjärta vill jag bara lägga mig bredvid dig och förklara hur mycket du betyder för mig, att jag trots allt såg dig som min vän (på riktigt) trots meningsskiljaktigheterna fastän du inte hyste samma känslor, och att enda anledningen till att jag tagit avstånd har varit för att jag känt mig som ett enda stort rullande femte hjul i din värld och verkligen trodde att det skulle vara bäst för dig, för att du skulle orka med mig, men det är för sent nu. Det är för sent för sådana känslor. Jag hatar att det tar slut här men först och främst hatar jag vad du gjort mot mig. Det är fruktansvärt gement.
Det största sveket
Genom att säga upp lägenheten utan att över huvud taget ha nämnt något för mig gav du mig alla skäl i världen till att känna mig som en gäst i mitt eget hem, för uppenbarligen är det även så du ser mig då du fattar ett sådant beslut själv utan att involvera mig: Du anser inte att lägenheten är lika mycket min som din. Detta är utan överdrift det allvarligaste sveket som riktats mot mig, och jag förstår inte hur du har mage att påstå att detta skulle vara det mest "smärtfria". Smärtfritt för dig - absolut. Du väljer den feges utväg och gör det väldigt enkelt för dig själv. Att vi från första början varit överens om vad som gäller - att vi är två individer i det här - och att hela min livssituation försvåras fatalt med detta och att jag nu är officiellt hemlös/tillfälligt inneboende på mina föräldrars soffa med mitt liv i Konsum-kassar verkar spela mindre roll. Jag tror inte ens att du förstår allvaret i vad det är du har gjort, och om du gör det kan jag inte längre känna något annat än förakt gentemot dig: Du har bakom min rygg berövat mig mitt hem, Magnus.
Jag hade verkligen hoppats att kunna se tillbaka på min tid från estetiska och därefter med dig som något roligt, men självklart gavs inte heller den möjligheten. Jag vet inte hur länge jag kommer att gråta över att det slutat så här då det du har gjort, Magnus, är ofattbart egoistiskt och oförlåtligt. Att påstå att "inga samtal hade hjälpt" mot vår "tärda relation" är enbart ett sätt för dig att lindra din egen smärta och i stället för att stå upp för att du inte kan kommunicera vill du överföra skulden på mig, genom att mena att jag i all min grälsjuka skulle vara orsaken. Vi har varit osams, men över huvud taget aldrig talat i de banorna: Vi har över huvud taget aldrig talat om din och min personliga relation utan om diverse ytligheter. Du har aldrig någonsin nämnt den, och i stället för att någon gång fråga mig varför jag är kort, varför jag är sur eller ledsen, har du vänt i dörren och åkt någon annanstans. På det vet jag att svaret är att jag ändå inte säger vad felet är. Även det är att göra det väldigt lätt för sig. Du har förmodligen inte alls tänkt på att anledningen till att jag varit kort, sur och ledsen är av exakt den anledning du sade upp lägenheten: Du får mig att känna mig som en gäst i mitt eget hem.
Du skriver i ett sms(!) att vår relation är infekterad och att du inte vill bo kvar där. Du vill berättiga och förmildra din handling med att jag förmodligen "känner likadant" (det gör jag inte), och det gör du först efter att du utelämnat mig ur ett beslut som jag haft all rätt i världen att vara med och ta. Därefter hör du inte ens av dig för att tala vidare om saken, och för det måste man ha sjunkit lågt. Detta händer inte om man anser att en relation är värd att behålla. Tydligen anser du inte att den varit värd att kämpa för, och det smärtar oerhört att veta att du i stället för att prata väljer att fly. Genom att göra något sådant har du inte bara markerat att vår relation är infekterad p.g.a. dispyter du i förväg tagit för givet inte går att reda ut trots att jag ifall jag bara känt till det hade varit villig att göra vad som krävdes för att rädda den, då den var värdefull för mig; du har klart markerat att du inte vill ha någonting med mig att göra i framtiden heller.
It takes two to tango, but only one to break.
Shake me, then break me
Jag tog dock igen mina onödiga tortillas idag genom att dricka en Naturdiet Shake nu till lunch. Jösses så äckligt det är! Jag minns när jag köpte femton flaskor Naturdiet Soup från ÖB i våras och fick kväljningar vid varje slurp trots att jag höll andan under intaget. Naturdiet Shake med chokladsmak är något bättre. Grundsmaken är dock densamma om man känner efter varför jag försöker att låta bli. Om jag försöker mig på en vecka med enbart pulverdiet kan jag unna mig två av Naturdiets Snackbars om dagen, och resulterar det i viktnedgång skulle det ta mig tusan vara värt att ruinera sig för. Folk äter ju ute, köper ju hem näringsfattiga färdiga frysrätter och soppa på burk. Då kan väl jag betala 20 kronor per måltid och lika mycket för ett gott mellanmål? Det svåra blir att inte få tugga på något då jag enligt Freuds definition är en högst oral personlighet:"Den orala fasen (0-1,5 år) kretsar kring munnen som under denna fas är speciellt energiladdad. Under första delen av perioden är barnet passivt, beroende och ställer inga krav. Under den senare delen när barnet lärt sig äta och prata blir det mer krävande.Det utgår från sig självt och upptäcker att omgivningen anpassar sig efter det. Barnet vill bli omhändertaget. För mycket stimulans ( behoven helt tillfredställda) under den orala fasen gör att man förlorar motivationen att gå vidare. Får man däremot för lite stimulans (behoven ej tillfredsställda) vågar barnet inte gå vidare. En oral personlighet, som alltså har fixeringar i orala fasen är generellt glupsk, lysten och inriktad på att få och ta emot och är helt styrd av lustprincipen, det vill säga strävanden efter lust och undvikande av olust. En oralt fixerad person är svart- och vittänkande. Nagelbitning, tröstätning, drogmissbruk kan vara tecken på oral personlighet. De blir lätt rasande, känner misstro och har tomhetskänslor."
Skall ta med mig den andra förpackningen till skolan i morgon eftersom jag inte har någon chans att äta lunch då jag mellan 12:00-14:45 inte har mycket annat att göra än att vänta in nästa lektion. Arbetet i samhällskunskapen skulle ha varit inlämnat igår, och jag har inte ens påbörjat det. Jag ser inte fram emot att behöva tala om att jag är för korkad för att förstå för läraren. Det är i sådana här tider jag överväger att hoppa av (jag överväger alltid att hoppa av, vill säga). Jag tänker att jag får hitta andra sätt att försörja mig på, men jag vet att jag måste uthärda. Klarar jag denna termin trots stressen klarar jag nästa, och klarar jag nästa är jag färdig. Sedan behöver jag aldrig mer ägna en tanke åt några gymnasiebetyg. Så länge jag blir precis godkänd rör mig försenade inlämningar inte i ryggen. Däremot skulle jag behöva någon annan som rör mig där då jag är stel som en pinne med nackont. Var är massagestolarna när man bäst behöver dem?
Ingenting händer, ingenting vänder
Jag skulle på en bokstavligen gudomligt sinnessjuk föreläsning i kväll, men orkar inte ta mig någonstans. Ingenting är roligt när man måste göra det allena. Jag sitter här med grav abstinens och tuggar på ett gammalt tuggummi från igår och överväger att skära mig igen i stället för att gå och köpa godis, för det verkar som att det är det det står mellan just nu. Det är självklart inte bra och det ger mig ingenting att jag rispar mig på benet en gång i veckan, men jag går i alla fall inte upp i vikt av det. Frågan är om det är ett bra tillvägagångssätt att bekämpa ett beroende genom att ta upp ett gammalt? Jag kan inte plugga och jag blir tokig om jag inte får göra något.
Borde boka tvättid i kväll med då smutskorgen är överfylld, precis som jag borde städa. Det är mycket som jag borde göra men aldrig tar mig tid till. Jag har varit vaken i sex timmar men inte blivit av med en enda uppgift/syssla. Fastän jag inte pluggar är det det enda jag kan tänka på; just att jag inte gör det. I stället för att åtminstone försöka och misslyckas sitter jag och tänker på hur dum jag är som inte gör det, och tanken på att jag är dum som inte gör det gör mig mer deprimerad. Hela jag består av en enda ond cirkel som tycks omöjlig att ta sig ur.
Jag saknar min katt som jag har lämnat (hade det inte varit för allergin hade jag låtit henne bo här några dagar i veckan) och jag saknar min syster som lämnat mig (trots att vi grälar större delen av tiden) eftersom hon är den enda som vet vad jag kommer från. Jag vill hamna i en trång etta och aldrig mer behöva känna mig lämnad, för utan någon som kommer behöver ingen någonsin gå.
18:00: Nu ser jag dessutom på Ticnet att den konsert som har varit det enda jag haft att se fram emot är samma kväll som jag befinner mig hos S i Värmland. Det kunde inte bli mer typiskt. Nu har jag verkligen inget att leva för. Det är bara att sätta sig och gråta ytterligare medan världen runt omkring en fortsätter som ingenting har hänt, för det har det inte heller. Cigaretterna är slut, jag för äcklig för att köpa nya och jag orkar inte mer nu. Dags att börja fila på avskedsbrevet?
Ain’t no sunshine when you’re gone
När jag sedan skulle lämna tillbaka delar ur paketet från Lindex visade det sig att jag glömt fakturan hemma, så det blev till att med en suck rafsa ihop alla saker från disken och återvända hem, men innan hanns det med en kort visit på Kupan för att se om det gick att hämta något material där. Det gjorde det inte, men blickarna var desto fler när ett gipshuvud lades i barnvagn och filmades. Den enda som inte verkade tänka att man var barnslig var den östeuropé som tittade ner i vagnen och vid mitt konstaterande att det inte handlade om mental sjukdom sade att han inte tänkte det, utan att det som gjordes var konst och att han själv tänkt på att göra något liknande. Äntligen någon som fattat galoppen, kände jag. Jag har verkligen ingenting till övers för simpla porträttfoton folk kallar konst bara för att de lägger på ett filter i Photoshop eller intar en halvakrobatisk ställning i sin pose, men film är banne mig en klass för sig. En rolig klass, dessutom. Sådana behövs det fler av i skolorna! - Att man aldrig är så ful som då inga möjligheter till redigering eller posering finns må vara, för en lyckad handling förskönar alltid ett misslyckat yttre. Gör du något som är något annat än dåligt gör det ingenting att du är fet med tre hakor, dålig hy och korta ben. Det är så jag tänker om andra, och det borde vara så jag tänker om mig själv. Å andra sidan vet jag att jag är en av få som fungerar på det viset, och det är det som skrämmer mig: Man måste se ut för något för att bli omtyckt, och med det måttet mätt vet jag att hur ful någon annan än är, så kommer jag alltid att vara fulare eftersom de har någon och jag ingen. Det är ett vidrigt faktum som kan sänka vem som helst till botten: Du blir inte hel som människa förrän din person är bekräftad av någon annan. Jag köper det inte, men det är tyvärr så det fungerar.
Något annat som tydligen lyckades var min muntliga argumentation om aktiv dödshjälp på svenskan, trots att den var en bra bit under fem eller ens fyra minuter och att jag inte kan fokusera blicken (d.v.s. skapa någon vettig ögonkontakt). Det enda goda råd de kunde ge var att jag skulle prata litet långsammare (men att jag redan visste detta eftersom jag saktade ner tempot ibland), och skulle testa att vara utan manus nästa gång eftersom jag verkade kunna tala för min sak. Det som definitivt inte kommer att lyckas är jag i samhällskunskapen. På måndag skall jag (bland annat - detta är vad som måste prioriteras, egentligen har jag så mycket mer; på fredag väntar ett fyra kapitel långt psykologiprov som skulle ha gjorts redan på måndagen) ha gjort en writing i engelskan var jag skall beskriva mig själv vid ålder sju, tretton och nu, samt denna källkritiska granskning av fyra olika hemsidor om abort, och jag vet inte ens hur man skriver en jävla inledning och presenterar sina frågor. Jag betalar ärligt och utan tvekan 100-250 kronor per godkänd inlämning. Intresserad? Tveka inte att höra av dig. Du får skriva om det är vad du tycker om/har lätt förr, och jag får en dag mitt slutbetyg som idag ser ut att vara bortom räckhåll.
Som om det inte skulle räcka är jag extremt sötsugen och vet inte hur jag skall orka stå emot på den sjätte dagen. Åt endast middag igår (en enorm och sen sådan förvisso; satt hemma och tittade på tecknad komedi, och i vanlig ordning mådde jag förbannat dåligt och ville inget hellre än att dö eftersom det är synnerligen olustigt att vara med någon som blir irriterad på en när man är ledsen och inte ens tror på det man säger, alternativt tror på det men inte ens kan visa litet omtanke bara för att personen inte känner detsamma, och det sista är ta mig fan värst eftersom man då gör det aktiva valet att strunta i den som gråter och nöjer sig med att kalla denne bitsk och gå för att det är det som blir enklast för en; man behöver inte göra sig besväret att sätta sig in i en äcklig borderlinefittas patetiska känsloliv, för man vet ju att deras hjärnor inte är riktigt klara varför åtminstone hälften av vad de säger inte är av värde/sant och kan tas med en nypa salt), och får äta det som blivit över idag, men nu tillsammans med ännu ett mål. Det vrider sig i magen av att tänka på det; det och hela min tillvaro som oälskad och betydelselös vämjelse. Jag har aldrig mått så dåligt över att vara jag som jag gör idag.
Det regnar ute. Härligt. Då kanske någon känner sig litet sorgsnare än vad de annars hade gjort. Själv är jag f n likgiltig (eller är man det när man sitter med tårar i grisögonen? snarare helt urholkad, vilket får mig att inte orka göra någonting). Vädret har ändå noll inverkan på mig eftersom jag inte har något där ute att göra. Däremot fryser jag och måste finna en jacka att använda oktober/november snarast då det enda jag äger är fuskpäls och trekvartsärm. Samtidigt känns det lika obetydligt: Varför skall jag inte frysa? Jag har väl ingen anledning till att hålla mig varm.
Tre matnyttiga dagar och trettiotre skoluppgifter
Gårdagen bjöd på fler skoluppgifter (och här tänker jag; "hur skall jag klara av detta när jag inte får äta karameller vid studerandet!", som om jag någonsin studerat och tuggat samtidigt; det där är bara i min hjärna, för inte sjutton är det så att det "hjälper mig att tänka"), en liten kaffe och en geting som jagade mig runt halva komvuxbyggnaden vid lunch (jag tror inte jag sett så mycket geting på länge som där, antagligen bor de i brevlådan; kommer in tillsammans med posten och skrämmer slaget av rökare utomhus - nej, jag åt den inte). Till middag svalde jag för andra dagen i rad fullkornspasta (inte för att jag tänker att det är nyttigt, utan för att det är den enda pasta jag äter) med quornfilé och ett äpple efter det (ni kanske ser ett mönster; jag tar vad jag har, gör slut på det helt och köper något nytt en annan gång - variation är inget för mig). På kvällen efter att vi varit på Kvantum och handlat litet (även om det mest var M som handlade medan jag i min tur gick runt osminkad och beklagade mig i min tysthet) kompenserade jag för den uteblivna frukosten och lunchen med en mugg vaniljyoughurt och All Bran (mugg eftersom vi fortfarande inte har hunnit/kunnat/vågat/orkat diska). Jag köpte visst två paket Läkerol med, men det tänker jag inte sluta med. Sweet Licorice får stå kvar på min matsedel.Nu på morgonen har jag än en gång intagit youghurt med All Bran samt en hårdbrödskiva med purjolök och keso. Det är också min första frukost på månader. Fortsätter det bara så här ett tag nu borde jag ha minskat ett fast kilo om en vecka, eftersom det var ungefär vad jag lade på mig innan. Jag väger mig igen på måndag och delar då med mig av min besvikelse. Nu skall jag ögna igenom fyra texter om kvinnor och män (däribland Moa Martinsson, Elin Wägner och Simone de Beauvoir), vilket inte borde vara någon match för en gatugammal kvinnosaksdam med en genusvetare till syster. Dessvärre innefattar uppgiften också att tala om en renodlad sexnovell om trånande sköten och sexuell frigörelse från den åh så fruktansvärda viktorianska prydheten (jag tycks vara den enda som anser att den har sin charm), och för att inte spy galla över känsliga varelser med min åh så fruktansvärda konservatism får jag helt enkelt hålla tyst vid det kapitlet, alternativt linda in mina tankar i en mjuk dunkudde. Sedan vankas en kort runda bordsduksletande inne i stan förutsatt att nu M stiger upp, innan det är dags att bege sig till skolan för att diskutera texterna. Visst ja, jag skulle visst läsa dem med...
Dagen (nej, inte den kristna tidningen):
13:00 skrev jag engelskglosor hos den vikarie som genant nog kände igen mig från Lärkan och kom ihåg mitt namn efter att ha varit med på tre lektioner (1,5 år senare - nåväl, man får väl vara glad att man lyckas ge ifrån sig intryck, om än enbart negativa). Det gick dåligt men jag var lättad över att ha fått det gjort. 14:00 drack jag surt kaffe till cigaretten, hittade rättskunskapsboken för 200 kronor på en anslagstavla (jag hade velat komma undan billigare, men då det är en sällsynt bok får jag motvilligt acceptera budet) och 15:00 var det i vanlig ordning dags för engelskan, som jag inte gjort en enda grammatikuppgift i. Det är inte obligatoriskt varför jag prioriterar annat, men det kommer definitivt att slå tillbaka på grammatikprovet i vinter.
16:30 åkte jag till COOP och försökte mig på att handla. Det gick inte bra - jag är alltid nära till gråt där jag klampar runt i butiken och desperat försöker hitta något att äta som inte är helfabrikat - och jag kom hem med det vanliga; quornfiléer och juice. Skall även testa en pastasås med tomat och rostad vitlök ("vilken bra start med färdig sås", tänker då ni, men den innehåller åtminstone mindre kalorier än det glas som kommer drickas till) då fullkornsspagetti är det enda som finns att äta. Köpte hem svenska äpplen att äta i kväll. Svenska äpplen är helt klart de bästa; små och sura, precis som man vill ha dem, och alla andra frukter med för den delen. Rentav gudomligt goda är de! Sötma är överskattat. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om det söta i sakerna jag numera håller mig borta från. Jag blev tvungen att stirra rakt fram på väg till kassan för att slippa se skylten som visar 49 kr/kg.
Detta blev då en summering av dagen och likväl en matdagbok. Jag kommer med största sannolikhet att föra den i den offentliga bloggen de dagar jag håller mig något sånär i skinnet, och hålla de största misslyckandena (läs: godis/kakor - ja, det kommer hända trots att jag inte planerar det) till den privata. Inläggen kommer då att se ut i stil med vad som följer: "HELVETE! VARFÖR KAN JAG ALDRIG LYCKAS MED NÅGOT? VARFÖR SKALL JAG STÄNDIGT FÖRSTÖRA FÖR MIG SJÄLV? VILL JAG BLI EN AV DEM VARS FETMA DET GÖRS DOKUMENTÄRER OM? JAG ÄR EN IDIOT SOM FORTSÄTTER FAST SVARET ÄR NEJ. JAG BORDE TA LIVET AV MIG, MEN ÄR FÖR FET FÖR ATT RYMMAS I KISTAN, OCH FÖRNEDRINGEN AV ATT BEHÖVA LÅTA BESTÄLLA EN SPECIALTILLVERKAD SÅDAN ÄR ALLT FÖR STOR FÖR ATT DET SKALL VARA VÄRT DET." Nu skall jag tillaga min middag, portionen lär vara större än rekommenderat. Sedan; det jag inte gjorde i helgen.
Ångesten 22 dagar senare
OK, nu får det vara nog, banne mig! Kjolen stramar, koftan stramar, strumporna stramar, till och med skorna stramar, och jag har inte råd att köpa en helt ny garderob för att jag inte kan ta hand om mig själv. Det är väl inte konstigt att jag inte orkar med att studera när jag får i mig noll vitaminer och är en hårsmån från att drabbas av skörbjugg (både tandkött och hud spricker på mig), så nu är det gröt på morgonen (jag hatar tanken på frukost, men annars fungerar det inte - det skall vara kanelspäckad havregrynsgröt om det skall bli något av det), middag och frukt på kvällen som gäller. Matdagbok nästa.Hade jag börjat leva bättre den 1 september som jag så öppet och stolt gick ut med att jag skulle göra hade jag kunnat vara fyra kilo lättare nu (det hade varit värt det, till skillnad från alla meningslösa chokladkolor jag slukat). I stället visar vågen mer än vad den gjort sedan februari 2007. Min minsta övervikt sedan 2003 är åtta kilo mindre än idag, och den hade jag omkring jul. Jag överdriver inte då jag säger att det var påsklovet som fick mig att släppa efter. En onyttig vecka och jag är fast i träsket. Jag kan inte balansera det: Det är som att ge en alkoholist en flaska vodka någon gång ibland, och alla vet vilken dålig idé det är. För min egen skull måste jag lägga av helt till dess att jag vet att jag kan unna mig något utan att drabbas av återfall, och för det krävs att jag avstår från allt dåligt åtminstone några veckor i sträck (självklart är det mer egentligen - jag skulle behöva ett år och ett lika långt medlemskap i Viktklubb - men så stark känner jag mig faktiskt inte). I kväll är det jag som åker och handlar, och fäller x antal tårar över att jag har noll koll på vad jag kan göra av ingredienserna. Jag hatar mat, jag hatar mat, jag hatar mat. Jag hatar smaken av tillagade mål, att jag inte kan leva utan det och att jag inte kan leva utan sockerchockar som förstör mig utvändigt, för jodå, det kan alltid bli värre än vad det redan är. Tro det eller ej, men man kan alltid bli fulare.
Om ni ursäktar, så måste jag gå och rätta till de för små strumporna nu innan det är dags att åka till den förhatliga vuxenutbildningen. De skär in både här och där.
Som jag hatar livet och allt det inte kan ge mig
Inte blev det något gjort denna lördag heller
Visade även min far de vloggar jag publicerat nu på sistone (det är trots att jag är dålig på att svara verkligen jätteroligt att så många kommenterat dem, både här och på andra ställen - för den intresserade väntar en ny film som beräknas bli färdig i nästa veckoslut, och tro mig när jag säger att sämre får man banne mig leta efter med ljus och lykta!). Tydligen har han arbetat med den kände a-lagaren på bygget 1978 och fick sig ett gott skratt av att se honom sitta och besvära hans hjälplösa dotter på film. Jag var väl inte lika förtjust.
Det var förstås meningen att jag skulle passa på att läsa engelska och psykologi när jag väl var där, men i stället somnade jag utmattad framför TV:n efter att ha vibrerat och ylat av njutning efter att ha fått i mig vit kebabsås på flaska. Tur att jag inte tog med dem hit, för då hade jag väl ätit den tillsammans med en näsduk i värsta fall för tuggmotståndet. Sade jag att jag skall skaffa kort på Nautilus till veckan (ja, egentligen skulle jag ha gjort det denna vecka, men det är väl ändå inte mitt fel att dygnet bara har 24 timmar och veckan bara fem vardagar)? Det berättigar mina hysteriska matorgier, som jag hädanefter bör kunna ägna mig åt utan ångest och fingrar i halsen då de ändå motioneras bort. Nåväl, åtminstone en fyrtiondel av dem. Sedan är det ju ett par meter till busshållplatsen, och då jag inte duschar offentligt måste jag gå riktigt fort förbi folksamlingarna för att skynda mig till oinredda badrummets trygga vrå och inte förpesta luften med svettlukten.
På schemat i morgon: Klippa och klistra i naturkunskapen, öva engelskglosorna, skriva svenska (kom igen nu, C, du måste! - det behöver inte ta mer än två timmar) samt diska: Vi har inte en enda ren tallrik, gaffel eller mugg - precis allt ligger och ruttnar bort i diskhon varför vi dricker Kiviks lättdryck ur kastrull med iskuber i plast. Detta eftersom det är för mycket bråte i slasken för att kunna spola vattnet riktigt kallt utan att riskera översvämning, och det beror inte på avsaknad av hygien. Tvärtom är vi kanske för hygieniska för att våga ta i det? Dags att söka en seriös perverterad slav som kan utföra detta.
Ogiltig frånvaro med giltigt skäl
07:00 hyllade jag snoozefunktionen och tänkte att kunna sova länge på morgonen är den renaste av lycka (det är det), men två timmar senare förbannar jag den (men mest mig själv som aldrig lär av misstagen). Jag tror inte jag förstått innebörden av att studera på Direkten och att ta eget ansvar. Ärligt talat är jag usel på det, men jag måste vänja mig, för nu är eget ansvar det enda jag kommer att få ta i fortsättningen.
Bäst just nu: "Orlando" med Tilda Swinton som sändes på TV7 igår kväll. Filmen finns förvisso inspelad på VHS hos föräldrarna och jag gav min syster en DVD med den förra julen, men det är alltid speciellt att se något direkt från burken. I morgon 15:00 visar de ghettorullen "Slam" med Saul Williams. Så dålig, men som jag och Sandra gått upp i taket över hur Saul kunde välja någon så oattraktiv och färglös som Sonja Sohn när han rör sig i kretsar med de vackraste mest karismatiska poetissor? Den filmen innehåller tidernas mest groteska sexscen och med det kan utseendet inte spela någon roll. Varför det ligger under bäst just nu? Jag har ingen aning, utan fortsatte bara på TV7-spåret.
Värst just nu: Förutom skolan och vikten, vilket är underförstått: Sönderkokta nudlar och grovlimpa. Jag är föräten och måste snabbt hitta något ungefär lika snabblagat och enkelt att ersätta det med. Tilläggas kan att jag är kräsen vad gäller mat, gillar nästan ingenting och har absolut ingenting i köket. Förslag?
Ett sista klagoinlägg för kvällen
För övrigt hatar jag att grannarna i huset intill alltid stirrar så fort man går ut. Kan en dam inte ställa sig osminkad i filt på sin egen balkong om hon så vill utan nyfikna ögon? Om de skall glo kan de åtminstone göra det diskret i förbifarten (ett tips är att låtsas ha ett ärende vid fönstret, såsom att vattna blommorna eller dra för gardinerna), precis som deras aktivitet videofilmas genom fönstret om kvällarna. Ja, ni ser, jag kan också intressera mig för andra, men som med allt annat gör jag det med grannlagenhet. Jag hoppas att ni läser detta och skäms.
Get me away from here I'm dying
Igår vankades den årliga Kulturnatten (kulturdagen är ett något mer passande namn) i Luleå men självklart uteblev besök ännu en gång då jag inte har några vänner att umgås med (visst är jag allt bra tragisk? 21 år gammal och fortfarande inga vänner - "vad skall det bli av dig?"). I stället satt jag i vanlig ordning hemma dagen lång och åkte halv nio till tågstationen för att vinka av Sandra och Carro som inlägget nedan visar (jag önskar att det var jag som fick ta tåget härifrån). Därefter åkte jag till Kvantum, köpte nya uppladdningsbara batterier samt två chokladkakor som nu trots mitt löfte är uppätna och sedan direkt hem för att lägga mig och sova på soffan. Vaknade till 04:25, bar med mig täcket och lade mig i den högst obekväma knarrande 80 centimeter härligt breda sängen. Vaknade åter 09:30, men är fortfarande vansinnigt trött av all stress som uppkommit av att göra ingenting. På schemat idag står två saker: NK och engelska. Egentligen borde där stå så mycket mer, men jag vet hur jag är och att ingenting blir som jag önskar att det var. Jag borde även panta de burkar som stått i skafferiet i snart en månad men det får vänta till tisdagen då kommande veckas arbeten skall vara avklarade och jag fått nya eländen att tampas med.
Team Las Chicas
Två valrossar och en vildkattskung? Nej, det är ju bara Las Chicas! Än en gång skiljs Team Las Chicas (nej, vi säljer inga vita ribbade bomullslinnen för 299 kronor styck, men snart finns en helt gratis best of-samling - håll utkik i bloggen) åt efter en grälfylld årstid. Nästa gång vi sluter upp blir till julledigheten. Detta är den bästa bilden av oss samlade, vilket säger en del.
Dagens i-landsproblem: När nyblivna medieelever(!) inte kan göra något så gruvligt lätt som att fotografera utan blixt. Det är rentav skamligt (ty detta hade ju blivit den perfekta omslagsbilden).
Tre dagar, två känslor
Måndagen började med att min far slog hål i huvudet efter att han åkt för att hämta upp mig då han joggade rakt in i en kant och blodet började rinna, något min mor inte var sen med att ge mig skuldkänslor för under eftermiddagen, som om jag inte redan skulle ha nog av det. Att säga att en ren olyckshändelse är mitt fel ligger på samma nivå som att mena att om man bara inte skyndat sig till bussen i vintras skulle man inte ha halkat och slagit i svanskotan. Med den mentaliteten måste man leva sitt liv helt passivt och aldrig göra någonting, något hon förvisso funnit sig i sedan tidigt 1980-tal då hon arbetade sitt sista pass någonsin.
Måndagens inköp. Tack vare att jag numera lärt mig ställa in vitbalansen på kameran kan jag dokumentera detta.
Skolan var självfallet en plåga. Utanför byggnaden stötte jag på jag min gamla skolsköterska från Lärkan (det var hon som såg till att jag fick byta till ES och jag tycker väldigt bra om henne; det är så fint att hon fortfarande uppriktigt bryr sig om mig - fastän hon gått i pension kom hon för att se vår slutproduktion för att hon ville se mig stå på scen - och för att inte göra henne ledsen svarar jag att det är OK med mig och att jag trivs sådär på komvux trots att jag har så mycket att göra). Jag hostade sönder lungorna i vanlig ordning och upptäckte att jag trampar snett inåt med höger fot och slitit sönder de enda bekväma tygskor med klack jag äger (läs: ägde). Jag led av tanken på att behöva fördriva tiden och lägga ned 350 kronor på en underlagskräm som kan ta min t-zon, vilket självklart skulle bli något av ett lotteri då jag redan var sminkad och inte kunde testa något. När jag går in på Åhléns och förbi märkeshyllorna ser jag dock till min förvåning att bland Niveas Natural Matt Foundation som inte ens går OK ihop med mig trots löftena om en mattare hy står en ensam Matt Refine With Rice Foundation från samma märke längst fram, som numera bytts ut av den tidigare. Jag har letat efter den i månader men fick vid min efterfrågan svaret att de inte längre säljer den. Jag ber att färgen skall vara min, tar upp den och vänder på förpackningen. Det är det. Jag plockar den med mig och fylls av en sådan tacksamhetskänsla att tårarna börjar rinna mitt inne på affären och jag kan inte låta bli att le med hela min upp och nedvända fiskmun. Inte för att den gör några underverk; jag måste fortfarande bättra på med puder, men hittills har den fungerat överlägset bäst i den lägre prisklassen. Plötsligt känns allt så enkelt och jag känner mig för en kort stund helt tillfreds - ett tillstånd jag aldrig upplever men som jag antar att medelsvensson dras med större delen av tiden - och firar det kortvariga tillståndet med en exklusiv tvål med chokladdoft innehållandes kakaobönor och sheasmör från italienska Nesti Dante. 45 kronor för 200 gram gör det till den dyraste tvål jag någonsin haft. Jag köper även en tvålkopp i mörkt trä att lägga den på vilket kommer se fantastiskt ut i badrummet förutsatt att det någonsin blir något av det (det finns fortfarande vare sig duschhållare, matta eller draperi). När jag ställer mig i kassan för att betala får jag ett parfymprov på DKNY's nya Delicious Night på köpet, vilket gör mig ännu gladare. Vidare på klädavdelningen hittar jag en svart silkestunika från WERA (Åhléns dyra märke man normalt inte ens tar sig tid att titta på eftersom man ändå inte har råd att handla från det) på reastället för 99 kronor, ordinarie pris 499. Utställd men perfekt att stoppa innanför kjolen eller att använda med bälte. Min spegelbild och de bångstyriga ögonbrynen på utväxt lyckades förstöra känslan och när jag återgår till vuxenutbildningen efter att ha köpt en förvaringsbox att ha mina papper i på Lagerhaus är jag lika nedstämd som tidigare.
Efter engelskan var jag hem till Örnäset för att besöka min morfar på sin födelsedag. Sandra hade kommit hem från Turkiet kvällen innan och hade med sig en vacker sjal, cigaretter och klassisk turkisk ansiktsmask åt mig. Vi köpte en ask handgjord norrbottnisk choklad i present då han lär behöva de ämnen som piggar upp. Tydligen hade han kört in i en lastbil igår trots att han inte bör använda bilen alls något mer. Jag befarar att det inte dröjer länge innan även han går bort. Detta får mig att tänka att mitt eget liv förmodligen inte heller har det längsta utgångsdatumet då min farfar dog vid 70 och min 80-åriga farmor blir mer orkeslös för var vecka. Min mormors föräldrar dog båda två innan 70 och min gammelfarfar innan 50. Den enda som levt länge var min gammelfarmor som dog ett par månader innan sin 93-årsdag trots rökning, huttar och godisnorpande från allehanda skålar. Man säger att jag är skrämmande lik henne såväl i utseende (vilket dessvärre inte stämmer då hon var vacker som en dag och hade hela Luleås manliga befolkning - alltid yngre än hon själv - rännande efter sig; till och med på gamla dar var hon eftertraktad) som sätt och jag hoppas att det involverar hälsan. Man skall aldrig säga aldrig men för att väga som en halv sportbil och vara totalt undernärd då jag trots vegetarianism inte äter grönsaker, har jag hittills haft tur med den fysiska hälsan, men så är jag ju fortfarande ung. (Och det är här jag sträcker mig mot skallen för att ta i en rejäl bit trä.)
Tisdagen var ett helvete (men jag fick åtminstone en tändare). Sandra hade sovit över hos mig för att hjälpa mig med studierna, men det blev inte mycket av det. Innan lektionerna gick vi en kort runda på stan och självklart hade jag glömt ta med mig någon jacka i all hast, vilket jag ångrade bittert redan på busshållplatsen. Det märks väl att det är höst nu. Jag tilldelades tre nya uppgifter i svenskan som jag omöjligt kommer att hinna färdigt till och med nästa vecka då jag även skall beskriva vad tjugo olika personer/uppfinningar har bidragit till världsbildens framväxt (jag kan inte ens i korta drag svara på vad Platon bidragit med - att han var den som införde filosofi som ämne är det enda jag förstår, till skillnad från idéläran), öva in engelskglosor och kunna sätta in dem i meningar, göra matematik och läsa litet i de fyra häften jag tilldelades på psykologin (även om jag inte gör det då det är det enda jag är tämligen säker på att jag kommer ta mig genom med nöd och näppe). På kvällen kunde jag inte göra någonting, jag mådde så oerhört dåligt och blockeras helt av tanken på hur värdelös jag är och livet är. Det är så här mina dagar kommer att fortsätta i ett års tid; fyllda av stress och oförmögenhet, utan något att se ljust på. Det är en vidrig tanke och en vidrig verklighet jag inte vill vara en del av. Jag orkar bara inte. Jag gick och lade mig tidigt och grät mig till sömns i kudden över att jag i stället för att bläddra igenom skolarbetet bläddrade igenom en lika ointressant tidning.
Idag har det regnat så det stått härliga till. Vaknade sent med en kniv i hjärtat, tittade på TV, skyndade mig att klä på mig och hann precis med bussen för att träffa Sandra och Carro (som tagit ur dreadsen och klippt sig, vilket var ett bra val) i stan. Sandra letade efter kläder till morgondagen. Slutligen gick vi till Interflora och fick ihopsatt en 250-kronorsbukett med vita blommor jag ej minns namnet på, röda ekblad och johannesört (eller "lingonris" som S sade) att lägga intill kistan innan vi gick på Sushibar vilket jag inte skulle ha gjort då jag förutom att avsky smaken uppenbarligen inte klarar av innehållet. Har varit illamående hela kvällen och inte kunnat dra ett strå till stacken, och kommer antagligen att behöva kräkas för att bli av med det. Jag höll på att falla ihop i duschen och om det beror på det eller den mensvärk jag fått dras med kan jag inte avgöra. Måhända är det en kombination som gör att jag snart lär göra en "Spy-Eva". Jag är än en gång ensam hemma och när jag inget hellre vill än avlida och slå sönder mig själv känns det väldigt skönt. Som sagt; att vara ensam trots sällskap är det värsta som finns. Det är det jag är hela tiden och jag hatar att det är så. Jag hatar att känna mig utanför och obetydlig.
Om sex timmar skall jag stiga upp för att åka hem till mina föräldrar och tvätta samt göra färdigt inför begravningen om tio timmar, och vips så har veckan börjat lida mot sitt slut. Jag har m.a.o. endast en helg på mig att avklara skolan. Tiden är och förblir min största fiende. Större än mitt höftmått, större än min oro, större än mina sömnproblem.
1 september 2008
Jag och sambon åt de sista kakorna som fanns i lägenheten till "Jakten på nätpedofilerna" innan tolvslaget. Det finns inga fler onyttigheter i skafferiet varför det nu heller inte finns några ursäkter. Det är alltså ingen bantning på gång men en litet sundare vardag för oss alla för att orka mer, vilket involverar det vanliga; regelbundna måltider (jo, tjena - redan idag uteblir lunch p.g.a. lektioner, men det får kompenseras med en middag), motion emellanåt och godis på fredagar eller lördagar beroende på vilken dag det visas bäst TV (när de säljer Chocolate Eclairs på Hertsötorget kommer dessa att prioriteras framför att minska ett par hekto under helger). Det bästa med motion är att det sistnämnda då är OK. Man går inte ner i vikt, men inte heller upp. Det förstnämnda är dock ett måste för mig då jag gjorde det otänkbara och gick upp i min nya boning (inte så konstigt, när det inte tillagas några måltider). Nu är det slut med det - och eftersom jag både måndagar och tisdagar måste vagga fyra kilometer med brännande skavsår på hälarna har jag två dagars motion avklarad. Nu är även ett bra tillfälle att ge studierna en chans, för jag vägrar ge upp. Hur mycket jag än hatar det, hur många tårar jag än fäller för det och hur livstrött, självmordsbenägen och ohövlig det än gör mig skall jag klara det. Det kommer ta längre än önskat, men jag tänker inte plåga mig själv med svarta tankar till ingen nytta. Egentligen borde jag inte plåga mig alls då jag anser att det finns de som förtjänar det bra mycket bättre, men jag vet inget annat. Ett sätt vore att gå och borsta tänderna och förbereda mig inför dagens skola i stället för att sitta här - ett annat vore att inte vara så hård mot mig själv och låta mig ta det lugnt en timme då jag utöver det redan är färdig och det inte är förrän dess jag skall åka. Jag slits alltid mellan olika dilemman vars svar borde vara väldigt självklara, men ingenting är en självklarhet här annat än i teorin. Det är kaos i praktiken.
Dagen: Naturkunskap 10.00-11.50, tre timmars "rast" varav en kommer avsättas till att traska då jag varken hittar fram eller tillbaka (eller ens kan gå utan smärta trots att jag använder turistskorna), ytterligare en åt att gå genom centrum trots att jag gör det varje vecka och absolut inte har något ärende att uträtta (jag borde köpa en bh, men det är så oerhört tidskrävande att jag behöver en hel dag, och får därmed nöja mig med cigaretter att röka i väntan på något), en tredje åt att läsa psykologi och noveller. 15.00-16.00 är det dags för engelska, som jag lyckligtvis hann färdig i sista sekund enbart tack vare M men inte kan något av och jag hoppas att jag slipper säga något högt då jag inte talat engelska sedan 2002. 16.00 ser jag till att få samåka med min far som slutar, köper något att dricka, åker hem och tillreder grönsaksbiffar och omelett med champinjoner. Mycket äckligt, bara litet nyttigt. Efter det; gå igenom referatet, försöka påbörja den andra uppgiften i naturkunskap men givetvis inte avsluta, titta på Simpsons då tecknad komedi är det enda nöjet i mitt liv. Jajemän, ännu en dag man inte vill gå miste om!
Det fysiska åldrandet
När jag gick i grundskolan såg jag ut som en misslyckad, överviktig pojke med Aladdintröja trots att jag aldrig sett filmen och gigantiska knallblå t-shirts med gula ränder. Jag var fulast i klassen vilket såklart gjorde mig fasligt deprimerad när jag inte alls var en s.k. pojkflicka, bara allmänt burdus. Detta tog jag igen med råge när jag som 14/15-åring gått ned femton kilo, lämnat de fulaste åren och skolan bakom mig och iklädde mig tighta klänningar och nätstrumpbyxor för att sedan ha stadens kebabhusägande turkar med en förkärlek för olovliga småflickor efter mig (när jag tänker tillbaka på det idag, då jag inte ens på krogen bland drängfulla kåtbockar tilldelas en enda blick, känns det overkligt att jag faktiskt har befunnit mig i sådana situationer; att någon som sett mig i verkligheten faktiskt har tyckt att jag varit attraktiv). Min syster gick under denna tid medieprogrammet och jag fick alltid ställa upp som modell åt henne. Det är hemskt att säga att man var som snyggast då, men rent fysiskt har jag aldrig sett bättre ut och jag kommer heller aldrig att få igen den kroppen då jag sedan dess hunnit gå upp 40 kilo och därefter ned 25. Jag är inte 21 fylla, men min kropp är redan slapp, fylld av bristningar och celluliter. Jag har fått så mycket sämre hy och det enda jag har mer av idag är stil, men vad gör det när man ändå inte längre kan använda sådant man önskar? Att nätta klänningar är uteslutet gör mig inte fullt så mycket som att aldrig mer kunna bära något så simpelt som kortärmat eller bara en urringning som kan ge en duglig klyfta: Min mor som fött tre och ammat två barn har mer välformad byst och fastare kropp än jag.
Att det inte ätits något annat än godis, pizza och pasta här hemma under augusti månad är inte heller en positiv förändring. Det är lika dåligt som att jag inte heller idag ägnat en sekund åt studierna, trots att jag varit vaken sedan 10.00 efter knappt tre timmars sömn. Ett mycket spontant (och tråkigt - medelåldern på stället lär ha varit 17 - men M träffade åtminstone ett par vänner och vi slapp undan inträdet) krogbesök på Bryggeriet igår kväll sköt vilan åt sidan, vilket måhända var en dum idé då M skulle köra bil till sin sjutton timmar långa heldag med animevisning och 90-talistlolitor 07:00 och jag skulle ha gjort det jag redan nämnt så många gånger. I stället har jag legat med halvslutna ögon på sofflocket och ignorerat min fars telefonsamtal. När jag efter tjugo signaler börjar undra vad sjutton det är som låter och ringer upp ber han mig komma och öppna dörren då han köpt "det du inte vågar köpa själv" (jag är barnslig, men har alldeles för starka spärrar för att ens förmå mig att lägga en förpackning på kassabandet: jag kunde inte ens låta M gå på samma sida av vägen som jag när vi efter hans hemkomst gick till affären och inhandlade detta, hittills har jag knyckt med mig varenda en som om det inte hade flera användningsområden): 64 rullar toalettpapper! Nu kan vi tömma tarmen 24/7 om vi behagar, men jag hoppas att det inte går så långt.